Pelleskop-livet

Projektet

Publicerad 2013-12-09 21:36:01 i Allmänt

Ett litet projekt har legat och grott ett tag, men idag satte jag plötsligt igång.
Eller rättare sagt - jag och Ying satte igång. 
 
Projekt mile-a-day.
 
Alltså: jag ska springa en mile varje dag.
En mile är absolut ingenting egentligen, det är 1600 meter. Eller: jag säger 1610 meter, för att vara på den säkra sidan.
Så mycket ska jag springa på mina springfria dagar.
 
På mina springdagar ska jag springa som vanligt. Och då behöver jag inte ge mig ut två gånger, utan milen - ursäkta, MAJLEN - bakar jag in i totalen då (för jag springer ALDRIG mindre än 1610 meter!).
 
Så då behöver jag aldrig fundera ut exakt vilka dagar jag ska springa - jag ska ju springa ALLA dagar!
 
Det jobbiga blir nog ombytet. Ska jag bara springa en sån pyttesträcka kommer omklädnaden att ta längre tid än själva springturen...
 
I alla fall blev Ying litet förvånad när han sattes i trav redan vid grinden och sen vackert fick lubba på i tio minuter (ärligt talat nästan elva) innan han fick stanna till.
 
Och jag själv blev litet dyster när det var dags för kvällspromenaden, alltså dagens TREDJE frisk- och kalluftsintag denna dag.
 
Men det blir nog bra, tror jag.
 
Jag börjar med en månad, alltså till den 9 januari. Sen får vi se.
 
 

Negativt

Publicerad 2013-12-09 14:37:53 i Allmänt

På franska säger man "température négative", alltså negativ temperatur - minusgrader alltså.
Men det låter klämmigare med negativ temperatur.
Betty instämmer i "negativ", inte i "klämmig".

Vintersport, anyone?

Publicerad 2013-12-09 14:32:22 i Allmänt

Jämfört med Betty är Jazz rena vintersportentusiasten, faktiskt.
När jag envisas med att dra Jazz ut genom ytterdörren (i TRE graders kyla) så bits han (men jag är så påbyltad så det gör inget) och fräser och är allmänt rätt livad.
Men när jag baxar, puttar och lyfter Betty genom samma dörr i samma riktning så bara slokar hon som en liten sippa. Trots täcke och det hela.
Ying däremot är idel fniss och trams och hejsan och hoppsan och bompa.
Tigger är sitt vanliga nöjda jag - ute och nåt att skälla på; då leker livet oavsett temperatur.
 
 
För övrigt skulle solen behöva en hävstång - den orkar precis nätt och jämnt upp över horisonten och sen trillar den tillbaka igen.
 
Idag är det min namnsdag och min mosters 70-årsdag. Grattis oss!
 

Bättre vibrationer

Publicerad 2013-12-08 10:06:03 i Allmänt

Ligger och läser långt fram på förmiddagen idag igen.
Ånyo bringar Ying hela sängen att vibrera men den här gången är det Bra Vibrationer: Ying snarkar så seismografen i Uppsala torde slå nålen i topp.
Igår afse blev han schamponerad - överloppsgärning sa Ying men färgen på löddret talade ett annat språk.
Jag hade nästan glömt att Ying är röd, inte grå!
Ute är det tio grader kallt.
Jag ska tillbringa dagen framför dubbla skärmar, skrivandes en drapa om strukturalismen (grammatisk skolbildning) samt gluttandes på skidåkning med och utan byssor. Igår blev här jubel när det blev full pott på skidskyttestafettprispallen (sicket ord!): Norge, Sverige, Ryssland! Heja, heja!
Tänd ett par ljus och ha en perfekt andra adventssöndag, alla!

(Och det är KLART att jag ska frysa och mysa med hundarna, också!)


Så här såg det ut när hussen åt skräpmatsmiddag igår.



