Idag har jag klickat för hopp-stå med både Tigger och Peppar. Äntligen börjar det se skapligt ut - från början gjorde de höga luftsprång båda två, men nu har de stillat sig och gör (för det mesta) fina små stegringar följt av tassarna i backen - pang! Givetvis har jag inte satt något kommando på det här men idag kände jag att det var dags att börja fundera i alla fall. Jag säger ju "stå" i ställande under gång som det ser ut nu - ska jag ha samma kommando men byta uppgift, eller byta både kommando och uppgift; eller ha det kvar som det är? I inkallning med ställande säger jag "stanna", fast utförandet är i princip det samma. Och sen säger jag "stå" när jag menar "ställ dig upp". Och i rutan säger jag "stopp"... Vilken tur att jag åtminstone började reflektera, men så synd att jag inte gjorde det tidigare!! I alla fall så hittade jag hos Klickerklok ett träningstips som handlar om just det här. Och där är tanken att man ska ha namn på rörelsen, inte på den slutliga positionen. Så nedra smart! Och så självklart! Men oj - nu blir det svårt för den här matten...
I förmiddags sa jag litet prövande till minsta barnet: -Är det idag du ska följa med ut i skogen och leka sök? Efter blott en liten, knappt förnimbar (annat än för ett tränat moderssinne) tvekan sa ungen att det var så. Hurra! Oj, vad vi fick bråttom att knö fram attiraljer. En Ying och en Peppar, ett tjänstetecken (som jag inte hittade, mer om detta nedan), varma köttbullar, boll... Hela konkarongen! Pepp blev så till sig så Ying ville inte gå ut tillsammans med honom. Han gör så ibland, Ying, när Peppen blir för vild och bara vill riva och slita i lille Ying. Men idag kom Peppar ändå sättande och bråkade, av pura glädjen förstås, och då tog Ying till brösttonerna: han grep Peppar i nackskinnet, ruskade litet och sa grooowwwwl! Med emfas! Sen var det bra. Han är så duktig, Ying! Eftersom jag var med fick minsta barnet hålla i Yings koppel på promenaden till skogen - nog för att hon är snart 14 bast, men hon är liten som en myra och Ying är som en liten traktor i kopplet om han är på det humöret. Idag gick han dock bra, om än han var ganska virrig och snurrig eftersom fel person höll i kopplet. Det är väl enda gången han är riktigt medveten om min ödmjuka existens... Väl framkomna ins Walde, eller hurrehetter, fick hunddjuren leva j*vulen medan barnet o jag trampade upp en rejäl sökruta. Fast bara på ena sidan av en stig. Så var det dags för premiärskicket. Skulle Ying minnas nåt? Skulle Yings medvetande befinna sig på marken eller högt uppe i det blå? Skulle Ying vara kontaktbar? Barnet skickades ut till en liten lagom gömma med slangbit i nypan o köttbullar i fickan. Jag klädde Ying i - tyvärr - Tigers tjänstetecken. Yings ena täcke var borta och det andra var trasigt, så det fick bli så här. Vilket innebar att han hade tecknet liksom en scarf kring halsen. Ytterst chict! Så - sök! Och tjoho, vad han mindes då! Hej och hå och pang på - efter litet viftande med slangstumpen tog han den och galoppade in till en glad matte. Så påvis i koppel med fullt tempo också! Hurra! Ett enda litet problem kunde sedermera noteras: trädgårdsslang fungar inte så bra på ett slemtryne som Ying, den glider bara ur gapet fast han biter. Jag måste hitta på nåt med mera friktion. Sen skulle vi prova med Pepp också. Han har aldrig nånsin gjort nåt slags sökövningar så jag kände mig rätt trött: i vilken ände skulle vi börja. -Äh, vad tusan! tänkte jag och skickade ut ungen bak en tall med slangen och förmanade henne: försök få honom att ta slangen och springa tillbaks till mig. (??? säger vana och duktiga hundtränare. Så kan man väl inte göra!) På med scarfen på Pepp och : -Sök! Hurra! sa Pepp och kastade sig ut i skogen, sprang en liten vända i rutan i full rulle, tog slangen av ungen på återvägen och störtdök fram till mig. I blotta häpnaden kommenderade jag: -Visa! Och då sprang han tillbaks till barnet och fick köttbullar. Samt bollkast. MYCKET märkligt, tyckte jag, vi provar igen. Ut med barnet igen, på samma ställe. Den här gången sprang han direkt dit, tog rullen osv. Det var bara att jubla! Sen gjorde vi ett par skick till med Ying, längre fram i rutan och det gick hur bra som helst. Så Peppar igen - nu på mera gömt sätt, med litet svårare vittringsförhållanden. Men han skötte det helt perfekt! Full fart ut, mycket mera koncentrerat och inga ärevarv på utvägen, hämta rullen, in till matte och så ut tillsammans igen. Vad säger man! Slutligen tänkte jag att vi provar med ett steg till, så min lilla figge fick lägga slangen/rullen intill sig i mossan i stället för att hålla i den. Jag tror knappt att Peppar märkte nån skillnad - ingen som helst tvekan i alla fall och lika glad och positiv! Då började en tanke formas i mitt för övrigt ganska tomma huvud: tänk om... nä... det går väl inte. Men ändå - om man skulle försöka... Ja, jag slog till - vi skulle försöka lura Ying att ta en rulle som låg intill barnet. Sagt och gjort. Ying sökte och hittade - lätt som en plätt - pep litet, puttade på barnet, pep litet mer, la sig ner - och fick korn på rullen! Som han tog och sprang tillbaks med! Oj, vad jag blev glad över den träningsstuden! Och stolt över alla mina duktiga mickaboer, både fyrbeningarna och den egna produkten!
