Påtänd?
Här varnades för snö och elände och visst var det en aning blåsigt samt kom sammanlagt ung. tre regndroppar igår, men inte så pass att älgjackan måste fram.
Och idag var det då så varmt så varmt!
Jag har slitit och stretat med min franska uppsats tokmånga timmar, men nu är den ute på remiss en sväng innan jag ska lämna in den (i morgon kväll. 23.59 blir det väl...).
I förmiddags ställde husse upp med Ying-promenad, på eftermiddagen gick jag till skogs i 1,5 timme med Betty, Tigger, Jazz och Olle och det var så varmt och härligt i skogen! En vänlig grönska, liksom. Så nog sjöng jag en aning, det får erkännas.
Men hur som helst - nu på kvällningen var det dags för en springtur med min glade Ying. Jag rustade mig för första gången i år i springbrallor som slutar strax nedom knäna, det var skönt fast förstås oskönt att skåda. Det bjuder jag på.
Sen tog vi oss till skogen där elljusspåret finns. Det där hundar måste hållas kopplade.
Fast jag, jag är listig som en räv och springer i stället på den gamla banvallen som går som en diameter genom elljusspåret, och DÅ får förstås Ying var lös och ledig. Nåja. Men det var just inget folk ute i alla fall.
Det var bara det, att jag släppte Ying en aning tidigt, och Ying är van att DRA mig uppför den backe som inleder elljusspåret, varför han satte en nedra rulle över ett dike och in i spåret, uppför backen. Där han mötte en springandes liten karl!
Gah!
Pinsamt!
Fast Yingen tvärvände när jag ropade in honom och han ägnade inte springmannen nån enda uppmärksamhet så det var ingen större skandal.
Sen sprang vi som tokar, och gick litet, men sen sprang vi igen.
Mest sprang vi.
På sluttampen gick vi en bit i själva spåret igen, lydig matte med kopplad hund, och när vi så mötte springisen igen, som för övrigt var en helt ungdomlig militär, så stannade jag förstås till och bad så mycket om ursäkt. Men det tyckte han inte alls var behövligt; han hade bara blivit glad och sen litet ledsen när Ying försvann så kvickt, för: hans syster har en sharpei!!
I Småland bor de, systern och pejen, och den sistnämnda är inte gammal och har precis fått ögonen uppsydda. Hm. Disse öjne!
Hur som helst blev det en trevlig pratstund, militären tyckte att såväl systerns som min pej var mycket trevliga figurer och han lyste upp avsevärt när han fick klart för sig att Ying tycker om att springa även med personer av betydligt större fart och fläkt (=Äldsta Barnet). Jojo, den där småländska pejen, den kommer nog också att få lubba!
Nåväl, sen skildes vi och efter en stund var det dags för vår kapplöpning i vansinnesfart igen. Lika roligt, lika jobbigt! Jag lyckades till och med ta några - låt säga intressanta - bilder av vårt lopp idag. Som finns att beskåda på Instagram, och kommer hit också, så snart jag har orkat fiffla in dem.
Men sen, sen gick vi hemåt och i gångslussen i änden av skolgården där mötte vi ett så rart par: en svenskblond rastafari med sött kvinnligt bihang och nåt som definitivt inte var en Prince Light i nypan och ibland i mungipan. Och rastafarin, han gillade pejer, han! -Det är såna här som har blå tunga, va? sa han och kastade sig ohämmat över Ying för att bända upp dess mule. -Gnorf, sa Ying och backade en aning där han stod i rökmolnet. Men mer än så sa han inte, och när sen matte hjälpte till med gaperiet lät han sig grundligt inspekteras.
Så sen blev vi stående och diskuterade en stund där också, och plötsligt stelnade rastafarin till och lystrade: -Winnerbäck! Det var ur min ena lilla hörlur som jag hade plockat ur för att kunna föra ett någotsånär vettigt samtal som sådan ljuv musik strömmade. Coolt, tyckte min nyvunne vän, Winnerbäck gillade han, och så blåste han ett nytt moln över Ying samt bearbetade dess öron. Hundvän!
I alla fall drog vi oss hemåt och jag tyckte nog att Ying hade ett ganska fånigt småleende och nåt obeskrivligt uttryck som jag först inte kunde etikettera riktigt, förrän det slog mig: Ying såg FRYNTLIG ut!
