Pelleskop-livet

Idag ligger dimman tjock igen, och jag har egentligen seminarium. Aldrig kommer jag att kunna ryta åt eleverna: -Lägg ifrån dig mobilen och koncentrera dig nu! för jag klarar inte själv att lyssna på lärares och medstudenters eviga malande om värdegrunden, värdegrunden, värdegrunden.

 

Igår blev det två extra-allt-promenader: på förmiddagen gick vi ned till åpromenaden och använde ute-gymmet samt hälsade på en handikappad person; himla nyttigt och bra för hundarna och - skam till sägandes - även för mig. Ett bra möte!

 

På kvällningen överlät jag Jazzen åt hussen och så tog vi övriga en sväng förbi stallet och regementets sportplats - som Jazz hatar för det kan hitta på att gnägga eller smälla - och där passade jag på att köra litet bänkpress, tjoho! (Vilket alltid påminner mig om när en bekant tränade på gymmet på studentsportpalatset i den närbelägna gamla universitetsstaden och en Rocky-wannabe av utländsk härkomst försökte ragga upp henne med den odödliga repliken: -Spelar du bänkpress?) I alla fall - jag spelar inte bänkpress särskilt bra och nu glömde jag alldeles bort att man skall ha kraft kvar till den sista pressen också, alltså få upp stången i hållaren. Till slut gick det, men jag kunde lika gärna ha blivit liggandes kvar där. Mosad.

 

Sen lekte vi litet med jättetraktordäcket, det där som man skall kasta runt och välta och som jag nästan hamnar under varje gång, men det är roligt ändå. Och slutligen smådäcken, fulla med hundgodis.

 

På hemvägen passade vi på att springa några gånger uppför en kort men närapå lodrätt backe (faktiskt - när man försöker cykla uppför den så nästan välter hojen bakåt). Vylket vysade sig vara extra svårt då Ying hela tiden tvärstannade mitt i backen och därmed agerade extravikt åt mig.

 

Så att idag:

 

 

 

Idag är det återigen alldeles dimmigt ute - jag kör ett läspass medan hundarna smälter frukosten; snart skall vi gå ut och bli dystra.

Varje dag är jag orolig: är detta den dag då jag måste börja bära byxor med långa ben?

Igår hade jag brallor ned till knäna, det kändes hämmande nog - att bara tänka sig t.ex. hellånga jeans ger mig klåda å själen. För att inte nämna strumpbyxor - tvångströja vore bättre!!!

 

Igår eftermiddag tog jag och Betty en springtur igen. Tänk att tisdagens lilla lilla, improviserade backpass kändes - framsidan av låren och själva min baksida kändes som betongklumpar, och det tog längre tid än vanligt att bli varm och komma in i trallen. Så det blev inget långt pass, drygt en halvmil. Igår kunde Betty springa riktigt fint även den lilla bit då hon var kopplad, det var ett framsteg! I själva skogen, i terrängspåret, sprang hon förstås lös och i hela två kilometer i sträck sprang hon stillsamt vid min sida, i sakta mak. Sedan började hon leva loppan igen, men det går ju bra det också - hon har ju bara springglädje. Fast ibland får jag se upp när hon kommer farande som ett bowlingklot bakifrån; det gäller för mig att hålla den riktning och fart jag har, för skulle jag t.ex. behöva ta ett snedsteg för att inte snava på en rot eller nåt i precis det ögonblick då hon ämnar svepa förbi - då blir det stor krasch och allmänt kaos. Men det är säkert nyttigt för mig!

 

På förmiddagspromenaden gick vi också ett stycke i skogen och där var i vanlig ordning fullspikat med motvilliga yngre orienterarämnen. Rätt många i gårdagens styrka hade skateboard med sig, det tycker jag är att göra det onödigt avancerat ändå. Ett par glin försökte åka skateboard nerför en STOR friliggande sten (typ jättekast), men då vågade jag inte titta längre.

 

I alla fall slog det mig att om man verkligen vill uppamma ungdomars rörelseglädje, då borde man ju byta ut orienteringen mot parkour, ju! De alla flesta tonåringar ser det inte som något i sig positivt att vara i skogen - med PK skulle de slippa det. Och själva "springandet" blir betydligt mer omväxlande när man ska ta sig över och under och genom och förbi litet diverse. Man slipper transportsträckan till skogen också och kan åtminstone till en början förlägga träningen till skolgården (i de flesta fall) - sen kan man ju uppsöka närmsta torg eller park eller båda sorterna. Och låt dem ta med sina skateboards och använda dem där så är lägligt, alltid finns det väl några rails eller så. Parkour kan dessutom göras hur svårt eller lätt som helst - även en stilla promenad med några kliv upp på en parkbänk skall räknas!

 

Tyvärr finns det ju förvisso ett drag av snobbism hos sanna traceurer (alltså såna som utövar PK), men man kan ju göra som engelsmännen: kalla det freerunning och ta det litet mer som det faller sig. I båda fallen blir resultatet en mycket mer allsidig genomkörare för både kropp och ande.

 

Nåja, efter springturen blev det förstås promenaddags för hela ligan. Det är litet parkour det också, eftersom jag hela tiden blir helt inlindad i diverse koppelsnören och måste försöka ta mig loss, helst utan att stå på öronen. Kommer det i samma veva en Farlig Hund, eller rättare sagt: En Hund Som Ser Dum Ut, då är det jag som får allsidig träning, icke minst i den svåra konsten att icke nacka hundar, fast de egentligen har förtjänat det.

 

Nu åter till ordningen - svensk grammatik står på tur. Hur svårt kan de va'?! (Svar: sk*tsvårt)

 

Gamarjoba!

 

Här kommer de rätta svaren till gårdagens språkövning:

 

Kan ni svenska?

Sån svenska som förekommer i didaktiksammanhang?

 

Jag försöker ta detta som något GOTT, en ERFARENHET. Som säkert kan vara till hjälp i klassrummet, då när jag ska befinna mig på den andra sidan (muähähä).

Alltså - hur det kan vara så osannolikt tråkigt så det faktiskt ger upphov till fysiska fenomen. Jag har så tråkigt så jag blir svettig - precis som en häst!!!

Och då får man komma ihåg: jag sitter vid en dator, hemma i mitt arbetsrum. Jag har passat på att måla naglarna, göra sit-ups, busa litet stillsamt med (trötta) hundar, kollat FB - nu bloggar jag.