Färskfoderdilemmat

Publicerad 2013-12-07 08:51:25 i Allmänt

Efter en vecka med uteslutande färskfoder (som MAT alltså; godis ätes ju på "utöver-kvoten") har jag bara en invändning:
Det är alltför gott.
Redan kl 7 au matin börjar det bli oroligt i huset och längre än till 8 vägrar hjorden att vänta. 
Först trodde jag att de får för knappa givor, men jag ger dem faktiskt i överkant av tabellvärdena och dessutom står de sig bra mellan frukost och middag.
Jag sluter mig därför till att de helt enkelt småvaknar så där som man kan göra runt 7 och i stället för att bara somna om kommer de att tänka på mat (för det gör de alltid) och då slår det dem att de skall få något JÄTTEGOTT till frukost - och så är de igång.
Ungefär som barn på hela långa julafton, fast den här julafton inträffar VARJE dag och driver mig ur sängen onödigt tidigt.
Nåja - när de väl har fått sitt namnam och skuttat runt i snön en stund sänker sig friden över oss och jag kan söka ensamheten (högst relativ) på mina rum igen. Med starkt nybryggt kaffe och en eller annan bok. Eller franska Vogue.
Livet är gott, hörni!



Samtalsanalys

Publicerad 2013-12-06 10:17:28 i Allmänt

Mina hundar pratar, gör era?
Problemet är, TROR jag i alla fall, att ingen annan än jag hör vad de säger.
Vad jag svarar dem hörs däremot, vilket torde kunna ge åhörare den uppfattningen att jag är, som man säger, en aning eljest.
Eller mycket.
Mycket eljest.
 
Till sådana åhörare säger jag: Grattis! Bingo! Korrekt analys!
Och sedan säger jag: -Jaha, än sen då? Våga stå för dina idiosynkrasier! (får man med ett "svårt ord" kan man gå i land med mycket)
 
Så här kan det låta, varvid alltså en icke initierad åhörare bara hör det fetstilade (alltså mina tänkansvärda inlägg).
 
[Vi vill ha chokladcroissanter]
Jaså minsann.
[Vi VILL ha chokladcroissant]
I hear you and I do not care.
[Baddå? Baddå? Hallå?]
Jo jag sa att jag hör vad ni säger men det struntar jag i.
[Dumma matte!!!]
Japp.
[Vi vill ha chokladcroissant!!!]
Och jag vill ha lugn och ro och snälla hundar.
[Baddå? Baddå? Ska vi få en hund? Vi vill inte HAAAAA nån hund!! Vi är allergiska...]
Ljug, ljug, ljug...
[Vi vill ha chokladcroissant]
Finns i sjön!
[Baddå? Baddå?]
 
...
 
Ungefär så där, alltså. Dag ut och dag in.
 
Vilket alltså kan leda till att jag uppfattas som typisk crazy dog lady. (En tämligen korrekt analys)
 
Å andra sidan: vaddå jobbigt med mellanstadieungar? Kakbit, ju!
 
För övrigt börjar det bli vinter:
 
 

Up up and away!

Publicerad 2013-12-03 11:14:42 i Allmänt

Sisådärja, nu är hon på väg. Brrrr. Vi tänker på något annat.
 
På tråkighet!
 
Igår hörde jag på radio ett inslag om en ny bok som handlar om bibliotekarien i populärkulturen. Så det gjordes intervjuer med besökare på Stockholms Stadsbibliotek - om hur de tänkte sig den typiska bibliotekarien. Givna svar var: tråkiga, introverta. Och när "tråkig" skulle preciseras innehöll svaret för det mesta orden "kofta" och "hårknut".
 
Precis som jag, ju!!!
 
Fast då kan jag inte låta bli att tänka att jag ser betydligt tråkigare ut när jag INTE har knut och kofta, för då har jag trasslig fläta och fleecetröjor, noppiga.
 
Å andra sidan tycker hundarna att knut&kofta är synonymt med tråkigheters tråkigheter, för det är inte förrän jag har bytt om till standardoutfit nr 2 (alltså fläta och fleece) som det blir några skojiga turer ut i skog och mark. I alla fall inte så här års, eftersom jag inte får mössan över knuten och jag vägrar att gå ut utan mössan. Inte utan min mysse! ljuder det inom mig.
 
I alla fall så är äldsta barnet hemma och är hundvakt idag, det känns tryggt.
 
Ciao.

Påsar och deras innehåll

Publicerad 2013-12-02 20:44:24 i Allmänt

Varning - nu blir det osmakligt.
 
