Pelleskop-livet

Inkongruens

Publicerad 2012-11-08 09:39:49 i Allmänt

Vad jag skulle vilja göra idag:
 
+Ta en slö promenad med bara ett par hundar och en stor, nyladdad systemkamera samt nån liten analog.
+Sy en kjol och en liten blus (fast inte FÖR liten, förstås!)
+Baka croissanter utan utan utan absolut utan choklad
+Åka till skogen och spåra med ett par hundar
+Åka till klubben och träna med ett par hundar
+Läsa boken om Shaping (som Fanny Gott och vad han nu heter har skrivit) samt praktisera vad jag läst
+Begrunda varandet
+Äta nåt gott och oväntat till lunch
+Sticka på min lilla kofta i tunt garn som man kan sticka 12 varv utan att liksom komma nån vart alls.
 
Vad jag skall göra idag:
 
+Skriva på min j*dra hemska essay
+Skriva på min j*dra hemska hemtenta i svensk grammatik
+Skriva en liten tysk drapa om en bok (j*dra hemsk)
+Ta två 1,5-timmespromenader med alla fem odjuren i motions- och rastningssyfte
+Träna litet hemma i trädgården och hemma i köket
+Bädda rent i sängen samt städa och dammsuga sovrummet
+Tvätta håret
+Bada Betty
+Måla naglarna
+Äta nudlar (för det är varmt och finns i skafferiet)
+Åka till apoteket och fylla på medicinförrådet
 
Det är något som inte stämmer, är det.
 
Kommentarer (0)

Lärdomsnytt

Publicerad 2012-11-07 23:03:00 i Allmänt

Egentligen borde mitt främsta lärande just nu handla om akut och grav accent i svenska språket. DET är svårt, det! Ni vet - skillnaden i uttal mellan anden som är en gräsand och anden som är t.ex. den helige ande. Eller stegen som är långa kliv och stegen som man klättrar på. Uschiamej.
 
Roligare lärdom är detta: jag skall gå allmänlydnadsinstruktörskursen (visst är det ett smäckigt ord!) på brukshundklubben! Vi har ett s.k. uppstartsmöte den 26 november och sedan blir det sex, eventuellt sju, helger från fredag kväll till söndag eftermiddag. Plus en massa förberedelser och ett projekt. Tur att jag har ungefär 2 minuter till klubben i alla fall, morgontrött som jag är. Jag förväntar mig att det kommer att bli ganska jobbigt men väldigt lärorikt och spännande. Av de sju som är anmälda, förutom mig själv, känner jag eller är bekant med fem och det blir nog ett bra gäng, med hundar och hundintressen av olika slag. Och att det är min favoritbruksgubbe som håller i det hela gör det extra roligt!
 
Vidare hade jag tänkt att Betty och jag skulle gå en tävlingslydnadskurs (till) med start nästa vecka, men jag har inte riktigt bestämt mig för hur jag skall göra än. Det börjar bli väl kallt nu, och jag vill inte att lillan skall förknippa lydnaden med nåt obehagligt och ruggigt. Eller också är det just det som skulle behövas, med tanke på det fria följet... Litet stelfrusna lemmar kanske kan få fnissfian att varva ner! (Nä, snarare upp, om jag känner henne rätt.)
 
Och så måste jag rapportera att jag inte höll ut längre - efter förmiddagspromenaden var jag så frusen hela dagen så jag fubbade och tog redan till kvällspromenaden fram det tunga artilleriet:
 
 
Jag vet, jag hade tänkt spara den tills den VERKLIGEN blev oumbärlig, men hade jag inte fått boa in mig så hade det inte vurtit nån kvällsprommis för kritterna idag. Nu blev jag i stället riktigt övervarm och gosig och kan nog hänga undan jackan ett tag till. Skönt ändå att veta att den finns där. Ursprungligen inköpt att bäras på eviga sittningar i ishallar, men det går ju bra så här också.
 
I alla fall inträffade det en lustig sak på promenaden: alla hundarna hade reflexvästar och reflexhalsband och reflexkoppel, men jag hade förstås ingenting av den sortens. Bara svart jacka... Förresten hade det inte hjälpt så värst för vi gick på en illa upplyst gångväg och så mötte vi en dam, ordentligt rustad med reflexväst och allt. Hon knatade på i riktning alldeles mot mig, och närmare och närmare kom hon utan att väja. Hundarna blev alldeles förbluffade och vek åt sidan som vattnet för Moses eller hur det var. Och så gick damen rätt in i mig! -Å jösses, vad jag blev rädd! sa hon, och så pinnade hon vidare.

Jo tack, jag också, kunde jag ha sagt.
 
Sen träffade jag några trevliga missbrukare också, det gör jag nästan alltid. Vi hade ett djupt samtal om att man inte skall puckla på djur, barn, äldre, handikappade och egentligen ingen alls. Men ibland kanske man MÅSTE, och då får man se till att det är nån i ens egen vikt- och kapacitetsklass.
Faktum är att ibland råkar jag på så mycket otrevliga och snorkiga människor, men de "utanförmänniskor" jag kommer i samspråk med är nästan alltid trevliga och belevade. Ibland luktar de litet illa eller har litet konstigheter för sig, men snälla är de nästan jämt och ofta mycket intressanta att tala med. Och de allra flesta tycker om att mysa litet med hundarna. Inte ens Jazz brukar misstycka när en ölgubbe nästan ramlar på honom, det tycker jag säger ett och annat!
Kommentarer (0)

Jag säger sanningen.

Publicerad 2012-11-07 18:22:00 i Allmänt

Nu ska jag säga hur det är - det är sk*tkallt idag!
 
För första gången denna säsong verkade även Betty vara litet i behov av kläder. Och Jazz skulle behöva nåt alldeles heltäckande (såsom en säng med täcket uppdraget över öronen, säger han själv).
 
 
-Kan du kanske bära mig under jackan? undrar Betty. Men tyvärr, under den får nätt och jämnt jag själv plats!
 
Men sen kom vi till skogen och hon fick springa lös, och då kunde hon ju jobba upp litet värme.
 
 
Numera är jag beredd på hur det tillgår när Betty springer i skogen så jag hade rustat mig med höga stövelskaft. De här är från Joe Sanchez och är väldigt sköna att gå och stå i. Riktigt fina också, tycker jag.
 
 
 
Betty plockar nämligen alltid upp vad hon kallar "pinnar" men som snarare är störar och ibland knölpåkar, och dem svingar hon kring anklarna på mig. Eftersom hon helst håller dem i ena änden så blir det en himla bra sving, och häromdagen lyckades hon rappa Jazzen i ändalykten med sån kraft att han hoppade fyrjämfota rakt upp. Glad blev han inte, men han vaknade till.
 
En annan dag höll hon på hej vilt med ett mindre träd som hon släpade med sig tills jag tog det ifrån henne och la det högt upp på en sten som var alltför hög för att äntras av lilla Vild. Då gav hon sig i stället på en omkullfallen fura, men fick lov att ge sig - den var faktiskt ALLTFÖR stor och tung, i synnerhet som hela roten med jord och sten och allt fortfarande vidhängde. Då tog hon i ren frustration en avbarrad enbuskes huvudstam och försökte dra iväg med den längs marken. Men den var SEG, den rackaren, och till slut gav hon sig, varpå enen naturligtvis fjädrade tillbaka med verklig kraft. Rakt på mina ben. Så nu får vi se om det räcker med höga stövlar, eller om jag måste stoppa fotbollsbenskydd i dem, också.
 
 
Olle fick gå kopplad idag. Jönsigt, säger han.
 
 
 
 
Attack!!
 
 
MÅSTE snart hitta en huvudbonad, idag var det fruktansvärt kallt och hemskt.
 
Sen var det dags att skriva litet på min essay - inte så väldigt lätt när Betty skall hjälpa till.
 
 
 
 
 
 
Ganska lång tid tog det, men till slut tröttnade hon på att terrorisera oss och somnade i stället. Pust!
 
 
Kommentarer (2)

Vilken skräck.

Publicerad 2012-11-07 15:20:00 i Allmänt

Igår var det jättehemskt!
Eller - det började egentligen i förrgår kväll. För jag skulle till Det Stora Sjukhuset igår morse och det innebar att jag måste stiga upp 6.15. Och jag är typ allergisk mot morgnar.
Jag blir alldeles jätteillamående när jag tänker på hur hemskt det kommer att kännas att gå upp så jättetidigt och GÅ UT i kylan med hundarna och - ja, allting.
Och då kan jag ju förstås inte somna på kvällen innan.
Så där låg jag och vred och vände mig och visste inte till mig och kunde bara tänka på att snart, SNART måste jag gå upp och gå ut!
Så att när klockan var halvtre på natten och jag inte hade somnat bara spritte det i mina ben och jag tänkte: -Nej, vad katten - jag tar ut hundarna NU!
 
Fast sen gjorde jag inte det. Till slut somnade jag, och även om det inte var nån hit att väckas kl. 6.15 så dog jag i alla fall inte.
Däremot dog nästan Jazz när han förstod att han skulle bli tvungen att ta en promenad före halvsju på morgonen. Trots täcke, och allt.
Han förskansade sig på yttertrappen och morrade hotfullt när jag ville koppla honom. Fast det gjorde jag ändå, förstås.
Och så traskade vi iväg.
Alla hundarna var helt förvirrade av detta nya konstiga, och gick riktigt fint och stillsamt.
De hade kanske inte riktigt vaknat.
 
 
 
Det är litet konstigt ändå, att när jag är ute och traskar sent på kvällen (eller för den delen ganska tidigt på kvällen så här års) och det är beckmörkt, då tycker jag inte att det är läskigt. Men när det är mörkt på morgonen, då blir jag litet mörkrädd!
 
 
Nåja, så småningom kom jag till Den Stora Staden och blev besiktigad utan anmärkning. Jag bad dr Priit titta litet extra på nuffrorna för i söndags eftermiddag (älgjakten) men det såg bara allmänt motionsaktigt ut, sa han. Och så tyckte han att det gick för sig att trycka på litet mer med träningen, om jag känner för det.
Jag måste säga att sån där sorts läkarundersökning är verkligen bästa sorten. Den tillgår så att jag placerar mig på en brits utan att så mycket som behöva knäppa upp blusen eller nånting. Sen håller läkaren på och donar en massa med en touchskärm och det piper litet och så säger han: -Nu blir det litet hjärtklappning! och så blir det det, och sen kollar vi larmet (ett litet invärtes larm som hörs om batteriet håller på att ta slut eller det är nåt som behöver kollas upp så där ganska snart men inte är dödligt) och batterinivån (sådär 4-6 år minst kvar till byte). Och sen säger vi tack och hej, ses om ett år.
För en sån som jag som verkligen inte gillar när folk håller på och tar i mig (vill ju inte ens gå till frisör) är detta enormt befriande - om ändå alla ens organ kunde vara så att säga trådlösa!
 
Hemma igen redan vid 10, och DÅ slog stora tröttheten till. Hundarna var lugna och fina och varma i kropparna, mycket sträck och gäsp blev det så de verkade ha haft det bra. Betty och Tigger får ha sitt för sig i bok- och TV-rummen och de övriga tre huserar i resten av huset, fast vi har stängt till sovrummen för att NÅGON ibland får för sig att använda en säng som toalett. Inte så mysigt när man utmattad skall krypa ikull å kvällskvisten.
 
Ett litet lydnadspass i trädgården genomförde vi - en halvtimmes intensiv träning med lillbubblan renderade FYRA stycken passabla steg i fritt följ. Skuttungen! Men det var vackert så - ibland blir det inget enda hyfsat steg! Lyfta spårpinnar utomhus fick hon också prova på och det gick riktigt riktigt bra, bara en gång glömde hon sig, men hon kom liksom på själv hur det skulle vara. Duktig liten nubba!
 
 
Sitta i position går finfint, men som kanske framgår är förväntan besvärande hög.
 
 
Och i första steget med min vänsterfot är hon redan för långt fram med framtassarna. Suck. Ojoj, och börja om igen!
 
Tigern fick göra litet vittringsapportering ute. Med mycket löv ovanpå pinnarna går det superbra, sen avtar brahetsgraden med mängden döljande löv. Undrar om jag kan få sätta på honom ögonbindel i det momentet på tävling? För bara han inte SER pinnarna går det finfint, ju!
 
 
Sen fick vi finfint besök - en bevakningstjänstbil stannade utanför huset och ut hoppade två väktare. Och sen plockade de ut sina hundar:
 
 
Plötsligt såg Tigern så stor ut! Men snäll!
 
 
Lilla Klimpen på upptäcktsfärd.
 
 
Det förefaller bara var en av väktarhundarna som syns på bilderna, men med på besöket var i alla fall också tiken Axa. Båda i så där tremånadersåldern och alldeles värda att jag skall ge mig in i tjyvnadsbranschen. Det finns nog inget i hela världen som är så rart som russellvalpar! Hur som helst så var det Anna från kennel Virrvarvets som gjorde oss den äran, och det tackar vi för!
De andra hundarna i min lilla flock fick vackert stanna inne och skrika okvädinsord, men det blev de också trötta av, lika trötta som Tiger blev av att vara lekfarbror och Stor Kille.
 
På kvällen när vi äntligen fick gå och lägga oss, efter ännu en kall och ruggig promenad samt en liten springtur för mattens del, då var ganska många hundar ganska skräckslagna. Tänk om det skulle bli en ny vana, det där att gå upp med tuppen?
Kommentarer (0)

Trivia.

Publicerad 2012-11-06 06:01:00 i Allmänt

Eller med andra ord: ingenting särskilt.
Men jag kan rapportera att efter de dubbla joggingpassen i torsdags var det inte utan att det kändes i benen på promenaderna i fredags - särskilt i uppförsbackarna! Samt när jag satt för länge - då kändes det som om jag hade två såna där stenägg placerade på stolen, ett under vardera sk*nkan (såna där ord ska man egentligen skriva på grekiska, tycker jag). Kanske var det därför benen var så tunga igår också, nåt ska man ju skylla på...
De underbara novemberdagarna fortsätter - i söndags kväll var det sån dimma och temperaturen sjönk så jag blev riktigt orolig, men på natten vaknade jag av att det plaskade så muntert på fönsterblecket. So far so good, alltså!
Nu blir det en liten bildkavalkad i stället!
 
 
 
 
 
Kommentarer (0)

Kvällsträning. Eller vad det skall kallas.

Publicerad 2012-11-03 01:23:00 i Allmänt

När nu bubblan är både friröntgad och mentalbeskriven är det ju liksom inget att be för längre - hon MÅSTE lära sig att inte klyva spårpinnar.
Så det tog vi itu med ikväll.
 
Om det INTE hörs "knak" och ljud av splittrande trä då blir det beröm. Om det däremot HÖRS "knak" och ljud av splittrande trä, då blir det "ojoj" och börja om. Jag tycker vi gör rätt stora framsteg, men sen gäller det att få det att fungera nån annanstans än i köket också.
För det är så pass sällan som det å tävling läggs appellspår hemma i mitt kök.
 
 
Resten av banditerna måste förstås också visa vad de kan. Jazzens största utmaning är att hålla bägge framtassarna i backen när han har nåt i munnen. Svårt!
 
 
Olle har ett fint och mjukt grepp, men stadigt. Och han släpper inte förrän på kommando. Duktig Olle!
 
 
Tigger borde inte alls få hålla på med spårpinnar för han blir alldeles tossig och vill ta alla! INTE bra när man försöker träna in vittringsapportering!
 
 
Ying är som vanligt sötast. Han försöker lära oss andra att det är inte själva pinnarna man ska äta, utan dem ska man använda som bestick.
 
 
Jag tyckte att han kunde se ut som en valross ett tag, med liksom betar. Ying var godmodig och ställde upp. -Hon är inte särskilt klipsk, men hon är i alla fall ganska lättroad, tycker han.
 
Så småningom övergick vi till metallapport - det är för Tigerns tilltänkta någon gång inträffande debut i  lydnadsklass 3 men resten av järngänget måste förstås också prova.
 
 
Jag har satt ett lager gladpack och sen litet pakettejp på apporten, att pillas bort undan för undan.
 
 

Tigern är inte jätteförtjust i metallapporten, men han är jätteförtjust i att arbeta och ännu förtjustare i att få betalt, därför går det rätt bra ändå.
 
 
Olle ställer upp.
 
 
Ying likaså.
 
 
-Inte det godaste jag har smakat. Kanske man skulle prova med litet sötsur sås på?
 
 
Till och med Jazz som verkligen inte är nån vän av att bära saker i munnen (nä, för sånt har man tassar till, säger han) ställde glatt upp och höll i metallapporten. Kvällens belöningsgodis var en provpåse specialmat för kastrerade katter - det måste ha varit nåt rent magiskt!
 
Kvällens sista övning var fjärrdirigering, fast inte precis fjärr.
 
 
Principen var i alla fall fjärrdirigering, även om den försiggick i mitt knä. Vid det här laget hade Jazz och Olle tröttnat på hela tillställningen (=blivit mätta) , men Tigger kör sitt ligg stå sätt huller om buller, Betty mest sitt och ligg med nåt inpulat stående och Ying sitt och ligg. Fast för hans del är det inte alltid så att sittandet resp. liggandet behöver sammanfalla med mitt yttrande av motsvarande kommando. -Var inte så mainstream! säger Ying till Betty och Tigg och jag får ännu en gång anledning att undra var han snappar upp allting. I alla fall är det alldeles uppenbart varför ordförande Mao ville utrota pejerna: det GÅR helt enkelt inte att vidmakthålla en politisk diktatur om det bor Yingisar i den, för de ifrågasätter precis allting! Och dessutom på ett så lurigt sätt så det går inte ens att klämma åt dem.
 
Kommentarer (0)

Bästa dagar

Publicerad 2012-11-03 00:17:00 i Allmänt

 
Igår påminde minsta barnet mig om att det var en av mina allra bästa dagar, den första på länge.
Jo, för det var en Torsdag i November. Hurra!
I och för sig så kan "en torsdag i november" infalla litet då och då, men det är klart att äkta vara smäller högst. En dag som man inte har några som helst förväntningar på, som man inte kan bli besviken på, som bara är så underbart - vilsam.
En torsdag i november är som en gåva, varje gång - utan att man måste se glad ut!
 
Eftersom jag igår skulle skjutsa just minsta barnet till en annan fröken så passade det bra att provköra ett för mig nytt elljusspår.
 
 
Men först detta - mitt lilla experiment (nu igen). Jag är rätt petig med sockor när jag springer, de måste vara för ändamålet avsedda. Och oftast är de av någon anledning märkta med höger resp. vänster. Då får man aldrig titta utan bara rycka en strumpa ur paret och trä på första bästa fot. (Jag sätter alltid på mig vänstersockan först, hur gör ni?) Och det blir tamejtusan i 9 fall av 10 så att högerstrumpan kommer på vänster foten och vice versa! Visst är det skumt!
 
 
Men sen sprang vi det här spåret mot vilket jag har en enda invändning: det är för kort. Det är träligt att springa två varv i samma spår och 2,4 km känns litet rumphugget. Men i övrigt - FEM STJÄRNOR minst!! Ett prima spår, lagom kuperat men med bara ett par riktiga "backar", öppen fin skog, hela tiden i bebodda trakter, underbart underlag. Och dessutom med möjlighet att ta små genvägar mellan "krokarna" i slingan, så att man kan springa liksom i en åtta eller något annat, för att få upp längden och inte springa precis precis på samma sätt om man vill knö ihop till mer än 2,4 km. Totalomdöme: en drömslinga! Att den dessutom startar på liksom en liten sportanläggning ger ytterligare plus i kanten!
 
Betty och Ying hade jag med mig, jag hade tänkt mig att Betty skulle få dra men så glömde jag hennes sele så det fick bli koppelspring för hennes del i stället, och Ying fick dra. Det gick finfint! Betty är verkligen så fokuserad och "jämn-löpande" när hon fattar att det är springning på gång. Och Ying är som vanligt en klippa. En vimsig klippa, men en klippa.
 
 
-Yupp, säger Ying. Eller - näe, det går inte att stava till. Det börjar liksom med en inåtaspiration, som ett "h" fast åt andra hållet, eller ett luftinsug - och så ett jupp. Litet norrländskt, tycker jag, men Ying bara fnyser och säger att det är mandarin. Fast han säger det lågt, för annars är det Betty som blir vimsig. Hon älskar mandariner.
 
 
Litegrann älskar hon matte också.
När vi springer nånstans där man liksom springer runt, startar och målgår på samma ställe, då blir Betty alldeles vild när man kommer till slutet. Hon tappar all besinning och trycker nosen i backen och vill dra iväg ett varv till, fast som spårhund! Undrar om det är bra eller dåligt.
 
 
 
 
Fördelen med att ens dvärgpinscher är av jättemodellen är att staffesyrran kan låna hans täcke. När hon har blivit ännu litet äldre ska hon få ett eget b-o-t-täcke, men än så länge får hon låna Jazzens. Hon har det ändå bara på sig när hon sitter i bilen efter jobb, så det går bra.
 
Nåväl, sen for vi hem och jag gnodde runt och städade i mitt sovrum som värsta tornadon. -Precis som jag trodde. Städdille, sa Ying, som alldeles hade glömt att han gillade när jag hade förklä och skrubbade golven så det yrde. Fast det var nog mest för att han var rätt trött efter sin springtur och ville sova gott i min säng men det gick inte eftersom jag drog den hit och dit i min golvstädningsiver och sedan till och med dammsög själva sängen innan jag bäddade om den. -Förspilld kvinnomöda, hävdade Ying, innan ögonlocken föll ner som persienner.
 
Och sen förstår ni, sen flög tusan i mig alldeles, för jag kom på att jag skulle springa EN GÅNG TILL! Så jag tog Tigern och drog till elljusspåret alldeles här hemma.
 
-Klara, färdiga, spring! sa Tigern som aldrig bangar för nåt. Han har förresten blivit en riktigt bra liten springpolare - förut avskydde han att springa i koppel, dvs. i enahanda tempo, men nu hänger han med finfint och är så glad hela tiden.
 
 
-Ja, för det gäller att hålla sig i form!
 
Jag märkte till mig förtjusning att det gick riktigt bra att springa två gånger samma dag - i alla fall om man springer mina längder och i min takt. Äntligen börjar jag hitta "mitt" spring igen, det känns som mitt steg. Det går inte fort men det går liksom - obönhörligt. Jag är nog vad man kan kalla en riktigt gnet när det gäller springning!
 
 
Men när det blev kväll, då sov hela gänget gott i TV-soffan. Utom sjag, som satt och smackade i mig Ben & Jerrys.
 
Sammanfattningsvis blev det precis en sån där perfekt dag som torsdagar i november kan vara om det inte snöar och är jättekallt.
 
Kommentarer (0)

Att jaga eller inte jaga

Publicerad 2012-10-31 18:43:00 i Allmänt

 
Kvällsturen blev en halvmilare i elljusspåret-som-man-tar-bilen-till och kors i taket! Parkeringsplatsen hade blivit asfalterad!! Dagens bästa present till maken som lägger ner oändligt mycket tid på att tvätta bilen. Nästan lika mycket som jag lägger på att lera ner den, skulle jag tro.
Hur som helst var mitt entourage tigerungen, Jazz och Olle. Ni vet - två dvärghundar och ett rovdjur. Jazz hade täcke på sig, han är som en sån där riktig koftfarbror. Undrar om det finns rutiga filttofflor i hans storlek.
 
 
Olle fick gå lös - den hunden lär sig ALDRIG att gå i koppel! Inte så att han drar eller beter sig - han springer bakom mig och sedan ut till höger! Och så framåt därifrån så att jag rätt som det är får kopplet mellan mina fötter och därmed står på öronen. Och Olle flyger, för han väger ju inte så många hekton.
 
 
Men det är absolut nödvändigt tvunget att ha sina hundar kopplade där, så vi väntar tills vi har kommit undan en bit innan Olle får springa lös. Haha!
 
 
Här och där i spåret försiggick arbete, vilket innebar att de höll på att lägga tjocka lager fint singel på sina ställen. Till exempel i den jätteruskiga backen som man knappt kan ta sig uppför gående ens en gång - och nu var det som att vandra i en iskall sanddyn, Eller som att vara Sisyfos - vi kom liksom ner mer än vi kom upp.
Men än sen då - det är finfint för gluteus maximus eller vad det heter.
 
Porträtt av illegalt lösspringande liten pudel.
 
 
 
Och när mörkret väl börjar falla, då faller det som en nedra teaterridå. Minus den vinröda dammiga sammeten, då.
 
I alla fall så bryr sig ju Olle inte så vidare värst om älgar. Det var ju den där enda gången när han föll till föga för grupptrycket och liksom steg fram och sa "vov" litet halvtamt när alla mina busar var helt rabiata i vår egen skog, men annars, näe. Live and let live, tycker Olle.
Men när en stor buse till älg utan att beakta gängse reglor om förkörsrätt och lämna-företräde-bitte korsar Olles bana där han framfärdas på vad som måste anses vara liksom en huvudled, om än i skogen, och därvid närapå går på Olle - då rinner sinnet på Olle. Så här får det inte gå till! tycker Olle, och han ger uttryck för det också. En hel halv sekund stannade han till, blängde efter älgen och sa: -Grr. Pjopp.
Sen fortsatte han längs sin tänkta bana och i sin etablerade hastighet.
 
Olle och Jazz, fjättrade och tack-och-lov för det, trodde inte sina ögon. De började skrika och gasta, först efter älgen men sen alltmer åt Olle:
-Hörru! Olle! För f*n - ÄLGEN!! Olle, ta'n då!! Men OLLE, snore, än hinneru! Hugg'en, Olle!
 
Men allteftersom mattades de alltmera och de blev slutligen helt tysta. Förstummade, liksom. Fattade ingenting.
Tills slutligen Tigger föll ihop på rygg i skrattparoxysmer så den lilla rosa magen gick i vågor och han flämtade: "Vilken j*vla gök! Han bara hälsade, liksom!" och så frustade han av skratt så han blev alldeles skummig kring truten. Jazz slog sig för pannan och hade inte lika lätt att se det lustiga i situationen: "Hur f*n... jag menar - hur i helv*te... j*vla... jag blir så förb*nnad" och det blev han verkligen för orden bara stockade sig i honom och han  blev så stel i benen av raseri att han knappt kunde ta sig fram.
 
När vi nalkades parkeringen igen kopplade jag Olle och därmed kunde han inte längre låta bli att höra vad grabbarna, de Riktiga Karlarna, hade att säga honom. "Vadå?" sa Olle. "Vem som helst kan väl ha litet bråttom ibland, det hände ju ingen olycka, man ska vara litet förlåtande." Och Tiger och Jazz svarade "????". "Ja, han springer väl där varje dag och väntade sig väl inte att det skulle vara någon ivägen", förklarade Olle, "klart att man kan bli litet slarvig då. Han ser säkert bättre upp nästa gång!" 
 
Nu var matten tvungen att ge Jazz en liten bit leversnitt för att han skulle lugna ner sig en liten aning och kunna ge ord åt sina känslor i en mer sansad form. "Trafikregler!" utbrast han slutligen. "Vi har missat världens skrovmål och du snackar trafikregler!" "Skrovmål? Duuuuh!" genmälde Olle. "Tror du att han tänkte bjuda på mat?! Äh, det han hade att bjuda på var säkert inte gott i alla fall."
 
Sen tyckte jag det fick vara slutresonerat, men det var uppenbart att Olle inte precis steg i Tigger och Jazzens aktning. När vi kom hem och jag skulle servera deras middag försökte Karlakarlarna hävda att Olle säkert inte var hungrig ändå, eftersom han vägrade att jaga. Och förresten - den som inte arbetar skall heller inte äta, hävdade de i korus.
 
Ganska dryga är de, mina krabater, men de var i alla fall och för en gångs skull väldigt överens!
 
 
 
 
 
Kommentarer (2)

Promenadnytt

Publicerad 2012-10-31 18:15:00 i Allmänt

Som sagt - det är kallt idag. Jag har på mig långbraller och det kändes skönt ända tills jag mötte en mamma som hade klänning och då hade jag mest lust att sätta mig i vägkanten och skrika: -Jag med vill ha klänning! och hoppas att min mamma skulle komma med en. (Fast jag tror nog inte att det hände så när jag var liten. Klänning var liksom inte riktigt min grej, när jag väl fick bestämma själv.)
 
 
 
 
En liten hund.
 
 
Två små hundar.
 
 
TRE små hundar!!  -Ja, ja, men ge oss godis NU! sa Tigern. Förb*t löjlig övning, hävdar han.
 
 
En halv hund!
 
Tiggern fick gå kopplad en stund för han var litet "nosig", och jag gick så ovanligt fint och "lätt i handen" tyckte jag. Och när jag tittade ner såg det ut så här:
 
 
Jättekul! tyckte Tigern och truttlade på så fint med svansen i full snurr som vanligt. Han har verkligen en positiv syn på närapå allt, han!
 
 
Jag hade blomsjalen - den är verkligen helt superb. Garnet är silke+bambu+ull=supermjuk och inte det ringaste ullfnasig. Dess designer befinner sig för övrigt i Nice just nu. Jojo.
 
Betty är ju mycket för att vända och plocka med saker på promenaden, såsom sniglar, snäckor, ekollon och kastanjer. Häromdagen hade en hel massa kastanjer spruckit eller hur det heter, så den där blanka bruna kärnan låg för sig. En sån ville Betty provsmaka men jag tyckte det kändes litet omöjligt så jag kommenderade fermt: -Loss! och ut flög kastanjen som om det hade varit spotta-längst-tävling. Det såg så rart ut så jag berömde ganska översvallande och tilldelade fröken en godisbit.
Och det blev ett sånt därnt bra exempel på att man inte lär ut det man tror att man lär ut - jag trodde att den vunna lärdomen för Betty var att man inte ska äta kastanjer, men egentligen var det "det är bra att spotta kastanjer". Hon plockade en till men spottade direkt ut den, utan att vänta på kommando, och så tittade hon förväntansfullt på mig. Som gav godis och beröm.
Då hörde jag ett litet ynk och kände ett litet krafs och när jag tittade ner spottade Tigern grundligt ut en kastanj han också! Och fick godis.
Så sen stod vi där en god stund på trottoaren: Betty och Tiger spottade kastanjer med allt större inlevelse, jag delade ut godis och Ying suckade. Han är en mycket bättre hundpedagog än vad jag är.
Kommentarer (1)

Tråkigt

Publicerad 2012-10-29 15:06:00 i Allmänt

Japp. Tråkigt är det.
Hela dagen har varit grå och blåsig och trist och jag mår fortfarande kymigt.
Ett stort glädjeämne är dock att ugnen numera är så ren så ren så - ja HIMMEL så ren! Minsta Barnet och jag vill låta lampan stå tänd inuti den hela tiden, så vi kan liksom gå förbi och kika in. Liksom en prydnad! Se där en glädje som såna där städfanatiker aldrig får uppleva!
I övrigt har jag mest legat på min säng och läst samt gått och plockat litet här och där, hängt tvätt, stoppat i mer tvätt, tappat bort mina glasögon och mina tofflor i olika omgångar, busat litet med hundarna.
 
 
 
Jazz försöker vara så tyst och stilla som möjligt, så jag ska glömma bort att ta ut honom.
 
 
Han tycker om att ligga med nosen i sin egen lilla råttsvans.
 
 
Betty och Tigger tätt ihopkurade igår kväll. Jag hoppas att de kommer att fortsätta att trivas så bra ihop.
Med Tigger och Peppar var det så att de var så lika varandra i lynnet, så - PANG. Och grrrr och bit. Tigger och Betty är så lika varandra i lynnet så - snällbit litet, lekbrottas litet, lekmorra litet. Ibland får jag säga till Betty när hon blir för hårdhänt, bara. Hon är ju nästan dubbelt så tung som mini-me.
 
 
När Tigger drömmer så smaskar kan ofta. Han drömmer väl att han äter nåt, den lille gourmanden! Eller också morrar han jättehögt och farligt.
Ying drömmer mest att han springer och jagar något - tassarna går som bara den och så ger han ståndskall, fast det låter mest jipp jipp jipp. Och så litet morr och uppblåsta kinder.
Betty låter inte mycket när hon sover (bortsett från att hon snarkar), men det verkar som hon drömmer att hon blir bortglömd nånstans, för hon går från djup sömn i fotänden av sängen till att PLASK ligga hårt på min bröstkorg och betrakta mig med stora runda ögon och vara väldigt kärvänlig.
Olle och Jazz kan jag faktiskt inte uttala mig om.
Själv drömmer jag väldigt bra drömmar, som spännande filmer. Jag ger regi också, i sömnen, och kan byta ut skådespelare, backa en bit och ändra i handligen osv. Det är mycket trevligt men det är riktigt hemskt när nån usling väcker mig innan filmen är slut!
Kommentarer (0)

Klädd eller oklädd? Nakenchock.

Publicerad 2012-10-28 13:24:57 i Allmänt

Idag startar vintertiden, och inte bara på klockan utan även utomhus efter vad vi har erfarit.
Temperaturen har ännu inte stigit över noll, och jag tror att det är första dagen med frost hela dagen.
Första men inte sista, dessvärre.
Men i sanningens namn är det riktigt skönt i solen, och det är helt vindstilla.
 
Denna helg har hittills mest gått i ont-i-magens och städningens tecken. Jodå, jag gör sånt ibland. Jag har till och med lyckats tubba minsta barnet till att grundligt städa under diskbänken, fast det tog ganska lång tid att få henne att förstå var exakt detta skåp var beläget. Hon vet ju var diskbänken är, men sen blev det svårare. Nåja, hon är ju ett Geni och såna får man ha överseende med. Städningen blev i alla fall bra!
 
Dessvärre har ju hundarna inte riktigt fått vad dem rimligen tillkommer, först idag lyckades jag släpa ut de tre vildaste busarna i skogen. Bara två gånger måste jag kr*kas i  mossan, så det var ganska lättsamt trots allt.
 
På staffesidor, staffebloggar, staffeforum ser jag att de flesta har börjat rusta sina staffar med täcken och koftor nu.
Hm.
Jag är kluven.
Vid minus två tycker jag INTE att lillan behöver ha några kläder egentligen, inte om man rör på sig, och det gör man! Däremot om hon får sitta i bilen små stunder mellan träningspass, då får hon förstås ha täcke på sig.
Men bara vid vanliga promenader? Nej, det är nog bara Jazz som behöver det - han är mycket tunnare och rör sig inte lika mycket som lillfian. Och hon verkar då inte frysa!
Förresten - om jag börjar med täcken och grejer nu, vad ska jag då hitta på när det blir minus tjugofem?!
 
Litet likadant tänker jag med mig själv också - INTE ta fram Refrigiwear-jackan än, även om det känns så redan när jag kilar ut för att hämta morgontidningen. Man får tänka litet strategiskt, än så länge har jag mest bara fler och fler lager utan och innan.
Men snart måste jag nog sätta i fodret i höstkappan och säga: -Hello korvskinn! samt försöka se glad ut och andas samtidigt. Suck.
 
Hur som helst så lurar jag på att köpa liksom en overall till Betty, t.ex. en från Hurtta. Det finns ju sådana som står emot både väta och vind och det skulle nog kännas fint till vinter.
 
Apropå väta så lyckades Betty slänga sin leksak i en djup, kall, lerig vattensamling intill en sten längst bort i skogen idag. Först dök hon själv efter den, med hela huvudet försvunnet så att bara en del luftbubblor indikerade var hon sökte. Men det gick inte, så jag fick först gröpa med en lång pinne, sen med bara armen upp till ovan armbågen (jacka och tröja av, förstås. Brrr. Kallt!) - ingen leksak. Antagligen hade den försvunnit i djupet under stenen. Jag får ta med simfötter nästa gång vi går dit.
I alla fall var lilla mycket agiterad när vi var tvungna att dra oss hemåt utan lekorren (leksak som är en ekorre = lekorre)  och letade grundligt på alla de ställen där vi hade lekt med den på vägen dit.
 
 
 
 
Ying hade en lydig-dag och fick springa lös. Glad som en lärka!
 
 
Betty var litet bekymrad tills hon kom på att isen sprack om hon hoppade bomben på den. Vinterbadare!
 
 
Kommentarer (0)

Snabbis

Publicerad 2012-10-27 12:29:52 i Allmänt

Bara en liten snabbis för att meddela att mitt sexiga inlägg fick avsedd effekt - jag har nog aldrig haft så många unika läsare!
Hädanefter kommer det alltså att bli minst ett snusktantinlägg per vecka.
Så kan jag börja sälja reklamplats sen!
 
Nejdå, lugn bara lugn. Det var bara ett experiment.
Idag skall det handla om gift.
Jag har nämligen börjat pimpla cyanamid igen.
 
Fast det heter ju inte så, det heter CY - NA - RA - MIN. Tror jag. Ett jäkla knasigt namn, helt jönsigt när man går till hälskokosten (där alla anställda ser döende ut, har ni tänkt på det?) och frågar efter nånting som heter cy nånting, cyan nånting eller cyama nånting eller - ja, så blir det cyanamid, för det är ju i alla fall nånting som man vet att det finns.
Fast inte just på hälskokosten, dårå.
 
Hur som helst - magen säger litet aj, mycket kr*ks för jag åt både kokt ägg och en tomat igår. För jag var ENSAM HEMMA en fredag kväll och det fanns ingenting annat i huset att äta, mer än Baileys.
 
Stackars stackars mig.
 
Och så måste jag göra rent ugnen också.
Kommentarer (0)

Vad har jag gjort?!!!

Publicerad 2012-10-26 10:05:00 i Allmänt

 
Jag såg just statistiken för den här bloggen för senaste veckan, och det må jag då säga - det går UTFÖR!! Ser ut som rena slalombacken, faktiskt.
Så nu undrar jag bara: vad har jag gjort?
Däremot vet jag vad jag INTE har gjort: jag har inte satt mina mamelucker på huvudet igår kväll, av den enda och enkla anledningen att jag hade inga på mig. För annars!
 
Igår morse lämnade jag bilen hos däcksbytarstället och det var riktigt ruggigt för jag fick lov att skrapa vindrutan först. Ett hemskt göra eftersom jag egentligen behöver trappstege om jag ska lyckas med det, nu fick jag i stället gno fram liksom ett par små titthål.
Tur ändå att det är väldigt nära till meckisen.
 
 I alla fall: när jag å kvällningen åkte och hämtade hundmat (de äter mig ur huset, di ojurren!) så kom det snöfnyk i luften. Till och med jag, strikt anti-vinterfundamentalist, tyckte det var litet fint.
 
Sen var det dags för kvällspromenaden med de små. Då snöyrde det litet mera. Och sedan ännu litet mera, fast bara tunn småspik, liksom.
Och sen började det blåsa i byar, jättehårt, jättekallt - jätteont i pannan! Aj och Oj och Ta mig härifrån men fort!
Samma sak tyckte Jazz. -Jag sa ju det, jag sa ju att vi inte skulle gå ut! sa Jazz hela tiden och det hade han rätt i för han hade krupit in i buren-intill-elementet och morrat ganska övertygande innan jag fick ut honom. Han hade ändå en ganska rejäl kofta på sig, så han var väl den bäst rustade. (Bortsett från Polarhunden Ying, som liksom alltid är redo för såväl Arktis- som Antarktisturer.)
 
Hur som haver, det gjorde så nubbans ont i pannan så OM jag hade haft förstånd nog att dra på mig yllebenkläderna så hade jag på ort och ställe, och helt obrydd om synlighet, dragit dem av min umpa och på min skalle. Dessutom - får mitt postament plats i dem så borde ju rimligtvis hårknuten rymmas också!
 
 
 
 
Jazzens varma kofta, fast tidigare på dagen, när himlen såg ut så här:
 
Kopparsulfat?
 
 
Kommentarer (0)

Saker man kan säga

Publicerad 2012-10-24 13:11:00 i Allmänt

Top o' the morning to ya!
 
Det är roligt med fyndiga uttryck.
 
På engelska har de särskilt många sådana, tycks det mig.
Som "put a sock in it", vilket man först gärna vill säga till Betty när hon oavbrutet tjatar och säger att alla måste bry sig om henne genast. Sen ångrar man sig, när hon har tuggat fullt av malhål på ens bästa varma sockor.
Man kan också kalla nån för en "useless knob", vilket låter liksom så handfast.
Bob's your uncle är ju också helt förtjusande och användbart, liksom keep your hair on.
Det sistnämnda kan också bytas ut mot "don't get your knickers in a twist", och just det uttrycket tänker jag på så gott som dagligen på hundpromenaden.
 
 
Jag lyckas aldrig få till nån bild på det vanligaste och värsta trasslet, det som uppträder flera gånger varenda promenad. Då tillskapar han sig liksom en åtta av sitt eget och/eller något annat/några andra koppel, en åtta som hasar allt längre ner på benen så att hans steg blir allt kortare och snabbare.
Men tror nån att han bryr sig? Nejdå, han tassar på ända tills eventuellt även frambenen blir insnodda och han faktiskt inte KAN sich bewegen någe mer.
Men även mer bildligt kan man säga "don't get your knickers in a twist" till Ying, eftersom det betyder "jaga inte upp dig så inåt pepparn!". För jagar upp sig gör han, över litet av varje. Oftast GÖR han inte så mycket av det, men jag ser ju att han blåser upp sig och så fnyser han, förstås. Och ser mäkta kinesisk ut.
 
 
 
 
Synnöve, kanske?
 
 
Betty har kommit på knepet - när man blir litet extra sugen går man fint fint och har kontakt med matte. -Och funkar inte det kan man alltid bita henne litet, tipsar Tigern. Grr.
 
 
Tur att de är rätt trötta på kvällarna, i alla fall.
 
Näe, hörni, nu ska jag ta till mig ett annat utmärkt engelskt talesätt: One tongue is enough for a woman.
 
Så: pip, pip, cheerio, old beans!
Kommentarer (0)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela