Pelleskop-livet

Produktrecensioner

Publicerad 2012-10-16 10:03:00 i Allmänt

Igår kväll när det var dags för kvällspromenaden, då var klockan inte mer än runt halvsju och det var precis svart svart svart ute!
Det gick inte att se ut genom fönstren hur pass det regnade så jag öppnade ett hallfönster och lyssnade - jotack, det regnade friskt!! Och blåste!
Men det var inte mycket att be för så jag letade fram ett hyfsat täcke åt Betty (eftersom det aldrig finns något regntäcke till hands när man behöver det. Jo möjligen i pitbullstorlek...), backontrack-täcket till Jazz och så bara vanliga reflexvästar till resten av gänget. Allvädershundarna (jo även Olle räknas dit om man tänker sig en ganska kort liten promenad).
Och på mig långa oljerocken och höga stövlar, sidensjal i halsen (=god uppsugningsförmåga) och på huvudet - platt intet. Utom min knut, dårå.
Jag lyckades liksom trilla över en basker i garderoben igår och försökte anbringa den på nåt käckt sätt. Det visade sig att det enda möjliga sättet gjorde att jag såg ut som nån trall variant av Navy Seals... Inte värmande, inte regnavhjälpande, inte det bittersta snyggt.
Barhuvad alltså.
Men när jag slutligen skulle sätta på Jazzen täcket satt han under köksbordet och såg ut som: -Våga bara!! Eller kanske: -Make my day!
Han är sån, den där lillpinnen.
Jag vågade förstås, men då satte han i att morra och jag insåg att han Verkligen Inte Ville gå ut. Så då fick han stanna hemma hos hussen. Vi har ju en trädgård att släppas ut i, när det kniper.
 
Nåväl, off we went, alltså.
Och J*DRAR, vad det regnade!!
Själv är jag ganska förtjust i regn och blåst om jag bara är ute och går och inte precis på väg nånstans. Så jag lät det skvala över ansiktet och trivdes rätt gott.
Det var jag ensam om.
Till och med Tigern och Ying såg ut som "härtill är jag nödd och tvungen" och "nu slår vi ihjäl fruntimret och går hem". Olle var som ett litet vått grått, bara, och Betty ilade. Och pep.
Efter en halvtimme gick vi hem, för Betty pep mer och mer, TROTS sitt varma, regnsäkra (som det visade sig) täcke. Behöver hon ha huvudbonad också, den där jäntan?!
 
När vi skulle gå in valde jag dörren utan balkong över = fortsatt regn i huvudet. Och som det dröjde nästan 15 sekunder tills jag fick upp dörren gick Betty i spinn alldeles och lät ungefär som en sån där kaffepanna med pip - ett crescendo, om än ett ynkligt.
 
Dädan produktrecensionerna: Betty tål inte regn, försöker inte tåla regn, är inte snygg i regn. Kanebos 38 grader mascara däremot, den är grejer den! Sitter som berget, gör inga konstigheter, ser normal ut och är sen lätt som en plätt att få av i kvällsduschen.
 
Som ni förstår blev det sedan själva dödsstöten för mina golv - är det någon idé att torka dem igen innan det blir sommar?
 
Tigern och Olle blev torkade med hårfön, vilket nr 1 uppskattade innerligt och nr 2 fann sig i. Å andra sidan hade nr 1 inga tovor under armarna och i ljumskarna som måste redas ut...
Jag var nöjd för det visade sig att min ny-inoljning av oljerocken hade haft avsedd verkan- den sög inte åt sig som en svamp utan jag var ackurat som en gås den där någon häller vatten på.
Betty blev helt vild av lycka för att hon hade överlevt, Jazz blev också helt till sig av lycka för att HAN hade överlevt (duh?) och Ying somnade i fåtöljen. (Sen pratade minsta barnet och jag om att hon nog behövde (eller inte) ha en kompis sån som brudarna i Jersey Shore och då lyfte Ying på huvudet och såg så innerligt mycket ut som: Really? med en ironisk tvist. Man får liksom aldrig ha nånting i fred för Ying!)
 
Och jag, jag tillbringade en timme med att sy fast blommor på min blomsjal. 9 av 50 har jag pillat dit. Men fint blire!!
Kommentarer (1)

En sån dag!

Publicerad 2012-10-15 18:12:00 i Allmänt

Grått och plask när vi vaknade, grått och faktiskt uppehåll mitt på dagen, svart och ett nedra pölande just nu. Det känns verkligen som det är dags att gå i ide. Genast.
 
Men lunchpromenaden blev finfin, även om Ying försökte dra ikull mig på några hala stenhällar (antagligen för att jag skulle bryta benen och få hjärnskakning och därmed tvingas upphöra med mitt städdille. Om jag får säga vad jag tror).
 
 
 
Betty är ganska ryslig just nu. Det verkar som om hennes öron har vuxit igen. Och om jag till slut får nog och talar Ganska Hårda Ord till henne, då blir hela livet så gräsligt, tycker hon! Inte lätt att vara tonåring!
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag har ånyo fått alldeles gräsliga problem med Jazzens kloklippning. Så har det varit av och till sedan han kom hit - först tog det trekvart att få klippa EN klo, sen blev det bättre. Sen blev han gräslig på att hugga (verkligen HUGGA, inga små nafs här inte), sen blev DET bättre. Ganska länge har han fått klorna klippta medan han ligger på rygg mellan mina ben och det har gått hyfsat - rätt mycket hot och dumheter, men det har gått. Men icke nu längre. Munkorg är ingen bra idé för då får han panik, skalar av sig munkorgen och hugger vilt omkring sig. Inte bra för vare sig honom eller mig. Idag bearbetade jag honom med kloslipen i stället. Först hotade han mycket, men sen blev han lugnare. Efter ett tag gäspade han stort och liksom darrigt - typiskt för att lugna ner sig. Klorna på framtassarna blev på detta sätt fint nerslipade, dem därbak behöver man inte bry sig så mycket om, för han gör så mycket rivstarter att han pedikyrerar sig själv. Nåja, vi får väl se hur länge det fungerar med slipandet... Sen vet jag inte vad jag ska hitta på för lösning...
 
 
Klätterträd är en av Tigerns (många) favoritsaker.
 
 
 
Betty gör sig söt. De där skorna jag har på mig, de får mig alltid att tänka på - DÅRHUS! Ett gammaldags. Det tycks mig som om de skulle passa finfint ihop med tvångströja.
 
 
Precis när vi hade kommit in började det ösregna igen och tigern somnade i denna märkliga position i soffan.
 
Sen gick vi upp och värmde oss i min säng (och läste tyska), då blev det mys på terriervis:
 
 
Och på pinschervis:
 
 
Tills det plötsligt var dags för middag och alla hundarna gjorde alla duktiga saker de kunde komma på för att kvickt få sin mat.
 
 
Parallellfot.
 
 
Skälla jättehögt.
 
 
Krypa in i buren och värma sig och inte bita de andra hundarna.
 
 
Se liten och luddig och hungrig ut.
 
Smask!
Kommentarer (0)

Stanna ute?

Publicerad 2012-10-15 10:58:13 i Allmänt

Igår kväll företog jag ju operation golvrengöring.
Det var då Ying ynkade runt och var bekymrad och hävdade att jag hade drabbats av städdille.
Mycket ljug har jag hört men det där hörde nog till det grövsta.
 
Fint blev det i alla fall.
Så i morse, när alla hundar skulle in igen efter promenix i blöta och kladd och grävning och - allt sånt där som hundar gör, då tänkte jag: -Måste de egentligen vara inomhus? Kan de inte fortsätta vara ute hela tiden? På det att mina golv måtte fortsätta att vara åtminstone litet rena?
 
Fast det var förstås bara en hastigt förbiilande tanke.
Nu är golven helt klart o-rena igen.
Kommentarer (1)

Lugn, bara lugn! (Uteslutande för damer)

Publicerad 2012-10-13 22:53:00 i Allmänt

Min snälla granne, han som ger oss grönsaker och äter upp våra päron, han är litet bekymrad nu när det börjar bli kyligt. Han börjar konversationen med att säga att jag är minsann duktig jag, som så idogt traskar ut med hundarna. Precis som om det skulle vara så att de där hundarna är något som jag liksom bara har drabbats av, och måste ta hand om efter bästa förmåga.
Sen går han vidare och tycker att börjar det inte bli litet kallt nu?
-Jotack, säger jag, och visar fram mina fina randiga halvvantar.
 
 
Men det är visst inte det som gör honom så bekyttad.
Litet hummande och hackande och så leder fram till att borde jag inte kanske sätta på mig långbyxor nu, i stället för kjolar?!!
Nu blev det läge för mig att se enigmatisk ut - man kan ju inte tala med en Herre om Vad Som Helst, heller!!!
Men er damer kan jag meddela att leget e under kåntråll:
 
 
Så ni ser, det är bara att andas ut!
Min käcka underklänning i charmeuse är redan i omloppsbana, den värmer mer än man kan tro. Förresten hade jag en god vän en gång som tyckte att det blev mycket skojsigare att städa om hon satte på sig charmeuseunderklänning och svarta nylonstrumpor först - själv tänker jag bara på Queen's video I want to break free, men det kanske var klämmigt. Kanske nåt man har missat.
Men det är ju själva yllebrallerna som är själva grejen. "Blir det inte trångt under nylonstrumporna?" sa nån ung dam i nån bod. Ha! Den där ungdomen! Vet ingenting! Man har ju yllebrallerna utanpå strumporna, så klart. Och så när man kommer inomdörrs så drar man sig tillbaka och slinker helt enkelt ur de värmande benkläderna, på det att man icke måtte komma att ånga.
För de värmer, de där rackarna!
Men det kan jag ju inte berätta för min granne, heller!
 
Förresten, häromdagen hände det något som aldrig tidigare hade hänt under hela min närmare sekellånga levnad:
 
 
Benvärmare hamnade på mina ben!!
Det tillgick så att jag letade efter några varma strumpor att sätta på mina fytter innan vi gick ut - och så hittade jag de härna randiga grejerna i soffan, bland sånt som hade kommit upp från tvättstugan.
Å båj! Jag kunde ju knappt ta mig fram i skogen, för hela tiden måste jag brista ut i: FAME! I'm gonna live fore-ever!! och kasta mig i sidled över gångvägarna och veva med armarna, göra små sidskutt upp på stenar och tänja mot nedfallna träd. Klart pinsamt, med andra ord.
Dessutom tog det så där nån kilometer innan Betty fann sig i att mina Fame-attribut INTE var nåt nytt slags interaktiva hundleksaker...
Kommentarer (0)

Brrr!

Publicerad 2012-10-10 17:20:39 i Allmänt

Nej nu ni - nu börjar det bli höst!
Det märker man bl.a. på att jag har skuffen full med älgskankar, men även på att det är kallt.
Redan innan jag har stigit upp på morgonen känns det som: nej, hjälp, jag kommer att fryhyhysa!
Och sen gör jag det.
När jag lät blicken falka runt i mitt ostädade sovrum i morse, genom liksom en tunnel av varmt täcke och två varma filtar och under ett gäng varma fast bråkiga hundar, blev jag rätt glad när jag såg en klänning av gammal velour. Så gammal så den nästan är som frotté. Med ärmar som är nästan hellånga, jippiii! Att sedan kragen ser ut som nåt från "Saturday Night Fever" (vad snibblängden anbelangar) enligt Minsta Barnet, det är något man får ta med ro!
 