ÄNDÅ är det så innihelvitte tråkigt så jag vill kräkas!!

 

Kan det vara så att detta är ett pedagogiskt snilledrag av högskolan - att riktigt handgripligt VISA hur det inte ska gå till?

Tyvärr icke, tror jag.

 

På fredag har vi seminarium, då kommer mina klasskamrater att säga att oooh, så bra den här föreläsaren är! Jag tänker inte säga nånting för jag vill ha mina poäng i god ordning utan hitches. Men i kursutvärderingen, då ska jag VÄLTRA mig i tyck!!

 

I övrigt fortsätter sensommaren - i helgen var det så där underbart så jag blev alldeles ledsen, nästan. Dels för att nu blir det inte bättre, dels för att jag alltid tror att när det är så här salighetsaktigt, då måste det väl komma Ond Bråd Död, snart? Vad ska man skylla en sån inställning på - gamle Mårten, föräldrarna eller allmän läggning?

 

Hur som helst - i lördags blev det ÄNTLIGEN av att gå ut. På kvällen, alltså. Maken och jag. Jag tycker att EN gång per år kan maken och jag pallra oss på lokal, helst på sommaren, fast förra året försvann så fort, och året innan dess också. I år hade jag gett mig fanken på att det skulle bli av, och sen har det varit på gång sedan min födelsedag i juli. Och nu så, äntligen! Att sedan maken nästan somnade efter 10 minuter i mitt sällskap (utan tillgång till dator eller TV), det gör inte så mycket. (Hade det däremot varit en förstadate, då hade jag nog dragit öronen åt mig.) Detta alltså TROTS att jag underhöll honom med intressanta grammatiska och allmänt lingvistiska spörsmål (såsom hur många konsonanter i rad som kan anses rimligt i svenska språket. Svar: åtta,faktiskt) och ett försvar av akademiledamoten (fast inte då) T. Riads förekomst i C-franskagruppen fast han REDAN KUNDE franska (alltså nån gång på 1970-talet - maken carries old grudges och gör det grundligt). Hur som: det var jättetrevligt och gav inga som helst men nästa dag.

 

På söndagen for jag med Ying och Tigger till bästa stället i världen och sammanträffade med bästa föräldrarna i världen (nåja, efter mig och maken, då) och det var alldeles varmt och härligt, inte bara i solen utan överallt och marken var torr och luktade hö och jag sprang uppför en halv slalombacke fast jag inte ens var springklädd. Och så åt jag smörgåstårta med till och med en aning skinka i - första köttet sedan i januari (fast litet fågel åt jag i mars), och detta utan magont. (Men gott var det!). Av dessa övningar och denna kost blev jag så piggelin att jag på kvällningen tog Betty och sprang 8,5 kilometer och det var nästan FÖR varmt och Betty sprang så fint så fint vid min sida och orkade lunka på i min takt - utan intervaller - flera kilometer i sträck och själv kunde jag ha hållit på en mil till, minst.

 

Efter det var det dags för en kvällspromenad med HELA ligan, och Betty blev visserligen ganska trött efter dessa två, på varandra följande aktiviteter, men det var så fint och somrigt så det blev alldeles bra ändå.

 

Igår var det visserligen svalare, och på morgonen var det in-i-dimman direkt, men sedan blev det soligt och sitta-ute-i-bikinivarmt ändå, vilket gör läsningen av "Projektet STRIMS" i alla fall någorlunda njutbar.

 

Fast i helgen läste jag "The perks of being a wallflower" som var till och med bättre än filmen (som ändå är SÅ bra!) och absolut en måste-läsning för alla som tycker om "The catcher in the rye" och dessutom "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning" av H. Murakami som mycket väl kan få Nobelpris i år, och som absolut BORDE få det bara för just den boken, om så är - jätteinspirerande, och det tror jag även en springmotståndare tycker. En bok som känns som ett möte, liksom.

 

Och så håller jag på att nästan förlika mig med det faktum att jag om bara knappt två veckor (från och med 23 september) skall ut och VFU:a i tio veckor, alltså leka franskafröken. Men om just DEN aktiviteten kommer det inte att stå mycket här, för det hör inte hit och är inte något som bör avhandlas på allmän plats.

 

I morse, mina vänner, var det hårda boliner som gällde. Stenhårda boliner!

Fast egentligen så pratar man ju bara om boliner som lösa. Etymologi: bolin från engelska bowline, som på svenska blir boglina. Och boglinorna behöver inte vara sträckta när man seglar för akterlig vind.

Så egentligen borde jag inte säga att bolinerna var hårda, utan att de var sträckta. Som tusan!

 

För: jag blir så less!! Ked af det, för att snakke dansk (och se DET gör jag så gärna!). De där hundarna tar livet av mig, sakta men säkert.

Igår kväll var det inte ens sakta - Ying rev med sig mig nästan över vägen mot en katt, och då kom det en bil. Vi överlevde hela bunten, men det var tur att jag hade apterat reflexer på kritterna.

 

Mina små förlorade hekton har samlat ihop sig till rätt många mer än 10 kg nu, och det MÄRKS. Man brukar säga att man på ren vikt klarar att hålla en tredjedel av sin egen vikt - om Betty, Tigg och Ying läggs ihop, som i det här fallet (Jazz är stel i ett framben och fick företa kvällspromenaden med husse som är stel i båda. Stelbent hela han, faktiskt) uppnås i runda slängar 40 kg så när de drar i samma riktning, såsom katt-riktning, skulle jag rimligen behöva väga 120 kg. Tro det eller ej, men det gör jag icke. Dessutom är Ying så märkvärdigt funtad att man nog måste lägga till rätt många kilon på mig även om det är bara honom jag måste hålla - han är URSTARK!! Och Tigger taggar honom förstås.

 

Snicksnack och hejsanhoppsan och skoj hit och dit - det börjar bli ett problem. Vet inte hur jag skall klara detta i längden, i synnerhet som jag avser att bli ytterligare 10 kg lättare. Kanske en kombination av stång och bridong och stackel och hackamore på Ying?

