Ny skog
Igår eftermiddag skjutsade jag minsta barnet till hennes home away from home och for sedan vidare till en närbelägen tätort (obs. inte Tatort) och det hosvarande elljusspåret. Med min lillunge Peppar i släptåg. Fast det var förstås jag som var släptåget.
I alla fall är spåret på sagda ort enkelvägs. Alltså 2,5 km rätt ut i ingenmansland. Sen får man vända. Det konstiga är att i båda riktningarna består det uteslutande av uppförsbackar. Se där en sevärdhet!
Dessutom hade en nyanlagd motorväg dykt upp i dess omedelbara närhet, ganska oskönt. Ingen trafik påsläppt än, men inget vidare ändå. Otrevligt material i själva spåret (sand och fint grus i rätt tjockt lager) gjorde det hela till en icke fullt optimal upplevelse. Tungt!
Så där blev det inga nästan-kilometrar alls, det blev spring och gå och spring och gå hullerombuller.
Till slut var det alldeles svart också, ljuset i själva spåret gör att skogen runt omkring blir ännu svartare. Och hemskare! hävdar Peppar. Han är en ganska mörkrädd liten pojke när han är ensam med matte i en alldeles okänd skog. Fast han tycker ju också att det är ganska skojigt att vara rädd...
Sista halvkilometern spurtade vi också - på vårt sätt. I alla fall gick det så pass hastigt att Peppen var tvungen att galoppera. Mycket skojigt. Tills vi mötte en barnvagn. Då var jag så glad att Peppar inte var en häst som jag satt uppå. För då hade jag icke längre suttit på den.
I alla fall är spåret på sagda ort enkelvägs. Alltså 2,5 km rätt ut i ingenmansland. Sen får man vända. Det konstiga är att i båda riktningarna består det uteslutande av uppförsbackar. Se där en sevärdhet!
Dessutom hade en nyanlagd motorväg dykt upp i dess omedelbara närhet, ganska oskönt. Ingen trafik påsläppt än, men inget vidare ändå. Otrevligt material i själva spåret (sand och fint grus i rätt tjockt lager) gjorde det hela till en icke fullt optimal upplevelse. Tungt!
Så där blev det inga nästan-kilometrar alls, det blev spring och gå och spring och gå hullerombuller.
Till slut var det alldeles svart också, ljuset i själva spåret gör att skogen runt omkring blir ännu svartare. Och hemskare! hävdar Peppar. Han är en ganska mörkrädd liten pojke när han är ensam med matte i en alldeles okänd skog. Fast han tycker ju också att det är ganska skojigt att vara rädd...
Sista halvkilometern spurtade vi också - på vårt sätt. I alla fall gick det så pass hastigt att Peppen var tvungen att galoppera. Mycket skojigt. Tills vi mötte en barnvagn. Då var jag så glad att Peppar inte var en häst som jag satt uppå. För då hade jag icke längre suttit på den.