I fredags eftermiddag började hundarna få färskfoder, hälften sånt och hälften vanliga torrkulor. Samma sak på lördag morgon och fr.o.m. lördag kväll får de bara färskfoder (plus hundkarameller, kex, smörgås, potatiskroketter - gah! "Hundarna måste banta!!!" skriker jag hela tiden, men ingen lyssnar). Hur som haver - vilken skillnad på påsfyllning!! Finare uttryckt: färskfodret förefaller ha en betydligt högre smältbarhetsgrad. Hurra!!
 
För övrigt slås hastighetsrekord vid varje måltid, t.o.m. farbror Ying mer eller mindre inhalerar maten nu. Och jag har läst att hundar är gjorda för att kasta i sig sin mat, så jag oroar mig inte. Det gör däremot Tigger - han har så kort minne (i just såna här sammanhang) att han hela tiden glömmer att det var mat det där som bara försvann i en djupandning, liksom.
 
Annat oroar jag mig däremot för: i morgon (eller rättare sagt på sennatten) skall mellersta mellanbarnet lämna oss och fara dit pepparn växer ungefär, alltså Kina. När sånt händer är det inte roligt att vara mamma, inte. Jag vill för allt i världen inte att hon skall avhålla sig från att se världen, tro aldrig det, men nog känns det jobbigt att man inte bara kommer att kunna ta bilen och fara över och rodda upp, om det skulle vara nåt.
Och att det kommer att "vara nåt" kan man nästan vara säker på. För: i Kina äter man bara med pinnar och gräsmattorna är bara grönmålade hårdytor. Jippi, liksom. Dessutom det där med skriften...
 
I min ungdom for jag till Aten med nuvarande maken, allt var frid och fröjd och sen skulle vi ta tunnelbanan och pendeltåget till Pireus och det var först då det slog oss: här i Grekland talar man grekiska. Och skriver. Det tog sin lilla tid att dechiffrera så vi kunde fara åt rätt håll, men det GICK ju.
Jag har mina små aningar om att det kan vara lurigare att dechiffrera de pekingska tunnelbaneskyltarna. Ifall tunnelbana gives.
Men nu skall vi inte vara såna, nu ska vi vara nu ska vi vara glaadaaaa!
 
Jag har nu 2,0 dagar kvar ute i verkligheten, dvs. i skolvärlden. Det är litet svårt att uppbåda någon riktig entusiasm så här på sluttampen - känns konstigt att ge läxor som jag inte skall följa upp, konstigt att markera uppsatser utan att få följa upp med ilappande av bristande kunskaper, konstigt att släppa taget om "mina" elever mitt i ingenting, liksom. Hoppas att jag inte har stört dem alltför mycket - man skall inte glömma att de har fått sina arbetsrutiner rubbade av en förb*skad rookie, vilket jag bestämt vet att jag inte skulle gilla, på mitt jobb. Men de har varit snälla och medgörliga hela bunten - snällare och medgörligare än jag.
 
Jag och min fyrbenta liga har därmed 2,0 vidrigt hemska morgonpromenader kvar - när detta är över kommer Jazz att gå i deltidside och vägra att gå ut före 10 f.m. åtminstone.
 
 
Så här såg det ut när jag kom till skolan i morse.
 
 
Utsikt över morgonkaffekoppen.
 
Och snart är det dags för denna vy igen:
 
 
 
Från en helgpromenad.
 
 
Hittad på promenaden - obs! ingen av oss är gärningsmannen. I alla fall var den så väldigt söt så jag ville nästan ta hem den och lägga den i adventslådan, alltså ljusstaken. Endast tanken på förruttnelse avhöll mig. Dock kom den mig åter att tänka på den gång då vi tog in adventsgrejerna från garaget (som vi hade då) och när jag plockade upp adventslådan, där fjolårsmossan låg kvar, låg där en ynka liten pyttemus och snusade tungt. Om man ändå hade haft mobilkamera då! Nåväl, jag gottade mig i åsynen en stund och bar sedan ut "sängen" med dess musliga innehåll i garaget igen, för jag vet hur det känns att bli väckt i otid och jag vill bara göra kristliga gärningar så där inför jul.
 
