Paris, en snigel och vad som gör en terrier glad.
För massor massor massor med år sedan genomkorsade den då blivande maken och jag Paris. Ett stopp på ett par nätter för att se de viktigaste sevärdheterna och invänta en god vän.
Följande är vad jag såg: vårt helkaklade hotellrum inrett med det nödvändigaste, dvs. en säng vars mittpunkt nära nog slog i golvet, ett klädskåp som såg ut att innehålla kackerlackor samt, centralt placerad i rummet, en bidé. Si sådär ja. Alla nödvändiga bekvämligheter. Vi var nog underliga och ovanliga gäster på det hotellet enär vi stannade i ett par dygn, inte ett par timmar...
En sak till såg jag: insidan av ett söndagsöppet apotek, för jag var så förkyld så förkyld och nässpray var inte uppfunnet på den tiden och näsdroppar kom inte på fråga eftersom jag har en panisk skräck för och olycklig fallenhet för kallsupar. Men näsdukar och den franska motsvarigheten till Alvedon fanns, om än inte i mitt bagage. Mot apoteket, alltså!
Bakom Mme la Apotekare satt en affisch. Och på den affischen återfanns en dyster snigel, sittandes på en toalettstol. Den hade till anklarna neddragna gröna byxor och dess ögon, längst ut på spröt på sniglars sätt, var liksom disiga och dystra. Hela snigeln föreföll ha tappat livslusten. Och ovan den stod att läsa i snirklig blå stil:
La constipation?
Se där - Paris, romantikens huvudstad! Eller?
I alla fall så var Tigern en kymigt mående tiger igår afse. När han mår mindre väl slickar han väggar och golv och försöker äta skumma saker. Dammtussar, rostaggar och blad, nedfallna från en krukväxt. Ingen rast, ingen ro. Lurig som han är vet han så väl varstädes dammtussar lättast hittas, såsom i trappen. Trots utevistelse blev det inte bättre, och ingen sängro fick vi när det var så dags - Tigern skulle prompt in under sängen och leta dammtussar. (Nåja, så värst mycket behövde han ju inte leta, det var mera fråga om att hämta.)
Vid elvatiden fick jag nog och släppte ut honom i trädgården igen, och sen väntade jag och väntade. Ibland stack jag ut huvudet i 10 gradig kyla och hojtade litet.
Ingen Tiger.
En gång for han förbi trappen, men in kom han inte.
Så jag fick bita i det sura äpplet och utöver mina rejäla underbyxor (tantmodell) skruda mig i gummistövlar och alltför liten dunjacka och gå ut och leta efter lilla vita terriern.
Som återfanns strax bakom huset, precis i färd med att b*jsa, ursäkta min direkthet.
Och när han var klar med det - då hade jag en GLAD TERRIER!! Han gjorde bocksprång hela vägen in, snodde uppför trappen och låg och gurglade länge och väl i min säng innan han med ett belåtet njomnjom äntligen föll i sömn.
Och det var då jag kom att tänka på Paris, och Mitt Förflutna. Proust hade sin Madeleinekaka, jag har mitt hundb*js.
Följande är vad jag såg: vårt helkaklade hotellrum inrett med det nödvändigaste, dvs. en säng vars mittpunkt nära nog slog i golvet, ett klädskåp som såg ut att innehålla kackerlackor samt, centralt placerad i rummet, en bidé. Si sådär ja. Alla nödvändiga bekvämligheter. Vi var nog underliga och ovanliga gäster på det hotellet enär vi stannade i ett par dygn, inte ett par timmar...
En sak till såg jag: insidan av ett söndagsöppet apotek, för jag var så förkyld så förkyld och nässpray var inte uppfunnet på den tiden och näsdroppar kom inte på fråga eftersom jag har en panisk skräck för och olycklig fallenhet för kallsupar. Men näsdukar och den franska motsvarigheten till Alvedon fanns, om än inte i mitt bagage. Mot apoteket, alltså!
Bakom Mme la Apotekare satt en affisch. Och på den affischen återfanns en dyster snigel, sittandes på en toalettstol. Den hade till anklarna neddragna gröna byxor och dess ögon, längst ut på spröt på sniglars sätt, var liksom disiga och dystra. Hela snigeln föreföll ha tappat livslusten. Och ovan den stod att läsa i snirklig blå stil:
La constipation?
Se där - Paris, romantikens huvudstad! Eller?
I alla fall så var Tigern en kymigt mående tiger igår afse. När han mår mindre väl slickar han väggar och golv och försöker äta skumma saker. Dammtussar, rostaggar och blad, nedfallna från en krukväxt. Ingen rast, ingen ro. Lurig som han är vet han så väl varstädes dammtussar lättast hittas, såsom i trappen. Trots utevistelse blev det inte bättre, och ingen sängro fick vi när det var så dags - Tigern skulle prompt in under sängen och leta dammtussar. (Nåja, så värst mycket behövde han ju inte leta, det var mera fråga om att hämta.)
Vid elvatiden fick jag nog och släppte ut honom i trädgården igen, och sen väntade jag och väntade. Ibland stack jag ut huvudet i 10 gradig kyla och hojtade litet.
Ingen Tiger.
En gång for han förbi trappen, men in kom han inte.
Så jag fick bita i det sura äpplet och utöver mina rejäla underbyxor (tantmodell) skruda mig i gummistövlar och alltför liten dunjacka och gå ut och leta efter lilla vita terriern.
Som återfanns strax bakom huset, precis i färd med att b*jsa, ursäkta min direkthet.
Och när han var klar med det - då hade jag en GLAD TERRIER!! Han gjorde bocksprång hela vägen in, snodde uppför trappen och låg och gurglade länge och väl i min säng innan han med ett belåtet njomnjom äntligen föll i sömn.
Och det var då jag kom att tänka på Paris, och Mitt Förflutna. Proust hade sin Madeleinekaka, jag har mitt hundb*js.