Att jaga eller inte jaga
Hur som helst var mitt entourage tigerungen, Jazz och Olle. Ni vet - två dvärghundar och ett rovdjur. Jazz hade täcke på sig, han är som en sån där riktig koftfarbror. Undrar om det finns rutiga filttofflor i hans storlek.
Olle fick gå lös - den hunden lär sig ALDRIG att gå i koppel! Inte så att han drar eller beter sig - han springer bakom mig och sedan ut till höger! Och så framåt därifrån så att jag rätt som det är får kopplet mellan mina fötter och därmed står på öronen. Och Olle flyger, för han väger ju inte så många hekton.
Men det är absolut nödvändigt tvunget att ha sina hundar kopplade där, så vi väntar tills vi har kommit undan en bit innan Olle får springa lös. Haha!
Här och där i spåret försiggick arbete, vilket innebar att de höll på att lägga tjocka lager fint singel på sina ställen. Till exempel i den jätteruskiga backen som man knappt kan ta sig uppför gående ens en gång - och nu var det som att vandra i en iskall sanddyn, Eller som att vara Sisyfos - vi kom liksom ner mer än vi kom upp.
Men än sen då - det är finfint för gluteus maximus eller vad det heter.
Porträtt av illegalt lösspringande liten pudel.
Och när mörkret väl börjar falla, då faller det som en nedra teaterridå. Minus den vinröda dammiga sammeten, då.
I alla fall så bryr sig ju Olle inte så vidare värst om älgar. Det var ju den där enda gången när han föll till föga för grupptrycket och liksom steg fram och sa "vov" litet halvtamt när alla mina busar var helt rabiata i vår egen skog, men annars, näe. Live and let live, tycker Olle.
Men när en stor buse till älg utan att beakta gängse reglor om förkörsrätt och lämna-företräde-bitte korsar Olles bana där han framfärdas på vad som måste anses vara liksom en huvudled, om än i skogen, och därvid närapå går på Olle - då rinner sinnet på Olle. Så här får det inte gå till! tycker Olle, och han ger uttryck för det också. En hel halv sekund stannade han till, blängde efter älgen och sa: -Grr. Pjopp.
Sen fortsatte han längs sin tänkta bana och i sin etablerade hastighet.
Olle och Jazz, fjättrade och tack-och-lov för det, trodde inte sina ögon. De började skrika och gasta, först efter älgen men sen alltmer åt Olle:
-Hörru! Olle! För f*n - ÄLGEN!! Olle, ta'n då!! Men OLLE, snore, än hinneru! Hugg'en, Olle!
Men allteftersom mattades de alltmera och de blev slutligen helt tysta. Förstummade, liksom. Fattade ingenting.
Tills slutligen Tigger föll ihop på rygg i skrattparoxysmer så den lilla rosa magen gick i vågor och han flämtade: "Vilken j*vla gök! Han bara hälsade, liksom!" och så frustade han av skratt så han blev alldeles skummig kring truten. Jazz slog sig för pannan och hade inte lika lätt att se det lustiga i situationen: "Hur f*n... jag menar - hur i helv*te... j*vla... jag blir så förb*nnad" och det blev han verkligen för orden bara stockade sig i honom och han blev så stel i benen av raseri att han knappt kunde ta sig fram.
När vi nalkades parkeringen igen kopplade jag Olle och därmed kunde han inte längre låta bli att höra vad grabbarna, de Riktiga Karlarna, hade att säga honom. "Vadå?" sa Olle. "Vem som helst kan väl ha litet bråttom ibland, det hände ju ingen olycka, man ska vara litet förlåtande." Och Tiger och Jazz svarade "????". "Ja, han springer väl där varje dag och väntade sig väl inte att det skulle vara någon ivägen", förklarade Olle, "klart att man kan bli litet slarvig då. Han ser säkert bättre upp nästa gång!"
Nu var matten tvungen att ge Jazz en liten bit leversnitt för att han skulle lugna ner sig en liten aning och kunna ge ord åt sina känslor i en mer sansad form. "Trafikregler!" utbrast han slutligen. "Vi har missat världens skrovmål och du snackar trafikregler!" "Skrovmål? Duuuuh!" genmälde Olle. "Tror du att han tänkte bjuda på mat?! Äh, det han hade att bjuda på var säkert inte gott i alla fall."
Sen tyckte jag det fick vara slutresonerat, men det var uppenbart att Olle inte precis steg i Tigger och Jazzens aktning. När vi kom hem och jag skulle servera deras middag försökte Karlakarlarna hävda att Olle säkert inte var hungrig ändå, eftersom han vägrade att jaga. Och förresten - den som inte arbetar skall heller inte äta, hävdade de i korus.
Ganska dryga är de, mina krabater, men de var i alla fall och för en gångs skull väldigt överens!