 
Slutligen hoppas jag innerligt att inte Maken får syn på denna bild - när det gäller uppsättning av ljusslingor o.dyl. så har han samma inställning som jag till springning: aldrig ge sig. Aldrig!
 

Hur kan det vara så kallt?!

Publicerad 2013-11-29 20:55:54 i Allmänt

Kan det vara så att vi har blivit bortskämda av förra årets mildvinter och den snälla starten på denna vinter? På eftermiddagspromenaden frös jag så jag blev stel om hela mig, trots långkalsonger och fleece och Arrak-jacka och mössa och hela konkarongen. Minst tio minus trodde jag det var - döm om min förvåning när termometern envisades med -1!!! Jag har uppenbarligen blivit förvekligad.
 
Idag har jag äntligen varit och hämtat färskfoder åt hundarna, så de fick hälften sånt och hälften torrfoder till middagen. De satte nytt hastighetsrekord i ätning och jag hoppas bara att deras små dumma magar inte tänker reagera på kostväxlingen. När jag röjde i frysen för att skapa plats hittade jag dessutom en hel massa märgben; inte bara alla älgdito som jag fick utan även en massa nötben, så hundarna kan se fram emot en smaklig weekend. Själv fick jag nåt hjärnsläpp och beordrade maken att köpa ischoklad åt mig - jag som inte ens tycker om choklad... Men flera bitar slank ner och nu känner jag mig rätt illamående. Konstigt vad som kan komma över en ibland!
 
 
På morgonpromenaden hade jag med den lilla gröna ekorren som Tigger och Betty sprang ikapp om. Ibland fick Betty nej-kommando så att Tigg skulle kunna springa och ta ekorren utan att riskera värsta sortens football-tackling. Då tjurade Betty och gnölade om orättvist! och dumma mamma!. Förstås.
 
 
 
 
Hon är inte stor inte, våran staffa.
 
Och Jazz vägrar att gå ut utan kofta. Eller om sanningen skall fram: han vägrar att gå ut även MED kofta, men jag tvingar honom.
 
 
På kvällspromenaden blev det i alla fall bara Ying och Tigg som fick följa med - jag orkade inte lyssna på fryslortarnas pip. Betty klarar den rysansvärda kölden (alltså minus en) bra så länge det är något så när ljust, men är det BÅDE mörkt och "kallt" så slänger hon åt mig såna blickar att jag tror jag kommer att bli mördad i min säng. Och sånt är inte gott för nattsömnen.
 
 

Beroendeproblematik

Publicerad 2013-11-29 10:26:55 i Allmänt

Igår ramlade dagen på i sedvanligt tempo - ut med hundar, läsaläsaläsa (sånt som att förstå eller komma ihåg står sällan på agendan), samt - tadaaa! - börja adventsfixa.
 
Förra senhösten tänkte jag ju att jag skulle sluta vara Grinchen och hata jul och i stället liksom go all in - fixa och dona och liksom ta till mig hela julen. Det gick rätt så bra - fram till stora stjärnsmällen (ont i magen hela långa hösten som blev fullblown blindtarmsinflammation fr.o.m. julaftonsmorgonen och sen hospitalisering till halva januari). Därmed blev jag på något sätt snuvad på själva kulmen av juleriet, och det förefaller ha kullkastat hela julparadigmet i min världsuppfattning - i år tycker jag det skall bli kul med jul!! (Obs! Inte om jag hamnar på sjukhus.) Så igår satte jag upp elljusstakar och stjärnor och la på några juldukar och den sortens.
 
 
Ett par påsar saffran har jag hittat som blev liggandes förra året så jag lurar på att baka något som luktar så där riktigt jul. Synd att jag avskyr smaken av glögg, för det luktar så väldigt gott. Kanske finns det glögg-doftspray?
 
Hundpromenader hanns förstås också med - det var fem grader varmt men ändå isandes kallt för det blåste snålt. Solen sken och det var vackert som i en saga, men i skogen hamnade vi i bakhasorna på en älg och hela järngänget gjorde sitt yttersta för att släpa mig över stock och sten i onödigt rask takt. Inte ofta önskar jag mig en tyngre kropp, men vid såna där tillfällen vore det inte helt fel.
 
