Pelleskop-livet

Grått och vidrigt och kallt ute - men vi var ute i 90 minuter och prexis på minuten när vi kom in började det regna av bara katten. Ibland får man till det!

 

Idag traskade vi i skogen - tänk så härlig denna vinter har varit ur skogsmullesynvinkel. Väldigt få dagar har det varit så pass att jag inte har kunnat traska obanat, det tackar jag för. Hoppas det inte tänker snöa de närmaste dagarna, för jag ser fram emot att ta en rejäl terrängspringtur i helgen!

 

I alla fall ställde jag till det i knoppen på samtliga mickaboer idag, tydligen. Ty: först gjorde jag en liten uppletande ruta där jag gömde inte bara mina två sunkiga vantar utan även min lilla tygsjal. Dessa saker gick finfint för hela ligan att hitta.

 

Men så stoppade jag några tallkottar i vanten och när jag hade haft dem där, i min hand, i så där en kvart la jag ut en i taget av dem bland några andra kottar, band tre hundar och tog en hund i koppel att leta efter vittringskotten, så att säga. Och har man sett på maken: inte en kotte hittade nån kotte! (Ursäkta)

Alltså inte ens Tigern hade en susning om vad vi höll på med, detta trots att jag alltså höll honom i koppel och han egentligen bara hade några få kvadratmeter han kunde leta på! Betty försökte med stor iver och ihärdighet klättra upp en en alldeles rak tall, medan Jazz och Ying för sin del mest stod och blickade förhoppningsfullt på mig.

 

Se där - det var tydligen alldeles för svårt. Nästa gång tänker jag först göra vanligt uppletande fast med några andra föremål som jag tar med mig, och sedan längre fram på promenaden VISA tallkotten innan jag lägger ut den, så att de fattar vad som förväntas. Förhoppningsvis. I alla fall några av dem. Eller någon.

Jag har ju de senaste båda dagarna lekt uppletande med mes petits amis mitt-i-skogen. Idag får jag INTE göra det, för då blir det trist. Synd, för det ger mig så mycket arbetsro etterpå, när fyra hundar snarkar käkarna ur led, ungefär.

 

Hur som haver, alla hundar har varit duktiga förstås - alla hundar KAN leta, bara man inte förväntar sig mer än de kan leverera. Så till exempel gömmer jag olika svårt till olika hundar, och ibland olika saker också. När det är Tigerns tur kan jag t.ex. hålla en kort stund i en tallkotte eller en liten kvist och så lägga ut de grejerna också i rutan, och han hämtar. De andra hundarna markerar för all del också sådant, men de vill inte gärna hämta. Jo, Jazz - ibland. Ibland inte. Bättre då att ta mer säkra kort, såsom vantar.

 

Men den som har imponerat allra mest på mig de här två dagarna är Betty - hon har verkligen visat både vilja och förmåga och inte minst ihärdighet, vilket inte precis har varit hennes starka sida tidigare. Nu kopplar hon på nosen direkt - förr bara sprang hon som en galning. Nu både springer hon som en galning och nosar intensivt, så det låter som ett litet tufftufftåg i moraset.

 

Att när jag hade börjat tänka på att springa (rättare sagt på att INTE springa. Inte VILJA springa) och sen rent av skrev om att springa (alltså snarare INTE springa) - då var det ju ingen ide att försöka komma undan längre. Jag försökte distrahera mig med disk och plugg och was alles men det var bara att inse: utan springtur, ingen nattsömn.

Så jag skrudade om, selade min mula (Betty) och så: ud vil jeg, ud! (-Inte jag, sa Bettan). 

Och nu är vi hemma igen och Bettys morrhår står rätt ut när hon blänger på mig och fnyser: -Du och dina idéer! 

(Vi hade en liten - låt oss säga incident, med en hare. Men det var också en Ovanligt Stor Hare. I mörkret. Med liksom självlysande tänder.)

