Bättre och bättre dag för dag! Tralala.
Ivrig knaprande av Diklofenak hade en ganska förtjusande inverkan på min rygg - i morse kände jag mig som Folk igen! Och Betty, hon var så trött så trött så trött - klockan 10 var jag helt enkelt tvungen att väcka henne, vi kunde ju inte ligga och dra oss hela dagen heller!
Sen for jag till skogs med Betty och Jazz. Jag gjorde en liten uppletanderuta, trampade helt enkelt upp så där en 5 x 15 meter med hundarna uppbundna. Jazz skrek för att han visste vad jag höll på med, Betty skrek för att hon inte visste vad jag höll på med. Tjo vad det var livat!
Sen gömde jag: en pipkanin, en spårpinne och en handske i rutan och släppte Jazz.
Han jobbade fint, men vimsigt som vanligt. Han använder både nos och ögon och det gör honom litet förvirrad. Dessutom vågar jag inte ha någon större ruta åt honom, för kommer han alltför långt ifrån mig kan han börja leta rådjur i stället för pipkanin...
I alla fall hämtade han in alla tre sakerna mycket prydligt och glatt.
Betty satt och funderade på vad som egentligen skulle ske.
Jag band upp Jazz igen, och Betty satt förstås fortfarande fast. Så visade jag pipkaninen och lät henne ha litet dragkamp med den. Så gick jag ut i rutan och visade att jag hade kaninen innan jag lade den på marken, så den inte precis syntes från hennes plats. Och så gick jag tillbaka och släppte loss vilddjuret!
Betty sprang ut och kollade litet, och så såg hon kaninen och hämtade den.
Binda Betty, ut med kaninen igen.
Och så hämta igen.
Tredje gången - binda Betty, lägga ut kaninen, nytt ställe men inte svårt.
Och den här gången började hon först snoka där hon hade hittat kaninen förra gången, men där var den inte. DÅ - hurra!! - hörde jag hur nosen gick igång och så luktade hon sig fram till det nya kaninstället!
Massor av godis igen och slut på övningen - så nöjda, både matten och Betty!
Sen tog vi en liten promenad. Vi gick en liten skogssväng som tar ung. 15 minuter att gå i vanliga fall men tar en timme med löslubbande valp och undersökning av stenar, stubbar och istäckta vattenpölar.
Bundna.
Har hittat kaninen! Det ser ni väl?
Mycket fruset vatten i skogen.
Små små stenknallar har betty börjat klättra på.
Men när Jazz klättrar på på större stenar blir man så bedrövad så man tappar öronen!!
Matte assisterar.
Jazz klarar sig själv!
Sen for jag hem med dessa busar och hämtade ett fräscht par.
Med Ying och Tigg for jag till en annan skogssmatt och började med att lägga ett spår till Tigger.
Sen tog vi en promenad, och lät den innefatta en liten uppletanderuta.
Tigger bara jobbar och jobbar.
Även Ying hittar en kanin! Men sen tröttnade han, och i stället för att hämta in bollen, som han dock faktiskt hittade, försökte han att baklänges till mig släpa en liten lurvig gran. Som tur är kunde jag skicka ut Tigg att efter-rensa rutan på sådant som det inte hade behagat herr Ying att hämta in.
Vi hade parkerat intill vattentornet, och på det fann jag detta meddelande:
Sen fick Tigg gå sitt spår - strålande i vanlig ordning. Hans självförtroende i spårfrågor är bara så inspirerande!!
Nåväl, sen for vi hem och jag satte mig att lyssna på några avsnitt till av radioföljetongen, När skruven dras åt. Brrr, ruggig.
Och så tyckte jag att Betty inte skulle ligga alldeles själv och sova på hallgolvet, så jag lyfte upp henne. Utan att böja knäna.
Och - AJ!!!
Sen for jag till skogs med Betty och Jazz. Jag gjorde en liten uppletanderuta, trampade helt enkelt upp så där en 5 x 15 meter med hundarna uppbundna. Jazz skrek för att han visste vad jag höll på med, Betty skrek för att hon inte visste vad jag höll på med. Tjo vad det var livat!
Sen gömde jag: en pipkanin, en spårpinne och en handske i rutan och släppte Jazz.
Han jobbade fint, men vimsigt som vanligt. Han använder både nos och ögon och det gör honom litet förvirrad. Dessutom vågar jag inte ha någon större ruta åt honom, för kommer han alltför långt ifrån mig kan han börja leta rådjur i stället för pipkanin...
I alla fall hämtade han in alla tre sakerna mycket prydligt och glatt.
Betty satt och funderade på vad som egentligen skulle ske.
Jag band upp Jazz igen, och Betty satt förstås fortfarande fast. Så visade jag pipkaninen och lät henne ha litet dragkamp med den. Så gick jag ut i rutan och visade att jag hade kaninen innan jag lade den på marken, så den inte precis syntes från hennes plats. Och så gick jag tillbaka och släppte loss vilddjuret!
Betty sprang ut och kollade litet, och så såg hon kaninen och hämtade den.
Binda Betty, ut med kaninen igen.
Och så hämta igen.
Tredje gången - binda Betty, lägga ut kaninen, nytt ställe men inte svårt.
Och den här gången började hon först snoka där hon hade hittat kaninen förra gången, men där var den inte. DÅ - hurra!! - hörde jag hur nosen gick igång och så luktade hon sig fram till det nya kaninstället!
Massor av godis igen och slut på övningen - så nöjda, både matten och Betty!
Sen tog vi en liten promenad. Vi gick en liten skogssväng som tar ung. 15 minuter att gå i vanliga fall men tar en timme med löslubbande valp och undersökning av stenar, stubbar och istäckta vattenpölar.
Bundna.
Har hittat kaninen! Det ser ni väl?
Mycket fruset vatten i skogen.
Små små stenknallar har betty börjat klättra på.
Men när Jazz klättrar på på större stenar blir man så bedrövad så man tappar öronen!!
Matte assisterar.
Jazz klarar sig själv!
Sen for jag hem med dessa busar och hämtade ett fräscht par.
Med Ying och Tigg for jag till en annan skogssmatt och började med att lägga ett spår till Tigger.
Sen tog vi en promenad, och lät den innefatta en liten uppletanderuta.
Tigger bara jobbar och jobbar.
Även Ying hittar en kanin! Men sen tröttnade han, och i stället för att hämta in bollen, som han dock faktiskt hittade, försökte han att baklänges till mig släpa en liten lurvig gran. Som tur är kunde jag skicka ut Tigg att efter-rensa rutan på sådant som det inte hade behagat herr Ying att hämta in.
Vi hade parkerat intill vattentornet, och på det fann jag detta meddelande:
Sen fick Tigg gå sitt spår - strålande i vanlig ordning. Hans självförtroende i spårfrågor är bara så inspirerande!!
Nåväl, sen for vi hem och jag satte mig att lyssna på några avsnitt till av radioföljetongen, När skruven dras åt. Brrr, ruggig.
Och så tyckte jag att Betty inte skulle ligga alldeles själv och sova på hallgolvet, så jag lyfte upp henne. Utan att böja knäna.
Och - AJ!!!