Vi gjorde litet klickerträning idag också. Inspirerade av Milly
bestämde vi oss för att klättra på väggarna.
Alltså med bakbenen.
Alltså för att det ska bli ett handstående.
Alltså hundarna, inte jag.
Redovisning av dagens övningar:
1: Jazz är så rysligt manuell, han. Han försöker hela tiden att hitta något som han kan plocka på med framtassarna. Att göra något MED NÅGOT är Jazzens melodi, inte bara göra något punkt. Men till slut hade han i alla fall tämligen klart för sig att det gällde att backa upp mot väggen. Det fick räcka för idag.
2: Tigern är en tossing! 400 rpm redan innan vi har börjat med själva övningen. Han fick ligga still rätt mycket och bara varva ner. Men så småningom började han backa tätt intill väggen och sedan sparka bakut som en liten häst i golvlisten.
3: Peppar var faktiskt den som förstod det bäst. Han går inte igång på alla cylindrar av klickerträning (nä varför det, det involverar ju för det mesta bara godis, inga bollar eller kamptrasor inomhus i alla fall). Han backar in i väggen och fortsätter att backa, så det är väl bara att fortsätta och se om det kan komma upp nån tass på väggen.
4: Ying. Efter 2 minuter med Ying-träning kunde jag endast med svårighet avhålla mig själv från att klättra på väggarna... -Här, ta! sa jag och höll fram godiset alldeles gratis.
Äldsta barnet hävdade att jag såg ut som konstiga fågeln i Kalle-Anka-på-julafton efter den träningsstunden. Jag kände mig litet så också.
Tiger letade patronhylsor för första gången. Jag visade på en sådan och berättade att det var just den sortens artikel som gick att panta idag. Sen letade han 2 x 8 hylsor. Och det gick så bra så bra så bra! Peppar letade spårapporter enligt samma metod, och med särskild emfas på fint hållande och bärande. Nemas problemas där heller. Jazz och Ying fick först göra vad som helst med några kartonger. Jazz var som vanligt full av idéer - initiativrik är hans mellannamn. Så icke Ying... När Jazz hade gjort allt tänkbart (och en del som föreföll otänkbart) med kartongerna fick Ying träna ensam ett tag. Jag bestämde att Ying skulle stoppa huvudet i kartongen. Detta insåg Ying raskt och sedan ådagalade han avsevärd energi och uppfinningsrikedom när det gällde att lura av mig godis utan att stoppa huvudet i kartongen... DUM är han inte, bara eljest.
Nästa lördag (eller är det söndag?), 27 mars, är det träningsdag på klubben. Hela långa dagen mellan 9 och 16. Det låter liiitet intressant, men jag tror att jag hoppar över ändå. Jag orkar inte hålla intresset uppe en hel dag och dessutom innebär det naturligtvis en massa tid i bilen för den aktuella hunden. Men om nån annan inte har observerat det, så titta här - det blir säkert kul!
De som har följt mig IRL och i bloggen har kanske fått en aning om att framförbyten inte är riktigt min grej. Så har t.ex. Thomas för vana att hälsa mig med orden: -Har det blivit några framförbyten på sistone? Detta efter att han hade bevittnat en träning med agilitygänget där jag riktigt förnedrades...
