Pelleskop-livet

Igår var det äntligen riktigt sommarväder - och vi vet varför: för att Minsta Barnet har börjat jobba! Nu måste vi se till att hålla henne sysselsatt varenda dag hela sommarlovet, för är hon ledig så kommer det att regna och vara kallt.

 

Förmiddagspromenaden igår gick ner till ån igen. När jag hade släppt ut alla hundarna, låst dörren och ställt mig vid grinden för att sela på hela gänget saknades Betty. Jag ropade och ropade och slamrade med grinden - ingen Betty. Kvickt kilade jag iväg för att se vad hon hade för sig, och då satt hon på sin rumpa mitt i soliga trappen (morgonkaffetrappen) och såg istadig ut, som en liten ponny. -Nej tack, jag sitter bra här, gå ni, sa hela hennes uppsyn. Hon är verkligen en sån liten frifräsare, en kan-självare, inte-följa-strömmen-figur. Nåja, vem är jag att klaga över det, men förvånad kan man ju bli!

 

I alla fall var det ännu mera liv kring ån igår än i förrgår, och ännu mera Venice Beach-stämning eftersom det var en hel bunt inlinesåkare där också. (Det är klart, för den allra mest korrekta VB-känslan borde de ju ha åkt fyrhjuliga grillor...). Och sen på kvällningen tog jag en springtur till samma ställe (nya favoritsvängen) då var stämningen helt KORREKT, för då var där inte bara inlinesåkare utan INLINESÅKARE MED PITBULLS!! Genast kände jag att jag borde leta rätt på mina grillor och trä på Betty Yings värsta strypkätting och ge mig av jag också. Jag är ju inte så stor så på litet håll kanske vi kan se alldeles riktiga ut, Betty och jag. Tills hon drar omkull mig och jag far på nosen. Eller tills jag far på nosen alldeles av egen kraft, inte omöjligt det heller.

 

Hur som helst "sprang" jag 8 km, hyvlade av ett par minuter till på mitt världsrekord och blev VARM! Härligt.

 

Sedan var det förstås dags att duscha, klä sig på nytt och gå ut med alla hundarna en gång till, för då hade det blivit litet svalare. En ryslig massa smultron finns det nu, för mig och Betty att skovla i oss. Man får bara ha järnkoll på det manliga inslaget  i vår tropp så man inte får nybevattnade smultron, så att säga.

 

Slutligen krävdes inte alls så mycket vädjanden och svassanden för att maken skulle gå med på att vi skall TÄLTA i Gränna, i stället för att bo i något fånigt motellrum. Tältning, det är umbäranden i lyxform tycker jag. Även om det regnar så allting blir blött och hemskt och lerigt så har man ändå sitt lilla hus (och i värsta fall sin lilla bil) och det känns liksom så äventyrligt. Till och med på en fullsmäckt campingplats. Fast allra bäst vore det ju om det inte regnade HELA tiden. Och så skojigt att tälta med en bunt hundar, det har jag inte gjort förr! Däremot har vi tältat hela familjen, 2 vuxna och 3 barn, med ett ovanligt litet 2-manstält, det var roligt. När vi klev in i resp. ut ur vår boning trodde kringstående att det var nåt skoj. Skoj var det, men inte på det sättet!

 

Oj, nu kröp det en bladlus på mig - snacka om att vara fräsch som en nyponros! Tjing!

Alldeles bortsett från de fyrbenta pälsklingarna finns det gott om andra djur.

Mellanbarnet sprang på en rådjursmamma med smått när hon var ute på springtur, en bekant fick väldig fart på SIN springtur när hon mötte en vildsvinsfamilj och Ying möter varje afton en gipssköldpadda som står i en grannes trädgård. Ying anar oråd, varje kväll. Han morrar inte precis, men han blåser upp kinderna och blåser långsamt ut. Ganska förtjusande faktiskt, men vad är annars att vänta av Ying.

