Pelleskop-livet

Dagens vittringsträning för Mr. Tyger:

1. vittrad pinne i högt gräs.
2. dito
3.dito
4. dito fast med en hel jädra hög ovittrade pinnar snett framför den vittrade.
5. dito
6. dito fast med den jädra högen omedelbart framför den vittrade (så att tigern alltså måste ta sig över eller runt den högen)
7. dito
8. dito
9. dito
10. den vittrade pinnen omedelbart i bakkanten av högen, alltså inte gömd i högt gräs.

Och det gick SÅ BRA!! Inget smakande, munnande, tvekande. Bara påkopplad nos direkt.

Duktiga lilla tiger!!

I tisdags var det äntligen dags för slutmuntan i franska litteraturkursen - jag kände mig måttligt inspirerad och kunnig, får jag erkänna.
Dels vill jag nästan kräkas på min huvudbok, Madame Bovary, efter att ha läst den fram- och baklänges nästan hela terminen, parallellt med alla andra böcker som måste plöjas och granskas.
Dels var jag så inställd på att jag skulle ha varit klar redan förra måndagen; då jag i stället satt hos veterinären och var orolig.
Men nu så, nu är det gjort! Och vår lärare är så fantastiskt snabb så han meddelade redan samma kväll att jag var godkänd. Jippi!



Så här kan det se ut.

MEN - som ett brev på posten kom förstås Ont-I-Magen! Så klart - sommarlov, då kan man passa på att rassla ihop helt-och-hållet.
Nåja, riktigt så illa är det inte, men väl så pass att det känns lagom att hundpromenera och dessemellan läsa romaner som jag har läst förut.
På svenska.

Apropå veterinär så är räkningen betald och reglerad hos försäkringsbolag osv. - det blev 1800 pix för mig att hosta upp med men det gör jag så gärna. Ja, alltså - helst hade jag ju sluppit så väl krasslig hund (särskilt) som pengautlägg, men man är glad att det finns hjälp att få, att det inte var värre än det var, att försäkringsbolaget glatt hostar upp sin del osv.

För vad vore Matte utan Sin Tiger?!!!



Det har varit mycket sorgligheter nu ett tag - hundar som har måst tas bort i ung ålder pga sjukdom eller bitning, hundar som har stulits, hundar som har blivit trafikdödade eller ormbitna.
Varje gång jag hör nåt sånt hugger det till - det känns som att jag inte ska orka, när den dagen kommer. Fast jag vet ju - det gör jag. Och det går över, fast man inte tror det.
Men jag tänker ibland, när man talar om vad det kostar att ha hund, alltså att man måste tänka på ALLA kostnader som försäkring, mat, bajspåsar, bilgrejer, kurser, sönderbitna saker, sjukvård - man glömmer den allra största kostnaden, det stora Priset Man Får Betala för glädjen att ha hund: nämligen slutet.

Men nu soligare tongångar.



Jag hann plocka ännu en liljekonvaljebukett, men nu är de nog utblommade tror jag. Kung liljekonvalje av dungen.



Efter sista franskan tog jag terriererna och for till klubben, och det var så varmt!! Det hade regnat och sen kom solen fram och hela klubben var som en ångbastu! Det blev illa med koncentrationen - fast jag gjorde en platsliggning i 1 min och 15 sekunder med både B och T - så vi busade på agilityplanen i stället.





Plötsligt vågade sig Betty upp på A-hindret!





Top of the world. Störst av alla. Som vanligt.



Sen kastade hon sig upp på bommen också, men när hon skulle ner fick jag locka med godis så det blev lugnt och fint.

Igår förmiddags tog vi en halvmilslångpromenad, alla hundarna och jag och äldsta barnet. På hemvägen blev Lilla Betty en Mycket Trött Valp, vilket visar sig så att hon blir jättebusig. Då vill det till att man inte skrattar för då blir situationen närapå ohållbar!



Men framåt aftonen då är hon trött på ett annat sätt. - Nu kan vi väl gå och lägga oss? säger hon och tar plats endera utanför sovrumsdörren eller i trappen.



-Jättetrött, ju!

Men då flög tusan i mig och jag tänkte att det var dags att börja göra Stor Hund av Betty - så vi tog en promenad till! En lugn en, med bara terrioristerna.



Tänk ändå - man kan gå ut på KVÄLLEN, efter nio, och det är alldeles alldeles ljust!!







Till vänster min STORA hund, till höger min LILLA hund. Vilka kontraster!



3 km till blev det, men sen var det läggdags!

De senaste dagarna (som för den delen har känts som de sista dagarna) har varit fyllda av huvudvärk.
Aj, oj.
Ont i hela alltet ovanför halsen - näsbenet sticker och spränger det i och hela huvudet känns som VILL INTE.
Inga normala huvudvärkstabletter hjälper, några onormala har jag dessvärre inte tillgång till.

Jag försöker vila och liksom "vegetera", men det är svårt.
I helgen har det dessutom försiggått nånting här i nejden, nånting först ganska obestämbart.