På kvällspromenaden gick vi neråt ån till. Man måste gå över en trefilig hårt trafikerad väg, som dessbättre är försedd med trafikljus och grejer. När vi hade gått över den och traskat femtio meter till mötte vi en ung dam, sisådär i åttaårsåldern. En  ung dam i beråd, dessutom. Hon behövde hjälp att komma över vägen, för hon tyckte det kändes osäkert, trots grön gubbe och det hela.

Det var bara att vända det, och hjälpa jäntan över. Och sen blev hon ännu litet mer bekyttad, för hon skulle bara in på macken och handla litet, och sen skulle hon tillbaka igen. Över farliga vägen.

Så det var bara för oss att erbjuda oss att vänta. Eller alltså - JAG erbjöd vår hjälp även på återvägen. Det var en trevlig ung dam, hon tackade innerligt för hjälpen och var glad som en lärka, om än litet nervös just vid själva överfarten. När vi kom tillbaka till där hon kom ifrån stod hennes kompis på andra sidan gatan och väntade - då fick jag se till att hon kom över tryggt där också. Den lille kompisen, som också såg ut som 8 år, ropade över vägen: -Tack för att du hjälpte min kompis! Det lät så hygglo, på nåt sätt.

 

Några som också var hygglo var fyrbeningarna. Ingen tyckte det var det minsta märkligt eller nånting att vi plötsligt fick en ung dam med oss. Inte ens en anings oroliga blickar eller dumheter eller nånting. Betty gick alldeles bredvid henne och var kolugn. Vad ska man tro?! Den enda som visade särligt intresse var Ying, då när hon kom ut med sin påse från macken. Måste kolla förstås, vad hon hade köpt. Och det må jag då säga, att dagens åttaåringar... Vad hon hade köpt var två flaskor bubbelvatten. För att de hade varit ute och lekt och blivit törstiga...

 

En annan ung dam som inte precis är i nöd men är litet knasig, det är Betty det. Hon har ju inpräntat i ryggmärgen att när man möter nån så glider man intill mattens vänstra sida. Oftast är det bara så - möte, Betty vid sidan, mötet över, Betty får godis. Men ibland, om vi möter nån som uppenbart är hundrädd eller kanske bara väldigt hundintresserad, alltså nån som riktigt tittar, lååångt - då blir det litet kymigt, tycker Betty. Så då glider hon visserligen in mot min vänstra sida, men långsammare. Och under hela rörelsen kastar hon blickar mellan mig och den vi möter. Ögonrullande blickar, med mycket vita. Och eftersom hon blir litet nervös och VET vad hon ska göra fast allting känns konstigt så börjar hon klappra med tänderna. Och för att lugna sig så börjar hon slicka sig intensivt om munnen.

 

Det är då man MÄRKER om den vi möter verkligen ÄR hundrädd, för då hoppar hen in i närmsta buske.

Släpp fångarne loss, det är vååååår!

Så ropar i alla fall flocken på skogspromenaderna dessa dagar - inte ens Jazz har kofta på sig när det är tio grader varmt, helt plötsligt. Hackspettar hackar, gåsaktiga djur syns och hörs å himlapällen och vi träffade två harar som inte följde protokollet det minsta. De satt knappt tio meter från stigen där vi gick och hundarna reste ragg och blev stelbenta, vilket enligt det ömsesidiga förpliktigande avtalet mellan hund och hare skall bringa hararna att sticka iväg i zigzag och full rulle så att hundarna kan gå till matte och få godis sen, för duktigt hunderi. Men de här två hararna såg precis ut som sysslolösa sekreterare de där putsar sina naglar och pratar med sina pojkvänner i telefon (om telefon gives). Stackars hundarna blev helt förvirrade, inte hade vi regelboken med oss heller så vi kunde se vad hundar förväntas göra om harar inte håller sig till avtalet. Liksom.

Så jag blev tvungen att muntra så väl dem som mig själv med impromptu-uppletande. Den enda braiga saken med vinter (om än vår) är att matten ständigt har vantar på och vantar är utmärkta uppletandesaker. Följaktligen trampade jag upp en ruta, gömde vantar och skickade hundar. Vilka till min glädje var väldigt duktiga och hittade mina vantar - en hund i taget fick leta upp båda vantarna - så att det INTE blev som den därna svinkalla januaridagen (eller när det var) när jag själv fick gno runt i trekvart i ett stenröse i snålblåsten och leta rätt på en felande vante medan Betty (enda medvarande hund den gången) stod på en sten och såg ut som Bimbo Baddå.

Det HÖLL på att bli katastrof för när Jazzen var ute och letade kom det ett pangsjopar gående på stigen invid vilken tre hundar var bundna och en bitsk rackare var lös. Men just när han hade utspionerat dem och satt på sig sin människobitarmin (jo, jag börjar känna igen den nu) så hojtade jag: -Jaaaa, vilken duktig Jazz! och det lilla spånet gick på det och kom rantande och ville ha godis. Vilket han förstås fick, mycket, medan jag tog ett stadigt men omärkligt grepp i selen tills paret hade hunnit bort. Sen vidtog åter letandet.

 

Andra sätt det är vår på - det är ju antalet joggare. Stort är det antalet nu. Huvva. Själv har jag inte sprungit på ett par veckor (minst) på grund av den stygga ryggen. Det kändes inte som läge att ge sig ut och skumpa med nästan avbruten rygg, eller vad det nu var. Och nu är det så olyckligt att ryggen är visserligen så gott som symtomfri nu, men jag har drabbats av en annan åkomma, en mycket mycket värre: latmaschionitis gravis. Ruggiga grejer, vill jag lova.

 

För övrigt tillbringade jag lunchstunden med att pilla och mecka med min Praktisix och kors-i-krösamoset: den verkar funka! Jippi!

I morse var det just snyggt, när vi skulle gå ut.

 

Det snålblåser och ömsom snöar, ömsom regnar. På tvären.

Tur i oturen att det är helg - Jazz fick ta en kortare (mycket kortare) promenad med hussen.

Resten av ligan tog ridskolerundan. Med starmark-boll.

Vi träffade hästar också. Inte ridskolehästarna (av dem såg vi inte en skymt) men andra hästar.

Mina hundar byter namn hela tiden, eller glider mellan namn. Det är ett namn-continuum, kan man säga. Som Betty, hon har förstås alla möjliga namn hela tiden, men ett som jag märker att hon får heta hela tiden nu är det kanske en aning oväntade - Bollen Valencia. Så - hur kommer detta sig? Jo, först var det så att ibland om det var jättespännande i skogen och Betty inte reagerade på direkten så lade jag mig till med den dumma ovanan att hojta "boll!" - vilket alltid fungerade och därmed, tyvärr, befäste min ovana. Och sen blev det så att jag sa, när jag trodde att hon skulle vara svåravledd, "Bettyboll!" i ett ord. Ett tag hette hon Lilla Bolla, vilket är ett fint namn. Så där höll det på, litet "boll" instoppat här och där. Men så började namnet "Bollen Valencia" höras i TV ibland, jag tror det är någon sorts sportkommentator, och namnet är ju sådant att det fastnar, även om man som jag inte riktigt vet VEM det är. Så - nu heter Betty inte Betty utan: Bollen Valencia. Och ibland glider det iväg till ett Betty-Bollen-Valentina, och så kan det ibland bli bara "lilla tjocka Valentina Marchei" - ja, så där håller det på. Men just nu i detta ögonblick, då är det Bollen Valencia.

 

Och Ying då? Jo, han heter Jingstorgujevs, så klart. Det fattar ni väl. Alltså efter en lettisk skidskytt som heter Andrejs Rastorgujevs. (Förresten - j*vlar att det skulle hända just mig att inte bli född som balt! Jag skulle vilja ha ett baltiskt namn, det känns verkligen som... ullgarn, tror jag!)

 

Tiggern heter alldeles för tillfället Baggen, eller Lillbaggen. Därför att: han hittar grejer. Alltid. Och ger mig. Alltså ute. Glasögon och/eller glasögonfodral får jag ideligen, ideligen. En promenad krafsade han mer än lovligt på mina bakben och liksom tjatade: -Kolla då, matte! Ta då! Matteeeee!! och när jag tittade ner hade han två hundradollarssedlar i näbbet. Ytterst skumt. När jag hade så jätteont i ryggen häromsistens så dök han in i en häck och kom ut med en karta Citodon. Sen in igen och ut med två kartor till. Alltså - ärligt! (Men jag stoppade dem i en b*jspåse, knöt ihop och slängde i lådan med det tjusande namnet "hundlatrin.) Så då började jag säga att han var min Magical Mystery-hund, för att det verkade rent magiskt att han kunde hitta så mycket bra-att-ha-grejer. Och därifrån var ju inte steget långt till lilla Beatles-hunden, fast det är svårt att säga så det fick bli skalbaggen, som var för långt - och nu är det Baggen. (Just på dagens promenad kom han stickande igen, ivrig som tusan, med en förpackning som han ville överlämna. En förpackning - ja, alltså, och pardon my French, den kom från RFSU. Om vi kan nöja oss med det. Men jag VET ju inte om det var något i den, det vet jag inte. (Det har hänt att han har hittat begagnade såna som ska vara i förpackningen också, men hittills har jag - vad jag vet - lyckats stoppa honom från att faktiskt ta dem... Peppar, peppar!)

 

Jazz är den som har "färst" namn - kanske för att Jazz eller Jazzbacillen är så perfekt för honom. Eller muränan, som han får heta när han ligger och ser argsint ut och skjuter ut som en ovanligt bitsk muräna när nån rör sig i environgerna. Annars Bambi, när han för en gångs skull är snäll-Jazz. Pennstumpen har han hetat ett tag, bara för att jag kom på att han är lik Sean Penn när det gäller förhållningssätt till fotografer. (Endast bristen på opposable thumbs hindrar honom från att slå sönder, riva ur filmrulle mm.) I analogi med detta kallar jag honom ibland Faber-Castell när det skall vara liksom litet fint. Greve Faber-Castell. Nu känner jag att Jazz snart kommer att få heta Florian Graf. (Det är så underbart när F.G.s namn skrivs tvärtom, med efternamn först: Graf, Florian. Florian, den unge greven - som i nån miss-roman).

 

Jistanes, vilken ord-nivetvadare jag är!

Idag på skogspromenaden insåg jag att vi inte skulle klara att gå den skarvsträcka mellan Riktiga Skogen och gångvägen som jag hade tänkt:

 

Det regnar ute. Riktigt pölar.

Jag har inte hört något av mitt lilla kinesbarn på en vecka.

Ryggen är fortfarande inte bra - det förefaller som om den allra minst tål just promenader.

 

Lyssna på "Lillies of the vally" med Tango Kings, finns på Spotify. Eller på Youtube. Det perfekta soundtracket till gråmos och smådysterhet.

 

Jag har börjat dagen med att lämna in en uselt genomförd fransk övning.Brrrr. Jag kan INGENTING känns det som ibland.

 

Fortsätter med textanalys och den sortens.

 

I alla fall har maken pratat med Jazzbitne grannen - alles in Ordnung. Kanske kan det rentav bli så att han låter bli att j*klas med mina hundar i fortsättningen?

 

Några bilder från halkpromenaden som tog slut på den här tantan.

 

God morgon i stugan, dårå.

 

Husse var en duktig husse som kom hem med famnen full av diklofenak - på en överstor dosis sånt kan jag i alla fall existera, om än inte så mycket mer. Som tur var hade jag bett minsta barnet ställa upp hundarnas matskålar på köksbordet innan hon gick - så jag slapp försöka plocka upp dem.

Sen blev det så här: Yings matskål lyckades jag få ner på golvet genom att under höga tjut och svärjanden böja mig så pass att skålen bara var så där 30 cm över marken, och därifrån släppa den. Kors i taket, den hamnade med rätt sida upp! Bettys matskål ställde jag på Jazzens muränabo, det innebar viss böjning men inte mer än uthärdlig. Jazz och Tigger fick äta sin frukost på köksbordet... Inte hade de nåt emot det, inte! Men om inte hussen hinner komma hem innan det blir dags för hundmiddag lurar jag på att servera Betty och Ying resp. middag i badrummet, direkt på golvet. För jag är inte människa att få upp deras skålar igen, och jag vill inte hälla färskfoder direkt på brädgolvet i köket. (Jag är så förståndig så man bleknar, ibland.)

 

Natten gick ändå förhållandevis bra - jag sov rätt hårt och vaknade bara till när jag hade försökt vända mig i sömnen. Då skrek jag litet och sen somnade jag om. Morgonens påklädning förbigår vi med tystnad, men man kan inte påstå att den direkt försiggick under tystnad. (Det var väl fint uttryckt.)

 

Promenaderna idag - dem får vi nog lov att hoppa över. Det värsta är att jag kan inte göra så värst mycket annat med di små heller, eftersom jag hela tiden måste hålla ryggen absolut jätterak och väldigt sträckt uppåt. Kan inte hålla armarna ifrån mig (nu vilar de på bordet och då funkar det att skriva) mer än sekundvis. Otroligt så skruttig man kan bli på så kort tid!

 

När jag var fem år fick jag en lillebror; det var inte mycket att orda om ty sånt händer i de bästa familjer och dessutom hade jag redan ett par år tidigare begåvats med en lillasyster. Hur som helst - där i faggorna nånstans soppade min moders rygg ihop komplettamento, jag vet inte om det hade hänt förr eller om det var nåt graviditetsrelaterat eller så, men hon blev i alla fall helt hjälplös. (Det minns jag, för jag skalade runt i köksskåpen och norpade sockerbitar och multivitaminer och hon kunde inte göra någonting alls åt det, mer än gräla. Haha.) Hur som helst - det föll på min lott att lyfta lillebroren i och ur dess spjälsäng och den sortens. Av detta minns jag ingenting alls egentligen, men när jag sen gick och ynglade av mig och fick min egen alldeles förstfödda på armen morgonen efter (och nån människa sa åt mig att hon var hungrig och jag tänkte: Och?! Vad ska JAG göra åt det?!! Skärptaste morsan i stan, typ.) - i alla fall då, när jag satte näsan i nacken på henne (för så gör man liksom, jag har alltid nosat mina ungar i nacken. Gör så fortfarande, faktiskt) - DÅ kom jag ihåg att min lillebror luktade precis likadant, och då kom jag ihåg hur hans lakan kändes och att han hade en blå liten tvättskål och sånt. Rena Marcel Proust-ögonblicket, var det.

 

Hur som haver - den där hjärnan man har, den jobbar på alla möjliga konstiga sätt och var man herre över allt den är förmögen till då vore man själv förmögen allraminst, men här är vad den har hittat på nu: varenda gång jag gör nån oöverlagd överhalning så det hugger till i blastet så riktigt fylls min näsa av den där söta babylukten från mina egna ungar. Varmt, mjölkigt och nyvaknat. Fastän ont-i-ryggen inte hör mig-och-mina-ungar till utan mamma-och-hennes-bortskämda-son, liksom.

 

Visst är det skumt?

 

I något av alla många Bangs kåserier är det en mycket ung man som uttrycker denna känsla: J*vlar att detta skulle hända just mig! Jag kommer inte ihåg vad det handlar om och jag orkar liksom inte leta, men då och då läser jag om någon av volymerna så förr eller senare kommer jag att hitta grabben igen. Det ser jag fram emot.

 

Men jag då, vad har hänt just mig? Halka, har hänt mig. Igår gav jag mig ut på hundpromenad och tog en väg som vi inte går så ofta men som brukar ta i runda slängar en timme. Igår tog den två och en halv, och halvvägs övervägde jag gråtfärdig att ringa efter taxi.

 

Det var så halt!! Knöggelhalt, ibland med modd på,ibland utan. Mera bakåt än framåt ibland och hela tiden mera sidledes än framåt.Hundarna kände att matten inte precis var herre över situationen, så de drog hej vilt åt alla håll.

 

Så att igår kväll kändes min lekamen som efter ett rejält gympapass.

 

Idag blev det morgonpromenad först vid tiosnåret och litet stel var jag ju, efter gårdagens övningar. Tills jag hade kommit liksom längt bort på rundan - då gjorde det bara ont. J*vligt ont. Svartna-för-ögonen-och-kräkas-ont, faktiskt. Minsta lilla drag i kopplet var förenat med gallskrik, om någon hund hamnade ett halvt steg efter så kopplet stramade åt det hållet var det nästan så jag svimmade.

 

Det blev röststyrning, blev det. NEJ, Ying, häråt Tigger, sluta Betty, kom Jazz, NEJ NEJ NEEEEEJ. Plust AJ SOM F*N och annat lullull.

 

När jag på håll såg att vi mötte ett litet ludd som alltid vill jiddra så såg jag mig om med panik i blicken och lyckades faktiskt lokalisera ett järnrör som stack upp ur marken, stadigt förankrat. Typ mitt i skogen. Intressant. I alla fall trädde jag koppelöglorna över och sen strödde jag godis på marken och väntade tills lilla luddet hade passerat. Vare sig luddet eller min flock märkte förefintligheten av ärkefiender, så så långt var allt gått och väl.

Fast när vi skulle vandra vidare hade ju koppelöglorna glidit ner längs röret och låg på marken. Och jag KUNDE helt enkelt inte nå dem - inte ens med den värsta värsta smärta (jag är rätt smärttålig, bara jag får gnälla samtidigt så tål jag det mesta) - det GICK helt enkelt inte. Litet panik där.

 

Tur då att jag har min Lilla Vita Jycke! Efter visst parlamenterande fattade han att han skulle gripa tag i koppelöglorna och lyfta dem längs röret, stående på sina korta vita bakben, så högt han nådde, vilket var ungefär så lågt som jag nådde. Snacka aktivering - för båda två!

 

Sen gällde det att ta sig hem också - knappt en kilometer kvar. Den kilometern tog 50 minuter och 50 tusen svordomar. Fast på ett sätt rätt nyttigt - nog tar jag en del i kopplen i vanliga fall - nu gjorde bara tyngden av dem tillräckligt ont så all styrning fick bli röstledes. Och via min hållning. Jag fann att enda sättet att inte få¨så ont att jag måste skrika högt var att dra in magen så hårt jag nånsin kunde, sträcka på ryggen som en galning samt rikta blicken ungefär på min egen näsa. Rätt militäriskt. Message received, säjde hundarna och skötte sig faktiskt någorlunda, till och med på skolgården där vi blev överfallna av en miljon skrikungar. NEEEEEJ! röt jag och raskt kom faktiskt en bunt rastvakter ilande och höll ungarna ifrån oss (hundarna skötte sig exemplariskt). Tycker gärna de kunde göra det även utan att man som hundägare skriker - de är rena pirayorna de där ungarna.

 

Och så till slut - hemma! Då återstod: ta av kängorna - klä av hundarna - byta byxor till innedito. Fy f*n, kan vi väl säga. Men nu är det gjort. Och maken är aviserad om att han MÅSTE köpa med sig diklofenak hem. Först svarade han SMS-ledes att han inte var i behov av några farmaceutika, men när jag sa att i så fall får jag väl förlita mig på en kombo av starksprit och alvedon så veknade han. Eller också blev han bara rädd att jag skulle länsa spritförrådet.

 

Hur som haver: j*vlar att detta skulle hända just mig. Min enda tröst: för mig börjar OS redan i dag. Lagtävlingen i konståkning. Om jag ligger på golvet med underbenen på en stol skall jag nog klara att titta. Ouch.

Alltså - var det inte i början av november som Betty B löpte senast?

Måste leta rätt på förra årets kalender och kolla - samt flytta "löplappen" till årets kalender. Jag kör alltid med Filofax, men förra året provade jag med "personal"-storleken och i år har jag återgått till A5 - och ringarna sitter förstås inte lika, så det är mycket som måste fixas.

 

I alla fall - Betty är skum. På promenaderna gör hon nr 1 ungefär var 10 meter, nosar oavbrutet, är kringligare och krångligare än vanligt (=VÄLDIGT EXTREMkrånglig) med nr 2 och går rent allmänt och ser ut som "jag är fjorton år och hatar alla".

Den enda hon inte hatar hela tiden är Tigger, honom tramsar hon med så det är något rent pinsamt. Hemskt irriterande säger Tiger och fräser i ordentligt ibland.

Bettan själv kan också fräsa alldeles ovanligt när hon är på det här sättet - häromkvällen satte hon Jazz på plats så han blev alldeles rundögd. Nåja, det var ju bara välförtjänt.

Inomhus sätter hon sig gärna i något hörn och ser mystifik ut, som en liten hårig och bowlingklotsrund Mata Hari, och när man pratar med henne himlar hon med ögonen.

Dessemellan klättrar hon på mig eller vem som finns till hands och gnölar oavbrutet. Hur man än försöker med leksaker, kamptrasor, benknotor - det är liiiiitet kul en liiiiiten stund, sen börjar gnölet igen.

 

Jag har förstås säkerställt att det inte är något som är i olag - hon är pigg som en ärta EGENTLIGEN, äter och dricker bra, inga konstigheter i rörelserna osv. - hon verkar bara ha ylle i själen liksom. Och då säger mig min erfarenhet att det kan vara löp på gång. Redan. Fast hon brukar ju ta en god stund på sig att komma igång.

 

Ibland förstår jag varför jag inte ville ha några tikar: Betty har en massa trams för sig låångt innan själva löpet, sen löper hon och då är hon i och för sig knasig men i alla fall mindre knasig än under själva upptrappningen, å andra sidan har jag en bunt kavaljerer i olika grad av idioti, sen har hon löpt och då är hon jättetrött och sen blir det dags för skendräktighet och valpbäddning. Inte något svårt fall av skendräktighet, men dock så att det märks. Inte lätt att vara en liten brud, inte!

 

Så det är klart att EGENTLIGEN borde lilla B utsättas för en liten operation, för några valpar skall det ju inte has. Men usch ändå - alla operationer innebär ju risker, så är det ju bara. Även att operera bort en visdomstand kan leda till bleka döden, faktiskt. Och hela tiden träffar man folk vars tikar har fått gruvliga biverkningar av den därna operationen - från total inkontinens till ruskigare än man vill tänka på. Å andra sidan - pyometra!!!

 

Between a rock and a hard place, med andra ord.

 

 

Den här helgen hedras vi med besök av Äldsta Barnet, alldeles nyutexaminerad dietist. Man vågar knappt äta så hon ser det.

Igår afton kände jag mig litet hungrig plötsligt och klagade min nöd för Äldsta och Minsta Barnen: -Jag är hungrig; jag har bara ätit bananer och scones idag! Minsta Barnet är inte den som lämnar sin Moder i sticket minsann utan hon frågade direkt: -Vill du ha litet chips?

Se där ja, hela kostcirkeln avklarad den dagen också, för det ville jag ju.

Men nu är hela Sverigefamiljen utom jag på Dramaten och ser Amadeus. Sånt kulturellt tjafs hoppar jag - jag har sett det allra allra första avsnittet av Columbo, ända från 1971. Och ätit ganska mycket jordnötssmör, så även idag har jag fått i mig lagom med näring.

 

Men allra först var det naturligtvis promenaddags - oooba, vilken mojsa idag! Det småduggade men var för all del inte det minsta kallt, så man skall väl inte klaga.

 

Idag har det småsnöat hela dagen men nu närapå storsnöar det. Jag tog just en springtur och det hade faktiskt inte varit helt fel med slalombrillor. Snön på oröjda gångvägar och trottoarer (alltså samtliga nyttjade gångvägar och trottoarer) gick en bra bit upp på vaderna. Det är så ROLIGT att springa i sånt - jag känner mig liksom pionjärisk och j*vlarimammig. Inte gick det fort och inte blev det långt heller, men det var i alla fall väldigt mycket längre än de flesta har sprungit ikväll.

 

På förmiddagens promenad var det alltså mest bara grått och småsnö i luften.