Solbad
Igår var det äntligen riktigt sommarväder - och vi vet varför: för att Minsta Barnet har börjat jobba! Nu måste vi se till att hålla henne sysselsatt varenda dag hela sommarlovet, för är hon ledig så kommer det att regna och vara kallt.
Förmiddagspromenaden igår gick ner till ån igen. När jag hade släppt ut alla hundarna, låst dörren och ställt mig vid grinden för att sela på hela gänget saknades Betty. Jag ropade och ropade och slamrade med grinden - ingen Betty. Kvickt kilade jag iväg för att se vad hon hade för sig, och då satt hon på sin rumpa mitt i soliga trappen (morgonkaffetrappen) och såg istadig ut, som en liten ponny. -Nej tack, jag sitter bra här, gå ni, sa hela hennes uppsyn. Hon är verkligen en sån liten frifräsare, en kan-självare, inte-följa-strömmen-figur. Nåja, vem är jag att klaga över det, men förvånad kan man ju bli!
I alla fall var det ännu mera liv kring ån igår än i förrgår, och ännu mera Venice Beach-stämning eftersom det var en hel bunt inlinesåkare där också. (Det är klart, för den allra mest korrekta VB-känslan borde de ju ha åkt fyrhjuliga grillor...). Och sen på kvällningen tog jag en springtur till samma ställe (nya favoritsvängen) då var stämningen helt KORREKT, för då var där inte bara inlinesåkare utan INLINESÅKARE MED PITBULLS!! Genast kände jag att jag borde leta rätt på mina grillor och trä på Betty Yings värsta strypkätting och ge mig av jag också. Jag är ju inte så stor så på litet håll kanske vi kan se alldeles riktiga ut, Betty och jag. Tills hon drar omkull mig och jag far på nosen. Eller tills jag far på nosen alldeles av egen kraft, inte omöjligt det heller.
Hur som helst "sprang" jag 8 km, hyvlade av ett par minuter till på mitt världsrekord och blev VARM! Härligt.
Sedan var det förstås dags att duscha, klä sig på nytt och gå ut med alla hundarna en gång till, för då hade det blivit litet svalare. En ryslig massa smultron finns det nu, för mig och Betty att skovla i oss. Man får bara ha järnkoll på det manliga inslaget i vår tropp så man inte får nybevattnade smultron, så att säga.
Slutligen krävdes inte alls så mycket vädjanden och svassanden för att maken skulle gå med på att vi skall TÄLTA i Gränna, i stället för att bo i något fånigt motellrum. Tältning, det är umbäranden i lyxform tycker jag. Även om det regnar så allting blir blött och hemskt och lerigt så har man ändå sitt lilla hus (och i värsta fall sin lilla bil) och det känns liksom så äventyrligt. Till och med på en fullsmäckt campingplats. Fast allra bäst vore det ju om det inte regnade HELA tiden. Och så skojigt att tälta med en bunt hundar, det har jag inte gjort förr! Däremot har vi tältat hela familjen, 2 vuxna och 3 barn, med ett ovanligt litet 2-manstält, det var roligt. När vi klev in i resp. ut ur vår boning trodde kringstående att det var nåt skoj. Skoj var det, men inte på det sättet!
Oj, nu kröp det en bladlus på mig - snacka om att vara fräsch som en nyponros! Tjing!