To MH or not to MH
Jag blev litet indragen i ett tjafs om huruvida man skulle köpa valp efter icke mentalbeskrivna föräldradjur.
Så klart man skulle hävdade jag, för mig är det viktigare att få träffa föräldrarna i fråga.
Sen hävdade jag att man bildar sig en föreställning om dessa på fem minuter, och det var då det litet grann tog hus i helsike.
Och det var förstås litet slarvigt uttryckt av mig, så nu ska jag bena en aning i mina tankar.
Till att börja med: "bilda sig en föreställning" innebär inte att jag kan avgöra hur bra/dåliga hundarna är eller hur deras avkommor kommer att utvecklas, förstås. Men den där känslan av att "den här hunden, den gillar jag!" (eller för den delen tvärtom), den tror jag man ska ta vara på. Och vara beredd att revidera, förstås. Precis som när man träffar människor - jag blir alltid så glad om jag har bestämt mig för att inte gilla nån och så får jag lov att ändra uppfattning! Och faktiskt - det är sällan som jag måste ändra uppfattning åt andra hållet - om jag gillar nån från första stund så brukar det hålla i sig. Peppar, peppar!
Sen ska man komma ihåg att MH inte får tas för nåt "mentaltest" - det är alldeles på tok. Det är inget test, det är en beskrivning. En beskrivning av hundens reaktion på vissa saker vid en viss tidpunkt.
Så här gör min hund idag när det far upp en overall ur backen.
Peppar tyckte det var jätteskojigt att bli rädd - en duktig beskrivare hade vi som såg att det var just det: roligt. Gröna Lund, liksom.
-Jätteläskigt, en gång till!
Men det är inte säkert att han skulle ha orkat reagera särskilt mycket en varm och solig dag.
En gång var jag figurant på ett MH under en överotroligt osvenskt jättevarm sommarhelg. 15 leonberger beskrevs under den helgen. Oooba! 14 stycken rörde inte ett finger i nån riktning - ingen samarbetsvilja, ingen jakt- eller kamplust, ingen rädsla, ingen vakt. - ingenting! -Vaaaarmt! var deras enda reaktion. Hund nr 15 däremot - livrädd eller hysteriskt ovillig för allting. -Det är vaaaarmt, jag blir vansinnig, jag bits, jag vill bara BORT härifrån! var den hundens reaktion. Till slut stack den ända bort till parkeringen för att slippa.
Alla 15 hundförarna var häpna. Ingen kände igen sin hund.
Nu var det här visserligen en extrem situation, men sånt händer.
Så kanske borde man läsa MH-protokollen för sina tilltänkta föräldradjur tillsammans med en rapport om vädret den aktuella dagen.
En bunt italienska vinthundar beskrivna i ösregn - säger det nåt om hundarnas mentala beskaffenhet? Säger det inte mer om vad de tycker om regn?
Dessutom ÄR det trots allt en subjektiv bedömning som görs av en enda beskrivare. Det kan bli litet konståkning av det...
Vidare ska man komma ihåg att mentalbeskrivningen är utformad för att fånga de relevanta egenskaperna hos en brukshund.
En älghund på ett år som inte drar efter "lilla bytet" (en trasa som knycker iväg mellan trissor och sen far bort i fullfart) - saknar den jaktlust?
Och alla de där molosserna, från tibetansk mastiff till sharpei - för dem är VÄRDIGHET en viktig egenskap. De genomskådar omgående ett MH som nån slags cirkus och säger ungefär "gnorf". Ying skulle rodna ihjäl sig om han tvingades jaga lilla bytet, men sätt en igelkott framför honom så får ni se på jaktlust.
Så om vi sätter schäfrar och den sortens i ena änden av skalan, den ände där MH faktiskt säger nåt, och tibetansk mastiff och gråhund i den andra så förstår vi att MH kanske inte är ett så enastående verktyg som vi gärna vill tro. Frågan är: är min powderpuff eller mops eller shiba eller staffe mest schäfer eller mest gråhund?
Det finns fortfarande en hel del beskrivare i farten som inte alls kan läsa andra hundar än de rena bruksraserna - det kan bli riktigt fel det!
Och alldeles bortsett från detta att mentalbeskrivningen är utformad för främst en viss typ av hund: det är inte så alldeles lätt för en lekman att förstå VAD protokollet eller diagrammet säger. Alltfler uppfödare använder "mentalbeskriven" som nåt slags merit. Lika gärna kan man säga att hr X fick blåsa i en alkometer den 13 juli 1995 och det var negativt=hr X är en prima nykter medborgare som vi kan sätta vår lit till.