Men nu! I morse vaknade jag med en märklig känsla av att jag ville träna framförbyten! Genast! Och när jag tänkte över saken så började jag misstänka att jag hade förstått hur det skulle gå till - trestegsvändningar och det hela.
Så nu känns det ännu mer angeläget med snöfritt. Jag vill träna framförbyten!
Nu är jag så less på vintereländet så jag har börjat planera in några tävlingar. För Peppar tänker jag mig en debut i lydnadsklass 1 den första maj, och det på hemmaklubben, tro det eller ej! För Tiggers del blir det nog klass 2 endera i Hallstahammar den 25 april eller Strängnäs 30 april. Båda är klubbar vi har varit på tidigare, det tror jag är en fördel. Och det var ju himla trevligt i Hallstahammar senast! Sen lurar jag litet på appellspår för Peppar hemma i augusti, om vi har hunnit träna mycket spår under sommaren.
Sen tänkte jag mig lydnadsklass 2 hemma för Tiger i slutet av maj.
Att tävla hemma är mest för min egen träning, för jag tycker att det är SÅ obehagligt!!
Om jag lyckas få till många skotträningar så kanske jag försöker få med Tiger på nån lägreklass spårtävling också, men det får vi se.
Och om jag känner mig uppåt och positiv så kanske det rentav blir en start för Ying i klass 1 igen!
Jazzen ska nog få sig några agilitytävlingar, om jag lyckas få mig själv i litet bättre form!
Träningen då, hur ligger vi till där?
Jodå - vad säger man? All snö och kyla gör ju att det blir VÄLDIGT mycket "köksträning", fast oftast i bokrummet. Men det kan ju vara bra att lägga en bra grund när det gäller precision i position och så. Det kan man nog alltid bättra på, fast sen gäller det ju att ta med sig precisionen ut också!
Men vi tränar mycket på att Tigg själv skall lära sig att hitta mitten på rutan, att både Tigg och Pepp skall kunna hålla apportbocken helt stilla. Att Tigg skall älska belöning med kamp lika mycket som godis. Att Pepp skall kunna jobba vidare med fokus också efter en belöning.
Fjärrdirigering blir det förstås en hel del, och läggande resp. ställande under gång.
Tja, litet blandat smågodis alltså.
Men OJ vad jag längtar efter vettiga utomhusträningar!!
Idag tog jag Tigg o Pepp till klubben för litet träning. Med betoning på litet. Jag tog ut en i taget och ville förstås inte ha den andra i bilen för länge i den relativa kylan. Först Peppar. Rudimentära Rutan, som går riktigt bra. 4-slalom fast 90% bara första pinnen, det går ännu bättre. Litet fot och litet ligga kvar (i snö och kyla). Och jag är SÅ NÖJD med honom! Inga som helst blickar på andra hundar, fast han var lös under träningen, och trots att busen Assur gjorde tokryck 25 meter från oss (A hade långlina på, annars...!). Helt koncentrerad på mig och på belöningen, och när han får knycka kampisen, eller jag kastar den, kommer han kvickt tillbaka för mera lek, inga egna små utflykter. Härligt! När den biten är i ordning går allt annat så mycket lättare. Och det är SÅ viktigt när man har en "mördarhund" - att han inte beter sig illa. Vi måste vara så rädda om vårt rykte.
Sen Tiger. Rutan - litet drag åt endera sidan, men annars bra ut på olika längder. Och stor iver! 4-pinnarsslalom går bättre och bättre, fast liitet lat är han ibland. Tiger är mer för att kolla på andra hundar, men OM han skulle göra en rivstart mot nån så går det bra att bara hoja in honom igen. Men han har inte lika stensäker koll på mig. Ändå är han bästa bästa Tigern i hela världen, tror jag.
Jepp, WOW, för idag har jag faktiskt tränat hund. Litet. Först traskade jag med Tigern till småskolan runt hörnet. Finfint med plogad skolgård och litet snöfästningar och sånt att gömma leksak i. Vi tränade: ut till tramptarget, snabba inkallningsställanden (tar sig), fjärrdirigering fast nära (för att få till säkert säkert säkert stå), litet skojuppletande, fotposition och allmän hyfs. Sen en liten promonix. Sen hem med terrier ett och iväg med terrier två till samma ställe. Toktaggad hundf*n som vanligt! Med honom tränades: fotposition, ut till tramptarget, framförgående (mycket rudimentärt men, som det heter, babysteps, babysteps) o litet annat. Och så: TA DET LILLA LUGNA. Det är inte så lätt det, för en stollig staffe. Jag har läst på hos klickersmart och vidare därifrån om hur man får en stolle att varva ner, så det ska nog lösa sig. Borde förresten börja med detta på Tiger också. Jag tycker att grundtanken att hunden ska rikta blicken i backen är nåt att ta fasta på. Nu ska jag klippa hundnaglar, bada Peppar och byta mina egna (nåja, VÅRA då) sängkläder. Tänk så olika lördagsmys kan vara!