 

Inte alls förtjusande rapporterar äldsta barnet om från departementet Lot i Midi-Pyrénées: jättestora gula bromsar med grönt huvud! Eller möjligen tvärtom; gröna med gult huvud. Jättestora i alla fall! Bromsar! Tvi vale!

 

Personligen har jag en myckenhet myggbett på fotlederna. Plötsligt är jag god för myggen och får dessutom kvarstående men (=kliande bett), en nyhet som inte alls glädjer mig.

 

Och slutligen hade Tigger två och Ying en fästing igår. Frontline fungerade därmed någotsånär i fyra veckor, suck. Igår applicerades nya dosisar på dessa två fästingmagneter, Betty och Olle som inte är särskilt goda alls fick slattarna, och Jazz kör på ett uråldrigt Scalibor som jag hittade i en gömma (=i en äggkorg, som hänger i ett fönster. Ni ser ju hur jag har det!) - Jazz tål Scalibor och är inte fästinggod och dessutom syns ev. fästingar väldigt väl på honom redan i krypstadiet. Hittills har han varit fästingfri, peppar, peppar.

 

Igår kväll tog jag en promenad med bara Tigg och Ying och Betty (varför alltid dessa tre? För att Tigg och Ying kräver minst tre timmars motion per dag och för att jag kräver att Betty skall motioneras på det att hon icke skall skala runt och kräva att få bli kastad frisbee åt hela tiden. Olle och Jazz är rätt nöjda med en 90-minutrare per dag, plus trädgårdshäng/röj). Vi gick ner till ån, och som solen hade börjat värma på kvällskvisten var det rena Venice Beach där! Massor av joggare, tanter som lekte i de utställda styrketränings- och balansapparaterna, folk som hängde på bryggor, broar och spänger. Finfint!

 

I år är det visst alldeles som förgjort med solbrännan - är det sol så är det kallt, och är det varmt så regnar det, ungefär. För det mesta.

Idag såg det först lovande ut men det var så kallt så jag fick nästan blåskatarr av att sitta på trappen (trädgårdsmöbler i all ära, men för att den alldeles korrekta sommarkänslan skall infinna sig så måste jag sitta på trappen och dricka mitt morgonkaffe).

Igår var det GANSKA bra, någon timme på balkongen fick jag till, förutom allmän utevistelse som innebär: fixa med växtligheten, reta maken som mixtrade med gräsklipparen (och pillade isär den och lyckades få samman alla delarna igen så att den nu går BÄTTRE ÄN NÅNSIN!), hundpromenera med pyttesvampplockning samt slutligen ta en springtur med Bettan och så en hundpromenad till med Ying och Tigern.

Men i alla fall - nån vidare solbränna uppstår icke på detta viset.

J*klar också.

Betty fick i alla fall hänga med och springa 8,7 km, fast nja - springa är väl mycket sagt. Igår kände jag mig som 100 kilo Jello som skulle hävas upp på två överkokta spagettisar (eller snarare makaroner, considering the length of my legs). Jag var så tung så tung så jag orkade knappt räta på benen! Då är det illa. Men det var i alla fall varmt och skönt och Betty dök ner i ett par rejäla diken som hon hittade, och de var inte fulla med lera ens! Strahlend!

 

Idag läser jag för övrigt Martina Haag: Fånge i Hundpalatset. Very light reading, men ibland skrattar jag så jag inte kan andas. Som när Martina låter fixa håret och föreställer sig att hon skall se ut som Uma Thurman i Pulp Fiction men i stället kommer ut som Sven Melander som trollet Rulle. Eller skrudar sig i nåt pälsigt och tror att hon skall vara Kate Moss men ser precis ut som en ledsen Stoffe från "De kallar oss mods".

 

Fast jag får ju erkänna att enda anledningen till att jag köpte boken (på Brödet och Fiskarna för 3 kr) var att ordet "hund" ingick i titeln.

Annars tycker man ju att jag borde ha lärt mig, av alla de gånger som jag har studsat till och fördjupat mig i texter av "vår hundspecialist" eller "tema hundvård" eller "föryngra din hund" - bara för att finna att det är min egen personliga läggning i kombination med min skröpliga syn som har lagt till ett "n" där inget skall vara. Blä, vem intresserar sig för "tema hudvård", va?!