När jag utbildades till A-figurant fick vi bl.a. oss tilldelade en bunt MH-diagram och sen fick vi träffa hundarna som fanns beskrivna. Utan att veta vem som var vem, alltså! Vi fick klämma och fixa med hundarna och be förarna göra olika saker för att vi skulle kunna fälla ett avgörande (fast inga övningar som exakt motsvarade dem i ett MH). Var det lätt? Nej, det var närapå omöjligt! MH:t hade genomförts när hundarna var mellan 12 och 18 månader gamla, nu var de tre år. Det hade hänt mycket på den tiden - en del genom fostran men en del genom mognad.
Och så en sak till: för att MH ska kunna användas som ett vettigt verktyg i avel krävs att man tittar inte bara på de tilltänkta föräldrarnas beskrivningar, utan även dem för deras kullsyskon, deras föräldrar, dem för föräldrarnas ev. andra avkommor etc. Man måste försöka hitta något slags mönster i en hel linje av hundar - inte bara en enstaka tik eller hanhund. Beskrivningen är ju också tänkt som ett avelsredskap, inte i första hand som ett verktyg för att välja rätt valp.
Så vad ett MH på t.ex. en staffe säger mig som valpköpare är: uppfödaren är tillräckligt seriös ELLER tillräckligt marknadsföringssmart för att vilja ha papper på sina hundars mentala egenskaper. Därför, när jag är valpspekulant, träffar jag hellre föräldrahundarna, gärna både på t.ex. utställning och i deras hemmiljö, i kombination med en god kontakt med uppfödaren. Jag är helt enkelt för slapp och har för ont om tid för att sätta mig in i alla de MH:n som skulle behövas för att jag skulle kunna bilda mig en eventuellt giltig bild av min ev. valp - och då är jag ändå utbildad till A-figurant vilket innebär att jag förmodligen har lättare att ta till mig ett MH-protokoll än merparten av valpköpare.
Som hundägare, däremot, tycker jag att MH är roligt och bra - det kan ge fingervisningar om hur jag kan få ett bättre samarbete med min hund och inte minst är det en kul grej för både hund och förare i de flesta fall! Alla mina kusar, och dvärgpudeln Olle också, är beskrivna - inte Betty ännu, men det är redan bokat och klart till hösten, var lugn för det.
Och därmed, kära vänner: ge mig HELLRE fem minuter med en hund än en blick i dess mentalbeskrivning! Jag säger inte att jag vet allt om hunden efter de fem minutrarna men jag vet mer än om jag bara har läst protokollet.
Kan jag sen få ett par tre halvtimmar med hunden i fråga är jag förstås ännu nöjdare!
Så klart man skulle hävdade jag, för mig är det viktigare att få träffa föräldrarna i fråga.
Sen hävdade jag att man bildar sig en föreställning om dessa på fem minuter, och det var då det litet grann tog hus i helsike.
Och det var förstås litet slarvigt uttryckt av mig, så nu ska jag bena en aning i mina tankar.
Till att börja med: "bilda sig en föreställning" innebär inte att jag kan avgöra hur bra/dåliga hundarna är eller hur deras avkommor kommer att utvecklas, förstås. Men den där känslan av att "den här hunden, den gillar jag!" (eller för den delen tvärtom), den tror jag man ska ta vara på. Och vara beredd att revidera, förstås. Precis som när man träffar människor - jag blir alltid så glad om jag har bestämt mig för att inte gilla nån och så får jag lov att ändra uppfattning! Och faktiskt - det är sällan som jag måste ändra uppfattning åt andra hållet - om jag gillar nån från första stund så brukar det hålla i sig. Peppar, peppar!
Sen ska man komma ihåg att MH inte får tas för nåt "mentaltest" - det är alldeles på tok. Det är inget test, det är en beskrivning. En beskrivning av hundens reaktion på vissa saker vid en viss tidpunkt.
Så här gör min hund idag när det far upp en overall ur backen.
Peppar tyckte det var jätteskojigt att bli rädd - en duktig beskrivare hade vi som såg att det var just det: roligt. Gröna Lund, liksom.
-Jätteläskigt, en gång till!
Men det är inte säkert att han skulle ha orkat reagera särskilt mycket en varm och solig dag.
En gång var jag figurant på ett MH under en överotroligt osvenskt jättevarm sommarhelg. 15 leonberger beskrevs under den helgen. Oooba! 14 stycken rörde inte ett finger i nån riktning - ingen samarbetsvilja, ingen jakt- eller kamplust, ingen rädsla, ingen vakt. - ingenting! -Vaaaarmt! var deras enda reaktion. Hund nr 15 däremot - livrädd eller hysteriskt ovillig för allting. -Det är vaaaarmt, jag blir vansinnig, jag bits, jag vill bara BORT härifrån! var den hundens reaktion. Till slut stack den ända bort till parkeringen för att slippa.
Alla 15 hundförarna var häpna. Ingen kände igen sin hund.