Och så vart det kväll och det vart mörkt och det vart kl. 20.20 och jag tänkte: -Men hoppsan, jag skulle ju springa också! Men så tänkte jag att det var för sent och för kallt och för mörkt så det struntar jag i. Problemet är bara det att när den där tanken på spring har landat i mitt lilla runda huvud så får jag liksom ingen ro i kroppen för än jag faktiskt byter om och ger mig ut, så det var bara att dra på sig hela stället, ladda öronen med springlistan och dra iväg. Och då var det så BRA!!! Det är ju det där med mig och runners high - som de flesta för nöta MIL för att nå; jag behöver bara femhundra meter om läget är rätt, sen är jag hög som ett höghus och jag är säker på att det lyser och sprakar om mig för att jag mår så bra.Så det blev en låååång tur som kom att innefatta såväl luft-trumning som glada skuttpiruetter. Tur att det var både mörkt och sent, för jag hade stan för mig själv, liksom.
'
I alla fall - visst liknar det väl ett kemiskt beroende? Först får jag ingen ro i kroppen förrän jag får en dosis drog, sen blir jag alldeles uppåt och inte riktigt tillräknelig. Egentligen är det rätt kusligt. Förrut när jag drack för mycket kaffe och märkte att jag fick ont i huvudet om jag slarvade med intaget en dag, då blev jag så ilsken så jag raskt slutade med kaffe helt och hållet - ska jag kanske sluta springa nu? Usch. Nu blev det svårt.
 
En annan svår sak är att skriva mail på franska till sin kanadensiske handledare. Brrr. Franska kommer jag nog aldrig att bli beroende av.
 
Tigger är däremot beroende av att stjäla saker.
 
 
 

Det drar ihop sig.

Publicerad 2013-11-27 11:37:55 i Allmänt

Nu har jag 3 1/2 dag kvar på praktikperioden - alltså tre ruskiga tillfällen då jag måste häva mig ur sängen mot alla naturlagar. Brrr. När jag väl kommer till skolan har jag redan varit uppe så länge så det känns som läggdags, ungefär.
Och innan jag kommer iväg till skolan har hundarna nästan hungrat ihjäl påstår de. Mellanbarnet är ännu så länge hemma och så snart jag har hunnit utom dörren utfodrar hon bastarderna och sedan somnar de och sover som grisar nästan tills de blir väckta. De är inte heller vana vid tidiga morgnar. Men i alla fall gör detta arrangemang att de blänger grinigt på mig under hela morgonkaffestunden, ett innerligt "dra åt helskotta" ligger i luften och jag känner mig verkligen som en gammal ost som har börjat lukta. Odjur!
 
Några dagar har det varit jättejättekallt - för att vara denna vinter. En morgon var det minus sex grader, då byltade jag på mig med långkalsonger och långärmad undertröja, värstingskogsmullebrallor, massor av lager fleece samt dunjacka, mössa, vantar, sjal. Jag kunde knappt röra mig och innan jag hade hunnit ett kvarter ens var jag varm så det pyste om mig. Minus sex är inte riktig fimbulvinter, ändå.
Imorse var det 5 grader varmt, jippie, då är livet enklare. Men halt var det, så jag nästan for på postamentet ett par gånger. Rätt praktiskt ändå att ta den där morgonpromenaden, för det är så mycket bättre att upptäcka snorhalka när man är fotburen än när man är bilburen.
 
I morgon eller på fredag skall jag äntligen köpa hem färskfoder till mickaboerna; jag är så glad att det finns ett lager alldeles i närheten nu så jag inte behöver ta upp HELA frysen med hundmat utan kan köpa hem lagom för ett par veckor bara (tidigare var jag tvungen att köpa för 7-8 veckor. Eller förstås handla i pytteförpackningar på Arken Zoo, men då kan man faktiskt lika gärna utfodra gänget med oxfilé, om man ser till priset alltså).
 