 

 

på färdens besvär ingen klagar

vi sjunga var vi gå: hallå, hallå!

 

Japp, igår tog vi en långpromenad i alldeles fabelhaft strålande sommardagspromenadväder. Varmt som tusan men med då och då en svalkande vind, smultron så det räckte och blev över och en väska full med vatten och stärkande medicin (hundkex och äpple).

I tre och en halv timme traskade vi, eller rättare sagt strosade, och gjorde små vilopauser här och där.

 

Vad man blir glad av sommar och sol! När kroppen känns liksom vaken hela tiden, och nästan smidig. Bikram yoga, fast inte.

Efter förmiddagspromenaden igår, på hemvägen, gick vi över en gammal åker med grönt ända upp i midjehöjd på mig. Det finns en upptrampad väg där, den bestod av torr, sprucken lera som nästan dammade fast inte riktigt. I alla fall - när vi kom in på den där vägen, där grönskan stod så högt, då slog fuktig värme emot oss och det luktade högsommar. Det var en stund av sån glädje i den där värman. En stund att komma ihåg.

 

Hur som helst tog vi morgonpromenaden upp till klubben (wow! jag på klubben!) där vi lektränade agility. Alla planer på klubben är minst sagt långrufsiga för gräsklipparen är pajko, men det fanns hopphinder, slalom och tunnlar utställda så dem makade jag runt och byggde en bana. Stackars lille Tigern skulle nästan ha behövt en machete för att ta sig fram, men han är ju byggd för att klara motigheter. Ju svårare desto roligare, tycker Tigern. Fyra hundar i taget satt bundna medan en hund gjorde ett varv eller två.

 

Efter löptikstressen och uppsatsstressen och leta-böcker-stressen och hjälp-barnet-skall-åka-bort-stressen och den sortens så blev det bara - tvärnit.

Jag är så ledig så ledig, så fågelfri så jag vet knappt vart jag skall vända mig!

Och som ett brev på posten kom förstås en huvudvärk på gränsen till kr*ks och elände, och rotera i sängen hela nätterna.

Precis som det skall vara, alltså, i början av en välförtjänt ledighet.

Och det ger sig väl. Det är bara det att när man plötsligt inte har någonting att hänga upp sig på så blir det liksom - INGENTING.

Jo förstås, igår försökte jag gå ut med hundarna tre gånger.

Just försökte, för trots att solen sken från en klarblå himmel varje gång jag rustade jurren och mig själv så vräkte regnet ner som Niagara-fallet så snart vi kom till grinden. Märkligt! Efter tredje vändan med den sortens gav vi attan i hela alltet, det blev ingen promenad igår.

Betty och Jazz blev ilsknare för varje gång, för det regnade inte litet heller, och trots att det bara är ungefär 5 meter från trappe till grind hann de bli alldeles genomblöta. Och ilskna. Dessutom regnade det med sådan iver och styrka att det faktiskt gjorde ont.

Olle bara fnös på sedvanligt sätt och trodde att det var nåt nytt, lantligt påfund.

Tigger och Ying fattade ingenting, de såg bara yra ut och begrep inte varför vi inte skulle ta en långis, i det härliga promenadvädret.

Så tycker de om allt väder, utom möjligen 37 grader celsius. På plussidan.

 

Även om jag personligen föredrar nattligt regn kan jag inte förneka att det behövdes några rotblötor, för att svampen skall frodas.

 

Igår var det klibbvarmt hela dagen - när det på kvällningen blev litet drägligare tog jag Ying och for till stora-skogen-med-trail-spåret och så gav vi oss ut. Raskt började det dugga så det var ju tur att det var Yingis som var följehund, och inte vattuskräckarn Betty!

 

Hur som helst var det halt på blöta rötter och stenhällar, mygg som jag satte i halsen och fick i näsan och ögon, mera fukt än syre i luften.