För rätt många år sedan (kanske fortfarande, vad vet jag?) fanns det nåt bilmekarprogram i radio och där brukade det alltid vara en lyssnarfråga, som helt enkelt (nåja) bestod av ett ljud. Någe brum med skrammel eller så. Och säkert som amen i kyrkan var det nån fantast som svarade alldeles rätt i nästa avsnitt, och svaret kunde vara t.ex. "opel rekord årsmodell 72 med glapp i kamremmen och en skev bult i förgasaren". Typ.

Inspirerad av detta minne sökte jag dissekera de märkliga ljud som oavlåtligen oupphörligen genljöd i närmiljön. Och mitt svar blir:
Någon Ond Person har fyllt ett gammaldags plåt-stuprör med 33 cl tomflaskor av glas, matsilver (modell "Uppsala") och några skorpor, placerat det på detta sätt fyllda röret i ett betongrör av något större diameter, fyllt utrymmet mellan rörväggarna med ankarkättingar, placerat aggregatet på en granithäll och börjat kapa det samma med en rostig sågklinga, avsedd för ved. Och detta på sådant sätt att klingan med ojämna (obs. alltså Ojämna) mellanrum tar något i själva stenen. Denna Någon Onda Person har dessutom städslat Någon Annan Ond Person att samtidigt och med motorgräsklippare bearbeta en grusgång.

Visst borde jag väl vinna en transistorradio nu?

I morgon går anmälningstiden till lydnaden på staffespecialen ut.
Och jag har fortfarande inte bestämt mig för hur vi ska göra!
Idag tränade jag litet med lilla sessan och då såg det inte SÅ pjåkigt ut, i alla fall.
Så ibland lutar det åt - ja, men jag anmäler! Vi kan ju hoppa av om så är.
Och ibland lutar det åt - varför anmäla när det inte i helsike kommer att finnas nån ordning på oss då?!

Precis som om det vore hela världen, liksom!



Här är i alla fall en bild från helgen som gick. Det bara regnade och regnade men vi pillade in nästan två timmars promenad i jättefint väder! Betty, Ying, Tigger och jag.









Precis som en djurfilm - noshörningarna letar sig ner till sumphålen, liksom.











En lortig och illaluktande terrier är en glad terrier!



Fort upp och fort ner!



Både Tigger och Betty tycker att Tigger ska gå ner första i skumma hålor.





Någon kikar fram.



Träsktroll igen.









Sen kom vi hem och då började det riktigt storregna och blåsa!

Men på aftonen lugnade det sig igen, och solen kikade fram - dags för nästa omgång!



Dags för Jazzen att agera dragdjur!





Han är starkare än han ser ut!



-Ge mig godis!



Nästan hemma igen. Bra jobbat!
Och - sen regnade det hela långa natten. Tänk vilken tajming vi hade!

En fipplad variant som blev ganska fin.



En mosig jazzfabbro.

Igår morse var det plötsligt vackert väder! Som tur var hade jag lovat minsta barnet att skjutsa henne till Skogen-med-massor-av-elljusspår för hon skulle ut på äventyr med sin klass - då tog jag förstås med mig ett par jyckar och drog ut på litet äventyr själv!
Betty och Olle blev det som fick följa med, och konstigt nog hade jag ingen kamera med mig. Alltså ingen mobil! Det har nog inte hänt sedan lilla kära ajfånen flyttade hem till mig den 10 februari i år. Och ganska synd var det, för det var så vackert att gå där i grönskan och solen.
Betty och Olle, låter som ett pensionärspar, är så lätta att ha med sig. Man kan med gott samvete och utan oro låta dem gå okopplade hela tiden - fast det i och för sig är koppeltvång i elljusspåret. När jag hörde att vi mötte ett dagis kopplade jag busarna, för säkerhets skull, men annars var de lösa hela vägen och det var inga problem trots att det dök upp joggare ur buskagen (orienterare) och en hund med matte på joggingtur kom ikapp oss osv. Duktiga busar!

Och sen, på kvällningen, var Ying så busig så busig ute i trädgården - jagade Betty och blev jagad av Betty och allmänt pejlivlig.
Så då kom vi på: vi måste ju köpa glass!
Bara Ying och jag rustade oss och gav oss iväg.



Första anhalten var kyrkåsen. Tjärblomstren är i full fart!





Det är vackert kring kyrkan, och bitvis har man utsikt åt nästan alla håll!



Sen gick vi ner till Fiskartorget och titta på ena gräsliga djur, tyckte Ying.



Och sen, sen gick vi äntligen till vanliga torget och köpte glass.
Först nosade Ying bara och sa: -Inte pejmat.
Då fick jag ta en bit glass i handen och tvinga in den i Yings mun (för jag känner ju min lille kines).
Ying mumsade och sa: -Pejmat. Ge mig glass!
Så matte åt upp det översta lagret, som bestod av choklad och mandel, och den allra nedersta spetsen som bara var choklad och våffla. Resten åt Ying upp.





-Dumma matte åt upp min glass! sa Ying sen.

Ganska många människor träffade vi också, som ville prata med Ying. En fyllerist från Göteborg var roligast, för han kunde låta precis som en gräsand. Honom ville Ying ta hem, men jag vägrade.

