Pelleskop-livet

Ikväll var det dags för valpkurs igen. Nog märks det att Betty börjar bli (eller tro sig vara) stor - mer och mer får jag jobba för att hålla frökens fokus på mig. Men hon är oerhört lättlärd och glad och pigg - en glädje att "träna" med.
Dagens lektion innefattade - oooo, nu blir det läskigt!! - "nej". Inga problem, inga tråkiga attityder. Duktiga lilla Bubbla!
Men sen kom vi hem, och Betty satte sig att betrakta minsta barnet. Med allt mindre ögon.
Och så ramlade lillvappan omkull och sover fortfarande.

När jag kom hem från valpkursen var jag ju påklädd och utrustad med köttbullar så jag tog ut Tiger i trädgården och påbörjade omträningen av den förnicklade rutan.
Rutan, rutan... som gick som smort, som var som en dröm... Den har helt kollapsat.
Så nu återgår jag till min förstaste första metod: ganska liten ruta (ung. 2 x 2 meter), ganska nära (mellan 3 och 5 meter) och belöningen hos mig.
Alltså: ut i rutan, stort jubel från matten precis mitt i rutan, tillbaka för jättegodis. Allt i full fart, gång på gång, runt runt rutan, alltså ingång från alla fyra hållen. Sen ny ruta.
Mängdträning.
Självbelönande! I alla fall för en Tigger.
Han blev tossigare och tossigare för varje skick, efter 10 minuter kom han knappt från min sida, för han bara satt och skällde i upphetsningen.
E de bra de?!!!
Ja, för den hunden och det momentet är det bra - det är så jag vill ha min tiger serverad. Han ska ju ut en rätt lång bit från mig i det färdiga momentet, och jag vill ha full rulle och stor entusiasm.
Jag vill förstås inte att han ska tokskälla, men ett enda gläfs just i själva utgången - som ska var explosiv! - det tycker jag är OK.
Nu känns det som vi är på rätt väg!