Ska vi leta grejer?
På närapå allmän begäran: Här kommer litet mer om uppletande av föremål, som det egentligen heter. Men varning på stan: har du några planer på att tävla med din hund, då bör du vända dig till nån som begriper sig på den sorten, för då är det petnoga. Min metod är "bara" för skojs skull.
Först och främst - inte behöver det vara nån ruta inte! Det där är bara jargong. Mina kriterier för ett bra uppletandeställe:
1. det ska finnas något att binda hunden i, något som den inte kan ta sig loss från och som den inte kan göra sig illa på. Ett träd som det sticker ut fullt med små otäcka avbrutna grejar i hundhöjd är INTE bra. Försök skala i så fall, eller leta rätt på nåt annat att sätta hunden i. Förresten är det bra att ha ett koppel med hakar i båda ändorna, just avsedda för uppbindning. Enkelt men på intet sätt nödvändigt.
2. det ska finnas en del träd, stubbar och stenar, inte vara alltför oframkomligt, gärna vara avgränsat av småstigar eller speciellt utseende stenar el. dyl. Så jag kommer ihåg var jag har gått!
3. det ska inte finnas starkt trafikerade (av bilar eller annat) vägar i närheten, för det är enklast om man kan ha hunden lös. Det går att ha den i lina också, men då blir det litet knöligare.
4. i början bör man ägna sig åt detta en dag då det är minimalt med blåst ute, och den blåst som är kan man lämpligen ha emot sig, när man står där hunden ska bindas, vänd mot rutan.
Sen förfar man så här: man binder sin hund och så trampar man upp sin "ruta", som vi för enkelhets skull kallar den. Den kan alltså vara rund eller trekantig eller vad som helst. Storleken kan också vara nästan hur som helst, men har man en normalstor leksak så kan kanske 5 x 5 meter anses som minimum också för en valp eller mkt liten hund (eller björn med mkt liten hjärna). Lämpligen går man först runt i ytterkanten på sin ruta, så man vet var man har den, sen traskar man kors och tvärs och hit och dit, noga. Upp på stenar, krama träd, in under granar. På så vis blir det liksom en avgränsad ruta för hunden, fast vi inte ser det. Vår vittring blir markör för rutan. Visserligen flyter vittringen omkring litet, men inte så farligt. Trampa på bara!
Sen tar man en Pryl - i allra bästa fall en leksak som hunden gillar jättemycket, i annat fall får man försöka intressera hunden för just den grej man har. Man kan retas litet, försöka få upp nåt slags "vill ha den!" hos sin lille kuse. Och så backar man ut i rutan, en liten bit, fortfarande stojande med den förhoppningsvis jättekuliga saken. Kastar med den och har sig och råkar så "tappa" den framför sina fötter, kanske en aning dold bakom nån gräsruska eller vad där finnes. Alltså inte alls gömd utan bara en aning inte helt och hållet självlysande.
Kvickt tillbaka till hunden, som har kort kort minne, och släpp den. Förhoppningsvis rusar den ut till saken och genast börjar matte (eller för den delen husse) bli jätteglad, gå ut och kolla och beundra, jolma, ge godis, leka med saken. Inget knussel med fånigheterna!
Om hunden inte alls har nåt intresse för att gå ut får man följa med själv, och liksom snava över grejen. -Kolla här, vad kan det här vara? Så spännande! Jobba på bara, ledig är man aldrig när man är matte.
Jaha, så börjar man. Tre "skick" kan vara lagom första gången, men håll noga koll så att inte en liten en blir trött redan första gången. Man ska sluta medan det är som skojigast!
Fortsättning följer!
Först och främst - inte behöver det vara nån ruta inte! Det där är bara jargong. Mina kriterier för ett bra uppletandeställe:
1. det ska finnas något att binda hunden i, något som den inte kan ta sig loss från och som den inte kan göra sig illa på. Ett träd som det sticker ut fullt med små otäcka avbrutna grejar i hundhöjd är INTE bra. Försök skala i så fall, eller leta rätt på nåt annat att sätta hunden i. Förresten är det bra att ha ett koppel med hakar i båda ändorna, just avsedda för uppbindning. Enkelt men på intet sätt nödvändigt.
2. det ska finnas en del träd, stubbar och stenar, inte vara alltför oframkomligt, gärna vara avgränsat av småstigar eller speciellt utseende stenar el. dyl. Så jag kommer ihåg var jag har gått!
3. det ska inte finnas starkt trafikerade (av bilar eller annat) vägar i närheten, för det är enklast om man kan ha hunden lös. Det går att ha den i lina också, men då blir det litet knöligare.
4. i början bör man ägna sig åt detta en dag då det är minimalt med blåst ute, och den blåst som är kan man lämpligen ha emot sig, när man står där hunden ska bindas, vänd mot rutan.
Sen förfar man så här: man binder sin hund och så trampar man upp sin "ruta", som vi för enkelhets skull kallar den. Den kan alltså vara rund eller trekantig eller vad som helst. Storleken kan också vara nästan hur som helst, men har man en normalstor leksak så kan kanske 5 x 5 meter anses som minimum också för en valp eller mkt liten hund (eller björn med mkt liten hjärna). Lämpligen går man först runt i ytterkanten på sin ruta, så man vet var man har den, sen traskar man kors och tvärs och hit och dit, noga. Upp på stenar, krama träd, in under granar. På så vis blir det liksom en avgränsad ruta för hunden, fast vi inte ser det. Vår vittring blir markör för rutan. Visserligen flyter vittringen omkring litet, men inte så farligt. Trampa på bara!
Sen tar man en Pryl - i allra bästa fall en leksak som hunden gillar jättemycket, i annat fall får man försöka intressera hunden för just den grej man har. Man kan retas litet, försöka få upp nåt slags "vill ha den!" hos sin lille kuse. Och så backar man ut i rutan, en liten bit, fortfarande stojande med den förhoppningsvis jättekuliga saken. Kastar med den och har sig och råkar så "tappa" den framför sina fötter, kanske en aning dold bakom nån gräsruska eller vad där finnes. Alltså inte alls gömd utan bara en aning inte helt och hållet självlysande.
Kvickt tillbaka till hunden, som har kort kort minne, och släpp den. Förhoppningsvis rusar den ut till saken och genast börjar matte (eller för den delen husse) bli jätteglad, gå ut och kolla och beundra, jolma, ge godis, leka med saken. Inget knussel med fånigheterna!
Om hunden inte alls har nåt intresse för att gå ut får man följa med själv, och liksom snava över grejen. -Kolla här, vad kan det här vara? Så spännande! Jobba på bara, ledig är man aldrig när man är matte.
Jaha, så börjar man. Tre "skick" kan vara lagom första gången, men håll noga koll så att inte en liten en blir trött redan första gången. Man ska sluta medan det är som skojigast!
Fortsättning följer!