Pelleskop-livet

Nu ska jag hänga ut min make, jajamen, outas ska han: han sitter och ser på Bruce Lee-filmer!! Ett helt gäng har han, suck så trist.
Men Ying tycker att det är prima filmkonst. -Kalla mig Bus Li, säger han med ett fasaväckande snett mul-leende. Sen säger han att hans favoritmat är vållullal, lullal och andla lullal. Sen säger han: -Banzai! och gör nåt konstigt skutt så han hamnar i spagat på golvet, med vilt viftande svans.
Och där lämnar vi vår ludne vän.

Idag var jag ute och vallade Ying och Peppar i godan ro. Dvs jag traskade i godan ro, de for fram som galna offpist-åkare. Å har man sitt på tusan; det kom en KARL gående, med schäfermaduska i koppel. Mina hunddjur gjorde förstås en optimistisk lov mot fäntan men denna grymma matte ropade in dem. OCH DÅ GAV YING FANKEN I ATT KOMMA!!!!! Grrrr. Eftersom jag hade kopplat Pepp när han kom tillbaks till mig och han därmed var litet taggig (han mopsar sig mot andra hundar när han är i koppel) så kunde jag inte handgripligen tukta Ying. Och inte kunde jag binda Peppen i ett träd heller (och tukta Ying), eftersom jag hade läderkoppel och sådana stansar Pepp av med ett enda kläm. Grrr, som sagt! Så nu måste jag lägga en erbarmlig massa tid på att gå med bara Ying, eller Ying och Tigger, och försöka få till nåt liknande så jag kan tala om för Ying vem hans frid tillhörer. Och hur lätt denna frid kan övergå i nånting helt annat. Och mindre fröjdefullt.
Här några bilder på ligisten, från tidigare i höst.

I rasböcker om sharpei brukar det hävdas att själva ordet sharpei betyder hajskinn eller sandskinn, detta pga att pejerna är liksom stickiga i pälsen.
Sss, vicke nys!
Det vet väl minsta kinesiska barnunge att shar betyder "knas" och pei betyder "boll".
Knas-boll, helt enkelt!
Förresten tycker äldsta barnet att det skall finnas en sharpeiavdelning på stora stockholms rastorg nästa år, och där ska Ying stå och charma folk.
Plötsligt skulle valpköerna tolvdubblas och registreringssiffran för sharpei på någon sikt raka i höjden.
-Ja tloliden, säger Ying som pratar svenska med ganska tydlig kinesisk accent.

Ying är ackurat som en vinthund i kroppen. För att få bukt med de vassa ryggkotorna satte vi in en gourmetattack. Ying fick sitt torrfoder uppblött i buljong, med köttfärs i.
Plötsligt åt han hela stora portioner, helt enligt den rekommenderade dosisen.
Vi såg fram emot att få en mjuk och mullig kille, med välfyllda äppelkinder.
Jo visst, hörru.
Sen blev det vad vi kallar "galopperande". Natt och dag.
Halvfasta och bara överkokt ris i två dygn och nu börjar det ta sig igen.
Och Ying är HUNGRIG!
Efter att ha trattat i sig sin dryga deciliter kokt ris till kvällsmål försökte han dels göra intjack i fodertunnan, dels stjäla Peppars mat.
Man känner sig som en skurk, gör man.
I morgon ska han få litet torrfoder med riset.
Håll tummarna för att det går vägen, det också.

Food aggression - det är illa det! Man ser på Djurpolisen från alla möjliga ställen hur hundar som vaktar sin mat fmot petande med skyltdocksarmar dessvärre omedelbums måste avdagatagas, naturligtvis på humant sätt.
Fast hur bestämmer man på humant sätt att nån inte ska få leva längre? Oavsett hur avlivningsmetoden är utformad är det nåt som inte stämmer i den där ekvationen.
Nåväl - igår fick hundarna öron. Lördagsgodis.
Ett vilt smaskande utbröt - Tigger sökte skyddshäkte i buren under köksbänken, Jazz placerade sig i korgen i TV-rummet och blängde argsint omkring sig, Peppar sökte ensamheten i korgen i bokrummet. En riktig bokmal, den.
Men Ying, han drabbades i vanlig ordning av problem.
Nämligen det problem som alltid har drabbat de besuttna klasserna: hur skydda sin egendom från obehörigas giriga blickar och gap?
Massvis med osynlig jord puttar han till över sin skatt, men riktigt säkert känns det inte. Det bärs och pips och funderas.
Men så säger äldsta barnet: Ying, nu kommer jag och TAR dig!
Genast blir det liv i luckan, Ying börjar studsa runt som Kung Fu Panda ungefär. Och så MORRAR han, ganska livsfarligt låter det. Inte alls.
Ying som morrar låter så rart så man vill äta upp honom genast. Fast naturligtvis på humant sätt.