Ja, inte går det nåt vidare med träningen inte. Det blir oftast inomhusträning, men det är ju bättre än inget. Tack och lov för ishallen (med hundförbud), där får vi till riktigt bra och givande träningar. Annars blir det i köket och framför TV:n, och det här är vad som är aktuellt. Kryp Skall Bakombyten med sittande hund (som bara skall lära sig att ha koll på mig). Fjärrdirigering Fotposition, fotposition, fotposition Springa ut till target Sitta stilla med apportbock och inte tugga.
Nu kom jag just på att tyskvändning och halt med stående hund vore bra att träna, inför min utlovade rallylydnadstävlingsdebut! (Bra ord, förresten!) Så - hej, på ett tag!
Jag såg att det finns möjlighet att träna lydnad inomhus för Mariah A. Här och här kan du läsa om det. Har du ambitioner att lyckas i detalj med momenten kan jag verkligen rekommendera att träna för Mariah. INGET lämnas åt slumpen - det enda problemet är att hinna med och ta till sig alla goda råd! Hon är oerhört inspirerande och duktig - och rolig också! Det är viktigt, det där med tränare. Man har ju några favoriter. Frida S är förstås en sån - hur inspirerande som helst! Man skulle nog egentligen ha sig en dosis i veckan eller nåt, som en vitamininjektion. En annan som jag har lärt mig jättemycket av är Krister S. Minst en aha-upplevelse per pass och allra mest det här: det är inte hunden det är fel på, det är mig! När jag hade det som struligast med finfina Nero var det en sån lisa att få träna med Krister. När jag gick valpkurs med samma hund hade jag sån tur att jag träffade på Yvonne H. som du kan hitta här och här. Sen gick jag fortsättningskurs och spårkurs och t.o.m. freestylekurs hos henne och faktiskt var allting lika trevligt och nyttigt. Hon är jätteduktig och får allting att verka genomförbart. Det var genom henne som jag kom in på det här med att hund-tävla - det hade jag aldrig trott mig om tidigare! Nå, nog med reklam. Det finns ju en del riktiga stolpskott också, och fler lär det väl bli med tanke på med vilken hast instruktörer och hundpsykologer matas fram... Jag ska vara snäll och inte nämna några namn, men en av dessa kursanordnare var ständigt totalt förvirrad, sina ev. tankar hade hon ständigt hos förra gruppen eller nästa grupp eller några av sina alltför många hundar som hade råkat i slagsmål och hamnat på djursjukhuset. Nödvändig rekvisita låg alltid hemma eller i fel bil eller i nåt låst utrymme, kurslokalerna var en outsinlig källa till förvåning och ofta förskräckelse. Jag gick faktiskt en kurs i tävlingslydnad hos denna dam och hon hade inte en susning om vilka moment som ingick i klass 1 och därmed inte heller ett hum om förväntat utförande... Men hon visste hur mycket hon ville ha betalt, visste hon! Ett annat sånt här stolpskott har jag själv bara haft mycket lindrig kontakt med - det räckte så. Men ett tag anordnade hon kurser i syftet att alla hundarna skulle vara lösa och lydiga. Så en lördag kryllade hela mitt lilla villeområde av vilt lubbande hundar med långa släplinor efter sig och, en bit efter linornas ändar, desperata hundförare. Jag TROR inte att nån hund blev överkörd vid just det tillfället, men det måste väl tillskrivas en nådig försyn.
Sammanfattning: gå på kurs, gör det, men kolla för allt i världen upp arrangören och instruktören!