Tigern fick en liten bulnad på ett käkben. Risgrynsstor, jag trodde det var en reaktion på en fästing.
Sen blev den större.
Och STÖRRE.
Jättefort!

Då är man själv inte så stor, dårå.
Ni vet - man får stickningar i fingrarna och nästan kräks av ren skräck. VILL INTE, helt enkelt.
Men med litet trassel tog vi oss till tant veterinären.
Tigern var som vanligt duktigast i stan, och en aning matt var han väl också.
Veterinären var ett mycket rart och ampert fruntimmer, när hon stack honom i bulnaden sa hon bara: -Nu får vi vara beredda på att bli litet nypta! men oron var obefogad; han bara viftade litet matt på svansen.
Provstickningen visade på blod och var, så det blev till att ge lillkillen lugnande så han somnade, och så öppna och tömma.
Gissa vem det var mest synd om, liksom!
Matte var alldeles ifrån sig, men det var i alla fall ingen supersnabbväxande och dödlig tumör, som jag hade trott.



Så här trött blir man efter en spruta i skinkan. Dessutom hade han feber, lilla mojsen!

Det blev långa 10 minuter för matten att vänta medan tigern blev opererad på, men sen fick jag honom i knäet så han fick vakna upp.
Han var nästan sötare än vanligt under uppvaket!



Sen tog vi taxi hem och Tigern var inte så väldigt pigg på hela kvällen, kan man väl säga.



Inte jag heller, om sanningen ska fram - skräcken och lättnaden och allt tog ut sin rätt på mig så jag nästan avled!
Och inte hittade vi husets tratt heller - fast jag VET att jag har sett den alldeles nyligen! Men en snäll bekant lånade ut en - vi vill ju inte ha nån kliig baktass bland dränslang o allt!

Det här hände sig alltså i måndags, och natten till tisdag var ju småjobbig - knöligt med tratten, litet ont tror jag, kanske litet bakis (hunden alltså!). Men redan igår var det mycket mycket bättre, och idag är Tigern alldeles sitt vanliga vilda jag - om än med tratt!

I morse när han hade varit ute på toa vid 6-snåret kom han in med hela tratten full av blöt JORD!! Gräva bör man, nämligen. Nu ska han äta antibiotika och rimadyl i en dryg vecka och så hoppas vi att det inte kommer tillbaka. Det kan vara en tand som har fått en skada och så har det blivit en inflammation i en rotspets, fast veteterinären tyckte inte att det såg ut så. Eller också kan det vara en sticka från en pinne eller ett insektsbett eller nånting som har ställt till hela eländet, och som kanske, förhoppningsvis, försvann med allt gegget. Vi får se, och hålla tummarna! Men kommer det tillbaks blir det röntgen och så vidare, så vi får bort det för gott.

Idag har vi i alla fall tagit itu med något slags grund till vittringsapporteringen i lkl3 - en lagom övning eftersom han får vara alldeles intill mig då och därmed inte får möjlighet att klösa sig ens då jag tar av tratten. Jag försöker styra om så han gör en nosfrysning på rätt pinne i stället för att lyfta den direkt - inte så lätt men roligt! Och på terrierars sedvanliga envetna sätt försöker Tigern glatt och ivrigt sno godis direkt ur min ficka - trots att han har tratten på! Det ska inte vara för lätt, här i livet!

Igår var det regn och rusk hela långa dagen, typ.
Ibland klarnade det upp, jag snodde på hela ligan halsband och koppel och what-not, slängde på mig skor och nåt, sprang till grinden - då började det regna illackt.
-I helsike att jag tänker gå ut i det här kattvädret, sa Jazz och stretade som bara han kan streta.
-Matte e duuuuum, snyftade Betty.
Olle muttrade ilsket för sig själv, några väl valda välska glosor.
Så vi gick in igen.
TRE gånger upprepades den proceduren.
Stackars Ying och Tigger, men jag ville ju inte lämna de andra tre hemma allntes själva. Ensamma hemma, liksom.

Men sen vart det kväller och hussen kom hem.
Regnet vräkte ner.
Sen kom barnet hem, hon hade varit i skogen och sprungit efter skolans slut - hon var dyngsur, jäntan!

Och sen - sen blev det faktiskt ett uppehåll.
Jag tog Ying, Betty och Tigger, tillhöll maken att traska med dvärghundarna, och så drog vi till skogs.
Det var ljuvligt!!!



Så nästan osannolikt grönt överallt!
Alldeles friskt och lukt av syrén och konvaljer så man kunde få dåndimpen.
Och Betty var på sitt goda glada humör igen:
-E de? -Snigel, svarar matten.
-E de? -Daggmask.
-E de? -En till daggmask, svarar en matte som redan börjar bli en aning matt. Matt matte.
-E de? -Myrstack, gå ner därifrån.
-E de? -Snigel.
-E de? -Snäcka. (Jo, för man har en naturkunnig moder som har inpräntat i en att Snäcka och Snigel är Olika Saker.)
-E de? -Din vita svanstipp, dumjänta.