Och nu undrar jag om han månne var en aning påtänd.
Eller också var det bara vårkänslor.
Och idag var det då så varmt så varmt!
Jag har slitit och stretat med min franska uppsats tokmånga timmar, men nu är den ute på remiss en sväng innan jag ska lämna in den (i morgon kväll. 23.59 blir det väl...).
I förmiddags ställde husse upp med Ying-promenad, på eftermiddagen gick jag till skogs i 1,5 timme med Betty, Tigger, Jazz och Olle och det var så varmt och härligt i skogen! En vänlig grönska, liksom. Så nog sjöng jag en aning, det får erkännas.
Men hur som helst - nu på kvällningen var det dags för en springtur med min glade Ying. Jag rustade mig för första gången i år i springbrallor som slutar strax nedom knäna, det var skönt fast förstås oskönt att skåda. Det bjuder jag på.
Sen tog vi oss till skogen där elljusspåret finns. Det där hundar måste hållas kopplade.
Fast jag, jag är listig som en räv och springer i stället på den gamla banvallen som går som en diameter genom elljusspåret, och DÅ får förstås Ying var lös och ledig. Nåja. Men det var just inget folk ute i alla fall.
Det var bara det, att jag släppte Ying en aning tidigt, och Ying är van att DRA mig uppför den backe som inleder elljusspåret, varför han satte en nedra rulle över ett dike och in i spåret, uppför backen. Där han mötte en springandes liten karl!
Gah!
Pinsamt!
Fast Yingen tvärvände när jag ropade in honom och han ägnade inte springmannen nån enda uppmärksamhet så det var ingen större skandal.
Sen sprang vi som tokar, och gick litet, men sen sprang vi igen.
Mest sprang vi.
På sluttampen gick vi en bit i själva spåret igen, lydig matte med kopplad hund, och när vi så mötte springisen igen, som för övrigt var en helt ungdomlig militär, så stannade jag förstås till och bad så mycket om ursäkt. Men det tyckte han inte alls var behövligt; han hade bara blivit glad och sen litet ledsen när Ying försvann så kvickt, för: hans syster har en sharpei!!
I Småland bor de, systern och pejen, och den sistnämnda är inte gammal och har precis fått ögonen uppsydda. Hm. Disse öjne!
Hur som helst blev det en trevlig pratstund, militären tyckte att såväl systerns som min pej var mycket trevliga figurer och han lyste upp avsevärt när han fick klart för sig att Ying tycker om att springa även med personer av betydligt större fart och fläkt (=Äldsta Barnet). Jojo, den där småländska pejen, den kommer nog också att få lubba!
Nåväl, sen skildes vi och efter en stund var det dags för vår kapplöpning i vansinnesfart igen. Lika roligt, lika jobbigt! Jag lyckades till och med ta några - låt säga intressanta - bilder av vårt lopp idag. Som finns att beskåda på Instagram, och kommer hit också, så snart jag har orkat fiffla in dem.
Men sen, sen gick vi hemåt och i gångslussen i änden av skolgården där mötte vi ett så rart par: en svenskblond rastafari med sött kvinnligt bihang och nåt som definitivt inte var en Prince Light i nypan och ibland i mungipan. Och rastafarin, han gillade pejer, han! -Det är såna här som har blå tunga, va? sa han och kastade sig ohämmat över Ying för att bända upp dess mule. -Gnorf, sa Ying och backade en aning där han stod i rökmolnet. Men mer än så sa han inte, och när sen matte hjälpte till med gaperiet lät han sig grundligt inspekteras.
Så sen blev vi stående och diskuterade en stund där också, och plötsligt stelnade rastafarin till och lystrade: -Winnerbäck! Det var ur min ena lilla hörlur som jag hade plockat ur för att kunna föra ett någotsånär vettigt samtal som sådan ljuv musik strömmade. Coolt, tyckte min nyvunne vän, Winnerbäck gillade han, och så blåste han ett nytt moln över Ying samt bearbetade dess öron. Hundvän!
I alla fall drog vi oss hemåt och jag tyckte nog att Ying hade ett ganska fånigt småleende och nåt obeskrivligt uttryck som jag först inte kunde etikettera riktigt, förrän det slog mig: Ying såg FRYNTLIG ut!
Och nu undrar jag om han månne var en aning påtänd.
Eller också var det bara vårkänslor.