Nu var det här visserligen en extrem situation, men sånt händer.
Så kanske borde man läsa MH-protokollen för sina tilltänkta föräldradjur tillsammans med en rapport om vädret den aktuella dagen.
En bunt italienska vinthundar beskrivna i ösregn - säger det nåt om hundarnas mentala beskaffenhet? Säger det inte mer om vad de tycker om regn?
Dessutom ÄR det trots allt en subjektiv bedömning som görs av en enda beskrivare. Det kan bli litet konståkning av det...
Vidare ska man komma ihåg att mentalbeskrivningen är utformad för att fånga de relevanta egenskaperna hos en brukshund.
En älghund på ett år som inte drar efter "lilla bytet" (en trasa som knycker iväg mellan trissor och sen far bort i fullfart) - saknar den jaktlust?
Och alla de där molosserna, från tibetansk mastiff till sharpei - för dem är VÄRDIGHET en viktig egenskap. De genomskådar omgående ett MH som nån slags cirkus och säger ungefär "gnorf". Ying skulle rodna ihjäl sig om han tvingades jaga lilla bytet, men sätt en igelkott framför honom så får ni se på jaktlust.
Så om vi sätter schäfrar och den sortens i ena änden av skalan, den ände där MH faktiskt säger nåt, och tibetansk mastiff och gråhund i den andra så förstår vi att MH kanske inte är ett så enastående verktyg som vi gärna vill tro. Frågan är: är min powderpuff eller mops eller shiba eller staffe mest schäfer eller mest gråhund?
Det finns fortfarande en hel del beskrivare i farten som inte alls kan läsa andra hundar än de rena bruksraserna - det kan bli riktigt fel det!
Och alldeles bortsett från detta att mentalbeskrivningen är utformad för främst en viss typ av hund: det är inte så alldeles lätt för en lekman att förstå VAD protokollet eller diagrammet säger. Alltfler uppfödare använder "mentalbeskriven" som nåt slags merit. Lika gärna kan man säga att hr X fick blåsa i en alkometer den 13 juli 1995 och det var negativt=hr X är en prima nykter medborgare som vi kan sätta vår lit till.
När jag utbildades till A-figurant fick vi bl.a. oss tilldelade en bunt MH-diagram och sen fick vi träffa hundarna som fanns beskrivna. Utan att veta vem som var vem, alltså! Vi fick klämma och fixa med hundarna och be förarna göra olika saker för att vi skulle kunna fälla ett avgörande (fast inga övningar som exakt motsvarade dem i ett MH). Var det lätt? Nej, det var närapå omöjligt! MH:t hade genomförts när hundarna var mellan 12 och 18 månader gamla, nu var de tre år. Det hade hänt mycket på den tiden - en del genom fostran men en del genom mognad.
Och så en sak till: för att MH ska kunna användas som ett vettigt verktyg i avel krävs att man tittar inte bara på de tilltänkta föräldrarnas beskrivningar, utan även dem för deras kullsyskon, deras föräldrar, dem för föräldrarnas ev. andra avkommor etc. Man måste försöka hitta något slags mönster i en hel linje av hundar - inte bara en enstaka tik eller hanhund. Beskrivningen är ju också tänkt som ett avelsredskap, inte i första hand som ett verktyg för att välja rätt valp.
Så vad ett MH på t.ex. en staffe säger mig som valpköpare är: uppfödaren är tillräckligt seriös ELLER tillräckligt marknadsföringssmart för att vilja ha papper på sina hundars mentala egenskaper. Därför, när jag är valpspekulant, träffar jag hellre föräldrahundarna, gärna både på t.ex. utställning och i deras hemmiljö, i kombination med en god kontakt med uppfödaren. Jag är helt enkelt för slapp och har för ont om tid för att sätta mig in i alla de MH:n som skulle behövas för att jag skulle kunna bilda mig en eventuellt giltig bild av min ev. valp - och då är jag ändå utbildad till A-figurant vilket innebär att jag förmodligen har lättare att ta till mig ett MH-protokoll än merparten av valpköpare.
Som hundägare, däremot, tycker jag att MH är roligt och bra - det kan ge fingervisningar om hur jag kan få ett bättre samarbete med min hund och inte minst är det en kul grej för både hund och förare i de flesta fall! Alla mina kusar, och dvärgpudeln Olle också, är beskrivna - inte Betty ännu, men det är redan bokat och klart till hösten, var lugn för det.
Och därmed, kära vänner: ge mig HELLRE fem minuter med en hund än en blick i dess mentalbeskrivning! Jag säger inte att jag vet allt om hunden efter de fem minutrarna men jag vet mer än om jag bara har läst protokollet.
Kan jag sen få ett par tre halvtimmar med hunden i fråga är jag förstås ännu nöjdare!