I helgen var Äldsta Barnet hemma och Tigger hedrade henne genom att avlusa henne grundligt så fort de umgicks. Naggnaggnagg med framtänderna; det gjorde visst ganska ont men det är ju alltid skönt att bli av med sina löss. Förstår inte var han fick det ifrån för så har han aldrig gjort tidigare. Men sedan dess har han faktiskt naggat mig också vid ett par tillfällen. Undrar om det verkligen är så illa att jag faktiskt HAR löss? Fasts - på smalbenen?
 
På söndag är det dags för hundmötesträning igen - få se om jag kommer ihåg det den här gången och inte måste göra världens brandkårsutryckning igen...
 
 
Här är JAG, med gympasalen i bakgrunden,.
 
 
Ett sånt märkligt hus som finns i närheten. Enligt inhämtad information är det ett gammalt skjutshåll med anor från 1600-talet. Inte renoverat sedan dess heller, efter vad det verkar.
 
 
 
Morgonpromenad eller kvällspromenad - kif-kif, liksom.
 

Det allmänpolitiska läget på det in- och utrikiska planet

Publicerad 2013-11-21 14:39:00 i Allmänt

Alltså: lägesrapport.
 
Jag har nu två små veckor kvar på min praktik, alltså totalt sex dagar på skolan. Det skall a) bli skönt att slippa tillbringa dagar hemifrån och kunna fokusera mer på själva pluggandet b) bli tråkigt att sitta hemma och uggla med böcker och skriverier.
Så kan det vara - aldrig är man nöjd.
 
I alla fall går det bra för mig på praktiken, ingen risk att bli underkänd i det praktiska momentet vilket förstås är en lättnad. Tänk om jag hade varit totalgenomusel, världens sämsta lärarämne!!!
 
Hundarna trivs gott med att jag är borta - efter äckliga morgonpromenaden är de så trötta så de är yra i sina små bollar och glatt somnar om och snusar flera timmar. Dessbättre är ju mellanbarnet hemma på mellanlandning ännu en dryg vecka innan hon flyttar till Peking, så de slipper vara ämsamma. Därmed är de helt nöjda, och slipper ut i trädgården någon gång mitt på dagen för allmän rastning. Sedan vill de helst sova igen.
Egentligen tror jag att hundar är som björnar och vill gå i ide. I synnerhet Betty...
 
Häromkvällen tog jag fram barnleksakskonen:
 
 
som emellertid är något mindre tjusig än ovanstående - ingen finess med den översta ringen och betydligt mera bitmärken. Det var säkert ÅR sedan Tigg fick leka med den, men han kom ihåg precis vad han skulle göra och trädde fint upp ringarna på själva konen.
Så småningom fick Betty prova och hon hade visst sett och lärt, för hon visste precis. Exaktheten var något mindre, förstås, men viljan kan man inte klaga på. Ying hjälpte också till litet, men sen bestämde han att det var roligare att lyfta själva konen och buffa på mig med den. Han är något av en innovatör, är han.
 
Och apropå ide - Jazz har man icke mycket bestyr med så här års. Han fryser både ute och inne och tycker att i princip allting är onödigt. Med undantag för att ligga under ett täcke, helst med människosällskap, eller sitta i någons knä och bli ömkad samt matad med godis. Jodå, jag vet hur det känns.
 
 
Själv är jag av den åsikten att november - obs: barmarksnovember - är värre inifrån än ute. Alltså - sitter jag inne och tittar ut genom fönstret vill jag hellre dö än gå ut (nästan), men när jag väl är ute är det faktiskt vackert på alla sätt. Tänk att det finns så många nyanser av brunt! Och så länge det inte kryper under noll så känns luften så väldigt välgörande, faktiskt.
 
Samt det där med plöjda åkrar o den sortens - hela min genbank jublar, liksom.
 
Och så en sak till: på lördag, DÅ är det äntligen dags för vinterstudion!!!! Missa inte!!

Ögonbrynslyft

Publicerad 2013-11-20 06:54:35 i Allmänt

Det är anmärkningsvärt många cyklister ute kl 6 au matin. Och närapå ingen enda av dessa nyttjar cykellyse. Rent evolutionärt borde det väl ske en självsållning bland dessa? I synnerhet som det förefaller föreligga allmän amnesti quant à hastighetsbegränsningar för motorfordon. Och det dessutom är ruskigt halt.

