Pelleskop-livet

Igår afton tog jag således Ying till klubben. Som extra bonus tog jag med Tigerungen också...
Vi ska ha nån slags uppvisning på stora torget i slutet av augusti, så det var en häbblans massa folk o hundar i rörelse. "Av alla efter förmåga", är visst mottot - fast som vanligt blir det mest såna som är jätteduktiga. Och så vi, då.
Att gå runt appellplan med Ying fint vid sin sida är ungefär som att baxa runt ett kylskåp på sagda plan. Alltså inte rent fysiskt baxa skåpet utan fastmera att försöka få sån kontakt och förighet av kylskåpet att det självmant och på egna tassar traskar dit jag traskar, med blicken dyrkande fäst vid mitt anlete. Katten vet om det inte vore lättare att utvinna ett sånt beteende ur kylskåpet, faktiskt. Trött blev jag ganska omgående. Ying också.
Efter en dryg timme av den sortens band jag upp Ying och tränade med Tiger. Litet skick till andras uppställda rutor och sånt. Ganska hyfsat gick det. Men den där inkallningen med ställande.... Nåja, jag fick ju flera tillfällen att skåda att det inte är så helt med den hos andra ekipage heller...
Så småningom blev det Yings tur igen, litet ensamträning utan koppel med andra hundar tränande intill är nyttigt och bra. Och DÅ går han minsann fot hur fint som helst! Sen skojade jag till det och kastade lilla brandgula pipbollen till honom som belöning och han nappade minsann och studsade omkring som den värsta guttaperka - tills han kom att tänka på sin värdighet. Värdighet är värsta pej-grejen!
Sen ensväng med Tigg igen - massa fritt följ som börjar bli riktigt bra (ibland) och litet "matte-sticker-och-gömmer-sig" och sen var det dags för hemfärd. Fast först en tur bakom sekretariatet för vattendrickande. Där står liksom en balja, till hälften fylld med vatten. Inga problem normalt sett att dricka ur den, men Ying har ju den där idén att han alltid ska hänga upp överläppen på bortre kanten av det kärl han dricker ur och det var ju litet svårt med tanke på storleken hos just detta kärl så det  blev en del gråt, blev det. Innan han bet i det sura äpplet och drack nästan som en vanlig - hund, kanske.
En mycket trött pej, hade jag sen. När vi änteligt kröp i koj (efter avtittning av Foyle's war, hurra!) gick Ying på vanligt sätt upp i fotänden men traskade direkt vidare, med bestämda steg, och lade sig tätt tryckt intill mig i midjehöjd. Det händer ungefär 3 gånger om året, efter Synnerligen Särskilda Händelser. Där ser man!

I morse (japp, före 10!) var Ying och jag spänstfenomen - vi traskade till elljusspåret och sen joggade vi ganska mycket. Ying fick vara lös men med "nära"-kommando och var riktigt duktig.
Men så var det det där med lydnad. Peppar, han är lydig för att han faktiskt tycker att matte är skapelsens krona. Man tackar för det! Tigg är lydig för att a) det kan tänkas att matte har en boll eller en köttbulle och b) matte blir purken annars. Jazz är ev. lydig om han känner för det.
Men Ying - han är lydig för att han vet att jag tycker om det och för att han gärna vill göra mig den lilla glädjen. Utifall att han inte har nåt bättre för sig. Tvyärr har han kommit över och smygläst nån självhjälpsbok, ni vet en sån där som handlar om energitjuvar och att ge och ge och ge och att det är viktigt att tänka på sig själv ibland. - En karl måste få ha litet egentid ibland, hävdar Ying numera.
Så när vi avvek från själva elljusspåret och tog en runda i skogen, och Ying fick "hopp-och-leka" som belöning för att han hade varit så duktig,då passade han på att ta den där egentiden.
I en halvtimme.
En annan intressant sak med Ying är att när han är inomhus eller går i koppel så brakar han in i saker, stampar i golvet, välter människor nerför trappor (helst baklänges) och är allmänt otymplig. Men lös i skogen är han smidig, snabb och tyst som en puma.
Så där gick jag fram och tillbaks bland mygg och granar, visslande och hojande. Och lyssnande utåt stora mörka skogen, men inte en viskning hördes.
Och jag som alltid brukar hävda att Ying inte alls är så enfaldig/blind/döv som han låtsar, jag började bli orolig för att han kanske trots allt är det. Alltså enfaldig, blind och döv. Och inte kan klara sig i skogen. Och snart faller ju mörkret och allting. Och snön, och... Ja ni vet hur man tänker när ens lilla skrynkelgris är väck i naturen.
Fast då kom Ying travande runt en kurva, gav mig en puss på kinden i förbifarten och sa: -Gnorf, vilket är detsamma som "varför går du här och tjuter, då?"
Sen sprang vi litet till och sen gick vi hem och plockade en miljon fästingar från Ying.
Sen somnade Ying.

