Pelleskop-livet - Dags att komma ut!

Idag tänkte jag att det är ju f-n att jag bara skall sucka och gnälla över att jag inte "kan" springa längre, och så tog jag De Stora Hundarna (=Ying o Pepp, för allting är relativt) och lopp till skogen. Där jag flöjde runt 2,5 km -spåret. Närå, jag sprang inte hela, men jag sprang och gick om vartannat och tror nog jag lova att mer än hälften blev spring. Och det var ju galant så.
Alltså - förut, då sprang jag mest hela tiden. Några mil i veckan. Litet feber och halsont och den sortens fick inte komma i vägen; sånt pjosk sysslar inte JAG med.
Ibland var kroppen dum och seg och ville bara bli trött av springningen. Då blev jag arg på den och den fick straff i form av ett par varv i maxfart runt två kvarter. Efter den trötta milen.
Så här i efterhand funderar jag ibland om det var hjärtat som var larvigt då, när jag inte riktigt orkade. I så fall hade jag nog en nedra tur som överlevde mina straffrundor!
Nåväl, det blev som det blev; omstart med startkablar i ett par omgångar, medicinering hela livet och superhögteknologisk manick insatt.
Och på det en himla massa kilon, som bara delvis beror på medicin och sånt.
Så visst - en maratonsatsning kan jag nog glömma. Och hårda intervaller är jag förbjuden att ägna mig åt (den enda riktiga nytta jag har haft av hjärttramset). Men jag tänker så här - om jag ger mig tusan på det så kanske att jag på låååång sikt kan springa en timme i sträck igen. Nån vidare fart har jag ju aldrig haft... Och kanske på köpet tappa några illa-levnadskilogram.
Så jag gör som Erik Hörstadius i senaste numret av husorganet Runner's World: jag kommer ut. Jag deklarerar: nu ska jag bli en springande person igen!
För nu när alla vet det: I can run but I cannot hide.