Skidskytte - räddaren i nöden.
Omgiven av en pudel, en tiiiiger och en galen kines sitter jag i TV-soffan och slötittar på skidskytte. Mycket trist att sådant numera går på reklam-kanal, men annars är det trevligt att titta på. Jag blir alltid så imponerad över att någon skytt överhuvudtaget kan träffa någon prick, och dessutom åka runt på skidor och härja. Tänk sånt folk det finns!
I övrigt har jag lurat på det här med anti-bitträning av valp. Alltså: aj-träning. Nu tror jag ju att staffar är liksom genetiskt programmerade att icke bita i människa - en god egenskap som tyvärr kommer av en trist anledning, nämligen användning som kamphundar. Sådana måste kunna hanteras av såväl ägare som domare som motståndarhundens ägare, så även när de är som galnast i slagsmål är det ganska tryggt att stoppa ner fingrarna bland dem. Faktiskt. (Detsamma kan tyvärr inte sägas om russlare. Hrrm.) Litet grann så är det redan när de är små, fast visst händer det att tokpussandet kan övergå i ett mera tandfast nedslipande av utskjutande ytor, såsom öron och näsa.
Men annars har jag gjort ungefär så här med valpar: se till att det alltid finns saker att gnaga på - tuggrullar, regelrätta ben, vedträn, hopknutna tygtrasor, kartonger - bunkra upp bara! Så kan man alltid hålla fram en sån när det blir bitdags (och det blir det ju ofta, ofta). Skulle det misslyckas så jag blir biten puttar jag undan valpen ganska bryskt (alltså inget våld, bara litet purket) och blir passiv ett par sekunder, sen håller jag fram tillåten bitpryl i stället.
Och det är egentligen så jag gör. Om valpen inte är hörsam så kan jag tjuta i ordentligt med AJ!!!!! och bli mycket tjurig, jag-vill-inte-vara-med! Sen får man invänta stora försoningen, valpar brukar vara kvicka på att be om ursäkt. Då är man förstås snabb att vara glad och snäll igen, långsint får man inte vara.
Man får helt enkelt ta till de medel som valpen kräver - Betty har tagit sig för att hoppa upp och nypa mig i baken, mycket roligt för publik men inte alls för mig. Då blir jag redigt lömsk och håller ett argsint föredrag innan jag stolpar därifrån. Men så snart hon ber om ursäkt är jag förstås god och glad igen. Sammanfattningsvis tror jag att man ska vara jättesnäll mot valpar, men det är bättre att tala om vad som gäller, ordentligt, än att hålla på och småtjafsa och i längden bli grinig.
Och kom ihåg att SÅ roligt är det nästan aldrig att bita matte och husse att hunden fortsätter med ofoget när den har blivit stor!
I övrigt har jag lurat på det här med anti-bitträning av valp. Alltså: aj-träning. Nu tror jag ju att staffar är liksom genetiskt programmerade att icke bita i människa - en god egenskap som tyvärr kommer av en trist anledning, nämligen användning som kamphundar. Sådana måste kunna hanteras av såväl ägare som domare som motståndarhundens ägare, så även när de är som galnast i slagsmål är det ganska tryggt att stoppa ner fingrarna bland dem. Faktiskt. (Detsamma kan tyvärr inte sägas om russlare. Hrrm.) Litet grann så är det redan när de är små, fast visst händer det att tokpussandet kan övergå i ett mera tandfast nedslipande av utskjutande ytor, såsom öron och näsa.
Men annars har jag gjort ungefär så här med valpar: se till att det alltid finns saker att gnaga på - tuggrullar, regelrätta ben, vedträn, hopknutna tygtrasor, kartonger - bunkra upp bara! Så kan man alltid hålla fram en sån när det blir bitdags (och det blir det ju ofta, ofta). Skulle det misslyckas så jag blir biten puttar jag undan valpen ganska bryskt (alltså inget våld, bara litet purket) och blir passiv ett par sekunder, sen håller jag fram tillåten bitpryl i stället.
Och det är egentligen så jag gör. Om valpen inte är hörsam så kan jag tjuta i ordentligt med AJ!!!!! och bli mycket tjurig, jag-vill-inte-vara-med! Sen får man invänta stora försoningen, valpar brukar vara kvicka på att be om ursäkt. Då är man förstås snabb att vara glad och snäll igen, långsint får man inte vara.
Man får helt enkelt ta till de medel som valpen kräver - Betty har tagit sig för att hoppa upp och nypa mig i baken, mycket roligt för publik men inte alls för mig. Då blir jag redigt lömsk och håller ett argsint föredrag innan jag stolpar därifrån. Men så snart hon ber om ursäkt är jag förstås god och glad igen. Sammanfattningsvis tror jag att man ska vara jättesnäll mot valpar, men det är bättre att tala om vad som gäller, ordentligt, än att hålla på och småtjafsa och i längden bli grinig.
Och kom ihåg att SÅ roligt är det nästan aldrig att bita matte och husse att hunden fortsätter med ofoget när den har blivit stor!