(PS. Man kan naturligtvis ta ifrån honom örat eller vad han nu har utan minstaste minsta risk för liv och lem. Världens snällaste hund är Ying, nämligen.)

Igår sa Ying: - Matte, vi måste prata! -Prata på bara, svarade jag. -I ENrum! sa Ying, och såg sig om.
Så vi låste in oss i badrummet, och vred på en vattenkran så ingen skulle kunna tjyvlyssna.
-Matte, jag ORKAR inte tävla VARJE VARJE helg! sa Ying. -Ibland måste man få en nedvarvnings- och uppladdningsperiod också, om man ska kunna prestera på topp sen.
-Jaha, svarade jag i frågande ton och med huvudet på sned, och undrade vart detta skulle leda.
-Jag känner mig faktiskt närapå utbränd nu, sa Ying, och dessutom är jag fysiskt sliten. Kan du meddela pressen att vi tar time-out till efter nyår?
 Så nu vet ni det, allahopa, Ying återkommer efter nyår. Fast han sa inte VILKET nyår.
-Och en sak till, matte. Hur ska vi göra med alla sponsor- och vinstpengar? Det är ju synd om alltihop ska försvinna i skatten. Vad sägs om Monaco?

Så där ja, nu är Yings lydnadsdebut avklarad!
Poängen blev väl inte så där strålande precis, men - det var trevligt och jag tror att Ying hade roligt.
Man kan nog lugnt påstå att Ying är en mycket otypisk pej så till vida att han är närmast översocial. Hela tiden ville han bara gå och umgås med funktionärerna, nämligen.
Särskilt domaren blev han väldigt förtjust i - och det var rätt ömsesidigt, för den delen. Hon tyckte inte alls att vi var pinsamma eller onödiga, trots att vi var låååångt från ett förstapris. Dessutom tyckte hon att han är rasande snygg, och det är han ju.
Redan när vi kom in i ridhuset märkte jag att Ying blev utomordentligt kollrig av alla hundar, lukter osv. så jag bestämde mig direkt för att dubbelkommendera och det hela - ta det som en träning helt enkelt.
Platsliggningen blev i alla fall en tia, han låg lugnt och fint trots att en hund reste sig.
Tandvisningen 9,5 - litet avdrag för att jag inte ville envisas med att han skulle sitta. Hellre får han resa sig och hälsa på domaren än att sitta och bli vrång.
Linförigheten 6,5 - inte mycket att säga om det. Han började riktigt bra, men sen blev suget efter funktionärerna för stort på "återvägen".
Läggande 0 - tja, jag stannade och visade ner honom eftersom jag insåg att han aldrig skulle lägga sig annars. Men sen låg han fint kvar när jag gick iväg och låg kvar tills jag kommenderade upp honom.
Inkallning 9 - litet långsam. Nähä?
Ställande 0 - måste följa med matte. Jag hade tänkte stoppa honom ordentligt men det blev som det blev.
Apport 5 - tog apporten men släppte den nån sekund innan det var dags. Den var nog ohygienisk.
Hopp har jag glömt bort nuffran på. Dk och slarvigt avslut, i alla fall.
Helhet 6 eftersom han var störd av omgivningarna. "Trevligt ekipage" stod det i alla fall - det är rart när domare tänker på att man kan behöva en liten uppmuntran!
Hur som haver: ett tredjepris blev det i alla fall - jag är glad så länge jag slipper 0! Och inte kom vi sist heller - vi kom näst sist!
Nu tar vi nya tag! Det är uppenbarligen inte alldeles omöjligt att tävla i lydnad med en pej!

I morgon smäller det.
Jag är full av tillförsikt. Inte.
Ying ser ut som han lurar på nåt kul. För honom, inte för mig.
Nä, nu ska jag tänka positivt.

Förutom min farhåga att Ying ska vara pinsam och genant i lydnadsringen har jag en annan liten farhåga också.
En som är ganska osannolik, men OM det skulle hända på ett visst sätt så kommer jag att ställas inför typ VÄRLDENS DILEMMA.
Nämligen: tänk OM Ying skulle ta ett förstapris lätt som en plätt. Då kanske jag får för mig att ta ett LP1 med honom. Men det är sen det hemska börjar.
För då är det dags för tvåan.
Och försök föreställa er bara:

ATT LÄRA YING RUTAN!!

Idag blev det typ ingen frukost för hundarna. Hmm. Men man ska hålla dem kort.
Framåt fyrasnåret tyckte i alla fall både de och jag att det kanske var dags, men då bestämde jag att Ying skulle få JOBBA för brödfödan.
Kors, vilken respons!
Aldrig har jag sett så snabba ingångar, lägganden och diverse från en pej - knappt från en bordercollie ens!
Inte särskilt länge höll det i sig men det var ljuvt att skåda.
I alla fall så tänkte jag så här: att tävla med Ying i lydnad kan bli ungefär Hur Pinsamt Som Helst. Fast å andra sidan: NÄR han väl gör nåt så är han ju så in i bomben söt så han borde få minst TOLV poäng på varje moment. Och när han inte alls gör nåt, eller gör nåt helt annat än jag med mitt kommando försöker åstadkomma så är han OCKSÅ så in i bomben söt.
Och NÅN borde väl bli litet glad åt att över huvud taget få se en shar pei i en lydnadsring, också?
Fast kanske inte precis domaren...

Ying som ligger plats. Han ser ut som "MITT, ALLTIHOPA!"

Igår tog jag med mig Ying till klubben på onsdagsträning. Det snöade korn på tvären! Vidrigt.
Olle och Ammi och deras nya schäfervalp Minna var där så Ying var fasligt i gasen. Oj, vad han älskar vappisar, den!
Platsliggningen gick bra: han la sig på bara ett kommando (trots snö och blöta i gräset) och han låg där han skulle i dryga två  minuter (sen gick jag tillbaka, vill inte få nåt trassel).
Sen gjorde vi en budföring - jag kan för mitt liv inte komma ihåg vad dagens instruktör heter fast jag egentligen vet det - helt senil är jag! I alla fall var det ingen Ying känner. Vi hälsade och han tog emot mitt godis från henne och sen gick vi ut i full sträcka. Olle kommenderade. När jag sa "marsch!" till Ying kastade han sig runt till vänster och började klättra på Olle! Då kom jag på att denne har varit figge på sökträningen nån gång... Ying har så märkligt fungerande minne... Sen sprang han (alltså Ying) i alla fall ut, rakt, snabbt och målmedvetet ända fram. Men han tjyvade tillbaka. Samma sak en gång till - jättefint ut och fram men sen vill han inte komma riktigt intill. Man är väl pej! Ammi tipsade om att ha ett kort (avbitet...) koppel på honom som mottagaren kan ta tag i. Jag visse väl att Tiggs tandaslöjd skulle komma till användning nån gång!
Efter litet vila/uppvärmning blev vi kommenderade genom hela ettan. I tandvisningen ville hunduschlingen backa (återigen: pej!) men jag höll kvar honom och det var inga problem för hon-vars-namn-har-gått-förlorat att bläddra bland läpparna och ev. skönja några tänder. Ingen aggression alls från Ying, och det är huvudsaken, resten fixar vi.
Linförigheten gick avsevärt bättre än jag skulle ha trott - visst sjabblar han iväg ibland men inte alls så nipprigt som man brukar se när vi tränar själva.
Läggande och ställande under gång hjälpte jag till med jättemycket eftersom det var kallt och blött och konstigt. Inkallning gick bra, apportering var han för het på (!! han som inte brukar vilja SE åt apportbocken ens) och hoppet gick jättebra.
Sammantaget är jag jättenöjd med hans insats - det var dock första gången med kommendering och första gången vi körde hela programmet rätt igenom. Han fick godis ett par tre gånger under hela tiden, annars bara tillåten belöning.
Det tar sig!

I ordning groggarne tages - men dagarne är det inte lika noga med.

I alla fall var det Mr Ying, the infamous Doctor Seven, som bibringades träning i tisdags. Litet lagom mör så där, efter måndagens vilsegång.

Men si, han var riktigt duktig! För att vara Ying. Jag tog flera flera fina bilder, de kommer så småningom. Haaber jeg, eller hur det heter.

Men som sagt. Trött.

I andra halvlek tränade vi bl.a. hopp. Ettans hopp för Ying, alltså: parkera hund, förflytta sig till hindrets andra sida, kalla in.
Sagt och gjort. Fast när jag hade kommit till hindrets andra sida så hade Ying liksom somnat, sittande. När jag ropade på honom så snurrade ögonen först runt i hans lilla rynkiga anlete innan han kunde fokusera blicken, sortera begreppen och i såsig stil ta sig över plankorna. Lilla gubben då! Vi gjorde om det en gång till och då hann han inte somna LIKA mycket i alla fall.

Härmed inbjudes alla intresserade till en högklassig cirkusföreställning. Evenemanget går av stapeln den 29 november, i ett ridhus nånstans i Härkebergatrakten. Bakom en granhäck har det sagts mig.
Missa inte detta enastående tillfälle!
Något att berätta för barnbarnen!

Meddelas endast på detta sätt.