 
Finfina höstfärger!
 
Jazz tycker också att det börjar bli onödigt kallt. Jag letade fram hans tunnaste höstkofta som en begynnelse. Först kunde jag inte hitta den men sen hörde jag ett muntert smaskande från ett hörn - det var malen Betty som hade fångat den i luften när jag gjorde min räd ner i koftkorgen!
 
 
Ganska stilig karl.
 
På promenaden träffade vi en grävarbetare som hade en russlare, en som inte var vild och bråkig alls utan mest ville ta det litet easy-peasy, liksom. Han hade förstås inte hunden med sig, men han berättade utförligt om dess bedrifter. Trevlig karl! Och så pratade han precis som den där skidåkaren Elofsson - så där så han inte hann med sig själv, liksom!
Inte ens Jazz tyckte illa om den grävaren.
 
 
Olle har sluppit bli bearbetad med saxen ett tag och börjar bli ordentligt luddig. Litet klippt måste han nog bli, men vi tänker spara ut till liksom ett bichon-ansikte. Olle som alltid har velat ha en egen bichon frisé - nu får han bli det själv!
 
 
Tre rumpor, tre rumpor
på koppelpromenad!
På vägen vi vandrar
och matte är så glad!
Så fina, så snälla
vi äro alla tre
med svansarna i vä-ä-dret och knopparna på sne!
 
Ooo, så vackert jag skaldade. Jag måtte vara otroligt begåvad, det är uppenbart.
 
 
Och vacker som en dröm också! Och jag SVÄR på att jag inte visste att etiketten syntes!
 
 
Lilla Betty stampade och betedde sig tills hon fick gå lös. Nu vet jag vad det är hon gör, det kan inte alls uttryckas på svenska utan utrikiska måste till: She throws a tantrum! Nedrar vad ogärna jag skulle vilja ha henne med mig på Ica, förbi godishyllan!
 
 
Koppel på, för man vet aldrig när det hittar på att smälla.
 
 
 
O, så vacker promenadväg.
 
 
Annars är det mesta rätt fint just nu, utom temperaturen då. Pittoreskt, liksom. Nu slog mig ett minne som jag helst ville ha glömt: när jag och bästisen Åsa var så där 11 år och tyckte att "pittoresk" var det värsta ord man kunde tänka sig, och som man ABSOLUT inte fick säga! Fast i smyg tyckte vi det skulle vara kul om nån hette P*tt-Oresk, ungefär som Lars-Åke eller Karl-Erik (för såna fast det gott om på den gamla goda tiden).
En sån TUR att man växer upp och blir nästan alldeles närapå normal!
En annan som inte precis har vuxit upp men som ändå är normal, som till och med har papper på det, från och med idag:
 
 
Minsta Barnet!
Ärligt talat - hon måste väl vara världens finaste lilla nörd, i alla fall!
 
Kommentarer (0)

Som i en säck

Publicerad 2012-10-10 00:13:00 i Allmänt

 
Ärligt talat - ska det vara så här nu? Redan före kl. 19?
 
Reflex på är det som gäller, hundarna har västar, halsband och koppel med reflexer - jag har inte en enda synlighetsgrej.
Såna där som man ska ha i fickan i ett snöre trasslar in sig i allting, inte minst i koppel. Såna där som man sätter fast kring ett ben eller nåt river alltid alltid sönder ens strumpor.
Det finns gränser för hur många slantar man vill lägga på ohåliga strumpor per vinter!
Reflexväst har jag endast när jag springer.
På det sättet är jag jättejönsig, precis lika jönsig som när jag vägrar att nyttja cykelhjälm.
Men av och till har jag sett det annonseras om reflexspray, avsedd att sprutas i pälsen på ens lilla hundracka. Det tycker jag verkar tveksamt, man vet ju aldrig vad det kan bli för kli och konstigheter av det.
Men jag tänkte att man kanske kunde ha en putell stående vid ytterdörren och slänga på sig själv en dosis när man ger sig ut i kvällsmörket. Så där över skorna och så.
Är det någon som har provat det?
 
Hur som helst vill jag ännu en gång uppmana alla som traskar med hund i tätort på kvällen: använd INTE flexikoppel över övergångsställen, i synnerhet inte om du inte har nån reflex på hunden. Det hjälps ju inte hur reflekterande människan är om hunden går tre meter före i ett tunt, osynligt snöre. Och jag vill INTE köra på nån liten hund! Ingen stor heller!
Kommentarer (0)

Huvudsaken

Publicerad 2012-10-09 23:04:57 i Allmänt

I morse när vi traskade ut, hela gänget, var det soligt men kyligt. Innan vi hann hem igen var det grått och kyligare. Ruggigt, rent av.
 
Men det är fortfarande vackert ute; det blir liksom ett färgcrescendo innan hela alltet vänder. Brrr, det är det som kallas vinter!
 
 
Lilla Bubblanubb har lagt sig till med en ny divalat - hon stampar. Med ena framtassen, inget krafsande utan små bestämda stampar. Ungefär 3 stampar per 2 sekunder, sen en litet längre paus, sen repetition om hon inte har fått som hon vill.
Exempelvis väckte hon mig i morse genom att ilsket stampa på mig. Och på Tigern. -Ja men KIITOS, för i perkelä! sa Tigern, som ibland bejakar sitt finska arv. Sen muttrade han och somnade om.
På promenaden fick Betty ett tag gå kopplad även sedan vi hade kommit till springa-lös-stället, detta enär det kryllade av spänstare. Då stannade hon som fastfrusen i marken och stampade ilsket med ena framtassen. Jag fick släpa henne några hundra meter till spänstarfritt område och låta henne springa där.
 
 
Sen blev vi litet osams igen, för hon bara härjade med Tigern och plötsligt lyssnar hon inte på mig när jag säger att hon ska ta det en aning försiktigt. Och när jag skulle ta tag i henne och tala litet allvar bara skuttade hon undan och sparkade nosigt med bakbenen. Hmm. Då blev det en barsk order och sen ganska många allvarligt menade ord till lilla sessan, som plötsligt var mild och förtjusande som man har väl aldrig sett på maken, heller. Idel fjäsk och puss och gulligheter, och då var jag förstås inte stram utan då pussade jag tillbaka för allt vad jag var värd.
 
 
Osams är de inte, det är bara det att Betty är litet för hårdhänt ibland, och Tigern är en aning mammagris. Men jag skulle säga åt honom lika mycket om han härjade för vilt med henne. Vilket dock icke sker.
 
 
Ying var på ovanligt förvirrat kineshumör idag. Nosen reagerade dock på frolic.
 
 
Gråare, som sagt.
 
 
Min klänning matchar höstlöven. Den är i så förtjusande material, 50% ull och 50% bomull, tunn och sval och varm och mer eller mindre skrynkelfri. Varför hittar man inte sånt nuförtiden?
 
 
 
 
Ying och Jazz får gå kopplade, för Ying var som sagt totalförvirrad och Jazz var skotträdd. Jag litar dessvärre inte på att Jazz håller sig till mig om han blir rädd - jag är ganska övertygad om att han skulle få panik och sticka sig undan nånstans.
 
I alla fall - det hann bli kallt. Och jag tvingas inse att det är dags för Huvudsaken igen - värmande huvudbonad.
Men vad tusan ska jag aptera?!
Endera får jag ha fläta (-or) hela vintern för att kunna ha mössa, men fläta känns så sjavigt och ivägen hela tiden.
Eller också har jag min vanliga knut och värmer huvudet med - vadå? Sjalett? Värmer en sådan verkligen? Och vill jag gå omkring och se ut som E II R hela vintern?
Jag har kikat på stickbeskrivningar - det är inte klokt vad man kan hitta på nätet! Man kan t.ex. förfärdiga liksom en blöja med ett knytband i varje ände, varefter själva blöjdelen anbringas ovanpå skulten och ned över öronen och tamparna knytes under hakan. Litet gulligt till pälsbrämad skridskomundering, kanske, men litet vimsigt ute i den villande skog. Inte värmer det pannan heller. Annars kan man skapa sig något som ser ut som en truckerkeps fast utan skärm, med ett band att knäppa under knuten. Ungefär som när tennisspelerskor har keps och hästsvansen sticker ut därbak, ni vet.
Vira sjalen upp över öronen går ju bra, men problemet med pannan kvarstår. Och INGEN fimbulvinter kommer att få skåda mig i pannband, det säger jag bara!
Turban, kanske? Lindar man den tillräckligt många varv runt knoppen syns det väl inte att det är liksom en extra knopp därbak? (Fast nu kom jag att tänka på det där hemska i Harry Potter, nåt med Voldemort på baksidan av nåns huvud, eller hur det var. Rysligt!) (Eller Hundturken i Barnen från Frostmofjället - så oerhört gräsligt!!)
Små spänstiga seniga farbröder som är ute och motionerar året om i sån där käck träningsoverall från 1960-talet, de har ofta en liten ynklig toppluva som sitter liksom mest ovanpå huvudet, och så en aning mer ner i pannan. Om man skulle göra så, fast kanske sticka på öronlappar?
Annars KAN man förstås snagga sig också, och idka fritt val bland huvudbonader för såväl sommar- som vinterbruk. Fast jag misstänker att jag då skulle se ut som en väckarklocka bakifrån. Hur ärtigt är det på en skala, tro?
Kommentarer (0)

En aning träning

Publicerad 2012-10-06 20:13:53 i Allmänt

Igår kväll tog jag en aftonpromenad till klubben med Ying, Tigger och Betty. Det mörknar tidigt nu, så de var grundligt rustade med reflexer.
 
 
Förresten var jag på Volvobutiken tidigare på dagen och förnyade förråden av småvästar. Jag har köpt där tidigare och kvaliteten är jättebra - Yings reflextäcke är inne på 4:e året och har blivit tvättad en massa gånger, men lyser fortfarande lika tydligt, och både resårer och kardborreband är i finfint skick. Priset är dessutom bra: 39,- pix. Som hittat! Tigern har emellertid en annan modell, en som är mera som en superhjältemantel!
 
 
Väl på klubben provade jag ett nytt knep för att få till Bettys apportklipp: jag sa ingenting, bara höll upp apportbocken och dessutom hennes älskade huck-boll. Ganska omgående fattade hon att hon skulle ta bocken för att jag skulle kasta bollen, och när väl den poletten hade trillat ner så blev det en nedra fart i gripandet!
 
 
Fart med bollen också!
 
 
En gång till!
 
Med Tigern tränade jag litet vittringsapportering. Jag har en hemlig gömma med ett gäng apportpinnar, så jag är beredd när jag kommer dit. Nu är det ganska enkelt för jag kan putta litet löv över pinnarna och när han inte SER dem så arbetar han så fint och koncentrerat.
 
 
Som sagt - det mörknar fort!
 
Med Ying blev det mest sån där träning som går ut på att Ying inte ska rymma, men det skötte han riktigt bra igår!
 
 
Sen gick vi hem via Myran och det var mörkt!! Betty såg spöken överallt och studsade omkring som en liten boll med ragg. Dessutom var det himla blött, jag hade stövlar på mig, men hundarna hamnade litet oförberett i vatten till hakan ibland!
 
Kommentarer (0)

Bläupp!

