Drömliv.
Inatt drömde jag - förresten: nästan inget är väl så ointressant som andras drömmar, så det går utmärkt väl an att sluta läsa här och invänta något annat inlägg. Men nu fortsätter vi:
Inatt drömde jag att jag tog en promenad och det var alldeles gråmuggigt kallt och naket ute. Till skogs gick jag, men jag kom in i skogen från fel håll, alltså längst bort hemifrån. (Varför måste man alltid krångla till det när man drömmer?) Jag kom fram till en liten glänta i skogen och där var det liksom ett stenröse, fast åt fel håll. Det var alltså konkavt, fast med runda trevliga bumlingar, en aning mossbelupna här och där.
Och jag är ju som jag är även när jag sover, så jag måste förstås klättra i röset. Och då blev jag så innerligt glad, så jag måste skratta. Inte roligt-skratt utan glad-skratt. Det bara kluckade om mig. När jag gick bort från röset kunde jag hålla mig för skratt, men när jag gick dit igen började det bara kvillra och fnissa om mig.
Då kom jag ihåg att någon hade berättat för mig att det fanns ett gladställe i skogen, som fungerade på just det sättet, liksom ett gladtankställe.
När jag hade tankat klart, och kände mig alldeles ljusblå inuti av allt skrattkvillrandet traskade jag vidare och när jag kom ut ur skogen hade det blivit VÅR!
Visst var det ganska vackert? Jag kom att tänka på när man ska meditera och tänka sig ett ställe som är bara ens eget, där allt är gott osv. Jag tror det här stenröset är mitt sånt ställe.
En annan sak som jag kom att tänka på: Betty har aldrig varit med om någon vår. Vad det ska bli roligt att få dela hennes första vår med henne!
Inatt drömde jag att jag tog en promenad och det var alldeles gråmuggigt kallt och naket ute. Till skogs gick jag, men jag kom in i skogen från fel håll, alltså längst bort hemifrån. (Varför måste man alltid krångla till det när man drömmer?) Jag kom fram till en liten glänta i skogen och där var det liksom ett stenröse, fast åt fel håll. Det var alltså konkavt, fast med runda trevliga bumlingar, en aning mossbelupna här och där.
Och jag är ju som jag är även när jag sover, så jag måste förstås klättra i röset. Och då blev jag så innerligt glad, så jag måste skratta. Inte roligt-skratt utan glad-skratt. Det bara kluckade om mig. När jag gick bort från röset kunde jag hålla mig för skratt, men när jag gick dit igen började det bara kvillra och fnissa om mig.
Då kom jag ihåg att någon hade berättat för mig att det fanns ett gladställe i skogen, som fungerade på just det sättet, liksom ett gladtankställe.
När jag hade tankat klart, och kände mig alldeles ljusblå inuti av allt skrattkvillrandet traskade jag vidare och när jag kom ut ur skogen hade det blivit VÅR!
Visst var det ganska vackert? Jag kom att tänka på när man ska meditera och tänka sig ett ställe som är bara ens eget, där allt är gott osv. Jag tror det här stenröset är mitt sånt ställe.
En annan sak som jag kom att tänka på: Betty har aldrig varit med om någon vår. Vad det ska bli roligt att få dela hennes första vår med henne!