Skitkärring
Frukostpromenaden idag blev ganska lång, fast den började med att mitt humör dalade ner i underjorden.
Ganska omgående mötte vi nämligen hemska tanten med borderterriern. Och hon blev i vanlig ordning bara stående och glodde med stora runda (fula) ögon på oss. Hennes hund gjorde sammaledes. Sen kom hon på att hon kanske skulle bära sin hund. Eller vända. Eller...
Undra på att mina snälla små fyrbeningar blir stissiga - gumman verkar ju väck!
I alla fall möttes vi till slut, med hennes hund gående på sina egna ben efter mitt smärre vredesutbrott och mina små filurer ganska fint gående, efter omständigheterna. Endast Ying sjöng en liten klagovisa.
Men sen var jag litet halvputt ett tag, tills vi träffade några tämligen snälla hästar, då blev det bra igen.