Publicerad 2012-10-01 12:10:01 i Allmänt

När det allra som minsta lilla barnet gick på dagis hade de en liten ramsa att säga:
 
Bläupp sa den söta lilla grodan en dag
Bläupp - bläupp - bläupp!
 

Jag antar att det var en övning i att röra på munnen ordentligt, bläupp är ganska roligt och liksom muskulöst att säga, men framför allt låter det ganska trevligt. Om man vaknar en dag, som idag, och känner sig som: -Blääääh, jag vill bara gå i ide!! så kan man lägga till ett "upp". Bläääääh-upp! Genast mycket bättre!
 
Och idag behövs sannerligen allt bättre - det regnar och pölar och är jämngrått, Olle och Jazz måste hållas tjudrade för att inte jaga Bubbla, Ying och Tigger är mest som brasmattor, fast utan förevarande eldstad. Jag vaknade med huvudvärk när maken sa hejdå (6-snåret), tog ett piller, vaknade med huvudvärk när Minsta Barnet sa hejdå (7-snåret), tog två piller, vaknade med huvudvärk 8.30 och fann att någon P-hund (kan betyda p-sshund, kan betyda P-udel eller P-inscher) hade nyttjat mina stövlar som stolpe. (Jodå, de hade visst varit ut på toaletten tidigare, så nån direkt nöd var det inte fråga om.)
 
Så redan FÖRE FRUKOST torkade jag hallgolvet, besprutade mina stövlar med hemgjord P-off (ättika och litet annat lullull) och blev grinig.
 
Sen tänkte jag ta ut kidsen fast Betty sa: -Dumbom! och bet mig en aning i foten så den övningen avbröt vi. Och så har jag försökt läsa en bok på datorn och det är så vidrigt. Jag vill ha en stadig volym i mina små nypor, att klämma på och umgås med och känna nybokslukten av, och rita och skriva i.
 
 
Så här såg Jazzbacillen ut igår, om aftonen.
 
 
Och Tigern.
 
 
Och så här såg det ut på kvällspromenaden. Halvåtta! Bläupp - jotack!
 
 
Jag förstår inte riktigt VAD Bubbla har gjort med kopplet på den här bilden - hon är också en riktig tosa.
Men än har hon inte börjat löpa på riktigt!
Kommentarer (0)

Sista september

Publicerad 2012-10-01 00:50:00 i Allmänt

Som Olle och Jazz är så fruktansvärt jobbiga med lilla prinsessan just nu så är det nästan mer än man klarar av att gå med hela gänget.
Varför jag efter tjejpromenaden och en stunds vila framför "Sierra Madres skatt" tog resten av banditerna på skogspromenad.
 
 
Än så länge är gamla järnvägen som en tunnel av löv, snart blir den bara en blåsig kulvert.
 
 
 
Åtminstone EN är entusiastisk.
 
 
Åtminstone EN annan, och kanske en halv till, är en aning intresserad av matte.
 
 
Jag hade ett rött ytterplagg idag. Kändes ovant.
 
 
 
 
Hade jag haft en liten kärra skulle jag ha fått åka!
 
 
 
Tigern. En riktig puma.
 
Sen gick vi hem, och det var tur det. För det var hundmatdags!
Kommentarer (0)

Värsta värstingen

Publicerad 2012-09-27 17:25:00 i Allmänt

När vi skulle ta kvällspromenaden igår var Bettys fina staffehalsband fortfarande alldeles blött efter den genomvåta första promenaden. Lagom kul att ha ett tjockt lager kallblöt fleece runt halsen tänkte jag (ständigt empatisk) och såg mig om efter nåt annat att tjudra djuret med. Och så hittade jag ett som låg litet avsides och var fint.
 
Raskt gav vi oss ut, hela ligan, och träffade omgående en vän som vi inte har sett på länge. Så vi stod och taltes vid tills hon uppmärksammade mig på att Betty var nån helt annanstans, naken dessutom. Och det slog mig att det var Peppars halsband jag hade anbragt kring lillans magra hals.
 
Nu är hon ju inte mycket till backa-ur-are och rymmare men för säkerhets skull tyckte jag att jag måste göra nåt åt saken. Och Ying, som verkligen är en backaurare och allt det där, han hade i vanlig ordning strypkedja (oooo, nu får jag på skallen!), och han har en lång kedja också, för att den ska gå lätt att trä över hans veckiga rynkiga knopp med de små stenhårda öronen. Men som den är av strypmodell (ooooo, igen!) så funkar det ju ändå, tänkte jag. Och skiftade: Ying fick fint rött glitterhalsband och Betty fick värsta rapparkedjan.
 
 
Ja, ni kan väl göra er en föreställning.
 
 
Det förstår ju var och en att en SÅN hund i en SÅN kedja, lika stor som hunden själv - det kan bara betyda en sak: FARLIG HUND. En sak till förresten: HJÄLPLÖS MATTE.
 
 
Så stor mördarhund. Med kedja.
 
Det var faktiskt litet pinsamt att gå där - det rasslade om henne som om ett bättre spöke också, i synnerhet som värstingkedjan släpade i backen.
 
När hon sprang lös och även badade i skogen gick hon förstås naken. Hon är ju ingen kedjefånge heller! Och nu har jag lagt fram ett antal lagomiga Bettyhalsband för nödbruk.
 
Och Ying har fått tillbaka sin kedja, för gissa om han passade på att fara som ett troll igår, när han var snällkopplad!
Kommentarer (0)

Vad gör människan?