I morgon kanske det, till följd av ovanstående, inte är en enda lyslös cyklist ute! 
Men det får nån annan kolla upp för i morgon tar vi sovmorgon. Äntligen!

Fatiguée, plus fatiguée, la plus fatiguée

Publicerad 2013-11-19 11:27:29 i Allmänt

Trött, tröttare, tröttast - det är jag det!
På morgnarna vill jag bara dö, men efter en rask promenad är jag piggare. Då slår jag mig ned med min frukost och efter tio minuter är jag återigen så trött så jag bara vill dö. Eller i alla fall dra nåt gammalt över mig och somna om. Helgerna går så fort så det säger bara poff! och bildas liksom ett litet stoftmoln av dem.
 
Prio ett på torsdag-söndag är: utomhus i dagsljus! Måndag till onsdag är det nämligen mörkt hela tiden - morgonpromenaden är becksvart och kvällspromenaden svartare ändå. Igår kom jag hem halvfyra och drog ut med gänget direkt (jo det låter det: drog ut med gänget. På stan, liksom. Med ölburkar, kanske) och tänkte att vi skulle gå i litet natur. Sagt och gjort, men det blev mera snava och slira runt i natur för alldeles omgående var det mörkt som i en tillknuten säck och vi var långt ute i nåt moras, i vanlig ordning. Tur att hundarna vet hur man skall gå, annars hade jag inte suttit här i civilisationen (den någorlunda) nu, utan snarare legat i något gudsförgätet dike, med ett eller annat brutet ben.
 
I söndags var det i alla fall dags för en hundmötesträning - en hundkursanordnare i environgerna anordnade och jag hängde på. Kl. tio var det samling på en parkering kilometern bort - klockan tio i tio låg jag fortfarande till sängs, men vi hann!
 
Äntligen har jag fått ut bästa hundburen från kära bilen och in i makens gubbil (alltså den som rullar, vilket min kära bil inte gör), det känns skönt att ha hundarna tryggare transporterade. I söndags var det Ying och Tigg som blev transporterade,dit bort till hundmötesträningsbegynnelsen.
 
Ungefär 50 hundar dök upp och vi tog en rask promenad bort till sommarens Venice Beach, numera geggamojjapromenaden längs leriga ån. Ying var galen, Tigg var litet galen men mera girig och skötte sig därmed bättre.
 
 
Jag hittade oss på ett hörn av en bild på facebook, syns det att det är vi?
 
Dryga timmen tränade vi, sen tog vi en liten egen sväng.
 
 
Tigger satte skräck i några änder och krävde att bli kallad T Rex resten av dagen. Eller kanske Tigg Rex.
 
 
Ying knäpper av öronen när jag vill något.
 
 
Från träningspromenaden:
 
 
Och på kvällen tog jag Bettina med mig och sprang skogsintervaller. Varannan söndag springer jag intervaller, varannan backar. Det enda riktigt trevliga med intervallspringningen är att det känns som semester sen när jag får springa backar. Men Betty var i fin form och hade kul. Dessutom gjorde jag ett avbrott på mitten, i mörka skogen, och gjorde ett litet snabb-uppletande av medhavd leksak. Bettan var jätteduktig - både på att leta och, faktiskt, på att komma in med grejen (vilket inte alltid är fallet).
 
Bild från i lördags, på söndagsspringningen var det redan för mörkt för att fotografera.
 
Vad övrigt är är skola. Skolan som jag är elev i och skolan som jag leker lärare i. Jag kan konstatera att det är betydligt roligare att vara lärare än att vara elev just nu. Mina lärare överöser mig med idiotiska uppgifter som skall klämmas in och hinnas med på något sätt. Det braiga med det är att jag till fullo förstår de purkna uppsyner som möter mig när jag aviserar veckans läxa i skolan som jag leker lärare i. Det dåliga är att mina läxförhör (alltså de som mina lärare håller med mig) går betydligt sämre än mina elevers (alltså de förhör som jag utsätter eleverna för). Förtydligande: både eleverna och jag sköter oss bättre på de förhör i vilka jag medverkar som lärare än på dem i vilka jag är elev. Motvillig elev. Skoltrött, sturig elev.
 
Jag är nog för gammal för det här!
 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela