Pelleskop-livet

De allra flesta.

Publicerad 2014-04-13 11:28:00 i Allmänt

Ibland blir det mycket gnäll över Dumt Folk här - då är jag ju lika dum själv, nästan.
För de allra allra flesta är faktiskt inte dumma alls. Grovt räknat går det nog fem Riktigt Snälla och Trevliga på varje dumhuvud, och ytterligare minst fem vänliga glada en passant, liksom.
 
Det är ofta vi blir stoppade av vänligt folk som vill klappa hundar, eller prata om hundar, eller säga något snällt om hundar. Par i sisådär pensionsåldern vill gärna stanna och sinsemellan diskutera vilken av alla mina jyckar de tycker allra bäst om.
 
Många vill tala om att de tycker att hundarna är så väldigt duktiga, och många säger att jag är duktig också, som har sån ordning på hundarna. Detta är inte alldeles sant, men det är ju snällt ändå.
 
Igår kväll mötte vi en person som såg en aning purken ut på en ganska trång gångbana, men i vanlig ordning var det några hundar som pysslade med sitt (nosade) och några som slöt upp tätt intill mig för att "panta" den mötande (få godis för rapport, alltså). När vi på detta sätt hade mötts påkallade personen i fråga min uppmärksamhet genom att på sedanvanligt artigt svenskt sätt ropa: -Excuse me ma'am! Eller kanske snarare: Du! -Jaha, nu kommer det, tänkte jag i det att jag liksom hukade och vände mig om. -Jo hörru - jag är faktiskt hundrädd... löd fortsättningen, så jag bet ihop och var beredd att ta emot och be om ursäkt och göra mig så liten och snäll som Uriah Heep, ungefär. -Men det var inte otäckt alls att möta er för det syntes att hundarna var så väluppfostrade! och där nånstans tappade jag hakan.
 
Det är roligt att bli överraskad åt det hållet, minsann. Stort tack på ort och ställe, och stort tack här också, i efterhand.
 
Och litet längre fram mötte vi en karl på cykel, han slängde en blick åt oss, så en till som blev lååång, och så sprack han upp i ett stort leende. -Många! sa han glatt när han for förbi, och det får man ju hålla med om.
 
Hur som helst - det finns ärligt talat hundfolk som jag själv skyr som pesten när vi är ute och går, t.ex. en donna med en vinterhund av nåt slag som hon ständigt slänger i backen med en skräll varje gång man möts. Trots att hunden bara tittar till - jo, för han är nåt slags polarhund och de SLÅSS ALLTID. Jamen jättebra dårå, att skaffa en sån här mitt i mellansverige och låta den bli rastad medan du står och röker. (Jodå, såväl jag som andra hundägare har försökt prata med människan, men förutom att det är jobbigt att bli kallad saker som börjar på F så förefaller sådana ingripanden kunna göra det värre för hundstackarn...)
 
Sen finns det en annan modesjanger också, nåt kvarter härifrån - hon är så himla präkto och tävlar och HAR verkligen himla bra pli på sina hundar MEN - man har ÄNDÅ inte hunden okopplad mitt bland hyres- och höghus och villor, det är respektlöst. Hennes approach är att folk som är hundrädda borde a) söka hjälp eller b) lära sig leva med det. Finfin reklam för hunderi, n'est-ce pas? Dessutom talar hon alltid om för alla andra hundmänniskor precis vilka fel de gör (väldigt många) och hur hon gör i stället (oerhört rätt och bra) och vad den och den och den har sagt till henne om hennes fina hundhållning. Mindre pratar hon om att hon faktiskt har blivit ombedd att lämna några tillställningar därför att hon var för hård mot minst en av sina jyckar. Nåja, det finns alla sorter.
 
Vad jag däremot INTE gör, är att vittja folks fickor för att kunna beslå dem med bristande påsmedvetenhet. Så det så.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela