Vårtecken
Nu har det faktiskt börjat luta en aning åt vår. Ikväll kunde jag konstatera att det var fortfarande ljust ute klockan 17.45, när vi kom hem från skogspromenaden.
Hackspettarna är som galna, undrar om vi kommer att ha några träd kvar till sommaren. Både i skogen och i trädgården härjar de vilt, till Olles skräckblandade förtjusning. (Det händer nåt, det kommer nån, nu ere nåt, det kommer nån, nu blire nåt. I falsett. Och falskt.)
Dagens förmiddagspromenad, under utstötande av många ouch och nej och usch och aj gick till kära myran. Solen närapå gassade - jag gick utan mössa och kände mig visserligen ganska utsatt och oskyddad men frös gjorde jag inte. Vantarna behåller jag ett tag till för de är så praktiska att tappa och därmed muntra upp några hundar.
Bäst vi gick där kunde man höra små fräsanden och ploppanden och pliffanden - det var mina fräknar som liksom sprang fram. Fortfarande känner jag mig alldeles solvarm i skinnet.
Det är TUNGT att gå i snön, men skönt ändå - det känns som det kanske, eventuellt, nån gång, kommer att bli ett slut på denna evighetsvinter.
Jazz vill visserligen fortsätta med täcke ett tag till men han fryser i alla fall inte!
"Naturgodis". Harpluppar.
Ett annat vårtecken - man blir himla trött! Varför blir man så trött av vårluft, finns det nån forskning på det? Och det är faktiskt inte bara jag (som är trött för det mesta) utan även kreaturen - vojne så di sov när vi hade kommit hem!
Och så mycket man hinner med, plötsligt. Fast man egentligen inte orkar.
Det är ju ljust redan före 7 å morgonen och till framemot 6 på kvällen - det blir som en oro i kroppen, blir det.
Plötsligt hinner man både promenera och utomhusträna och göra andra saker också.
Och fåglarna är alldeles tokiga, idag samtalade jag med en talgoxe som nästan höll på att sätta sig i mitt hår. Han ville inte riktigt svara på varför, men det var nog bara för att han var fin i kanten, och jag förstod nog piken fast den var fin: jag såg förstås ut som ett fågelbo i huvudet. Brukar göra det.