Förra veckan kunde man läsa på braskande löpsedlar: Glenn Hysén tvingas GÅ PÅ ARBETSFÖRMEDLINGEN. Måste LEVA PÅ A-KASSA. Komplett med förbrytarfoto och allt, bara höjdmåttet fattades. Tycker ni det var hemskt?
Hör då här: idag tvingades YING GÅ PÅ ARBETSFÖRMEDLINGEN. Och jag tror inte ens vi kan påräkna nån ekonomisk ersättning. (Fast han fick förstås en smörgås. Och slaskade i sig nästan en hel arbetsförmedlare. En hundallergisk arbetsförmedlare.)
Fast Ying var ju där för att hjälpa husse att styra och ställa litet, ett par timmar. Nu är den lille pejen utbränd. -Husse får klara sig själv ett tag, säger han. Jag måste få vara ledig NÅN gång!

Kolla bara, hela högerframtassen blev alldeles blöt, och litet blöt blev höger bak också. Ruskigt, sa Ying och ruskade på sig. Men uppfriskande!

Pga av ett flertal mord och allmänt misstänkta frånfällen (läs: två avsnitt av Poirot) hamnade Ying och jag på kvällspromenad mellan 23 och midnatt igår. Det var inte så dumt - vi hade nejden för oss själva nästan och ganska många kottar fanns att nosa på. Fast när inte Peppar är med så är Ying mild som ett vårregn mot våra taggiga vänner... Eftersom han var ensamhund fick min lille kines dessutom ynnesten att lukta på hart när varenda buske och stolpe i hela köpingen; det är nämligen en kinesisk favoritsysselsättning. För det mesta fick Ying bestämma vart och i vilket tempo vi skulle gå, jag hängde efter som en trasa i ett snöre. Ibland lekte vi att Ying var en väluppfostrad hund som kunde gå fint i koppel. Inte så ofta eller länge lekte vi det, men ibland. En gång kom en polisbil rullande i nästan ingen fart alls - de tittade misstänkt på mig och farten minskade ytterligare, fast när Ying dök upp ur buskarna for de iväg igen. De blev väl rädda, trodde Ying.
[[På midsommaraftonen var mina småjäntor ute och motionerade en skateboard i denna ödsliga bygd när de blev hejdade av ett par poliser i en bil. Poliserna frågade om de hade sett en man iförd mörk kavaj och pepsi-keps. Det hade flickorna inte, men nu är de övertygade om att det måste ha varit MODE-polisen i bilen. Mörk kavaj och pepsi-keps, alltså. Inte bra.]]
 Sen tyckte Ying att det faktiskt fick räcka med nattsudd så då gick vi in och plockade fram tandborsten (till mig) och några köttbullar (till Ying och några andra som anmälde sig). Och sen var det tack och godnatt. Sådant är mitt nattliv.

Ja ni ser - totalt osorterad nu igen. Men i onsdags var vi till skogs med Monica, Bella och Soya. Förutom Yingispingis fick Peps följa med. Det kunde raskt konstateras att Peppar inte har så mycket praktiskt självförtroende... Ying var dock riktigt alert igen - verkar som om värsta fällnings-chocken har släppt. Sen fick Ying leka med Soya, det var så roligt så han började drevskälla! De har samma leksätt - jaga och jagas!





Ying ser frågande på mig när Soya tar sig ett gyttjebad. -Måste man?



Resultatet. Ying bestämde sig dessbättre för att hoppa över behandlingen.

Idag åt Ying hela frukostportionen med ganska god aptit. Sen var han LEKFULL ute på gräsmattan. De närmast sörjande torde fatta hela vidden av detta.

Idag åt Ying nästan hela sin frukostportion med ganska god hastighet. Sen tog vi en sväng med Furminatorn igen - det verkar som om han börjar uppskatta att bli av med vinterkostymen. Än syns det ingen skillnad, otroligt nog. Litet mera pussig är han idag också, och Peppars öron har han sugit på så vi fick ta några rejäla tag med badlakan och sanera lillpojken. Vill ju inte att han ska börja lukta disktrasa om öronen! Så här i fällningstider saknar jag Stora Barnet litet extra; vi brukade ta varsin sida av Ying - det blev litet som syjunta; praktiskt arbete och småprat. LItet mindre trött i armar och rygg blev man också. Nu får ensam utkämpa denna bittra strid!

Nu har Ying inte ätit ordentligt sedan i fredags kväll. Igår ville han inte ens smaka på vare sig frukost eller middag, idag har han tagit nån liten munsbit, men ätit med långa tänder. Inte är han riktigt uppåt heller... Vill helst ligga och vila. Litet träning går bra, och att äta köttbullar går riktigt bra, men det är inte riktigt "mattes Ying" ändå. Jag hoppas att det beror på att han fäller. Många hästar blir ju helt ur slag, eller också bara argsinta, när de fäller och Ying fäller då som minst ett par tre ridskolor. Men det är ju det med pejer, att de kan få så mycket skumma sjukdomar och åkommor så man blir alltid orolig. Nu håller vi tummarna för att han ska vara hungrig som en varg i morgon!

Jajamen, nu är det dags. Idag har jag suttit ute med Yingen och Furminatorn och rivit av minst 4 schäferhundar. En mängd småfåglar kom allt närmare och hade det beslutsamma ansiktsuttryck som man förväntar sig hos unga fruar när bosättningsaffären har realisation. Pejers fällning är i sanning ett kapitel för sig. Större delen av året sitter pälsen som superlimmad på plats - man kan rycka och dra i stråna men de sitter som berget. Så plötsligt, från ena minuten till den andra, börjar FÄLLNINGEN. Ooba, minst sagt. En vänlig strykning över hundryggen resulterar i en näve full med ludd - och det konstiga är att det finns egentligen aldrig nåt ludd i pejers päls. De har ingen underull, och pälsen är liksom hård och glatt. Men ludd i mängder är det man kammar av. Det verkar nästan som om en söm har gått upp och fyllningen håller på att trilla ut... I alla fall, med furminatorn eller annat lämpligt verktyg kammar man och borstar och kammar och  kammar och blir allt rundögdare vid åsynen av hur mycket ludd som lossnar. Så kastar man en blick på sin hund och ser - ingen som helst skillnad! Inga bara fläckar, ingen tunnare päls, ingenting! Förrän efter flera dagars kammande och borstande, då hunden börjar se liksom hålig ut. Som pepprad med hagelbössa, eller som en maläten persisk matta. Under någon tid blir sen hålen allt större, och det är då folk börjar hålla sina hundar i kort koppel när de möter oss. Det KAN ju vara smittsamt, vad han nu  lider av... Kort sagt, man går och skäms så smått över sin hundhållning. Så en morgon studsar man (nåja) ur sin paulun, solen skiner och man släpper ut hundarna i trädgården. Själv slår man sig ner på trappen med en kopp kaffe och kastar en värderande blick över sina ägor och undersåtar. Och då ser man: mitt i solen står en kopparröd metallglänsande shar pei och sträcker på sig så att han ser kungligare ut än nånsin. Rena fågel Fenixen, och han är medveten om det själv också!

- Dä varmt! sa Ying. -Ta det litet lugnt då, sa matten. - Tsss, sa Ying då.











Dagens värsta: mormorn sa "sitt!" till Ying. Ying är fin i kanten och försöker att inte låtsas om när andra blamerar sig, så han valde att göra ingenting. Då sa människan "Ying, sitt!". Såna flagranta faux pas kan inte ens Ying bortse från. Han tog på sig sin allra snobbigaste min, sa ett dovt "gnorf" och placerade sig på andra sidan om sin matte, på behörigt avstånd från det ouppfostrade fruntimret. -Sämre sort, väste han ur mungipan.

Igår köpte jag tidskriften "Härliga Hund" - inte världens seriösaste kanske men litet småskojig att bläddra i. Det här numret var särskilt skojigt eftersom en sharpei medverkade - en OLYDIG sharpei, har man hört på maken?! Morris heter han och är väldigt lik Ying i utseendet, fast med svart mask. Snygg pej, med andra ord. Fast typ döv... Beskrivningen av promenaderna med Morris kändes bekant... I alla fall fanns det en lösning: vattenspruta! På promenaden medföres vattenspruta och när hunden inte lyssnar får den en redig dusch. Ja, med Morris behövdes rena specialbehandlingen - nära nog schamponering! Men jag undrar jag - hur länge fungerar det där? Ying är visserligen en Stor Knasboll, men nog skulle han ha råkoll på om vattenflaskan var med eller ej. Och ganska omgående skulle han ge blanka tusan i en vattendusch då och då. Möjligen skulle det fungera med en dusch Radar... Men det är bara att önska Morris matte och husse lycka till med sin fina hund, och hoppas att han får springa lös nu - en pej som inte får sträcka ut är bra veset. Själv var jag riktigt nöjd med Ying idag - många fina inkallningar blev det. Alldeles utan vattendusch!