Kinkigt.
Nu skall jag skriva något som är rätt känsligt, nåt man inte skall tala högt om, eller för den delen skriva.
Peppars brorsa har blivit farsa, till tre killar. Staffordshire bullterrier, alltså. Och nu är jag litet lömsk och litet orolig. För: jag tror och framför allt hoppas innerligt att pappan ifråga är frisk och allergifri, men hans kullbror Peppen var då allergisk, SVÅRT allergisk och allergisk mot DET MESTA.
Och när hans uppfödare, salig i åminnelse, fick veta det så berättade hon om ett par grabbar i hans linjer som också var svårt ankomna, dårå. Såpbad, rekommenderade hon - men det lär ju inte ta på själva generna. Jag är inte nåt snille när det gäller avel och ärftlighet för det ena och det andra, men ändå...
Med tanke på hur eländigt jobbigt det var för Peppar så skulle jag INTE riskera att få en likadan hund igen - i den mån det gick att undvika. Ett tips är ju att försöka kolla upp inte bara föräldradjuren till en valp man spekulerar på - utan även dessas kullsyskon. Försök "hålla rent" i stamtavlan så långt det går - "hålla rent" är uppfödarens jobb, men "kolla rent" får bli valpköparens.
För tro mig - det är INTE roligt att ha en hund som håller på att gå upp i atomer på grund av klåda. Usch så ofta jag funderade på om det inte vore bättre att låta honom somna in - sen tyckte jag att det blev litet bättre - och sen blev det sämre...
Nu är det så här: det ÄR mycket allergisk*t på staffar - så det är jättesvårt att hitta kullar där det är alldeles rent. Även seriösa uppfödare tar ibland alldeles för lätt på "litet klåda". Och vill man ha en valp så vill man ha en NU och inte hålla på i tusen år och leta efter nåt perfekt. Vilket förstås gynnar busavel.
Nu säger jag INTE att det är nån busavlare, jag säger bara att JAG tycker att man kunde ha hittat en annan pappa, trots att det finns en massa vinnarhundar bakom. Vinnarhundar, fast allergiska hundar.
Och när Peppars uppfödare fick veta att han var kliig så avstod hon genast från att använda honom i avel, vilket annars hade varit tanken. Däremot var det ganska många andra namnkunniga uppfödare som hörde av sig och inte backade ens när jag riktigt slog ifrån mig och berättade hur illa det var med honom. -Det brukar inte vara så ärftligt, fick jag höra några gånger. Och: -Han är ju så snygg! Man baxnar, gör man.
Nåväl - kanske man måste ha en klihund på nära håll ett tag för att fatta riktigt HUR jobbigt det är; det är svårt att lära av nån annans erfarenhet. Och allra mest håller jag förstås tummarna för att de här valpgrabbarna får vara friska och glada i hela sina långa liv.
Men själv skulle jag dra öronen åt mig...