Både pitbullen Nero och staffen Peppar var precis likadana: när de såg nåt som var anmärkningsvärt tog de genast kontakt och ville diskutera saken. Särskilt minnesvärda är de tillfällen då Nero såg byggkranar, då blev han verkligen en liten småpojke, och så förstås första gången Peppar såg motorcyklar på crossbanan. Oj!



Tigger (långt, långt borta i bild) och Betty gick lösa och hade det livat, men Jakthunden Jing (MÅSTE bara få till en allitteration!) fick gå i snöre och muttra.



Ibland tror Betty att hon ska kolla vad Tigg kollar på, men hon har mycket mindre aktionsradie. Det har jag ingenting emot?

Sen, rätt som det var, sa Betty: -E DE då?!! med viss oro i stämman. Som tur var höll Tigg just på med litet koncentrationsövningar på en sten så han märkte inget, varför jag med lugn kunde säga: -Hare, och sen fortsätta som om inget särskilt timade, medan haren skuttade iväg i sjumilasteg, ungefär.



Sen blev Tigg också litet "nosig" så han fick bli kopplad han också, trots att han fjäskade så det nästan DRÖP sirap av honom.

Och si, bara litet längre fram sa Betty igen: -E de? och mitt på vägen så där en tio meter framför oss stod ett rådjur och viftade med sina jätteöron. -Rådjur, sa jag och så stod vi där och glanade ett tag, innan det var min tur att utbrista: -Men titta HÄR då, vad är det?!!! så Betty kom ilande och upptäckte att det på något sätt hade bildats liksom en liten hög med leversnittar mitt i gräset! Märkligt, eller hur?! -Pst, stick! väste jag i mungipan åt rådjuret som faktiskt tog mina scenanvisningar och tog ett graciöst språng över diket och ut på ängen.

Men jag, jag tackade försynen som hade sett till att jag hade de andra vilddjuren kopplade. Tigg gör visserligen inga värre repor, men han gläfser ju och sticker efter några meter - tillräckligt för att "lära" Betty. Nu blev det i stället inget särskilt alls med mötet, precis som man vill ha det.



En annan sak som är precis som jag vill ha den är reaktionen på joggare. Jag är ju fräck nog att ha Betty lös även när vi går i själva elljusspåret - om det inte KRYLLAR av folk alltså, men det gör det ju sällan. Men om hon nu går där och skrotar och det kommer en joggare då tassar hon helt lugnt "hem" till mig, egentligen utan att ens titta på joggaren. Och just det där att hon inte tittar tycker jag är bra, för är man hundrädd så är ju blicken oftast det allra otäckaste... (Precis som med min fobi för vidriga äckliga nattfjärilar: folk frågar ibland vad jag tror att de ska GÖRA mig egentligen. Men det är ju inte det jag är rädd för, jag vill bara inte att de ska finnas, och skulle de fästa blicken på mig skulle jag kräkas och dö!)



Mina favoritblommor har slagit ut. Humleblomster. HUMMMLLLEblomster. Härligt att säga till och med!

I alla fall - det blev en märkvärdigt underbar promenad, trots att jag fyrahundratusen gånger fick svara: Snigel. Eller: Snäcka, på Bettys tjatiga frågor. Det var rätt gott om de små (nåja) molluskerna nämligen, efter en dags pölande, och varenda varenda en måste hon fråga om.

Och så plockade jag en liten fin bukett som prydde frukostbordet i morse:


Se så jag har paltat!

Jahaja, då är det väl sommar då? Och detta celebreras med vad som brukar betecknas som typiskt svenskt sommarväder: 9 grader varmt, snålblåst och elakt regn.

Men jag tycker ändå att sommaren är så vacker, och varje år just den 1 juni tycker jag om att kontemplera ett litet alster av Kajenn:

Lärodikt den 1 juni

Var glad min själ åt vad du har
nu har du hundra sommardar
och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar
då har du nittionio kvar
och någon blir den största.

Giv noga akt på var du står
i morgon blir med ens i går
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får
är hundra sommardar per år
i morgon är den andra.

 

Den är så fin att återvända till - ännu en sån där sak som blir litet olika med tiden: olika beroende på när på sommaren man grunnar över den, olika beroende på när i livet man läser om den.

Första gången jag träffade på den var jag nybliven mamma för allra första gången och hade just varit ute och plockat fläderblom!

Jag hade ju en aning problem med Bettys fotgående, tidigare.
Att hon flaggade ut och hade mycket luft mellan oss.
Så då jobbade jag litet på det, som det heter.
Belöning nära nära osv.
-Aha, sa Betty, jamen säg det då!
Och nu går hon så nära så nära så man kan inte få in ett frimärke mellan oss, ens en gång.
Alla mina förflyttningar framåt blir till en skänkelvikning åt höger, för hon är stark den lilla rackarn!
I högervinklarna kan hon lika gärna hitta på att sticka fram huvudet mellan mina ben eller rent av hamna på högra sidan.
Vänstervinklar är inte till att tänka på, om jag inte lyfter upp jäntan och ställer ner henne med nosen vänd i önskad körriktning.
Halter har vi tränat mycket på - constant vigilance! är Bubblas motto. Alltså: var ständigt beredd på en halt! Om inte mina ben går som trumpinnar lyckas hon slänga rumpan i backen på typ vartenda steg jag tar.
Samtidigt som hon alltså trängs.
Läggande under gång är också mycket populärt, varje förflyttning rakt fram (eller alltså snett åt höger) som är längre än 2 meter renderar en smack-i-backen och en förväntansfull uppsyn.
-Näha, det gick inte? Men JAG vet - hoppstå!
Och så studsar hon och studsar och studsar - först allt högre och högre, sen kommer hon på andra tankar och gör små fina studs i stället.
Nästan alla studs gör att hon hamnar i rät vinkel till mig, med nosen mot mig.
Men stilla står hon ju...
I nån bråkdels sekund.
Jag har försökt med positiv belöning - leksak, godis, mys. Då blir hon helvild.
Och så har jag försökt med negativ bestraffning - innehållande av leksak, godis, mys. Då blir hon helvild.
Igår försökte jag med positiv bestraffning: -Passaredu snorjänta, jag ska allt randa dig jag! Då blev hon verkligen helvild!
Förresten är hon redan randig.
Tigern satt bunden vid ett träd medan han vilade mellan sina pass, ibland tjöt han rätt ljudligt: -JAG då, ska jag ALDRIG få göra nåt kul?!!
Så jag passade på att hojta till honom att jag minsann skulle klå honom också, och sen kopplade jag loss honom.
Och sen tuktade jag båda hundarna alldeles gruvligt genom nyp i tassarna och genom att jaga dem kors och tvärs - när jag jagade den ena kom den andra och nöp MIG i bakbenen, då fick jag raskt byta offer.
Tja, så där höll vi på ett tag, tills jag tyckte de såg lagom spaka ut.
Eller rättare sagt - tills jag apselut inte orkade en enda minut till, då la vi oss i gräset och tänkte över våra synder i stället.
Så jag är säker på att de idag är hur lydiga som helst.

Det här tycker jag är typiskt min morska lilla tiger.
Med den skillnaden är det skulle vara bara svanstippen som ev. stack upp över täckets kant. Och oftast sover han så redan från början.
Men nu ibland när det är varmt så sträcker han ut sig på golvet - på en filt, på trasmattan eller på plankgolvet, alltefter värmegrad.
Men så kan det hitta på att komma in en mygga som iiiiinar.
-Jag fryser, säger Tigern kvickt och krafsar med iver på mitt täcke. Det betyder: öppna, men kvickt!
Kvickt kryper han in och formar sig till en liten varm bulle mellan min överkropp och min arm. Med nosen i mitt armveck. Omgående kommer det en djup suck, en sån som betyder att allt är väl i den bästa av världar.
Man tackar för förtroendet!

När jag har mycket mycket att göra och bråttom och det är svåra grejer och så vidare - då tappar jag bort allting!! Jag tappar bort boken som jag skall hänvisa till och när jag letar efter den tappar jag bort glasögonen så när jag hittar boken kan jag ändå inte se vad det står skrivet i den. Jag tappar bort mönsterdelar och när jag har hittat dem och klippt ut i tyget så hittar jag inte beskrivningen över hur de skall sammanfogas och när jag hittar beskrivningen så har jag ännu en gång tappat bort glasögonen.
Det finns bara två saker jag inte tappar bort och det är 1. symaskinen och 2. Ying.
Ju mer stressad jag blir, desto mer ligger Ying närapå under mina fötter.
Så när jag ska rusa iväg nånstans och leta efter ännu nånting som jag behöver men som är alldeles borta, då står jag på öronen över Ying.
Som säger "gnorf".

Effektiv är sannerligen inte mitt andra namn.

Hur som helst är det skönt att det har blivit en aning svalare - fast igår på eftermiddagen var det rent av svinkallt, ju! Nu är det bättre.

Och igår kväll när jag, för att stressa ner efter att ha invecklat mig i tjugonånting meter slöjtyll, var ute på en ensam springtur - då mötte jag en GRÄVLING!! -Men usch! sa minsta barnet när jag berättade detta vid min hemkomst. Konstig unge. -Hurra! sa jag (nästan) - det var så länge sen jag såg en grävling som inte var överkörd.

För övrigt blommar det överallt och alldeles för fort - de extra fina tulpanerna sa liksom hej men hejdå och försvann, syrenerna doftar över hela staden och midsommarblomster blommar ikapp med smultronen. Allt ackompanjerat av oändligt många myggor - ibland blir det som svarta svärmar omkring oss i skog och mark, då får man andas lugnt så inte paniken kommer smygande!





Ying kniper ihop hela ansiktet. Han vill vara anonym.



Jazzen älskar verkligen att få springa alldeles lös och ledig. Vi har några "säkra ställen" där han kan få sträcka ut och bara VARA. Vara Vild och Vacker, alltså. Men det ska vara i skog och mark, inte i nån förbaggad hundrastgård!





Här finns det Älgar - då blir det koppel på för Ying och Jazz.



Liten vit hund i fjärran.



Sen måste man vila.



Olle skickade SMS till sin matte på morsdag: Matte kom hem, för jag längtar efter dig! Kom innan sommarn är slut, lilla matte!!



En annan promenad, en annan dag. Nämligen igår kväll. Betty gick dryga 5 km tillsammans med De Andra Grabbarna - hon börjar bli stor vår lilla nubba! Men så långt får hon bara gå med under förutsättning att det är en promenad där hon kan springa lös större delen av vägen - jag tror inte det är bra för så unga hundar att gå så där enahanda i koppel.



Det tog ett tag innan Tigern insåg att Mobilen Är Kameran, men nu har han lärt sig och poserar glatt.





Visst är det nästan att betrakta som fusk när ekorrarna kastar sig upp i träd?



Högsäsong i bregottfabriken, säger Ying. Mu.



-Menar du att man ska eta gres?!! säger Olle. -Eru DUM eller...?



Kontroll pågår. Av hela vida världen. Jazz bestämmer vad som får resp. inte får pågå.

Sista sista, sen ska jag knipa:
Jag menar alltså inte att ifrågasätta mentalbeskrivningen som sådan - allt sådant är naturligtvis på sikt och satt i sitt sammanhang mycket bra.
Det jag ville bemöta var frågan: Törs man köpa en valp efter hundar som inte har mentalbeskrivits, och på det svarar jag ett rungande JA!!
Men vad jag ALDRIG skulle göra är att ha mail- och/eller telefonkontakt med en uppfödare, se litet foton på valp och föräldrar och sedan träffa uppfödaren på en parkering nånstans för att växla pengar mot valp!!!

Jag blev litet indragen i ett tjafs om huruvida man skulle köpa valp efter icke mentalbeskrivna föräldradjur.
Så klart man skulle hävdade jag, för mig är det viktigare att få träffa föräldrarna i fråga.
Sen hävdade jag att man bildar sig en föreställning om dessa på fem minuter, och det var då det litet grann tog hus i helsike.
Och det var förstås litet slarvigt uttryckt av mig, så nu ska jag bena en aning i mina tankar.
Till att börja med: "bilda sig en föreställning" innebär inte att jag kan avgöra hur bra/dåliga hundarna är eller hur deras avkommor kommer att utvecklas, förstås. Men den där känslan av att "den här hunden, den gillar jag!" (eller för den delen tvärtom), den tror jag man ska ta vara på. Och vara beredd att revidera, förstås. Precis som när man träffar människor - jag blir alltid så glad om jag har bestämt mig för att inte gilla nån och så får jag lov att ändra uppfattning! Och faktiskt - det är sällan som jag måste ändra uppfattning åt andra hållet - om jag gillar nån från första stund så brukar det hålla i sig. Peppar, peppar!
Sen ska man komma ihåg att  MH inte får tas för nåt "mentaltest" - det är alldeles på tok. Det är inget test, det är en beskrivning. En beskrivning av hundens reaktion på vissa saker vid en viss tidpunkt.
Så här gör min hund idag när det far upp en overall ur backen.
Peppar tyckte det var jätteskojigt att bli rädd - en duktig beskrivare hade vi som såg att det var just det: roligt. Gröna Lund, liksom.
-Jätteläskigt, en gång till!
Men det är inte säkert att han skulle ha orkat reagera särskilt mycket en varm och solig dag.
En gång var jag figurant på ett MH under en överotroligt osvenskt  jättevarm sommarhelg. 15 leonberger beskrevs under den helgen. Oooba! 14 stycken rörde inte ett finger i nån riktning - ingen samarbetsvilja, ingen jakt- eller kamplust, ingen rädsla, ingen vakt. - ingenting! -Vaaaarmt! var deras enda reaktion. Hund nr 15 däremot - livrädd eller hysteriskt ovillig för allting. -Det är vaaaarmt, jag blir vansinnig, jag bits, jag vill bara BORT härifrån! var den hundens reaktion. Till slut stack den ända bort till parkeringen för att slippa.
Alla 15 hundförarna var häpna. Ingen kände igen sin hund.

Nu var det här visserligen en extrem situation, men sånt händer.
Så kanske borde man läsa MH-protokollen för sina tilltänkta föräldradjur tillsammans med en rapport om vädret den aktuella dagen.
En bunt italienska vinthundar beskrivna i ösregn - säger det nåt om hundarnas mentala beskaffenhet? Säger det inte mer om vad de tycker om regn?

Dessutom ÄR det trots allt en subjektiv bedömning som görs av en enda beskrivare. Det kan bli litet konståkning av det...

Vidare ska man komma ihåg att mentalbeskrivningen är utformad för att fånga de relevanta egenskaperna hos en brukshund.
En älghund på ett år som inte drar efter "lilla bytet" (en trasa som knycker iväg mellan trissor och sen far bort i fullfart) - saknar den jaktlust?
Och alla de där molosserna, från tibetansk mastiff till sharpei - för dem är VÄRDIGHET en viktig egenskap. De genomskådar omgående ett MH som nån slags cirkus och säger ungefär "gnorf". Ying skulle rodna ihjäl sig om han tvingades jaga lilla bytet, men sätt en igelkott framför honom så får ni se på jaktlust.
Så om vi sätter schäfrar och den sortens i ena änden av skalan, den ände där MH faktiskt säger nåt, och tibetansk mastiff och gråhund i den andra så förstår vi att MH kanske inte är ett så enastående verktyg som vi gärna vill tro. Frågan är: är min powderpuff eller mops eller shiba eller staffe mest schäfer eller mest gråhund?

Det finns fortfarande en hel del beskrivare i farten som inte alls kan läsa andra hundar än de rena bruksraserna - det kan bli riktigt fel det!

Och alldeles bortsett från detta att mentalbeskrivningen är utformad för främst en viss typ av hund: det är inte så alldeles lätt för en lekman att förstå VAD protokollet eller diagrammet säger. Alltfler uppfödare använder "mentalbeskriven" som nåt slags merit. Lika gärna kan man säga att hr X fick blåsa i en alkometer den 13 juli 1995 och det var negativt=hr X är en prima nykter medborgare som vi kan sätta vår lit till.

När jag utbildades till A-figurant fick vi bl.a. oss tilldelade en bunt MH-diagram och sen fick vi träffa hundarna som fanns beskrivna. Utan att veta vem som var vem, alltså! Vi fick klämma och fixa med hundarna och be förarna göra olika saker för att vi skulle kunna fälla ett avgörande (fast inga övningar som exakt motsvarade dem i ett MH). Var det lätt? Nej, det var närapå omöjligt! MH:t hade genomförts när hundarna var mellan 12 och 18 månader gamla, nu var de tre år. Det hade hänt mycket på den tiden - en del genom fostran men en del genom mognad.

Och så en sak till: för att MH ska kunna användas som ett vettigt verktyg i avel krävs att man tittar inte bara på de tilltänkta föräldrarnas beskrivningar, utan även dem för deras kullsyskon, deras föräldrar, dem för föräldrarnas ev. andra avkommor etc.  Man måste försöka hitta något slags mönster i en hel linje av hundar - inte bara en enstaka tik eller hanhund. Beskrivningen är ju också tänkt som ett avelsredskap, inte i första hand som ett verktyg för att välja rätt valp.

Så vad ett MH på t.ex. en staffe säger mig som valpköpare är: uppfödaren är tillräckligt seriös ELLER tillräckligt marknadsföringssmart för att vilja ha papper på sina hundars mentala egenskaper. Därför, när jag är valpspekulant, träffar jag hellre föräldrahundarna, gärna både på t.ex. utställning och i deras hemmiljö, i kombination med en god kontakt med uppfödaren. Jag är helt enkelt för slapp och har för ont om tid för att sätta mig in i alla de MH:n som skulle behövas för att jag skulle kunna bilda mig en eventuellt giltig bild av min ev. valp - och då är jag ändå utbildad till A-figurant vilket innebär att jag förmodligen har lättare att ta till mig ett MH-protokoll än merparten av valpköpare.

Som hundägare, däremot, tycker jag att MH är roligt och bra - det kan ge fingervisningar om hur jag kan få ett bättre samarbete med min hund och inte minst är det en kul grej för både hund och förare i de flesta fall! Alla mina kusar, och dvärgpudeln Olle också, är beskrivna - inte Betty ännu, men det är redan bokat och klart till hösten, var lugn för det.

Och därmed, kära vänner: ge mig HELLRE fem minuter med en hund än en blick i dess mentalbeskrivning! Jag säger inte att jag vet allt om hunden efter de fem minutrarna men jag vet mer än om jag bara har läst protokollet.
Kan jag sen få ett par tre halvtimmar med hunden i fråga är jag förstås ännu nöjdare!

Efter många många våndor och stor obeslutsamhet lutade det ändå åt tävling igår. Men som sagt - in i det sista var det hipp som happ om vi skulle åka upp till klubben eller ej.



Varmt som katten var det också - vi försökte vila oss i form. Och ärligt talat har det inte blivit så där värst med träningen sedan förra (katastrof-)tävlingen.

Men jag samlade ihop allt mitt j*vlar-anamma och så drog vi iväg i kvällningen i alla fall. Och tror inte katten att det blev en liten trafikolycka den här gången också! Fast nu hann jag fram först och råkade bara bli ögonvittne när jag var ute och rastade vilddjuret inför prövningen. En liten bil och en hästtransport hade hamnat i trubbel.



Till följd av detta blev starten en aning uppskjuten, eftersom en del deltagare inte kom förbi krocken utan blev stående i kö. Haha, precis vad mina nerver inte alls behövde!

Nåväl - till slut var det dags för platsliggningen. 6 hundar var det i lydnadsklass 2: en rottweiler, två bordercollies, en kelpie, en bouvier eller briard (kan aldrig lära mig vem som är vem!) och så - tadaa!! - en liten vit kanin!
Jag visste redan i förväg att det var en av mina least favoured bruksgubbar som skulle döma, nu fick jag till min fasa se att det var en annan icke-alls-favorit, också bruksdomare, som var tävlingsledare. Suck. Dessutom tilltalade domaren en av de tävlande (icke mig, tack och lov!) i snäsig och otrevlig ton innan vi gick in på plan. Allt kändes ruggigt!

Nåja, uppställning - vi hade nr 5 - den där bouvieren eller briarden på ena sidan och en bc på den andra. Nedläggning, segt för tigerns del, lämna hundarna - och nåt luddigt susade förbi mig! Det var bordercollien som låg på ytterkant, bredvid tigern. Och sen gläfste den där obestämbara hunden som låg på hans andra sida och himlar vad dessa tre minuter kändes osannolikt långa!!! Men han låg så fint och tryggt min lille kaka, med hakan i backen fast han måste lyfta huvudet några gånger för att flåsa ordentligt. VARMT, som sagt!
Så med en tia på platsliggningen kändes det nästan som om vi redan var klara att åka hem - jag hade ju varit rädd att tramset från förra tävlingen var nåt han tänkte fortsätta med.
Dessutom blev jag alltmera panikslagen medan jag väntade på vår tur - har väl aldrig varit med om maken till trams! Men sanningen att säga - när jag gick för att hämta hunden i bilen så var jag så vettskrämd så jag knappt kunde se annat än rakt framför mig.
Men sen gick det så här, med domarnuffror och kommentarer i kursiv:
Fritt följ: litet trög start, var inte säker på att jag hade kusen med mig, men sen jobbade han på fint, trots att han uppenbarligen var påverkad av värmen. Men han satte sig fint i alla halter och hängde med hyfsat. (8 - H avviker ngt i pos., F ngt kroppsspråk vid vändningar)
Läggande: Jag blev litet förvirrad för transporten innan tävlingsledaren sa kommendera var så ovanligt kort, och jag riktigt RÖT ligg - som jag bara brukar säga i vanlig samtalston i vanliga fall. Nåja. (9 - H tar ngt steg före lägg)
Inkallande: I värmen och efter en lång het dag var jag helt inställd på att lillnisse skulle ligga där så fint när jag vände mig om för inkallning. Men han satt upprätt och uppmärksam och gjorde det hela riktigt snyggt. (9,5 - ngt växlande tempo)
sändande med ställande: Ujujuj - sicket trams! Tigern ut med ett gläfs på mitt kommando men stannar en halvmeter före markeringen. Efter två kommandon till masar han sig in så pass att han har framtassarna utanför rutan men rumpan i backen inuti rutan. Han sitter alltså! När har det hänt?! (5 - flera kommandon, endast 2 tassar i rutan, skall). Ni kan tro att jag blev glad och förvånad när jag fick se att den övningen hade renderat en hel femma sen!!
Apportering: Inte mycket att säga om; ingen tjuvstart men litet sladdrig i munnen. (9 - tempovxl, ngt seg avslutn)
Fritt hopp över hinder: Riktigt bra, tycker jag. (9,5 - ngt segt sätt.)
Fjärrdirigering: Det lilla sorgebarnet numera. Men igår gick det faktiskt riktigt hyfsat - i första skiftet till sitt satte han sig upp direkt, i andra skiftet fick jag ta till ett dubbelkommando. (8,5 - dk vid sätt.)
Helhetsintryck: efter den där rysliga förra tävlingen så tog jag i grundligt mellan momenten; det är ju ändå bara lydnadsklass 2 och jag ville få tillbaka känslan av KUL. Poängen blev inget vidare men kommentaren var minnesvärd! (7 - en del gullegull mellan mom. Följer ej F. +skall)
Det där +skall kommer jag inte riktigt ihåg var det var, kanske inför läggandet? I alla fall var det, förutom vid rutskicket, någon gång när vi ställde upp i utgångsställning för att göra nåt. Tokförväntan, alltså.

Nå, några poäng tittade jag ju inte på medan vi tävlade utan jag var bara så himla nöjd med känslan och struntade i poäng och placering - vi rusade till bilen och Tigern fick stor smaskig belöning!



BÅDE miniköttbullar att stjäla och kattmat att få!!



Raaaap!
Några varv i slalom och genom tunnel på det - en prima afton!

Och sen, sen blev det ännu bättre:



Vi kom TVÅA av sex startande!! Och - HURRA!! - fick 168 poäng, vilket innebär ett förstapris!! Hon som vann har dessutom ett hundläroverk och fick blott 1,5 poäng mer än vi. Med brukshund och allt! Duktiga lilla Tiger!!

Tycker ni inte att vi ser bruksiga och proffsiga ut? Nähä.
Men här då?



Den där bilden är ju faktiskt så gräslig så den borde stoppas undan och glömmas, men jag tackar ändå Monica Johansson som var så påpasslig med kameran. Vilken stilstudie av såväl hund som förare!!

Nåja, alldeles vimsiga av lycka resp. köttbullar for vi hem och jag var visst alldeles till mig för jag glömde både att hissa upp fönsterrutorna i bilen och att låsa densamma, vilket maken häcklade mig för i morse.



Och det där med bilfönstren var just inte så smart, för snart nog mörknade det på himlen och sen bröt det loss ett rejält regn- och åskväder under natten. Riktigt härligt!

Men innan dess hann jag ta ut Bubbla och träna litet. Jag försöker få ner höjden på hopp-ståövningarna och ibland känns det faktiskt som det finns en möjlighet...
Allt går att lösa med bollbelöning!



Jaha, så nu måste vi hitta en tävling till att skrapa ihop ett förstapris på!
Suck.