När man tränar är det inte så dumt om man formulerar för sig, tydligt och entydigt, hur resultatet skall se ut. Nu tränar jag ju i förtvivlans mod inkallning med ställande med Tigern, och det ska erkännas att min formulering har sett ut ungefär så här: han ska komma när jag ropar och stanna när jag säger till och sen komma ända fram när jag säger till igen. Jovisst, det ÄR pinsamt, men jag tror inte att jag är ensam om'et. Men nu har jag grunnat och kommit en bit på väg. Så här: Tiger ska sitta still med uppmärksamheten oavbrutet på mig och med stor förväntan framåt. När jag ropar"kom!" ska han explodera mot mig och hålla hög och jämn takt ända tills jag kommenderar "stanna". Då ska han låsa frambenen, lägga vikten bakåt och bli stående, men fortfarande med stor förväntan framåt. När jag kallar in igen ska han återigen explodera, springa i rasande fart fram till mig, göra en snygg tajt sväng och sätta sig rakt vid min sida, tätt intill och med bogen i linje med mina ben. Och det var den enkla delen - nu ska det genomföras också. Men jag tror faktiskt att det blir lättare om man vet vad man jobbar mot. Lättare men inte lätt.
När det var dags för förmiddagspromenaden var det 22 grader kallt. Knappt värt besväret att hyttla på sig termobrallor och hela alltet för att rasta hundarna i 10 minuter - de fick vackert springa ut i trädgården på egen hand i stället. Alldeles omgående ville de komma in igen. Särskilt Jazz förstås, arma kråka! Men som de här små kusarna blir ackurat som småungar i uppevila när de inte aktiveras - alltså leker, leker mera, leker ännu mera och så slutar det med att nån blir ledsen - så fick jag ta till knepet att låta dem jobba för brödfödan. En i taget, för undvikande av alla misshälligheter. Det projektet tog mig två timmar, men så var vi också trötta allihopa sen! Det här gjorde vi: Peppar: en första duvning i skallgivning. Det gick riktigt bra faktiskt. Delvis för att minsta barnet har lärt honom "vad säger mördarhundarna?" - och då svarar Pepp med "bjiff", ungefär. Så därifrån till mera maskulina tongångar är det inte såååå långt. Vidare backa, många många steg. Växling mellan stå och ligg. Om han får göra det på eget bevåg gör han det helt perfekt, men när jag lägger på kommando blir det alltid nåt litet steg, framåt eller bakåt. Mera grundträning med tyst morsa, alltså. Sen litet nosövningar - leta efter en viss boll. Svårt, livat och avklarat. I det sammanhanget blir det ju också litet ligga kvar med osynlig matte - alla små bidrag till den säkerheten är bra. Och slutligen springa ut till target samt en massa ingångar till fotposition. Tigger: fick sin andra lektion i skall, vi började igår kväll. Vi rör oss sakta från gnäll via knorr, gny, kvack, jam och skrik mot nåt enstaka boff och till och med ett litet gläfsliknande läte. Puh! Men då hade både jag och övriga familjen ont i såväl öron som huvud. Växlingar mellan ligg och stå här också, samma problem som Peppar, vilket torde indikera att problemet, det är jag. Backa ser skojigt ut när Tigern gör det - han minner om en kackerlacka på uppåttjack, som dessutom är vilse i tillvaron. Samma uppletande som Peppar, med samma kvarliggning. Snabba ställanden vid inkallning eller när matte traskar baklänges - för inkallning med ställande måste vi börja från början med, det är helt fördärvat. Kryp - Tigg har börjat krypa framåt så fort jag kommenderar, i stället för att bara hålla sig liggande vid min sida. Så nu klickar jag för att han lägger sig och tittar upp på mig. Jag vill ha hans huvud högt för att han inte skall hysta upp rumpan i stället. Och så ett gäng fotpositioner, förstås. Ying: här gäller det att hålla sig i skinnet och göra mycket mycket färre repetitioner än vad jag vill och än vad jag har gjort med Pepp och Tigg. Vi började med fot; stegförflyttningar och vinklar. Ying var väldigt på hugget och hela tiden beredd på ett sättande, läggande eller en sväng. Snyggt! Springa och trampa på target var mycket uppskattat i dag - Ying gjorde nästan hål i golvet med sina rivstarter! Litet apportträning: sitta still med apporten framför nosen, ta apporten, hålla apporten - alla varianter. Han har väldigt sug på apportbocken och börjar klättra på mig så fort jag tar fram den. För Yings del blev det sen litet sökövningar (dock ingen sån där modern flying - det finns gränser för