Fot, Betty!
Jag hade ju en aning problem med Bettys fotgående, tidigare.
Att hon flaggade ut och hade mycket luft mellan oss.
Så då jobbade jag litet på det, som det heter.
Belöning nära nära osv.
-Aha, sa Betty, jamen säg det då!
Och nu går hon så nära så nära så man kan inte få in ett frimärke mellan oss, ens en gång.
Alla mina förflyttningar framåt blir till en skänkelvikning åt höger, för hon är stark den lilla rackarn!
I högervinklarna kan hon lika gärna hitta på att sticka fram huvudet mellan mina ben eller rent av hamna på högra sidan.
Vänstervinklar är inte till att tänka på, om jag inte lyfter upp jäntan och ställer ner henne med nosen vänd i önskad körriktning.
Halter har vi tränat mycket på - constant vigilance! är Bubblas motto. Alltså: var ständigt beredd på en halt! Om inte mina ben går som trumpinnar lyckas hon slänga rumpan i backen på typ vartenda steg jag tar.
Samtidigt som hon alltså trängs.
Läggande under gång är också mycket populärt, varje förflyttning rakt fram (eller alltså snett åt höger) som är längre än 2 meter renderar en smack-i-backen och en förväntansfull uppsyn.
-Näha, det gick inte? Men JAG vet - hoppstå!
Och så studsar hon och studsar och studsar - först allt högre och högre, sen kommer hon på andra tankar och gör små fina studs i stället.
Nästan alla studs gör att hon hamnar i rät vinkel till mig, med nosen mot mig.
Men stilla står hon ju...
I nån bråkdels sekund.
Jag har försökt med positiv belöning - leksak, godis, mys. Då blir hon helvild.
Och så har jag försökt med negativ bestraffning - innehållande av leksak, godis, mys. Då blir hon helvild.
Igår försökte jag med positiv bestraffning: -Passaredu snorjänta, jag ska allt randa dig jag! Då blev hon verkligen helvild!
Förresten är hon redan randig.
Tigern satt bunden vid ett träd medan han vilade mellan sina pass, ibland tjöt han rätt ljudligt: -JAG då, ska jag ALDRIG få göra nåt kul?!!
Så jag passade på att hojta till honom att jag minsann skulle klå honom också, och sen kopplade jag loss honom.
Och sen tuktade jag båda hundarna alldeles gruvligt genom nyp i tassarna och genom att jaga dem kors och tvärs - när jag jagade den ena kom den andra och nöp MIG i bakbenen, då fick jag raskt byta offer.
Tja, så där höll vi på ett tag, tills jag tyckte de såg lagom spaka ut.
Eller rättare sagt - tills jag apselut inte orkade en enda minut till, då la vi oss i gräset och tänkte över våra synder i stället.
Så jag är säker på att de idag är hur lydiga som helst.
Att hon flaggade ut och hade mycket luft mellan oss.
Så då jobbade jag litet på det, som det heter.
Belöning nära nära osv.
-Aha, sa Betty, jamen säg det då!
Och nu går hon så nära så nära så man kan inte få in ett frimärke mellan oss, ens en gång.
Alla mina förflyttningar framåt blir till en skänkelvikning åt höger, för hon är stark den lilla rackarn!
I högervinklarna kan hon lika gärna hitta på att sticka fram huvudet mellan mina ben eller rent av hamna på högra sidan.
Vänstervinklar är inte till att tänka på, om jag inte lyfter upp jäntan och ställer ner henne med nosen vänd i önskad körriktning.
Halter har vi tränat mycket på - constant vigilance! är Bubblas motto. Alltså: var ständigt beredd på en halt! Om inte mina ben går som trumpinnar lyckas hon slänga rumpan i backen på typ vartenda steg jag tar.
Samtidigt som hon alltså trängs.
Läggande under gång är också mycket populärt, varje förflyttning rakt fram (eller alltså snett åt höger) som är längre än 2 meter renderar en smack-i-backen och en förväntansfull uppsyn.
-Näha, det gick inte? Men JAG vet - hoppstå!
Och så studsar hon och studsar och studsar - först allt högre och högre, sen kommer hon på andra tankar och gör små fina studs i stället.
Nästan alla studs gör att hon hamnar i rät vinkel till mig, med nosen mot mig.
Men stilla står hon ju...
I nån bråkdels sekund.
Jag har försökt med positiv belöning - leksak, godis, mys. Då blir hon helvild.
Och så har jag försökt med negativ bestraffning - innehållande av leksak, godis, mys. Då blir hon helvild.
Igår försökte jag med positiv bestraffning: -Passaredu snorjänta, jag ska allt randa dig jag! Då blev hon verkligen helvild!
Förresten är hon redan randig.
Tigern satt bunden vid ett träd medan han vilade mellan sina pass, ibland tjöt han rätt ljudligt: -JAG då, ska jag ALDRIG få göra nåt kul?!!
Så jag passade på att hojta till honom att jag minsann skulle klå honom också, och sen kopplade jag loss honom.
Och sen tuktade jag båda hundarna alldeles gruvligt genom nyp i tassarna och genom att jaga dem kors och tvärs - när jag jagade den ena kom den andra och nöp MIG i bakbenen, då fick jag raskt byta offer.
Tja, så där höll vi på ett tag, tills jag tyckte de såg lagom spaka ut.
Eller rättare sagt - tills jag apselut inte orkade en enda minut till, då la vi oss i gräset och tänkte över våra synder i stället.
Så jag är säker på att de idag är hur lydiga som helst.