 

I morse, i alla fall - då var det ju de där sträckta bolinerna. Vi mötte en brukshundklubbekant med hennes bordercollie och vanlig collie. Och Tigger fick spel, i vanlig ordning. Betty tyckte att det verkade kul och sällade sig till trängen (äh, vilket bladder! Hon sällade sig till Tigern, ju) - och Ying satte igång att bli 150 kg tung. Och det var då jag blev så förbaskat less på alltihop och sträckte bolinerna så de nästan gick av: jag greppade tag i Tiggerns ryggskinn och vräkte omkull honom och höll honom där. Läääänge! Hann inte ens hälsa på bekanten, vilket var illa, men odjurets tuktan fick komma i första hand, artigheten i andra (och detta TROTS att hon tog hand om mig då när appendiciten slutligen fick mig på fallrepet). [Se där, ännu en marin metafor! Fast egentligen borde det nog heta "på fallrepeN", ty: fallrep = två parallellt monterade rep som används till stöd för den som skall embarkera eller debarkera ett fartyg, eller förflytta sig mellan två däck på ett och samma fartyg.]

 

Genast bestämde sig Betty för att vara en Snäll och Stillsam Flicka (sån som osynliggörs i skolan), Ying tappade målföret och riktningen alldeles och blev bara stående och gnällde litet, och Jazz tänkte först hjälpa till att tukta Tigg och kom sedan på andra tankar.

 

Alltså: FÖRST tvingas hundrackarna ut på promenad 6.45.00 pip - ruggigt! - och SEN får lilla hjärtat däng! Undra på att de är trötta nu...

Här gick man och lullade i godan ro och i kortbrallor och så - PANG! - så blev det skolstart och alltihopat!!

Det blev till att läsa och skriva och sitta vid datorn och vrida sin händer mer än vad som känns riktigt trevligt, blev det. Usch, att det skall gå så fort att gå från viloläge till fullrulleläge, alldeles omgående känns det som att hela långa sommarlovet var en dröm. Fast för all del en väldigt trevlig dröm.

 

Äldsta barnet kom äntligen hem - hela hon bestod av senor och muskler. Inte för att hon brukar vara nån rulta, men nu var det rätt extremt. Lurar på att själv skaffa mig det där sommarjobbet nästa år, det skulle nog göra susen för hullet! Synd bara att sydligare nejder alltid innebär fler och större insekter. I alla fall blev jag glad som en lärka, för när barnen var i Paris hade de hittat, på Monoprix, den bästa sortens hårnålar åt lilla modern. Det känns tryggt att vara försörjd en stund, och Minsta Barnet har meddelat att hon skall åka dit (senast) 2015, så kanske lagret kan påfyllas då. Det ljusnar, gör det!

 

På datorfronten har det redan inledningsvis strulat - den ena datorn funkar för det ena men inte för det andra, den andra vice versa, en tredje fick inkallas. Den funkar (hittills) för allting, men tecknen står i fel ordning på tangenterna. Som tur är sitter allt sånt i ryggmärgen på mig,  bara jag smattrar på i gott tempo får det stå vad det vill på knapparna, men om jag någon gång av någon anledning nyttjar pekfingervalsen och faktiskt tittar ner på tangentbordet blir det totalt tvärstopp i hela mitt lilla huvud. Det får falla under avsnittet "mental aktivering" och räknas som något bra.

 

Hundarnas mentala aktivering idag har varit letande av korvbitar i trädgården. Jag trär dessa små korvbitar på grenar på ros- och andra buskar vilket är ytterligt svårt för krittren att begripa. De luktar och luktar och blir helt vimsiga - det är alldeles uppenbart att de inte på något sätt använder ögonen vid letning. När de väl, medelst nosning, har lokaliserat sitt godis är det ett himla sjå att få i sig det, eftersom grenarna böjer sig och vajar och har sig. Alldeles alldeles trötta blev hundarna av det. Fast de har förstås fått sig en lång promenad, nästan två timmar, i morse också. Det var klart och ganska kallt men mera sol än moln och vi gick ner till ån för att träna a) mattes armar och sånt b) hundarnas balans och allmänna hyfs.

 

Den där sistnämnda ar det uselt med - två cockerspaniels gick förbi och då lyckades tigern ta sig ur sitt halsband och springa fram, jag ropade in honom och la honom och skulle trä på halsbandet - då drog han igen. Inkallning, läggning, nytt försök, ny rymning. Vid femte inkallningen tog jag ett stadigt tag i herrns nackskinn också och lyckades därmed fjättra det odjuret. Fusk, kallade Tigern det.

 

Igår var det värre med promenixandet - när vi skulle gå på förmiddagspromenad var det visserligen en aning fuktigt i luften men inte värre än att man kunde gå i vanliga gångkläder. När vi kom till grinden började det emellertid hällregna hårt, Betty fick panik och Jazz kröp ur halsbandet och flydde upp på trappen där han satt och försökte bita mig när jag skulle fånga honom igen. Efter någon väntan på bättre tider, som inte inträffade, gick vi in igen, jag skrudade mig i regnkappa och gummistövlar samt lämnade Betty och Jazz hemma och tog Tigern och Ying till skogen. De tyckte det var härligt promenadväder, och jag höll med.

 

På kvällningen sprang jag snabba intervaller i obanad terräng i samma skog, det var sagolikt roligt men kunde gärna ha fått vara ännu litet lerigare. Nåja, det kommer väl. Sen var det äntligen uppehållsväder så jag kunde ta kvällspromenaden med hela flocken, och därvid konstatera att det börjar bli dags att aptera reflexvästar. Redan!

 

Slutligen var det dags att hämta Minsta Barnet från ute på landet där hon tjänstgjorde som köksa och servitris på bröllop, och så fort jag kom utom stadsgränsen rådde en sån dimma så det gick nästan inte att köra alls! Varken hel- eller halvljus var till nån större nytta och jag kunde inte se vägen mer än 25 meter framför mig, och då var det ändå till en början en mycket stor väg, en som ganska nyligen har ersatts av en motorväg. Så FORT gick det inte, men det gick ju för all del bra, vi kom hem i ett stycke. Och bruden var full som en alika, det hann jag också se. Mitt största bekymmer med bröllop är eljest att prästen skall kr*kas i brudsängen; det är mitt starkaste minne från TV-filmatiseringen av Hemsöborna i tidernas begynnelse (jag skyndar mig att påpeka att jag nog EGENTLIGEN var litet för liten för att se den). Sif Ruud var Madam Flod, kan det ha varit Edvin Adolphson som var den osnygge prästmannen, tro? I alla fall var det gräsligt skakande och jag tror nästan att det är på grund av detta som jag själv gifte mig borgerligt, utan alla krusiduller (och utan prästerligt kr*ks i sängen).

 

Sisådärja - en smula fullkomligt icke koherent svammel på söndagseftermiddagen. Det kan väl ingen j*kel tro att jag inte har smakat starkt sedan i början av juli!

 

 

Idag är det den sista riktiga dagen på sommarlovet, tvi vale! Det återstår visserligen en lördag och en söndag men de räknas inte riktigt.

Hur som helst är jag utbränd, jätteutbränd.

 

Efter frukosten, medan hundarna smälte maten inför promenaden, lekte jag med makens jättejättetunga skivstång. 15 kg säger maken, ljug säger jag. 150, more like it.

I alla fall gjorde jag alla möjliga lyft och knix och knäböj och ganska otroliga saker med den därna stången.

Sen promenerade vi.

Raka vägen ner till å-ute-gymmet, där hundarna fick göra sina övningar på de fjäderförsedda balansgrejerna och jag gjorde mina övningar på låtsas-chins-grejen och den andra grejen (nu blev det glasklart, eller hur?).

Sen gick vi hem, jag var alldeles trött.

Och när jag skulle diska frukostdisken, då var jag så trött i armarna så jag bara vibrerade i armen som höll diskborsten och armen som höll det som skulle diskas!! Det blev nästan som maskindisk, men det var litet lurigt att inte slå sönder nåt.

Vad en liten gumma kan gno, va?!

 

På hemvägen mötte vi förresten lilla lilla tibbelluddet Leroy, han var i fiiiiin form och sa att han skulle äta upp oss allihopa.

Mina var inte sämre, fast de var ju fler så det kändes rätt löjligt. Och förresten var Leroy ihärdigare, vi hörde hans svordomar långt långt efter oss.

Leroy är en verkligt hårdkokt kille!

 

Sen mötte vi grannfrun. Hon sa: -Å, vad du är duktig som promenerar med hundarna! Det säger hon varje dag. Jag borde nästan säga: -Å, vad du är duktig som går till jobbet! fast det gör jag inte. Trots att jag tycker att det är betydligt berömvärdare än att gå ut och gå.

 

Nåja, nu börjar allvaret snart, som sagt. Och i höst blir det allvarligare än nånsin, skarpt läge typ, eftersom jag måste ut och känna på verkligheten under 30 långa dagar, fördelade på 10 veckor. Eller snarare 11 veckor, för en vecka i mitten slipper jag. Jag är svårt orolig, är jag. Men jag få låta det bli ett enda låååångt Nike-moment: JUST DO IT!

Igår eftermiddag, när Minsta B hade kommit hem från första skoldagen, tog jag mig en springtur. Först tänkte jag ta med lilla Bison, men sen ville jag ha litet me-time (högst modernt, nusvenskt ord) - bara jag och litet bra musik. Och så gjorde jag det roligaste passet jag vet, fast det är synd att det heter så utomordentligt jönsigt, nästan beredskapshippt: "fartlek"!!

 

Det är alltså när man lubbar runt litet som det känns - ibland jättejättefort, ibland i såstempo, ibland - när jag har sprungit så fort så jag nästan kräks! - rentav en stunds stilla promenad. Kombinerat med värsta terrängstigarna, såna med rötter, stenar i vägen, gegga och annat lullull, så är det så roligt så jag nästan skrattar högt. Trots att jag har blodsmak i munnen!

 

Hur som - på sluttampen kom jag ut på långa släta raksträckan, där järnvägen gick en gång i forna tider, och hej och hå, vad kommer där? Stooor, vild hund i full rulle, på ömsom strakben, ömsom krumma ben, morrande och med öronen bakåt. Tjolahopp, tur att jag inte är hundrädd och inte ens hundbettsrädd. Kvickt drog jag hörpropparna ur öronen, ställde mig med sidan åt anloppshållet och planterade bägge fossingarna så stadigt jag kunde, lagom bredbent och med lätt böjda knän. Alltid redo! (Fast det kändes litet som om det hade varit skönt att ha långbraller och älgjacka i stället för kortbyxor och linne...)

 

TJONG så fick jag fyra leriga tassar i en fullträff på hela mig och sen - j*klar - blev jag liksom tuggad i hela huvudet! Lååångt bort kom en jamsig matte som skrek och skrek: Nej! Nej! Fy! Hit! Kom! Nej! med allt mer hysterisk och allt mindre respektingivande stämma. Efter henne kom hennes feta doss till kamrat lullande.

 

Men alltså - nog för att det var en pitbull (eller amstaff som det heter numera, men nåt SKK-papper hade den knappt), men den var ung och dum och inte alls elak, bara fullkomligt utan folkvett, så jag tog den i kinderna och planterade den på marken igen, så fort jag hade återvunnit balansen. Upp for hunden och började tugga på min hårknut igen, och ner satte jag den. Till slut började den inse var tassarna skulle vara - inte på mig.

 

Och till slut kom även matten och dess bihang flåsande fram, och matten log ett blygt leende och sa: -Förlåt. Han är bara en unghund.

 

Och sen - sen GICK de bara!!!

 

Eller: de TÄNKTE gå, men det tänkte inte jag att de skulle.

 

För: det går mig så väldigt till sinnes att tänka på alla dessa egentligen snälla men oändligt bångliga bulltyphundar som får ett alldeles för kort liv bara för att deras rent ut sagt f*rbannat j*vla korkade ägare har absolut nollkommanoll koll på dem. Och alla vidriga kvällstidningslöp om hundattacker och mördarhundar och was alles.

 

Och det KUNDE ju ha hittat på att vara nån annan än jag där på promenadvägen; slät och fin som den är går folk med barnvagn där, folk med rollator, folk med små luddiga hundar som de gärna vill behålla ett tag till. Det är ju inte givet att det skall vara stålmormor själv som kommer lullande, det kunde ha varit en hundrädd person som hade vänt om och sprungit åt andra hållet - och blivit jagad, kanske hade fallit.

 

I alla fall det, och en del annat, talade jag om för de där två pajasarna. Hon som inte var hundens matte försökte mopsa sig men det hade hon faktiskt inte mycket för - jag kan vara ganska stillsamt fast elakt bestämd om jag vill. Jag tog mig god tid att förklara litet diverse om hundhållning och samhälleliga attityder till bullhundar och polisanmälningar och den sortens.