Publicerad 2012-09-26 15:36:00 i Allmänt

Ja, det kan man verkligen fråga sig - vad gör människan egentligen?
Tja, ordet för dagen verkar vara ADMINISTRATION. Suck. Jag skulle egentligen har varit ute i verkligheten denna termin men tji fick jag, det gick inte alls det. Det finns knappt några behöriga franskalärare här i nejden och de få som finns har annat för sig. Såsom vidareutbildning, och det är väl bra.
Nåväl, jag får kasta om i turordningen och läser därmed litet annat denna termin. Fyller på litet där det fattas, breddar behörigheten osv.
Denna regniga, gråa, kalla vecka har jag följande litteratur att läsa. KURS-litteratur, förstås. Dessutom läser jag Radetzkymarchen, senaste numret av Elle UK edition, oändliga buntar Husmodern från 1940-talet, Kung Liljekonvalje av dungen (Maria Lang, innan hon blev ALLDELES körd). Och litet annat.
Men alltså, veckans kursläsning:
Moa Martinsson: Mor gifter sig
Harry Martinsson: Nässlorna blomma
George Orwell: 1984 (på engelska, förstår sig)
Sabine Deitmer: Dominante Damen
Samt en del texter ur "Feministiska litteraturanalyser".
 
Livet är rätt gott, hörni.
 
Eljest är det blött också.
Och lättgrävt, hälsar Betty.
 
 
Ingen Betty ser man ute, man ser bara hur rosenbuskar och annat vajar hysteriskt. Under dem hålls Betty med sin underground-verksamhet.
 
 
På promenaden hittade Tigern också ett bra grävställe. Tror ni han fick ha det i fred?
 
 
Ying försöker mest se ut som han inte känner oss.
 
 
Det här är faktiskt en bra bok - jag har förstås läst den förr, men den blir en ny för varje gång. Den fick ju rätt mycket däng när den var ny - för mycket snusk, för mycket pladder, för litet litteratur. Jag tycker inte det finns så värst mycket snusk i den - och jag är ändå rätt känslig - men ganska pladdrig är den, på ett trevligt sätt. Som att sitta och lyssna på nån som berättar över en kopp kaffe. Jag känner att jag har det rätt bra, som har en "karl" (fast jag har väldigt svårt att tänka mig den där herrn som bor här som en KARL...) som inte super och inte har en massa barn på bygden (mig veterligt, jallafall). Han gick visserligen till sjöss i måndags afse, men han kom hem redan igår så det må väl vara hänt. Förresten var det just precis igår 31 korta år sen vi först råkades - hej och hå!
 
 
Tiger tänker sig också att bli beläst, han läser så han tuppar av. På lördag ska vi tävla, är det tänkt. Det var väl förbannat onödigt, vill jag säga precis som favorittanten i Suzukireklamen. Hon med verkligt beige nylonknästrumpor och sandaler. Sån ska jag bli när jag blir leg. franskafröken.
 
 
Idag blev det emellertid så här - en liten färgklick behövdes i grårusket. Och vet ni vad som mer behövdes:
 
 
Man har inte roligare än man gör sig. Förresten är det mycket lättare att få gå över en gata om man har kjol och röd mun. Jag känner nu att jag borde göra nån fin koppling eller anti-koppling med streetwalker osv. men det orkar jag inte. Bara notera att det står "gå ÖVER en gata", inte "gå på gatan".
 
 
Slutligen: i morse gjorde jag en Marie-Antoinette, ungefär. Huset bjöd ej på någon rimlig frukost så jag blev helt enkelt TVUNGEN att äta bullar. Kors, en sån otur!
 
Och förresten: när jag hade traskat klart med Ying, Bets och Tigg (Tiny Tigg, i stället för Tiny Tim, om han är bekant. God bless us, every one!) så var min glada klänning så in i bänglan genomblöt så det var bara att byta om. Och inspirerad av det lilla lilla barn som bor härstädes och är så ärtig så det tror man knappt är sant så satte jag på mig en vit klänning (för barnet brukar ha en ljus ljus ljusrosa sak), och så gick jag ut med Jazz och Olle, och båda var så ovanligt kära i sin matte så den klänningen blev raskt dalmatinerfärgad. Så då bytte jag till en låååång kjol som är svart med stora prickar i orange och vitt - låter rätt galet kan jag tro. Men sånt är livet. Och nu ska jag alldeles strax gå ut igen och jag undrar just vad jag skall aptera sedan. Månne klänning nr 1 har torkat? Förresten ska jag snart, alldeles snart nu, senast till jul, sy en ny klänning, en som är hemskt vardaglig och rejäl och blå med tunna vita ränder. Och stora fickor, lämpliga för Frolic.
 
Men hörni - vad katten ska jag ha på mig på lördag? På tävlingen? Gah - vill INTE tävla!!
Kommentarer (0)

Jag erkänner.

Publicerad 2012-09-25 11:49:00 i Allmänt

Dags att komma ut och erkänna. Jag är beroende.
Jag MISSBRUKAR. Snart kommer det att hända nåt hemskt.
Jag kommer att bli ombedd att släcka kontot och icke vidare avhöras.
 
Det är INSTAGRAM jag missbrukar! En miggiljon bilder om dagen, liksom. Bara från mig.
Ruggigt.
Jag som brukade släpa runt stora systemare, eller små superduperfunktionsdigitalare, jallafall. Och när andan föll på analoga saker av varierande fiffighets- och rolighetsgrad.
Att inte tala om den älskade Harinezumin!
 
Nu ere typ - ajfån. Instagram. Släng på ett filter så ere klart - uttallat med mycket kort, mycket öppet a. Som i "att" fast med ett assimilationsljud etterpå - "rt" som lär vara typiskt svenskt.
 
Litet grann skäms jag, dels för själva missbruket (behöver jag verkligen slänga upp 100 bilder om dagen, egentligen?) och dels för att jag brukar så simpelt verktyg. Litet grann som att James Joyce skulle skriva Cartlandromaner (för ni minns väl vilket enormt intryck mina systemkamerabilder gjorde på er! Migrän o allt!).
 
Men egentligen är jag rätt nöjd. Det finns en massa fördelar.
 
Såsom att: förr orkade jag aldrig ha med mig mobil på promenaderna eftersom jag hade fickorna fulla (den plats som blev kvar efter godis, bollar, påsar, kampduttar) med olika sorters kameror, eller en tung baddare runt halsen som gjorde ALL övrig ballast onödigt outhärdlig. Och som familjen ibland tror att jag ska falla död ner på promenaderna tycker de att det är bra att jag har kontaktmedel med mig. Minsta Barnet tror dessutom alltid att jag ska komma hem med en hund för litet (det HAR hänt - min Peppar!!) och nu kan hon försäkra sig via Instagram. Är jag ute i skogen i tre timmar med flocken kan hon kolla upp bildströmmen ibland och räkna in 1 - 2 - 3 - 4 - 5. Och uppenbarligen matte också, bakom kameran/fånen. (Fast häromdagen tog Jazz en riktigt bra bild av mig, så det KAN vara så att jag är död och hundarna fotar själva...)
 
Vidare: jag tycker att jag SER bättre. Alltså inte optikermässigt, utan så att jag lägger märke till. Som att tre barr flytande på en lerpöl, med en solglimt oppanpå, är så vackert! (den tar vi) Eller att två bruna kottar är bruna på helt olika sätt - fint tillsammans! (den tar vi) Eller att Olle liksom skrattar åt en bofink och ser rätt luddfånig ut. (så den tar vi) Och då kan man förstås invända att - hallå! vad blir det för liv om man ser allt genom kameran?! Men serni, så tror jag inte att det funkar (om man inte är Ingmar Bergman) - jag tror att det sprider sig. Nu ser jag vackra, intressanta, roliga saker överallt hela tiden - även om jag till äventyrs inte skulle ha pillefonen till hands. Färger, former, kombinationer, uttryck, lustigheter - jag kan sitta vid mitt gamla köksbord i mitt ostädade kök och se massor av saker som gör mig glad!
 
Och så en sak till: ni vet när man ser nåt och så tar man kort på det och så tittar man på bilden och det ser precis ut som det gör IRL - fast inte ändå. Det är platt liksom, eller fel ton, eller saknar själva känslan. Det är då man är glad åt de små enkla filtren i instagram - visst kan man använda dem till att förvränga, snygga till, göra om, men minst lika ofta tycker jag att när jag bläddrar igenom dem så hittar jag nåt som gör att bilden ser ut precis så som jag upplever verkligheten framför mig. Utan att jag behöver sitta framför Photoshop i en timme och pula och svettas och förbanna. Svipp, klart! (ni kommer väl ihåg uttalet? Se ovan annars.)
 
Slutligen: gammal o vimsig som jag är, och meditativt lagd - ibland glömmer jag helt och hållet vad jag har haft för mig under en dag. Eller jag kommer hem från en promenad och vet inte riktigt var jag har varit (för det mesta hittar jag hem i alla fall, vilket är gott. Och än så länge har jag inte glömt var jag bor.) Då kan det vara rart att bläddra igenom dagens bilder - det blir liksom en aftonbön. Tack för en alldeles vanlig dag till, liksom.
 
 
Jag har ägnat några dagar åt att sortera och snygga upp skor, så det ser värre ut än vanligt på köksbordet. DOch så har jag skött litet administration - det är INTE lätt att få tag på rätt personer, alla bara skickar vidare. Och den där koppen - är den inte bara bäst, liksom! Det finns ett fat till, till och med, köpt på loppis, märke Uppsala Ekeby. Formen på koppen, färgerna, formen på mönstret - jag dånar! Och så pennan på det, vilken salighetssak - Bic har ju alltid haft sin fyrfärgskulspetspenna, den där med rött, grönt, blått och svart (tror jag). Triiiiist! Så vilken lycka när jag hittade denna på Ica, av alla ställen. Rosa, turkos, lila, ljusgrönt. Dåndimpen direkt, och livet är rikt!
 
 
Jag reste mig från stolen och hämtade nåt och när jag gick tillbaka såg jag att Tigern hade placerat sig under min stol. Inramad liksom. Jag kikade just ner och han är kvar, fast nu ligger han i "ramen" och snusar.
 
 
Jazz ville hemskt gärna ha min frukostsmörgås. Hemskt hemskt gärna. Lillfabbrorn!
 
 
Ying orkar inte riktigt äta upp hela sin frukost, men han är noga med att ingen annan ska ta den - inte förrän han själv tycker att de får. Först sker litet uppfostran. Inga hårda ord, framför allt inga hårda nypor - bara en blick, en sänkning av huvudet. Så han ser att han har kvar sin MOJO, typ. Och det har han. Sen får de andra äta upp, bara de visar respekt först.
 
 
Mina skor på gårdagslunchens långpromenad. Det är bra att ha liksom en fusklapp så jag inte råkar komma hem med en bunt katter i stället för hundarna!
 
 
 
Tantilonan själv. Så här ser jag ut, ungefär. Det är JAZZ som har tagit bilden, medan jag försökte fånga Yings uppmärksamhet (optimist är mitt namn).
 
Ja, så där kan det se ut. Dag ut och dag in. Man skall vara glad för det lilla, för det lilla är det stora. Dag efter dag, utan stora åthävor, utan stora sorger, med många små och stora glädjor mitt i livet.
 