 

Med andra ord: TUNGT! Ying var emellertid i fin form och drog på bra. Det är roligt att se att han känner mig - han börjar gå i de branta uppförsbackarna och när jag fortsätter att springa, eftersom jag faktiskt vågar mig på det nu för tiden, springer han vid min sida och tittar hela tiden på mig. Som för att säga mig nåt, t.ex. "tar du inte ut dig nu?" eller kanske "duktig matte!". I alla fall - jag har god draghjälp av honom, men inte just i uppförsbackarna, där det behövs bäst.

 

Däremot behöver jag bara säga: -Sakta försiktigt! till honom i nerförslut eller där det är särskilt rotigt och stökigt, så lugnar han sig och anpassar tempot. En lustig hund - han lär sig aldrig "kommandon" som sitt och sånt, men såna här "praktiska råd och anvisningar" kan han hur bra som helst.

 

Oj, vad jag har varit tyst på sista tiden!

Eller - tyst och tyst... Jag har tjattrat ungefär oavbrutet, det har jag, men när det gäller det skrivna ordet så har det mest gått till sånt därnt nödvändigt.

Onsdag till fredag läste jag 850 sidor, tack och lov bara på engelska och svenska, samt författade tre uppsatser av olika längd.

Tur man inte är dyslektiker!

 

Nåväl, trött blev jag ändå, men jag höll mig VÄL inom tidsfristen för alla tre så jag är ganska nöjd. Sen får vi ju se om jag får lov att göra om något, men jag håller tummarna i smyg.

 

Jallafall - sån där mental, eller intellektuell, urladdning tar på krafterna, även i efterhand. Sedan igår afse runt halvåttasnåret har jag sommarlov.

Idag har jag vankat som en orolig höna, legat och dåsat - inte vetat var jag skall göra av mig liksom. (Fast redan 7.40 i morse var jag ute och hundpromenerade, så jag är inte alldeles fördärvad.)

 

Det får nog ta en stund att hitta mig själv igen, men nu skall jag bara ha ett lång, pankt sommarlov och göra precis ingenting alls annat än vad som faller mig in. Konstigt!

 

Hur som helst har äldsta barnet numera avgått med flyg till Toulouse, där hon skall stalljobba hela långa sommaren. Det hjälps inte att barnen blir stora och förståndiga, man oroas liksom ändå.

 

Minns ni Pelle Almgren? Det gör inte jag, men det där om och om igenet har bitit sig fast.

 

Och det passar så bra så bra för mig som om och om och ..... (ad infinitum) skjuter upp och tror att det är två veckor kvar fast det är tre dagar och - ja ni vet. Ni har väl hört hur jag låter, mellan varven.

 

Nu skall jag alltså skriva en svensk uppsats på 10 sidor, en engelsk på 8 samt en engelsk på 2-3 till på fredag kl. 21.

 

Hur tusan skulle jag kunna veta att den 7:e skulle komma så hastigt efter den 4:e?!!

 

Men vi  har i alla fall hunnit vandra i skogen igen. Vi tar små 5 kilometers "reclaim the skogen"-svängar så ofta vi orkar, för än är det mycket i skogen som inte har hunnit inventeras sedan snön hastigt och lustigt försvann.

 

Nu är det alldeles alldeles vitt i markerna igen, men den här gången är det av liljekonvaljer och smultronblom. Om alla di där smultronblommorna tar sig så lär jag komma hem med rund och välfylld mage efter alla promenader snart! Hemmavid är körsbärsträden fulla med ganska stora gröna bär, så även den sortens kommer jag (och fåglarna) att kunna smörja kråset med, om det inte blir några hemska järnnätter som sätter käppar i hjulet.

 

Löpningen är för övrigt ganska mycket över; Ying blir litet besvärlig ibland och Jazz vill förstås inte ge upp så lätt. Men EGENTLIGEN är det slut, det är slut, det är över nu. Tralala.

 

Nej, vet nån vad: nu måste jag ARBETA!!

I söndags var det dags för utställning. Opp å hoppa kl. 6.15, tvi vale och tvi igen! Det tyckte bubblan också, och att sen åka bil i två timmar var äckligt också.