vad huset kan rymma!): först fick äldsta barnet springa upp på övervåningen med godis och Ying fick springa upp och äta. Sen fick samma barn gå upp med godis samt slangbit (=sökrulle), Ying letade, hittade, tog rullen och sprang till matte, fick lagomt beröm och tog med matte upp igen samt åt upp godiset. Strålande! Sen den sista övningen igen med minsta barnet, lika strålande igen. Sen lekte vi litet livsfarlig kamphund med en tross - Ying studsade och morrade på det mest horribla sätt - och sen bestämde vi att det fick räcka, medan det fortfarande var väldigt skojigt. Sist men inte minst - Jazz: jag lurte på att börja med skall på honom också, men det ville bara bli litet suckar så det gav jag tusan i. I stället började jag klicka för att han grävde i mattan, det kan vara ett bra kommando så småningom om man vill reta nån med känsliga mattor eller snygga rabatter. Targettramp var skojigt och lätt. Backa kan han göra nästan hur långt som helst, så jag satte ihop en serie med backa - snurr - backa och sen klick och godis och det gick bra. Slalom kors och tvärs med belöningen i efterhand för att Jazzen ska tänka mer på vad han gör och mindre på godis. Fotingångar. Leta husses toffla. DET var svårt - leta inomhus betyder för Jazz bara en sak: leta godis. Men till slut gick det upp en talgdank. Slutligen ganska mycket "coola ner", vilket betyder ungefär "ligg död" (fast det låter så otäckt, tycker jag). Var och en som har haft kontakt med en dvärgpinscher av normalkaliber torde inse att detta att coola ner för honom är ungefär lika svårt som... tja, jättesvårt, helt enkelt.
Och sen, sen sänkte sig lugnet över vår lilla stuga!
Vad jag tränar nu är: fotingångar resp. ett enda steg i fritt följ, med Tigern. Han ska komma in 100% korrekt 100% av gångerna, oavsett vinkel osv. Svårt! Inte minst svårt för mig att vara konsekvent... skiften sitt-ligg-stå med Peppar och Tiger. Tiger gör först och lyssnar sen. Fel! Peppar gör rätt men saaaakta, gäsp. Metallapport. -Ja, än sen? säger Peppen. Småäckligt, tycker Tigern. Ying tycker den är litet liten, men det går hyfsat ändå. Jazz springer glatt och hämtar den. Han bär den snarare bättre än han bär träapporten, fast inte jättebra ändå. Och så tvärnit på "stanna!". Svårt - jag vill att de ska göra bromsspår i parketten. Samt litet cirkuskonster, i vanlig ordning. Jazz tränas också i att vara modell - jag håller på att virka en "jumper" (älska ordet!) till honom och den måste provas hela hela tiden. Det är kul, tycker Jazz!
Igår gjorde jag en kraftansträngning och tränade med både Ying och Tigg på klubben. Till min fröjd fanns det en ruta uppställd på en plan, utöver de koner jag hade med mig. Tigg fixade båda rutorna perfekt, matte nästan grät. Sen kom en klubbkamrat och undrade om jag hade stulit hennes koner, vilket jag inte hade. Men genast känner man sig skyldig ändå förstås, precis som när ondskefulla rektor Bylund fick mig att erkänna att jag hade krossat fönster i skolan när jag var 8 år (och inte alls hade krossat nåt fönster). Yings lydnadsträning var väl mera tveksam, igår visste han inte alls vad "hit" betyder. Måste tänka och fundera länge, länge.
Sen fick de gå varsitt spår som jag hade lagt före lydnaden. Ying fick ett appellspår fast med bara två pinnar. Haha. Ibland tror jag nästan att han spårar men så tvärvänder han lika bestämt, snurrar runt mig och sig och får linan runt mulen. Sen fint på spåret igen, tar en vinkel klockrent - så tvärvänder han och springer helt övertygat åt andra hållet. Några pinnar blev inte hittade.
Tigg fick ett 600 meter spår på diagonalen över en fotbollsplan (korthårig), upp genom en skogsbacke och sista 100 meterna på en grusplan. Åtta små pryttlar. Fast precis när jag hade lagt klart spåret kom en hel bataljon militärlastbilar och skulle övningsköra på grusplanen så den delen av spåret avstod jag från sen. För övrigt gick det mycket bra, fast han först var litet konfunderad på fotbollsplanen. Det märktes att det var svårt, det blåste ganska hårt också, åt alla möjliga håll. Alla föremålen plockades (utom dem på grusplanen) och det enda kruxet var att han avvek nån meter för att äta färsk harbajs. Sen måste vi tjafsa litet om huruvida man verkligen bör äta under arbetet - vi har inte helt samma åsikter i den frågan. Facket måste kontaktas innan vi fattar slutgiltigt beslut.