Och skulle det vara så att nån bara inte kan få nog av oss så finns vi som sagt på instagram. Samma namn. Pelleskop. Why change a winning concept?
Kommentarer (3)

I stället för gudstjänst

Publicerad 2012-09-24 21:16:20 i Allmänt

 
Igår
 
hade Minsta Barnet och jag tänkt oss att gå i körrkan. Gudstjänst. Högmässa.
När jag vaknade i ottan av en kopp kaffe kändes det inte precis som gå-upp-och-gå-ut, men ändå blev jag puttrig när MB kom och talade om hurusom det förhöll sig.
Så här förhöll det sig: bästa kyrkan har förlagt sina söndagsgudstjänster till kl. 16!!!
Genast vaknade min inre klimakteriefundamentalist och ylade: Klockan 11 ska det vara, det har det alltid varit, HÄR SKA INTE VARA NÅN ÄNDRING!!
MB, med eller snarare utan klimakterium, höll med.
Så det blev ingen kyrkgång för oss.
Vi samlar oss för en annan helg.
 
Jag tog terrioristerna till skogen i stället.
Och kontemplerade.
Så här tänkte jag: om vi för enkelhetens skull tänker oss att det finns en Gud som skapade världen (för alternativen är så krångliga att begripa sig på så dem befattar jag mig inte med) - hur tänkte han (sån är jag - gud är han. Ruggigt, ju!) - alltså från början: När Gud skapade världen, hur tänkte han egentligen när han skapade Svamparna?!  Mycket kan man ju begripa och se någon form av system i, men svamparna! De mest spridda färger och former och konsistenser, en del är goda, en del smakar pyton, en del blir man en lattjo typ av, en del blir man en död typ av. Eller en med hemskt ont i magen i alla fall.
BUSADE GUD när han skapade svamparna?
 
Nåja, några som busade i skogen var i alla fall Betty och Tigger.
 
 
 
 
Just precis samma grässtrå ska fröna ha.
 
 
 

 
Det blev allt en rejäl dosis kantareller, trattkantareller och såna där trumpetsvampar också. Såna där som - grrr! - inte är svarta. Alla människor hittar så mycket svart trumpetsvamp så de knappt får in fångsten i sina bilar sen. Alla utom jag. Stackare mej. Jalla fall hade jag strumpbyxor på mig - höstpremiär. I lördags kastade jag mig ner i centrala kvarter, in på HM och vidare till strumpbyxavdelningen, där jag bunkrade upp rejält. Och tro mej eller ej - jag hittade de allra bekvämaste strumpisar jag nånsin har haft på mig! De känns inte alls äckligt stickiga, elektriska, för tjocka eller för tunna eller för ruskiga. De är sköna. Först trodde jag att det var ett ålderstecken att gilla den sortens benkläder, men jag köpte några stycken åt MB också, och även hon, sweet sixteen, tycker att de är rena salighetsbrallerna. Sicken tur!
 
 
Betty tänker antasta en tiger - för hon är en farlig panter, säger hon. När hon hamnar mellan mig och Tigern, och dessutom är en aning trött å knoppen själv, då lägger hon sig liksom i bakhåll, eller framhåll. Fast hon vet att hon inte får gå till attack, så hon bara ligger och ser lömsk ut.
 
Sen träffade vi lagotton Nellie, eller kanske Nelly. Hon är sex år, precis som Tigern och ett rart djur. Tigern och Betty fick springa lösa med henne och jag lovade matten att Betty INTE svarar upp om nån äldre hund försöker sätta henne på plats. Och det gick precis som jag förstod - Nellie (vi säger att det stavas så) behövde bara titta på Betty och tänka att Betty inte borde göra det ena eller det andra så tittade Betty åt sidan och gjorde sig liten och väluppfostrad. Jag tycker det är så rart när hundar umgås med andra hundar utan att bara fara runt och leka hela tiden - det här gänget klättrade litet på stenar, nosade på samma saker, rörde sig i närheten av varandra. Hängde, liksom. Så stressfritt och nyttigt, och säkert mycket trevligt för dem. Ett hundsamkväm, och en språkträning.
 
Nåväl, 2 och en halv timme i skogen blev det - sen blev det en liten vilostund!
 
Kommentarer (0)

Spring, sprang, sprungit. Eller lubbat, i alla fall.

Publicerad 2012-09-24 20:36:36 i Allmänt

Så här på sensommaren har jag kommit igång med att springa igen.
(Jag har en bekant som brukar lägga ut kartor och data över sina promenader och springturer på facebook. Det retar mig oerhört att hon GÅR fortare än jag springer... Å andra sidan är hon dubbelt så lång som jag, får man skylla på det?)
Ibland blir jag så arg så arg på allting - varför ska just JAG som faktiskt tycker så mycket mycket om att springa åka på en åkomma som gör att min springförmåga blir avsevärt nedsatt, som det heter?!!
Men för det mesta är jag rätt tacksam ändå: hade det varit för 20 år sedan så hade jag fått insupa min motion på parkeringen intill akuten, ungefär. Nu kan jag ge mig ut i naturen var som helst och känna mig lika trygg som vem som helst, i princip.
Och just känslan av att det är litet motvind gör nog att det blir ännu litet roligare att springa. För jag är envis som en terrier, är jag - tar det emot så ger jag mig aldrig!!
 
Och så har jag ju mina skojiga springkompisar, ett helt gäng, typ.
 
Ying har länge ansett att det finns EN, bara EN, anledning till att fruntimren (jag eller Äldsta Barnet) anbringar sockor på sommaren: att det ska komma joggingskor ovanpå!!
Så att sådana dagar då det inte förekom särskilt många plusgrader, i synnerhet inomhus, fick man smussla på sig raggsockor under en filt, eller nåt.
Ying är nämligen också envis som en terrier.
 
Och nu har han kartlagt en ny indikation om själva huvud-fruntimret (=jag) löser upp hårknuten och förvandlar den till fläta eller flätor - DÅ! Då jäklar ska det springas! Han piper och snurrar och vet inte till sig, den lille battingen.
 
Det ni - en karl som lägger märke till frisyrändringar. Han är allt en liten fjolla, den gode kinesen.
Kommentarer (0)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela