Let's get physical!
Jag har ju tagit avstånd från nyårslöften och den sortens, men ett litet projekt (förutom Yings fånga-godis-i-luften-projekt) passar bra att lägga in när nåt nytt börjar, så varför inte i början av ett nytt år?
Och mitt projekt är - Våga Vägra Koppel.
Nu tänker jag mig att allmänheten ryggar tillbaka och ser detta mera som ett hot än ett löfte, men lugn bara lugn: det är inte så illa som det låter!
Jag tänker inte bli mera lag- och förordningsvidrig än jag redan är, så hundarna får vackert fortsätta att gå kopplade där så påfodras. Fast jag tänker inte använda kopplen.
Och detta, mina vänner, är betydligt svårare än man tror. Bara för att man har di där förbaskade dumsnörena i nypan är det så lätt så lätt att hålla hundarna till sig med hjälp av dem - till skillnad från att hålla hundarna till sig med hjälp av sin egen obändiga attraktionskraft. (Tyvärr utgör jag alldeles på egen hand två förenade magdeburgska halvklot, så den principen har vi ingen nytta av.)
I alla fall har jag kämpat med detta ända sedan 1 januari och det är så svårt att inte ta till snörena. Visst händer det att jag gör det ändå, men faktiskt inte alls ofta. Det ser nog litet lustigt ut ibland när t.ex. Ying (nästan bara Ying) får för sig att han ska streta mot nån hund och jag, i stället för att hålla fast honom i kopplet, lubbar efter som en galning för att dels ha slack i snöret och dels komma åt att hugga honom i nackskinnet (eller för den delen vilket skinn som helst. Det är ju det som är praktiskt med pejer!).
Men faktum är att det fungerar riktigt bra. Mycket bättre än alla andra koppelträningsmetoder jag har försökt.
Alltså: inga koppelryck eller -drag och inget snack. Och ingen belöning. Bara förpassa hunden med ett stadigt grepp dit där den lämpligen kan få traska. Upprepa vid behov. Morra vid behov.
Det funkar, jag lovar!
Och dum ser jag ju ut redan innan, så för det gör jag mig inga bekymmer!
Och mitt projekt är - Våga Vägra Koppel.
Nu tänker jag mig att allmänheten ryggar tillbaka och ser detta mera som ett hot än ett löfte, men lugn bara lugn: det är inte så illa som det låter!
Jag tänker inte bli mera lag- och förordningsvidrig än jag redan är, så hundarna får vackert fortsätta att gå kopplade där så påfodras. Fast jag tänker inte använda kopplen.
Och detta, mina vänner, är betydligt svårare än man tror. Bara för att man har di där förbaskade dumsnörena i nypan är det så lätt så lätt att hålla hundarna till sig med hjälp av dem - till skillnad från att hålla hundarna till sig med hjälp av sin egen obändiga attraktionskraft. (Tyvärr utgör jag alldeles på egen hand två förenade magdeburgska halvklot, så den principen har vi ingen nytta av.)
I alla fall har jag kämpat med detta ända sedan 1 januari och det är så svårt att inte ta till snörena. Visst händer det att jag gör det ändå, men faktiskt inte alls ofta. Det ser nog litet lustigt ut ibland när t.ex. Ying (nästan bara Ying) får för sig att han ska streta mot nån hund och jag, i stället för att hålla fast honom i kopplet, lubbar efter som en galning för att dels ha slack i snöret och dels komma åt att hugga honom i nackskinnet (eller för den delen vilket skinn som helst. Det är ju det som är praktiskt med pejer!).
Men faktum är att det fungerar riktigt bra. Mycket bättre än alla andra koppelträningsmetoder jag har försökt.
Alltså: inga koppelryck eller -drag och inget snack. Och ingen belöning. Bara förpassa hunden med ett stadigt grepp dit där den lämpligen kan få traska. Upprepa vid behov. Morra vid behov.
Det funkar, jag lovar!
Och dum ser jag ju ut redan innan, så för det gör jag mig inga bekymmer!