Pelleskop-livet

Fungerer, fungerer ikke?

Tigers första vårbad from Anna Odmann on Vimeo.

 

Fungerer!! Hurra!

Idag var det äntligen dags att lägga några spår åt lilltrollet Tiger. Inte så långa, inte så svåra, måttligt med pryttlar och litet smågodis här och där. Det sistnämnda i och för att få ner farten, men tji fick jag! Nog märktes det att det var ett tag sen sist, alltid - men entusiasmen var stor! Även för badning var entusiasmen stor - trots klirrande isbitar i vattnet! Nu ÄR det vår, sa Tiger, och lät sig icke stoppas!





Bara telefonbilder idag - det finns måtta på hur mycket man kan släpa med sig på en utflykt!

En enda liten blåsippa stod i en solig skogsbacke idag när jag promenerade med Tigern. Nu står den där icke mera, enär jag inmundigade den. Jag gör så med årets första blåsippa, och än lever jag.
Vi hade tagit med äldsta barnet till en skog som är försedd med både preparerade elljusslingor och trevliga andra spår. Barnet sprang 5 km bana och Tigern och jag gick 4 eller så i skogen. Barnet vadade i massor med snö och is, Tigern och jag hade det snöfritt och bara något blött på sina ställen.
Hur som haver var det, som alltid, en fröjd att frödja med Tigerungen. Han är så positiv så man nästan vill eta opp honom! Hurra, promenad! Hurra köttbullar! Hurra boll! Hurra matte! Hurra budföring! Hurra sitt, ligg, stå, kom, klättra, leta, whatever och what-not.
Han är så glad så han kan knappt hålla tassarna på marken.
Jag vånne jag vore en tiger, ibland!

Idag tog jag mig samman och for med Tigern till klubben för litet eftermiddagsträning i den härliga vårsolens - frånvaro, ja just det.
Men det var vår ändå, för Tigern var så yster - han lekte med bollar och leksaker som han inte har gjort på hela vintern: puttar dem med tassarna, ligger och vältrar sig och bara mår gott.
Dessutom gick träningen så alldeles utmärkt, fast den var litet ostrukturerad. (I vanlig ordning.)
Det har varit väldigt bra att det har stått en slalomsektion framme hela vintern, och då menar jag EN till skillnad från två eller flera. Nu har vi tragglat med dessa fyra pinnar så länge så det börjar kännas riktigt säkert; hade fler sektioner funnits framme hade jag säkert lagt till dessa och fått nåt instabilt nånting.
Nu kan jag skicka Tigern fram genom dessa fyra pinnar utan att jag själv springer vid sidan.
Och han kan ta dem ur de flesta för oss rimliga vinklar.
Idag la jag till ett hopp före och drog på med litet fart och det gick så geschwint, så.

Rutan gick bra.
Jag har ju börjat markera fusk genom att säga "fel" helt neutralt när han försöker att stanna innan han kommer in i rutan och det verkar fungera bra.

Och så var det det där med framförgåendet, då...
Idag tränade vi mest på stannandet framför mig, med nosen åt rätt håll. Jag började använda omvänt lockande och klicker och det verkade kunna fungera. Få se om vi får ihop allting sen, bara.



Litet hopp, förstås. Bara för att det är så KUL!!



En gång till!!



Nåja, svansen är ju skarp i alla fall... Och hundträningen var viktigare än fotograferingen.





När man har fått tag på nån bra leksak måste man omedelbart gå och skvätta litet på nåt träd. Obs! Viktigt!











En platsliggning hann vi också med. Eller kanske man ska kalla det platt-liggning? Bara att ta hem och lägga framför brasan!

Alla våra tre döttrar, som är födda inom ett spann på åtta år, har envisats med att ha sina vänner utspridda i förskingringen. Mycket märkliga vägbeskrivningar krävs när man ska skjutsa dem till nån kumpan - såna ställen finns inte på Eniro.
Idag skulle minsta barnet skjutsas hem till en nyfunnen liten Freundin och sanna mina ord - här talar vi kostig! Först kom vi alldeles fel, sen kom kamratens pappa farande på hemväg så vi kunde förfölja honom och hade vi inte gjort det så hade vi väl fortfarande irrat runt i kanten av Mälaren. Aldrig hade vi trott att det var meningen att vi skulle ge oss in på den lilla vägen!
Jag som ständigt ivrar för en flytt ut på landet måste stilla erkänna att RIKTIGT så långt bortom ära och redbarhet hade jag nog inte tänkt mig att dra med mina bopålar och maken andades ut och sade sig vara glad och tacksam för detta.
Men hur som haver - maken tog sig en kopp kaffe med familjen i fråga men jag tog mig i stället en promenix med min ständige vapendragare Tiger. Det tillrade och porlade i hagar och skogsbackar så det stod härliga till. Dessutom fanns det gott om vildsvin i environgerna och sådana spår uppskattar förstås en Tiger. Om de inte känns alltför färska...



Litet träning hann vi också med. -Fot!



Tigern har blivit SLANK! Och han har inte krokiga framben, bara otrimmade. Lortiga bakben har han däremot.



Äntligen ensam med lilla pipbollen som Peppar alltid knycker annars!



Litet godisletning får man kosta på sig - man kan väl inte bli alldeles utmärglad heller?!



Smyger på nåt - pointer, liksom.  Och jag SA ju att han är smal o fin!

Jag började ju träna Tiger i skall.
Det skulle jag inte ha gjort.
"Apport" inleds med en skallserie, sen apport.
"Rutan" utgörs i sin helhet av en skallserie. Och en till.
Suck.
Är det inte det ena, så är det det andra.

Idag ter det sig mycket bättre med Tigers tass  - nu är det mer så att han haltar, till skillnad från att hoppa på tre ben.
Äldsta barnet följde med på morgonpromenaden, så vi fick med alla fyra hundarna. Annars har jag delat upp dem nu när Tigg har varit ur slag.

Men tvi! så kallt och ruggigt det är idag - riktigt råkallt och så fuktigt att både barnet och jag fick rimfrost i håret. Tur att man inte har långa tussar stickande ut ur näsa och/eller öron; det skulle just se grannt ut!

I alla fall fick Tigg och Pepp (dvs. de någotsånär duktiga hundarna) springa lösa på skogen (visst låter det mycket vildare och älgigare med "på skogen" än "i skogen") och så kunde man tydligt observera att Tigg är på väg mot sitt gamla vanliga jag.

-Nu kommer jag och tar dig, nu blev du rädd va, stick bara annars ska jag bita dig din fegis! tjoar han och tacklar Peppar.

- Grrraaoo! vrålar Pepp och försöker komma undan (eftersom han vet att han helst inte bör bita små vita luddbollar).

- Haha fegis, nu är du bra rädd! hojar Tigerråttan igen.

Då fräser Peppar till på riktigt, som farsan Baloo ungefär, och då börjar Tigg genast linka på tre ben mot sin matte.
- Kolla bara, han tänkte BITA mig fast jag är så liten och söt och förresten har jag ont i FOTEN. Sej till han bara, matte, sej till han nu!

Sen glömmer han att tycka synd om sig igen och retar Peppar litet till.

Som sagt, han är på god bättringsväg.

Fjärris med Tigrou.

startläge: ligg



varsågod och SITT



Så långt är allt gott och väl. STÅ, då?



Nämen, TIGER då!! Börja om från början.



STÅ:



Det tar sig!

När ja kolla bloggen i morse blev jag minst sagt paff - en intejuv me Peppar!! Uäh, urk - vem vill veta nåt om den?! Sen sa ja: -matte matte fråga mej nu! men matte hon bara håller på me en massa sprätt och knas. Å så säjer hon: - du bara snattrar hela tiden Tiger, man orkar inte lyssna! Sejer hon.  Får ja väl skriva själv då.

Ja e alltså en stor farli hund. Matte sejer: å va du e liten å söööt Tiger - ööh, de e så man kan krekas, säger jag. Men ok då, för en köttbulle ställer jag upp. Hon ej ju i en lite jobbi ålder matte, har ja förstått. Man måste visa förståelse.

Ibland sejer matte att hon ska ta me mej till en hundpratare för å höra va ja tycker å tänker. Låter som en omveg, sejer ja - de e vellan bettre å fråga mej direkt, va!
Så här tycker ja: Peppar e dum, Ying ska ja prata om sen, Jazz e gubbe.
När matte hämta mej å ja skulle bo hos dom, då näreva klart me alla pappren så öppna hon bilen och skulle sätta mej i buren. Å då, i en annan bur - nä, ja kan inte sejare! Ja trodde ja skulle skratta på mej! Någe så rött å så rynkit hade ja alri tänkt att de skulle finnas! Fast sen visarese att han va rätt schysst ändå, den där rynkisen. Lite seg å så, men bara man jobbar lite så gåre å få fiiiin fart pån. Vi e nästan prexis lika gamla, fast matte sejer att ja e en barnrumpa förevit å Ying har allti vari en gammal fabbro. Konstit ändå.
En annan sak ja tycker e att de va onödit å aptera Peppar. HAN e bra jobbi han! Å när ja sejer åt han: -gå bort, gå bort! då kommer den dära larvia matten å daskar mej i rumpan å sejer att Peppar han e så snell han å ja, ja e så ilack. Sejer hon. Å på natten då - nu ska Peppar oxå ligga under täcket!! Fatta va äcklit! De vet ju ingen var han har vare me nesan! Fast ja e jallafall ganska trött på kvellarna å somnar ganska fort när matte vel har bihagat slecka lampan. Hon LEEESER sejer hon, i helsike heller, hon spelar pluppspel på mobilen. Hon har den alri till å prata i, å tixempel ringa efter jelp när vi e vilse. Bara till å spela pluppspel i.
En sak som e roli, de kallas å trena. Då sejer matte en grej å så kan ja kansje få nått gott. Fast de henger helt å hållet på TAJMINGEN (som dom sejer på tvsporten) - de jeller å va snabb å jöra nåt när matten har sagt nåt, annars kommere ingen godis. Å en grej e helt galet bra - matte ställer ut röa saker i snön å så sejer hon: ut! Då skyndar jag mej å springa fort fort ut bland dom där grejerna å NEDRAR va me smarr ja inhöstar på derå! Ja sejer bara: ser ni såna dära röa saker som står utställda - spring dit! Ni kommer inte å bli besvikna!
Ja, annars ere vell inte så mycke å tillegga. Vi e ute rett lite, tyckerja, fast de e märklit endå att ja blir så trött i bena.

Som tre fjärdedelar av flocken (samt även jag) var tämmeligen slagna av gårdagens extended rastning blev det bara Tigern som fick göra nåt skoj idag. Nån glädje ska han väl ha av att han är lydig och snäll och världens morsgris.
Vi for till skogs och först la jag ett spår i snömodden. Plusgrader idag, så det var TUNGT! 700 meter blev det, med små råttor här o där. Och en plastburk med en skinkskiva i som avslutning. Är det jul så är det.
Sen placerade jag ut rutan på parkeringsplatsen och gjorde några skick till den. Först var Tigern alldeles övertänd, han visste ju så väl att det fanns ett spår som låg och väntade på honom, men sen gick det prima. Litet svårt att få stopp i rutan bara, eftersom det var halkigt.



Nej, han sätter sig inte, han parerar bara sladden.

Sen tog vi en rejäl promenad i skogen, bort till grävlingspalatset. (Nån som vet varför man jagar grävlingar? Gör de nån skada på nåt?) Det kan vara litet lurigt att få Tigern med på mina promenadplaner när han vet att jag har lagt ett spår, men med litet övertalning och litet hojande så gick det bra. (Han har så gott som aldrig koppel, om vi inte går där det finns bilar.)
Från alla träd dråsade hinkvis med tung, blöt snö och det mesta av den hamnade innanför min halsringning. Låt oss kalla det uppfriskande. (Lättare att göra det nu än när det hände.)
Efter en timmes spankulerande var det dags att spåra. Eftersom mitt lilla kattdjur är en sån vilding hade jag på prov lagt små godisbitar på sju-åtta ställen i spåret, i mina fotspår. Efter det första fyndet av sådant slag gjorde Tigern rena IPO-spårningen, dopp med nosen i varje fotspår, utan att bli långsam, bara noggrann.



Första lilla råttan hittad!

Jag hade gjort avvikningar på ett par ställen, dvs. gått 10 meter ut i vinkel till huvudspåret, sen tillbaka i samma spår och fortsatt i "rätta" riktningen. På de ställena stannade Tigern till, vädrade litet i luften mot avvikningsspåret men fortsatte sen i huvudspåret.
Vidare har nån lärt mig att när man korsar en stig ska man inte bara gå rätt över utan först följa stigen ett stycke (för att inte hunden ska tro att det bara är att springa över stigar därför att spåret alltid fortsätter på andra sidan),  det tillämpade jag på några ställen där det fanns spår av människa, rådjur eller hare. Det gick också bra.
45-gradersvinklar gick som på räls.


Råtta nr två.



Korta ben i djup, blöt snö. Kämpa på, lilleman! Och kämpa på matte!



Hurra - en lovande plastburk hittad! Öppna, matte!

Det blev, all in all, en jättebra spårning. Det enda jag glömde var att låta honom välja riktning vid starten. Men det tar vi nästa gång!

Som jag kände mig argsint och försedd med ond hals tog jag en lyxpromenad på kvällen - med BARA Tiger! Inte så bara, säger Tigern i vanlig ordning, så låt oss säga uteslutande Tiger då.
Det är så skönt att ha en hund som kan has lös i alla lägen - jag glömmer bort att det faktiskt, för mig o andra vanliga hundägare som inte är proffs, är ganska enastående.
I alla fall - schäfrar! Fullt! Först mötte vi en, sen mötte vi en till, sen mötte vi TRE! Det var Alva och Dundra och Nysa med sina mattar - oj vad Tigern gillar Nysa! Fast det gör väl alla.
Sen mötte vi den första schäfern en gång till - och sen gick vi hem.
Och såg på Glee!

OBS! Man ska undvika att använda starka, miljöovänliga medel för disk av kastruller och karotter.
Så mycket miljövänligare än så här blir det väl knappast?
Och Tiger hälsar att han gärna ställer upp i andra hushåll också!

Idag skulle jag göra ett spår åt Tigern, ett låååångt och svååårt.
1100 meter hade jag tänkt mig.
Efter 7600 meter hittade jag äntligen människors boning och kunde knacka på och fråga var f-n jag var och hur f-n jag skulle komma tillbaka dit jag kom ifrån.
Innan dess hade jag följt en väg ("NÅNSTANS måste jag ju komma"), hamnat i dead-end på ett kalhygge, helt utmattad slagit mig ner på en sten. Därvid nästan förlamad av fasa vid tanken på vad maken skulle säga när jag var borta så mycket längre än jag hade lovat (obs! maken är snäll innerst inne), och stackars Tiger som satt i bilen och frös. Snöblandat sticksregn piskade min lekamen och när så plötsligt en älg i vanlig ordning ställde sig och bligade på mig - ja, då satte jag i att grina som en annan småunge. Eller tant. Hade inte Tigern suttit i bilen så hade jag nog gett upp där och inte kommit hem nånsin.
Hur som haver - efter 12 kilometer var jag tillbaka vid bilen. Trött.
Fast då måste ju Tigern komma ut och spåra.
Mycket listigt öppnade jag då en påse kattmat och ställde vid bilen samt yttrade: Titta Tiger. Bilen. Godis.
Sen gick vi spåret, inte alla 12 kilometrarna bevars, men 800 meter, och det gick bra, trots att jag rimligen bör ha korsat spåret när jag kom tillbaka.
Och sen sa jag: -Nu går vi till bilen, Tiger. Godis.
Tigers lokalsinne är mycket bättre än mitt. I synnerhet när det är förstärkt av kattmat.

Min högra spira, bearbetad av en tiger. Genom ett par tjocka jeans.
Man skulle förstås ha försäkrat benen, precis som Tina Turner.