 

Åka bil med hundsällskap är hon helt  d'accord med, åka bil ENSAM I BUREN är genomtrist. Betty satt rätt upp och ner och muttrade oavbrutet tills vi var framme.

 

Väl där gick det undan; jag trodde det skulle ta tid och få väntas och väntas enär "vår" domare var sjuk och domar- samt ring-ändring hade måst ske.

 

Men icke sa nicke! Kvickt som ögat var det vår tur och kvickt som ögat fick lilla B omdömet "excellent"!! Lilla jag höll på att trilla baklänges samt fråga domaren om han inte ville tänka efter en stund till. Men maken var nöjd (han hade tidigare hävdat att staffe-rasstandarden borde ändras för att mer överensstämma med lilla Bs exteriör. Lilla B är liksom hans norm för hur den Perfekta Staffan ska se ut. Rikslikaren, eller Världslikaren) - nu skrattar han rått så fort jag yttrar nåt om nån hund och påstår att jag är världens sämsta hundexpert. Nåja, det kan det väl vara värt.

 

Nåt CK räckte det inte till - hon var den av unghundstikarna som hade mest utveckling att göra, men det var ganska skönt, för det innebar att vi kunde ge oss av hemåt efter bara nån timme i Himmelstalund.

 

I alla fall har jag av maken, Katrullresan och wikipedia lärt mig att Norrköping ibland kallas för Peking (ursprungligen kallades Söderköping för Nanking) och eftersom Betty närapå blev Miss Norrköping i söndags så kallar jag henne helt logiskt för pekinges numera. Jag är säker på att det kommer att lugna många som ibland ser på henne med viss oro och med darrande stämma undrar "Det där är en sån där kamphund, va?". "Nejdå, nejdå, det är ju en PEKINGES!" kan jag då returnera, till fromma för såväl deras sinnesfrid som min känsla för allmänt bus.

 

Igår kväll, runt 23, när jag släppte ut hela bastardligan för sista rastningen - då anade jag oråd direkt. Alla sprang med nosarna som nitade i backen och strax hördes fräs och gläfs och ett högt "krrrrrrr".

 

Varning, varning! Igelkotte on the premises!!

 

In och hämta skodon, ut och ta ta itu. Så här var läget:

Tigern hoppade fram och tillbaka framför kotten, ivrigt terriergläfsande.

Ying hrrrrmade och puttade med mule och tassar.

Jazz tog en tugga och gallskrek.

Olle och Betty var som bortblåsta.

 

Så: ett fermt "nej!" till Ying, fösning medelst fötter och ben av Jazz samt rynkade ögonbryn åt Tigern. Minsta barnet kom ut och kopplade Jazz, sen gick vi in. Betty dök fram från bakom hallonhäcken, Olle från nån annanstans.

 

Undrar vad som hade hänt. Hade lilla B provsmakat kotten och fått, som man säger, rivet skinn? Eller var hon inte intresserad från början ens? Att Olle inte är nån kottbitare visste jag redan, och är glad åt. (Däremot hade han häromdagen lyckats uppspåra och bära runt en av tidningspapper framställd och grant bemålad påsktupp. Pudlar är fågelhundar, nämligen.)

 

Hur som haver: årets första Close Encounter med samhällets fiende No 1 avlöpte högst nöjaktigt. Helt oblesserad inkräktare, inga kottpiggar i hundnosarna, ingen mersmak väckt hos lilla B.

 

Tack för den, dårå!

Idag är jag på uselt humör - jag har så vansinnigt mycket att göra så här i slutet av terminen och koncentrationen är det inte så helt med, när hundar ylar och tjuter i varje smatt och vrå. Nu är det kaos på femte dygnet, kan det inte vara slut snart?!

