Bomber och granater, rumpnissar och tryngrisar
Jaha, så vart det nytt år då.
Gårdagen tillbringades med TV:n på högsta volymen för att dämpa skrällarna samt med en myckenhet köttbullar nära till hands. Inte precis för att jag var sugen på mamma scan special utan för att stoppa i hunddjuren som distraktion.
Vidare höll vi på med konstiga övningar hela dagen - putta petflaskor var väldigt livad tills Jazz och Peppar hamnade i meningsskiljaktigheter. -Jevlarjevlarjevlarjevlar, säger Jazz. Pepp morrar och fräser och är ful i svansen. Sen tröttnar de. Det blir aldrig något tandgemäng mellan dem två.
Allmän fjärrdirigering av många hundar var också skojsigt. Pepp och Tigg måste göra riktigt, de andra två betraktas som hopplösa fall och fick göra litet hur som, bara de gjorde NÅNTING. Jazz har lärt sig att göra ett jättefint bordercollieläggande, smack-i-backen-style så det tjongar, bara. Så när man från liggande ber honom om ett sitt så hoppar han upp i sitt men fortsätter rörelsen till ett läggande igen, liksom. Mycket rart.
Så där höll vi på tills klockan var framemot halvtolv, då det började brassa på ordentligt utanför. Då övergick jag till mera direktinputtning av köttbullebitar. Jazzen fick kämpa för sina bitar ur min hand så han skulle hålla sig sysselsatt, de andra tre fick varsin bit då och då, för att de inte skulle få för sig att bli skrämda by proxy, liksom.
Hur som helst - när det var som allra värst, när det var rena färgkaskaderna ute och fönsterrutorna skallrade (gammalt hus, omkittning behövs. Hela tiden!) trodde jag att Jazz tänkte krypa under soffan, men ju värre det smällde desto mer blängde han på mig: -Köttbulle, tack!
Inte en enda panikantydan på dvärgpinschern på hela kvällen!
Hurra!
Gårdagen tillbringades med TV:n på högsta volymen för att dämpa skrällarna samt med en myckenhet köttbullar nära till hands. Inte precis för att jag var sugen på mamma scan special utan för att stoppa i hunddjuren som distraktion.
Vidare höll vi på med konstiga övningar hela dagen - putta petflaskor var väldigt livad tills Jazz och Peppar hamnade i meningsskiljaktigheter. -Jevlarjevlarjevlarjevlar, säger Jazz. Pepp morrar och fräser och är ful i svansen. Sen tröttnar de. Det blir aldrig något tandgemäng mellan dem två.
Allmän fjärrdirigering av många hundar var också skojsigt. Pepp och Tigg måste göra riktigt, de andra två betraktas som hopplösa fall och fick göra litet hur som, bara de gjorde NÅNTING. Jazz har lärt sig att göra ett jättefint bordercollieläggande, smack-i-backen-style så det tjongar, bara. Så när man från liggande ber honom om ett sitt så hoppar han upp i sitt men fortsätter rörelsen till ett läggande igen, liksom. Mycket rart.
Så där höll vi på tills klockan var framemot halvtolv, då det började brassa på ordentligt utanför. Då övergick jag till mera direktinputtning av köttbullebitar. Jazzen fick kämpa för sina bitar ur min hand så han skulle hålla sig sysselsatt, de andra tre fick varsin bit då och då, för att de inte skulle få för sig att bli skrämda by proxy, liksom.
Hur som helst - när det var som allra värst, när det var rena färgkaskaderna ute och fönsterrutorna skallrade (gammalt hus, omkittning behövs. Hela tiden!) trodde jag att Jazz tänkte krypa under soffan, men ju värre det smällde desto mer blängde han på mig: -Köttbulle, tack!
Inte en enda panikantydan på dvärgpinschern på hela kvällen!
Hurra!