 

Till slut stod matten och grinade och dosset tänkte närapå ge mig en på plytet. Bara hunden var snäll och glad. Väldigt fin, förresten, inget fel på den inte - utom brist på uppfostran och brist på förstånd hos ägaren.

 

Så här i efterhand tänker jag - vilken TUR att jag inte hade nån hund med mig! För även om det som sagt inte var nåt ont i den där hundbusen så är det inte sagt att inte nån av mina kunde ha retat upp den - eller det kunde ha olyckats, bara. Och litet litet grann känns det så här: när stöter jag på dem igen? Tänker hon fortsätta att gå där, med hunden alldeles lös, på femtio meters håll? Vad händer om jag kommer med mina fyra odjur?

 

Men så kan man förstås inte tänka, då blir livet för litet och trångt.

 

I alla fall - skönt att vi hade tagit en riktigt riktigt lång skogs- och naturpromenad på förmiddagen: hundarnas kvällspromend fick bli en timmes strosande på gångvägar och trottoarer, med hundmötesträning och den sortens. Och Tigern var så oändligt duktig, för när en hel jädra bunt hundar började skälla ur tre bilar som stod parkerade med öppna bagageluckor utanför en pizzeria (bruks-aussigänget) då hajade han till och sen ILADE han runt i kopplet mot mig och sa: TittabaravadjagärduktiggemiggodisNU!! och då gjorde jag förstås det.

 

Och om nu nån har läst litet slarvigt och tror att jag är FÖR ett förbud mot vissa raser eller någonting sådant så får ni läsa om och läsa rätt: jag är väldigt mycket MOT ett sådant och jag tror inte att bullhundar är farligare än andra hundar i samma storleksordning, men jag VET att det är lätt och billigt att skaffa sig just den typen av muskelhund och att det därmed ibland kryllar av dem i fel händer. Pitbullar är pajasar, precis som frallor och staffar - men en del av dem väger upp emot 40 kilo och då blir det en liten aning omständligt, kan vi väl säga. Men som ras är de alldeles omistliga. Basta.

 

 

Hoppsan, jag försvann visst! Såna där långa lediga dagar när vi inte gör ett j*dra nå - de går så fort, de! Och snart nog, sisådär nästa vecka, blir det till att sitta framför dumburken (som numera är dator ju, inte TV) mer än vad som känns riktigt trevligt. Jag har helt enkelt kört litet dator-detox. Fast - instagram finns ju förstås. Och utnyttjas.

 

Hur som helst är det inte mycket som har hänt. Det är fortfarande för det mesta varmt och skönt och kortbralleväder, tackartackar! Make o Litet Barn kom hem från sydliga nejder i ett stycke och vid god vigör. Mellanbarnet har varit ner i Paris en sväng och därstädes sammanträffat med Äldsta Barnet, som tog några dagars semester från hästeriet. Nu är Mellanbarnet hemma i Sverige igen, Äldsta Barnet jobbar en vecka till. Det har influtit information om att hon är omvandlad till i princip bara seniga muskler - nästan tre månaders hårt kroppsligt slit i 40-gradig värme är kanske vad jag borde ägna mig åt nästa sommar, för att komma i finfin form!

 

Men faktiskt - jag har skaffat mig armmuskler denna sommar, det var inte igår inte! Jag är alltid ursvag i armarna och därför är det så trist att träna dem och då blir jag ännu svagare etc. Men nu har jag faktiskt jobbat på bra, främst tack vare att jag hittade det där promenadgymmet längs åpromenaden - två apparater som jag har slitit med 2-3 ggr i veckan hela sommaren och det har gett resultat. Dessutom har maken släpat fram en skivstång som jag också härjar med, nu när jag är litet starkare. Och nu har jag armmuskler som SYNS!!!

 

Annan träning som har försigkommit är den därna hundmötesträningen. Nu gör jag så här: när vi får hundmöte går jag åt sidan så gott det låter sig göra: 1 meter eller 5, alltefter möjlighet. Där strösslar jag smått smått godis på marken - en slags valpfoder som förekommer i svartpepparkornstora kulor. När så Tigg och Betty är engagerade i det, och för det mesta Jazz, så ställer sig visserligen Ying i sträckt koppel, men han kastar sig inte, gapar inte och gormar och han slutar allt fortare och kommer för att också få sig en dusör. En alldeles utmärkt lösning på ett jobbigt problem. Att sen vissa besserwissrar till hundägare ler snett och säger: -Avledning?! med ett snett leende som vill antyda att jag pysslar med nån obskyr verksamhet - det tar jag med ro. Än sen då, huvudsaken är att det blir behagligare för oss alla än det var. Nu när vi möter en hund så blir Betty och Tigg för det mesta väldigt långbenta och spetsörade men de har fokus på den mötande hunden bara några sekunder innan de riktar stelbenen och intresseöronen mot mig och min godisficka. Är det avledning, så säger jag ja tack, helt enkelt.

 

Idag tog vi för övrigt en riktigt lång trevlig förmiddagspromenad, nästan tre timmar. Med några springstunder insprängda här och där, bara för att det är så lätt att springa oplanerat, promenadmässigt, än så
länge, när man är sommarklädd. Alla hundar blev jätteglada och - när vi hade kommit hem igen - jättetrötta. Jättetrötta hundar = jättebra, för då kan jag kasta mig ner i mitt parallella universum: Borta med vinden!!! Efter mycket tjat och gnäll från mellanbarnet lovade jag att läsa eländet - jag har halvsovit mig genom filmen några gånger och inte precis känt mig hugad att läsa alla 800 sidorna. Men huj! vilken överraskning: det är en jättebra bok! En äventyrsbok, bildningsroman, nästan pikaresk ibland. Strålande, helt enkelt! Men helt uppslukande - ibland tror jag att jag är i Atlanta och inte törs gå ut...

 

Nu så - nu vet ni att vi lever och har hälsan. Tiger hälsar att han är hungrig, Betty undrar varje stund var husse är egentligen (han började jobba igen i måndags), Jazz säger att Minsta Barnets nya säng (sådär 15 meter bred) är en aning trång och Ying säger - det vet ni - gnorf!

 

Tjing!

Små rara ingentingallsar, det är vad jag pysslar med. Promenerar litet, solar litet (för sommaren är tillbaka, with a vengeance liksom), plockar hallon.

Igår kom föräldrarna hit och kollade så jag var i livet. Kvickt fick jag skotta in alla pizzakartonger och ölburkar i hallgabberåben, förstås.

Lugn, bara lugn: jag äter inte pizza och jag dricker inte öl. Jag dricker inte ens vin faktiskt. Jag dricker: vatten och kaffe. Och ibland slår jag till på ett glas filmjölk, mmmm. Och äter? Tja, mest tomater, som leget nu e. Och så tonfisk och keso. Vem orkar stå och koka kalops åt en enstaka liten gräsänka, nämligen. Vilken gräsänka dessutom icke förtär kött. Tofu-kalops?

För omväxlings skull ska jag hugna er med ett resefft som passar särskilt väl för den som har växthus och/eller grannar med kolonilott de där slänger grönsaker efter en med förtvivlans mod. Alltså: man tager en bunt gurkor och squashar och tomater, peppror och paprikor i mån av förekomst, tvättar och skär sisådär tärningsstort. Puttar i kastrull, saltar, låter småputtra sakta. Ingen extra vätska behövs. Kan stå nån timme eller så på spisen, men en sån här dag bör smörjan förstås ätas kall sen. Rätt smaskigt att putta isbitar i till och med, och med en klick keso eller kvarg i så blir det alldeles lagom mättande utan att man behöver känna sig som en boaorm après lapin. Om man är litet ruskig av sig kan man förstås putta i vitlök (urk) också, men kom inte hit och andas sen! Hur som - man gör sig en redig bunke och sen kan man gå där och sleva när det kniper och kan ägna sig åt att sitta med snoken i en bok i stället för att grunna på menyn. Finfint, faktiskt. Just på sensommaren cirkulerar det så mycket recept på frukt- och grönsaksgrejs men det är så pyttligt och grejigt, det mesta. Jag gillar såna här jätteenkla grejer bättre - och det känns mera som "mat" om jag får jocka ihop det och ställa det på spisen ett tag än om jag bara äter en sallad eller så. Rent psykiskt antar jag.

 

Förresten: jag äter enorma mängder DILL också! Jag älskar dill, men den får inte gå i blom, då är den inte god. Så här är det: det första som sker på morgnarna är att jag öppnar dörrarna till växthuset och på vägen dit nyper jag av de dilltoppar som tänker börja blomma precis på minuten. Och så äter jag upp dem. Sen kollar jag det allmänpolitiska läget i växthuset (grönt eller rött?) och så går jag in och fixar hundmaten. Men på vägen in passerar jag dillandet och tror inte tusan att nya dillvippor är på vippen att börja blomma! Så dem äter jag upp. Sen dricker jag kaffe och äter några tomater (suck), fast först matar jag kritterna förstås under det att jag framhåller fördelarna med periodisk fasta, även för jurr, och sen går vi ut och solar och skäller litet. Det har flyttat in en ny hund i kvarteret, den skäller och mina svarar. Då svarar i sin tur Kasper, russlare i andra änden av kvarteret. Och ett par mopsiga vavvor i hyreslängan snett över vägen svarar. Rätt rart. Om man nu gillar hundskall... Men det går fort över, skall sägas till vårt försvar, och alltid retar det nån. Såsom våra surgrannar, som nu har hamnat mellan två hundhus, hurra. I alla fall - medan hundarna skäller av sig går jag och kollar dillen. Nya blommor på väg igen - smask smask.

Hela vårvintern har jag, när jag har pyttat upp min dyra, trista djupfrysta dill, drömt om att få beta fullkomligt hämningslöst i en stor tuva av det gröna guldet. Vad det är roligt när drömmar går i uppfyllelse!

 

I alla fall är min mor så listig så jag är alldeles gripen fortfarande. Hallon-listig, hör här: när man plockar massor av hallon och fryser in, då lägger man dem ju lämpligen i burkar, alltså fryslådor. (Förresten: vem minns såna trevliga blåvita fryskartonger som man liksom vek upp och stoppade nåt plastpåseaktigt i? Det var grejer det!). Sen tar lådorna alldeles slut och förstämningen sprider sig, och det gör den för den delen även när man under den långa vintern äter upp hallonen och får huset fullt av tomma plastburkar. Vilkas lock alltid har förkommit lagom till det blir säsong igen...

Och här kommer snilledraget: man fryser in hallonen i burkar - sen flyttar man dem till fryspåsar!!! Tjoho! Det ligger ren skönhet i det påhittet, idag behövde jag inte alls ransonera hallonplockandet: jag tömde ishallon i fryspåsar och nya hallon i därmed alldeles tomma burkar. Inget kan stoppa mig nu!!!

(Och när maken kommer hem kommer han att säga: -Måste vi ha alla frysarna fulla med bär?! och blänga ilsket. Annars brukar han säga: -Måste vi ha alla frysarna fulla med ben och blod? och blänga ilsket. Men då kan jag kontra: -Jag slängde i alla fall alla de fyra påsarna med färdigköpt pyttipanna som hade bäst-före-datum nångång 2011 samt två limpor broskhamburgare av något yngre men dock alltför gammalt datum. Maken älskar att bunkra verkligt ruskig föda som ingen, knappt ens han, äter. Sista förbrukningsdag ser han mest som ett ornament menat att försköna påsen, ungefär som såna där fula blomhyllor som de säljer på Blomsterlandet och som alla är försedda med texten "Provence 1897" - himla fult, faktiskt.)

 

Det frågas ibland om jag inte är mörkrädd, alldeles ensam. Näe, inte det minsta faktiskt. Inte ens så där så jag tänker att tänk om jag blir mörkrädd. Jag är litet orolig för att det skall dyka upp jättespindlar, för det gör det ibland, eller jättenattfjärilar eftersom det är den årstiden. Men annars - näe. Däremot har jag tillhållit mor min att dagligen kolla att jag är i livet, för om jag blir liggande död tills familjen kommer hem skulle jag börja lukta och jäsa. Det vill jag ogärna. Dessutom behöver hundarna vattnas, ifall att jag skulle bli död. -Och matas! skriker Tigern. Jag vet inte riktigt om jag vill tala om för honom vad hundar brukar göra med avdött husbondfolk, i förekommande fall. Han kanske skulle ta ut nåt i förskott.

Vi tog en ovanlig promenad idag, utforskade litet nya vägar. Först måste vi hjälpa några cykelturister som letade efter Torstuna, lätt som en plätt ju. Tiger tyckte att det vore lämpligt att bita dem en aningens aning i benen, det tyckte inte jag. Jazz var beredd att pröva.

 

Sedan gick vi raskt vilse på den där nya vägen och plötsligt stod vi i en lerhåla mitt i en åker. Mitt i lerhålan låg det en nästan nertrampad vit blockflöjt.

Det är sånt som får mig att inse att jag har sett för mycket ruskiga TV-program.

Raskt vände vi om i alla fall, tog fel väg tillbaka, sen rätt. Men det var ju soligt och rart och vi hade ingen brådska. Vi gick vill, vi kom vilse, vilken villervalla.

 

Snart kom vi till bebodda trakter i alla fall. Ett "oouff" hördes och raskt inringades vi av ett stort hunddjur, en cane corso. En blå, visste inte att såna fanns.

Min första tanke var "j*drar, vilken stor, hjälp" men den tanken var så snabbt förbiilande att jag knappt hann tänka den till punkt, så uppenbart var det att bamse blå var bara en unghund. Kaxig, men inte stygg på något sätt.

 

I själva verket var det så att storhunden omedelbart och genast och i ett sammanhang ångrade sitt infall att leka vakthund, han svalde hårt och såg sig omkring efter nåt annat att göra, nåt som skulle få det att verka som att han faktiskt inte hade tid med oss.

 

För vår del var det förstås Ying som påtog sig rollen som indianhövdning. Jag kunde nästan se hans uppsträckta hand och höra "Ugh! We come in peace." Jazz hade inte ens tid att hälsa på nykomlingen, Betty hade stora runda ögon och försökte göra sig liten och osynlig. Tigger svärjde och svor, men även en alldeles ohundkunnig person skulle ha insett att de därna svärorden, dom sa han bara för att det kändes så skojigt i munnen, ungefär. -Trattskalle, pottsork, hallonj*vel! BONDE!!! skrek Tigern. Stora Blå blev allt mindre i sin jättestora hud, och långt uppe i trädgården som han kom från uppenbarade sig en annan cane corso, en svart, av större pondus.

 

Tydligt var att den svarta figuren tyckte att det kunde vara nyttigt för den blå palten att själv få klara sig ur sitt iråkade dilemma. Samtidigt var det tydligt att den svarte inte tänkte låta nån utböling sätta sig på Lillen. Liksom.

 

Jag beslöt att låta Blå komma undan med hedern och självkänslan i behåll och sa till min flock: -Kom så går vi, innan han biter oss.

 

Betty svalde hörbart och framviskade: -Biter?!! Ying fnissade stilla och gav mig en uppskattande blick. Humor har han. Jazz gick i sina penséer. Tigg ville inte låta tillfället gå sig ur händerna utan bråkade sin hjärna efter ytterligare några passande invektiver: -Den som viskar han ljuger på t*ttarna suger! drog han till med. -Viskar?! LJUGER?!!! framstammade Betty med allt rundare ögon och allt lägre svans. Jag vet inte riktigt hur hon har det med ordförståelsen. Inte så helt, kanske.

 

Hem kom vi i alla fall.

Och äntligen har Dansk Export börjat rodna i växthuset!

 

Mellanbarnet är i Stockholm, Stora Barnet är i södra Frankrike och igår for Maken och det Lilla Lilla Barnet till Turkiet. Jag skjutsade dem till flygbussen och när jag körde hem igen började det regna.

Raskt damp temperaturen till 17 grader mitt på dagen och det regnade och regnade.

Lagom till kvällspromenaden som företogs ganska tidigt började det blåsa hårt också, regnet intog horisontalläge. Och termometern noterade 14 (fjorton) friska grader.

 

Betty grinade hela promenaden, Jazzens öron pekade rätt ut och svansen rätt ner. Till och med Ying och Tigern var en aning tagna.

Själv tyckte jag att det var ganska skönt, om är rätt läbbigt att bli blöt hela vägen genom alla lager av Fjällräven, Craft och Didriksson.

 

Märkligt nog var det gott om joggare ute när vi knixade oss en bit upp i skogen. En dam i min egen ålder var så glad så hela hon sken åt att det regnade. -Visst är det härligt! hojtde hon genom vattenfall och stormbyar - Betty gav till ett förtvivlat kväk...

 

Nåja, hem kom vi ju och rätt många frottéhanddukar gick åt till ligan. Mina inre Jillisar rusade förstås till så att hundarna blev grundligt gnuggade innan jag satte igång med att skala av med de våta klibbande persedlarna.

 

Rätt skönt sen att sitta inne och lyssna på regnsmatter och vindilar mot rutorna - och så mörkt det var!!

 

Men nog är det konstigt ändå - sommar, sommar, SOMMAAAAAR, liksom - med supervärme och torrt som fnöske i backen; så drar familjen till Medelhavet och raskt återgår den svenska sommaren till klassiskt läge.(Mellanbarnet räknas inte riktigt i just det här fallet - hon gillar höst och regn och blåst.)

 

När jag väcktes i morse rådde ett skumt dunkel i hela huset och jag muttrade till hundarna: -Jag tänker INTE gå upp i ottan... Fast när jag  kastade en sur blick på uret visade det på 8.28 så det var ju bara att palta på sig.

 

Idag regnar det i alla fall inte - än - men det blåser och är ingen värma, precis. Jag vaknade i natt och hade ont i precis hela kroppen, antagligen på grund av det hastiga väderomslaget. Sånt är inte så skojigt, men en rask springtur brukar hjälpa.

 

Men först en rask promenad, förstås!

Jag börjar med en brasklapp: härtill upplevde jag mig mer eller mindre nödd och tvungen, liksom.

För jag tycker verkligen INTE, alltså VERKLIGEN inte, att man skall kaxa sig med sina hundar! Absolut inte med sina bulltyphundar och absolut inte med några hundar alls, faktiskt. Och jag skulle inte drömma om att göra det, egentligen. Fast ibland - tja, här ska ni få höra.

 

Vi tog en kvällspromenad igår, hundarna och jag. Varmt och kvalmigt var det, för vilken härlig sommar vi har haft i år! Vi gick utåt landet till och sen hemåt igen, genom ett Ruskigt Område. Ett sånt därnt där man inte vill bo. Där ingen vill bo, tror jag, för det verkar som om de som de facto bor där mest hålls på att ha sönder hela alltet. Men folkliv var det i alla fall, det är det alltid. Bitvis var luften så tjock så man kunde ha skurit den med kniv och serverat som Cannabis Cake på nåt obskyrt café - jag vågade inte andas så djupt faktiskt. Vill gärna ha huvudet något så när klart.

Men sen kom vi till själva gettokärnan - där var det massor av ungherrar, så där 15 till 30 år, samtliga svarta - om man får säga så. Får man inte det vet jag inte vad jag skall säga - "av afrikanskt ursprung"? Det vet ju inte jag, de kan ju komma från Grönland hela bunten, men svarta är de. Eller mörkbruna.

 

Vad de mera är, allihopa är: hundrädda. Väldigt.

Så när jag kom där med mina fyra bestar i långa löst hängande koppel - hundarna var ungefär så pigga som såskoppar i värmen - då skingrades massorna. Jag kände mig som Moses.

Det tisslades: -Jag tror den svarta är starkast. -Näe, titta på den stora bruna! Han morrade!! (det var Ying det, som hade sagt gnorf, ungefär). Så där hölls det på. Det blev ganska tyst och stilla.

En ung man tog mod till sig och ropade: -Är det inte farligt? -Vaddå, frågade jag. Intelligent. -Hundarna, fortfor yngligen. De är så många. Är det inte farligt då? Är de inte farliga?

Och det var då jag avvek från den rätta vägen, det var då jag svarade: -Njaaaaa... Inte för MIG.....

 

och så lät jag dem liksom fylla i resten själva.

Helt fel av mig, förstås. Men ärligt talat - de var litet för många för att det skulle kännas bekvämt att säga: -Näe, de är jättesnälla, kom och klappa bara, de gör ingenting.

 

Alla hundarna gick i alla fall helt stillsamt i sina långa koppel genom klungan, ända tills Tigger insåg att här fanns en möjlighet att göra intryck, jippi: fjäffjäffjäff-grrrr-vrrraff!! sa Tigern och kastade sig i kopplet, och ynglen slängde sig längre bakåt i det att de utbytte blickar. Jojo, det var inte den svarta eller den stora bruna som var farligast!

 

Så där ser man - det är alltid fega typer (jag) som kaxar sig! Men jag vidhåller: det var inte jag som kaxade mig, det var de som kaxade mig. Om man så säger.

 

Hur som helst: i nästa slumområde (pardon my french) så dök det upp ett helt gäng av merendels jäntor, merendels i diverse hucklen. (Alltså: hur man än skriver så verkar det rastistiskt och så. Men det är inte min mening, jag bara anger vad jag har varseblivit. Utan värderingar.) Den största var väl i min axelhöjd, den minsta till min höft. Femton stycken. Rusande. -Får vi klappa hundarna? Har du godis som vi kan ge dem? Vad heter han? Vad heter han? Vad heter han då? Vad heter du? Ge oss mer hundgodis!

Faktiskt: som ett pirayastim! I St Petersburg blev jag varnad för "de svarta barnen" (romska) - hmf! tänkte jag rättrådigt, sånt trams, vilka fördomar! Tills jag plötsligt drabbades. Såg en "svart unge", sen en till, en till - och så slöt de sig kring mig, precis som ett fiskstim. Tur i oturen - en polis såg vad som höll på att hända och slöt sig kring mig innan stimmet hade slutit sig. Inte brydde sig ungarna om det, men han blåste i sin visselpipa och en till polis kom, som också visslade. Kvickt skvätte ungarna iväg igen, precis som det där fiskstimmet. Allt hände på några sekunder, men vad jag var glad för den där polisen!

 

De här barnen som vi träffade igår hade inget ont i sinnet, men de var många och påflugna och aldrig stilla en sekund. Till slut satte jag ner foten (bildligt) och sa att hundarna skulle inte ha mer godis - då snöt sig en unge fram och försökte muddra min midjeväska, där godiset förvaras! Men då sa Ying att det fick räcka.

 

Roligt ändå - när det händer sånt där, då är vi två vuxna: jag och Ying. Jag ansvarar för Tigg och Betty och framför allt Jazz, Ying ansvarar för sig och ungarna och mig och situationen i stort. Trots att han är "reserverad" och ser illa så är jag helt trygg med att ungar dyker på honom uppifrån, bakifrån - överalltifrån. Jag GODKÄNNER det inte, men kan jag inte stoppa ungarna så vet jag att Ying är 100% säker. Med BARN, märk väl. Vuxna som är ohyfsade har han inget tålamod med, och det talar han om.

 

Övriga då? Tja, Tigg är också helt säker, faktiskt - kan det resultera i en godbit så låter han sig nog lyftas i svansen om så skulle vara. Jazz har jag jättekoll på och försöker hålla alldeles intill mig samt att jag säger åt ungarna på skarpen att låta bli honom. Fast jag ser ju att han är rätt avslappnad och då får han gå fram och ta en karamell. Bettan är knepigast - hon blir rädd och förvirrad och börjar kloppa med munnen. Då blir nån unge rädd och börjar veva med armarna och då kan hon nafsa, lilla B.

 

Nu frågar sig förstås Rättrådige Rickard och hans vänner: men vad utsätter människan sina djur för?!! Tja, vad ska man säga. Dels var jag på sånt humör att jag kände att jag kunde rådda upp situationen om det skulle behövas, och då kunde det helt enkelt vara en nyttig aktiveringsgrej. Dels var ungarna så många och så ohörsamma att jag skulle ha behövt vara otrevlig för att hålla dem på håll och det ville jag inte riktigt. Nån pedagog-gen i mig hoppade fram och ville försöka lära de där fröna hur man umgås med hundar och, framför allt, hur man INTE umgås med hundar. Lugn-å-fin, alltså. De flesta lyssnade förstås inte alls, men nån liten jänta satte sig faktiskt på huk, och nån annan slutade att springa efter en backande hund.

 

Summa summarum tror jag faktiskt att det var nyttigt för både hundar och ungar. Säkert för mig också. Och Ying växte ett snäpp till i mina ögon.