 

Började dagen med att välta ut en kopp kaffe över hela köksbordet men jag har helt enkelt inte orkat ta bort duk osv - min (lilla) energi fick i stället gå till att skura hall och köksgolven. Golv av träplankor = spruta ut massor av såpa, häll på vatten och SKRUBBA!! Det är inget man gör på fem minuter, inte. I synnerhet inte som åtminstone tre usla hundpojkar tror att man går på toa i varje  befintligt hörn inomhus, när det finns löptik i huset. Bläh! Och sen skall allt äckligt skurvatten moppas upp, det tog fyra hinkar rent vatten att få det snyggt igen. Någotsånär.

 

Men glädjen är förstås stor över att jag kan dricka kaffe igen! Eller - kaffe och kaffe... Gevalia Millicano, som är ett snabbkaffe som är liksom förstärkt med "vanligt" kaffe. Jag tycker det är jättegott, men så tycker jag om vanligt snabbkaffe också. Sånt räknar jag liksom inte som kaffe, men det är gott ändå, smakar väldigt mycket medelhavssemester för mig. Och Millicano är liksom den felande länken mellan vanligt instant och "riktigt" bryggkaffe. (Kokkaffe lämnar jag därhän såsom varande odrickbart.) Hurra för Millicano, och när maken är hemma och brygger vanligt så att jag får den doften i näsan dessutom - då känns det nästan perfekt!

 

Och jag som måste skriva, skriva, skriva...!! Paniken hänger i luften, kan man lugnt säga. Jag känner att det enda jag VILL göra är att ge mig ut och springa, ensam. Långt. Men tji fick jag, för jag är förstås ensam hemma med hela järngänget och maken kommer dessutom hem jättesent ikväll (middag bevars, jojo, det finns de som har det bra!). Jag lämnar ogärna hela basset hemma, för om JAG var Betty skulle jag känna mig kymig till mods instängd i ett par rum med fyra otäcka karlar hamrande på dörrarna utanför. Och ylande. Och det är litet för varmt för att ta henne på springtur nu.

 

Minsta barnet är förresten på något slags skolkamp nu, och titta en så fin direktbild jag hittade:

 

 

 

Igår kväll tog vi i alla fall en rar promenad, bara Ying och Betty och jag. Resten av odjuren lejde jag ut till make och barn, åtminstone en visade en sur min, förstås. Men vi gick rundan upp till ridskolan och tittade på hopplektion igen. Hundarna var så väldigt duktiga och tittade knappt upp fast hästarna dundrade alldeles förbi oss. Betty och Ying bara betade, nämligen.

 

Tvi vale - höglöpstider!

I söndags kl. 11 var det lugnt, i söndags kl. 11.30 var tre småpojkar helt hysteriska, i söndags kl. 12.00 var det på vippen att jag och mina fyrbenta åkte på örat ut ur detta hus, för då hade maken fått NOG och övernog!!

 

Nu är det jag som har fått nog, alldeles precis på vippen att explosidera, men det är bara att hålla andan tills man svimmar, då lättar det.

 

En intressant iakttagelse: Tigern, till sig i trosorna så det liknar ingenting, är alldeles vederstygglig, men - nedrar så snygg han är när han är sån där! Han ser ut som en reklambild för JRT (dårar som går på den reklamen...). Får mig ideligen att tänka på ett citat ur favoritfilmen: I'd fire you... if you weren't so goddamn beautiful out there. Vilken film? Tja, nån noire ur nån fransk våg förstås... eller kanske nåt ryskt 20-tal... eller - äsch då, Blades of Glory förstås. Missa inte den!

 

Igår var det skumma vädret direkt - när vi gick för förmiddagspromenad var det Varmt, capital V, ärmlöst räckte och förslog och hundarnas tungor blev långa, längre, längst.

 

Sen durade det en aning på äftermiddan.

 

Sen blev det lagomare.

Lagomt nog för att jag skulle ta en rövare och ta med BÅDE Betty och Yingispingis på en springtur. En aning oroligt var det förstås.

Och låt mig säga så här: Såna där joggare som tycker illa om hundar som springer lösa i motionsspåren inte därför att joggarna är hundrädda utan för att de blir störda i sin rytm - såna förstår vi nu, Ying och jag.

För: Ying sprang i nomesele och drog mig duktigt - tills Bettan sprang framför fötterna på mig och jag nästan ramlade pladask ovanpå dragkinesen eller tills Bettan kastade sig över Ying och bet honom i öronen (hon gör så när hon är litet kär. Eller trött).

Om och om och om igen fick Ying och jag försöka hitta vår rytm, mer och mer elaborerade vi vårt mentala utkast till insändare i lokalavisan: "Håll Eder hund kopplad å skog och mark, förb*de hundägare!!"

 

Inte blev det muntrare av att det bitvis var nåt så alldeles onaturligt med mygg; det är faktiskt INTE en överdrift att man bitvis skulle ha behövt skidglasögon för man, alltså jag (genusförvirrad?), fick så mycket mygg i ögonen att snavning över rot förelåg som reell risk (föreligger ju alltid som reell risk eftersom jag sir så glist). Fullt av mygg i andningsvägarna också. Argare och argare, både jag och myggen.

 

Hur som helst, 6,5 km avverkade vi, i lusigt tempo. Pannbensbygge, kanske det kan rubriceras. Konstigt nog blev jag på gott (gottare) humör av springturen, fast det blir jag så gott som alltid av springturer. Betingad reflex tror jag, sen den tid då jag sprang alltid och sprang långt - jag hade så väldigt lätt att råka in i "Runner's High", ljuvliga tillstånd, efter nån timme, och nu får jag känningar av detta så fort jag sätter på mig springkläder och -skor. Praktiskt, fast litet jobbigt för omgivningen enär jag blir en aning manisk...

 

Efter springturen var det förstås dags att promenixa med återstånde tre femtedelar av ligan, då gick vi i något mindre mygginvaderade nejder. Jazz ville göra alla sina trix oavbrutet, varför jag fortsatte att snava mig fram. Jazzens favorittrix är nämligen att backa runt mig, från fotposition ett eller ett par hela varv. Då snavar man gärna, om man har fått upp farten en aning.

 

Sen roade vi oss med att äta räkor, dvs. hussen och jag åt räkor så det sprutade skal omkring oss nästan, hundarna tiggde så det bidde våta pölar under deras näbbar. De fick inte lika många räkor som vi, vilket var lumpet av oss.

 

Men det var ännu senare som ödesnatten tog sin början, nämligen när vi hade krupit i säng och jag låg och läste (inte Zola). Eftersom jag hade bäddat rent i sängen låg Tigern och vältrade sig värre än vanligt och trivdes så det var nåt rent smittsamt, då plötsligt - bzzzzzz! Hielp! sa Tigern och flyktade ur budoiren snabbare än man kan säga t.ex. bzz. En fluga, nämligen! De som är så farliga!

 

Därefter försökte jag fortsatt fördjupa mig i min djuplodande litteratur (Proust? Eco? Nähä, men Dostojevski kanske? Tsss - Maria Lang, ju!) under det att Tigern satt och tjöt i trappen. För det att han a) inte vågade vara i sovrummet med det tigerätande flygfäet och b) inte vågade vara ensam i trappen. Jag fick raskt släcka lampan vilket dämpade flugans rörelsebehov, klättra ur sköna sängen och bära in Tigern samt stoppa in denne under täcket, där det i alla fall inte fanns nån fluga. Han var litet spänd ett tag, men sen hördes en djup suck och ett stilla snusande vidtog.

 

Tyvärr tvingades jag upprepa manövern några gånger under natten, eftersom flugan ibland vände sig i sömnen eller nåt sånt, vilket förstås skrämde blåa döden i kattdjuret. Jojo, det är till att vara modig!

 

Allt som allt en föga stärkande natt, vilken dessutom tog sin ände redan kl. 7 då det förb'de billarmet satte igång att skrika och tjuta. Maken var förstås försvunnen till arbetsplats, minstaste lilla barnet tillbragte natten i nåns hemmabio i residensstaden - så stackars lilla Jag fick vackert kila ner och hämta bilfjärren och låsa upp bilen så den tystnade, samt låsa igen. Genom sovrumsfönstret. Tji fick jag, för ett par minuter senare var det blue murder som skreks ute på gatan igen. Låste upp och ringde i förtvivlans mod till maken fyra gånger på två olika telefoner innan han äntligen behagade svara. Att jag skulle gå ut och låsa upp samt låsa igen medelst nyckel. Gå upp! Och gå ut!! Kvart över sju!

 

Fatta vilken ödesnatt, jag kommer inte att bli människa på hela dagen.

Igår hände det mig något alldeles gräsligt - gräsligare än jag hade förväntat mig, till och med!

 

Ni vet den därna presentationen som jag har surrat om? Den alltså, den gick rätt bra - jag hade ju stödanteckningar och lappar upp över öronen så den rann på fint.

Men när alla hade sagt sitt om sina respektive verk (vi är bara fem i klassen, så det gick på nån timme) - då var det dags för han den där herr läraren att fråga ut oss, så klart. Det vet jag ju.

Och vet ni vad som hände? Jo, mitt huvud blev helt och hållet fullständigt komplett TOMT på franska!!! Jag kom tamejtusan inte på NÅNTING på välska språket! Tyska däremot, det kunde jag hur bra som helst! Som tur var visade sig min franska lärare, som knappt kan säga två svenska ord, vara en hejare på tyska (med fransk accent) - men så kan man ju inte ha det!! Till slut lyckades jag väl i någon mån besvara frågorna, på liksom indian-franska. Gah! Inte är det så lätt att utveckla tankar kring sociokritiskt tänkande kring Zola och Balzac och Flaubert när man är tokstressad över att inte kunna språket, och det lilla jag kunde tänka fram kunde jag liksom inte uttrycka i alla fall.

Det var faktiskt riktigt kusligt.

 

Nå, när den pärsen var överstånden (det man inte dör av, ni vet...) så upptäckte jag att jag FORTFARANDE inte kunde ett enda ord franska, jag kom bara på vad saker och ting heter på tyska. Såsom jordnöt - inte en suckis om franska ordet, men på tyska heter det Erdnuss. Jag var tvungen att slå upp det till slut - det heter cacahuète på französisch. (Och varför skulle människan prompt veta vad jordnötter heter på utrikiska, kanske ni undrar. Jo, jag brukar bara hugga ord i luften och se så att jag vet vad de heter på alla möjliga språk. Ibland när jag ska sova kommer jag på ord som jag inte kan, och om jag inte genast orkar slå upp så brukar jag skriva upp ordet/en på en lapp till nästa dag. Så på mitt sängbord ligger det lappar på vilka det står t.ex.: järtecken, gnällspik, hjärnsläpp, runsten, styckmord, hemförlova, vedbod, högborg, sameting. Ibland nästan önskar jag att jag skulle bliva yxmördad i min paulun på det att kriminalarna måtte få gnugga geniknölarna över mina famous last words.

 

Men nu släpper vi det en stund - jag måste fortsätta med den skriftliga delen av redovisningen idag - det får väl bli google translate... (obs. skoj).

 

I alla fall tog jag en grundlig promenad efter eländet, med bara tre hundar för att Betty skulle slippa ha Jazzens och Olles näsor i umpan hela tiden. (Husse tog småhundarna, lugn bara lugn.) Vi traskade upp förbi ridskolan och tittade en stund på en hopplektion med jättestora och vilda hästar som hoppade över jättehinder - jag blir litet förtjust och ganska mycket skräckslagen. Litet sugen men mest glad att slippa, tror jag. Och orolig för Äldsta Barnet som skall vara stalldräng i franska södern hela långa sommaren.

 

Hur som helst - det var så vackert promenadväder igår kväll. Solen vågade sig fram och värmde litet lagom, syrenerna är precis på vippen att slå ut och det var gullvivor typ överallt. Hundarna var glada och snälla, utom när de fick gå i korta koppel förbi värsta ormgropen. De VILLE leka med de snälla ormarna, sa de, dumma mamma. Sånt är livet.