Pelleskop-livet

Igår, mina vänner - igår var det nedrigt kallt!

Vantar hade varit finfint, men inte tänker man på det förrän man är 2 km hemifrån. Brrrr! 8 grader bara, när man precis har vant sig vid minst tio till - f*sigt av naturen!

 

På kvällningen tog jag en promenad med bara mina tre traktorhundar - av vilka förresten en (gissa vilken!) började löpa just igår, precis som jag misstänkte - och tog en låååång sväng i skogen. (Olle och Jazz var rätt nöjda med förmiddagens strapatser.) Det är så roligt att gå såna skogsvägar som vi inte har gått sedan i höstas - kärt återseende, och alltid är det nåt träd som har ramlat omkull och måste traskas runt. Raskt har man därvid gått vilse, men det hör till sporten.

 

I alla fall - först var det kallt och svartmolnigt, sen började det blåsa isvindar och sen, när vi var som allra längst hemifrån, började det falla ett iskallt regn. Jabbi, liksom. Betty slängde åt mig tjuriga getögon (hund, nöt, get - vilket kritter!) och sa: -Määän, schluta nångång! precis som om det vore mitt fel, det där regnandet. När Bettan blir litet purken faller hon in i nåt slags norrländskt idiom, vilket är ett mysterium - blir hon ännu purknare pratar hon finlandssvenska, och nästa steg är något som jag TROR kan vara meänkieli. Mysko. Tigern däremot, som borde bryta litet på finska enär hans far är Finsk Medborgare, han pratar bara uppsvenska, med lätt lidingöton. Och dessemellan brittiska, RP förstås. När jag tillhåller honom att ge f*n i nåt svarar han helt nosigt: -And why on earth not? och tro mig - han har de renaste renaste w-ljud och ett slut-t som är så mjukt så man vill linda in sig i det och somna. Sen flatskrattar han obildat och hela illusionen brister. Tur att han är bäst, den där tigern.

 

Nåväl, hem kom vi till slut - Tigern och Ying hade nog inte ens märkt att det regnade kalla småspikar men Betty och jag märkte så det räckte för hela ligan - och då var det dags att plocka krypfästingar: två på Tigern och två på Ying. Tidigare på dagen hade jag plockat två fastsittande på Tigern och en fastsittande på Ying. De andra hundarna klarar sig nästan helt utan angrepp. Men det värsta var, att när jag sedan slog mig ned framför min skämsnjutning, Biggest Loser, då killade det så lurigt i min mungipa och när jag äntligen vaknade ur TV-transen och började tänka en aning insåg jag förstås att det - UÄH! - var en fästing!!! Det är så särskilt äckligt när äckliga djur försöker göra intrång i ens mun tycker jag; jag tror alltid att det är det som äckliga nattflyn är ute efter (och därför tål jag inte ens se den där filmaffischen för "När lammen tystnar" - förutom att jag förstås inte tål tanken på att se själva filmen. Blötis.)

 

Ingen ska tro att jag alltid bara håller på att aktivera hundar dygnets alla timmar. Ibland vill jag bara skrika: BLÄH! DUMMA HUNDAR ÖVERALLT! och låsa in mig i nåt hundfritt rum. (Syltkällaren?) Andra dagar tar vi det bara lugnt i största allmänhet.

 

Som igår: på morgonen tog vi en entimmes promenad som bara var strosning och titta på blommor och träd ungefär. Betty sprang lös rätt mycket men de andra fick vackert traska i koppel, för jag hade inte energi att hålla reda på eventuella avfällingar. Varmt och skönt var det, så pass att det var ganska skönt för farbröderna att gå i koppel tror jag - då har de liksom en anledning till att inte stimma omkring så mycket. Och tungorna var långa ändå.

 

Sen gjorde vi typ ingenting, eller - jag läste förstås en massa, och hängde tvätt och letade fram ett par grejer som skall sys om till Betty-trosor (jag börjar tro att hon tänker löpa i otid igen), och vek annan tvätt och stoppade i ny tvätt och åt lunch och sånt. Som mattar gör. Men hundarna bara sov eller hängde med. Ingen aktivering alls, utom den som ren nyfikenhet åstadkommer.

 

Ända fram till hundmiddagen faktiskt, då vi lekte litet allmänt knycka-skor och göra-hyss och sånt, som hör utfodringen till. I synnerhet Ying blir som den valp han aldrig var när det är matdags. Han kanske håller på att gå i barndom, vad vet jag.

 

Efter maten blev det en halvtimmes vila och så dags för promenad igen; den här gången drog vi till skogs. Redan vid grinden blev det kaos och kalabalik för hussen kom hem och Betty blev helt galen och jag måste bli arg för att hon skulle fatta att MAN DRAR INTE I KOPPLET även om husse kommer hem. Sen fick jag släpa henne en bit för att hon faktiskt skulle följa med, trots att husse var hemma, men sen blev det bättre. Och sen blev det mycket sämre för vi mötte en stor svart (snäll) hund och ta mig f*n om inte alla fem odjuren betedde sig som hulliganer - det blev ett j'kla hallå i hela skogen och jag blev så LESS på hela ligan, så det blev korta koppel och order "gå ordentligt!" i 2 km på raken innan de fick gå och strosa litet igen. Men bara en liten stund, sen fick de sina order igen och det var bara för dem att packa och rätta sig, medan jag gick där och osade svavel.

 

Men när vi kom hem igen, i ganska god ordning eftersom de faktiskt vet vem deras frid tillhörer om man bara påminner dem litet då och då, så lämnade jag kusarna inne och stack iväg och la ett litet IPO-spår till Bettan. Och när jag hade hämtat henne och vi hade gått spåret - och det är JOBBIGT, för jag måste försöka dämpa henne och hon är urstark och det är faktiskt rena träningspasset! - så fick hon följa med bort till närmsta parkeringsplats där jag gjorde ett korv-asfaltsspår åt Tigern. Så hem med Bettan, ut med Tigern och iväg på förnyad spårning.

 

Först därefter var det dags för mattens sena middag och de andra mickaboerna fick nöja sig med bara soffaktivering den kvällen - och det är de faktiskt rätt nöjda med ibland. De tycker att det är nyttigt för mig att träna på att ta det litet lugnt mellan varven, nämligen.

 

OBS. VARNING FÖR VÄRLDENS LÄNGSTA EPISTEL, UNGEFÄR.

 

Man blir ju alldeles snurrig på våren, med helger och klämdagar och så solen på det! Snurrigare än vanligt alltså.

Men annars är det mesta som vanligt - jag knåpar på med diverse: idag har jag skrivit ett PM på engelska, resten av dagen skall jag författa på franska, inom kort måste jag författa litet på svenska också. Och så mer på engelska, svenska, franska!

Och detta trots att jag denna tid på året bara skulle vilja vältra mig i ryska, i Ryssland. Tänk så tokigt det kan bli.

 

Hur som helst är det nån här i huset som åtminstone ser alldeles rysk ut just nu, och det är allt Olle det! Igår kväll tog jag mig samman och sommarklippte honom, och ni vet sån där pudelfrisyr som heter "Toilette 60"? Sån blev det INTE. Olles frisyr blev nog mera "GULAG '54" eller så - lätt att hålla lusfri men kanske inte så väldigt à la mode. Fast Olle blev jättefin och han är så len och mjuk att ta i! Bild följer, fast egentligen måste man klämma och klappa litet på honom för att förstå hur mysig han blev.

 

I övrigt har jag ägnat helgen åt hundar, i vanlig ordning. Jag var i valet och kvalet om jag skulle åka upp på hel lydnadsträningsdag på klubben i söndags, ville inte precis men tyckte jag borde - då det löste sig av sig själv när jag på lördagkvällen upptäckte att lydnadsdagen redan hade förevarit, på lördagen just! Alltid skönt när en högre makt tar över besluten!

 

Så i lördags blev det så här för vår del:

Jag tog en cykeltur med Ying som blev jätteglad. Cyklade 2,5 km, gick en runda på en km för att bena upp våra kroppar, cyklade hem 2,5 km. Himla prima! tyckte Ying om det.

I förra veckan sprang jag med Ying i drag. Det var roligt! När vi kom till elljusspåret såg Ying en herre framför oss som sprang med en rottweiler - då vaknade vinnarskallen på Ying. Hujj, vad det gick upp för backen! Det är roligt när det går fort för det gör det oftast inte när jag springer. Så klart trodde jag att Ying stod i begrepp att antasta rottweilern (lugn, jag KAN få stopp på honom) men min gode kines bara bogserade mig förbi i mycket god fart och slängde en retsam blick över axeln på den andra hunden. Det var inte utan att jag slängde en retsam blick över min axel på hundgubben - tji fick du, en tant kan springa som värsta kenyanen!

 

Som tur var för mig skulle vi strax vika av in i skogen, då såg inte gubben eller hans rottweiler att jag bröt av till skritt. Men kanske hörde de hur jag pustade och flämtade.

 

Sen sprang vi det underbara naturspår som mountainbikecyklisterna har fixat till, med fina broar och det hela. Högst underbart att slippa det gräsliga lilla elljusspåret. Ying var god och glad och precis så lagom dragig som jag vill ha honom. Han är till stor hjälp men oftast behöver jag inte sprinta (bara när det kommer en gubbe med rottweiler som harar).

 

Några dagar senare flög f*n i mig och jag tänkte att Tiggern skulle få följa med på springtur. INTE i drag, så pass känner jag min pappenheimare, men som sällskap bara. I litet koppel.

Redan 200 meter från vår grind började Tiggern se sur ut: -Tråkigt. Orkar inte. Jag peppade och hejade på och vi tog oss faktiskt till skogen. Bitvis fick jag dra Tigerdjuret. Det gör inte springstilen så vägvinnande precis, så när vi kom till hemska elljusspåret fick tigern, helt illegalt, springa lös - jag tänkte att han skulle få mera drag efter mig då. Icke sa nicke. -Orkar inte. Tråååkigt. Är vi inte framme snaaaart? pustade Tigern och sackade efter mer och mer. Då fick han lubba framför mig, och jag sprang bakom dubbelvikt och klappade händerna över hans rumpa samt kom med uppmuntrande tillrop.

Det är jobbigt att springa så, det är det.

Tigern såg fullkomligt lealös ut, hade han haft en sarg att släpa sig runt armledes hade han gjort det. (Han såg precis ut som ett bekant konståkningsbarn (inte mitt!!) som alltid var helt utmattad och blodsockerfallen och la all sin energi på att skrika på sin mamma.) -Vill inte. Trött. Orkar inte. Gå - hem - nu... pustade Tigern, med uppbjudande av sina sista krafter.

Tills han plötsligt satte nosen i vädret, drog in ett par gånger - och så satte av i värsta spurten rätt in i moraset, bland dyiga gropar och nedfallna träd! Ett rådjur förstås, hjälp!

Så först lopp rådjuret, sen kom Tiger som plötsligt inte var det minsta lilla trött, och så jag som blev det i allt större utsträckning men som gav mig djur och getter på att hunden inte skulle komma undan.

-Roligt! sa Tigern, matte jagar också!! Kom igen matte, nu tar vi det!

Men mitt i ett språng över en nerfallen fura hörde jag doktor Pers röst eka inom mig: -Precis som vanligt, men inga hårda intervaller! och något sa mig att jakt på rådjur över hinderbana, det måste nog räknas som hård intervall. Då blev jag stående och kastade raskt en blick på klockan för att ha koll på NÄR min lilla hund försvann för evigt. Hemskt, var det!

 

Men exakt 1 minut och 13 sekunder senare dök lilljägaren upp igen, med en helt ny glans i ögonen och hela den lilla rultiga kroppen sprakande av energi. -Vad sitter du här för, skulle inte vi springa?! sa Tigern, och så gjorde vi det, efter ett grundligt pusskalas förstås. Men fortsättningsvis blev det koppel på för tigerns del, och när han väl hade blivit således uppvärmd lubbade han på riktigt bra sen. Jag vet inte riktigt hur jag skall implementera den kunskapen om tiggerns uppvärmningsbehov vid framtida träningstillfällen, men jag klurar på det.

 

I alla fall kändes den där milturen i söndags som rena semestern efter detta, men igår var det dags igen, och nu var det gamla Bettans tur.

 

Betty promenerade 5 km på förmiddagen - varmt! - promenerade 4 km på eftermiddagen - varmt! - och så sprang vi 6 km på kvällningen - varmt! Trött Betty var det sen - är fortfarande, faktiskt.

 

Med Betty är det så här - hon får sele på sig för hon borde kunna dra. Och så sätter jag på mig dragbältet och så kort tolkkoppel däremellan.

Sen säger Betty: -Man får inte dra i kopplet! och ser ut som en söndagsskollärarinna av den gammaldags sorten som talar om något  utomäktenskapligt. Ungefär. Och så tassar hon så fint vid min sida, eller möjligen litet bakom, så att jag sånär snavar på kopplet upprepade gånger. Det är rätt jobbigt. Även med henne försökte jag med springa-bakom-och-klappa-händerna-metoden, men se det ville sig inte alls. -Tänker du slå mig, eller? undrade Betty och rullade med ögonen samt hoppade ut i mossan. Så att jag nästan stöp, igen.

 

Sen kom det en orienteringsgubbe knallande mitt på småstigen, han var jättehemsk och farlig och Betty hade aldrig sett på maken till rysansvärt. Sen fick hon bli losskopplad och tog sig faktiskt fram till farbrorn som till och med hade ett par hundkex att bjuda på. Men var litet farlig ändå.

 

Efter den vändan hade hon faktiskt fått upp andan så pass att hon kunde dra mig en aning, eller i alla fall ligga före i sträckt koppel - då blev springturen faktiskt riktigt behaglig. En stund, för sen dök det upp en ny orienterare, ute i vilda skogen vid sidan av stigen. Jättehemskt!! Betty reste ragg, morrade, gläfste, skuttade mot och från och upp och ner. Det är jobbigt att ha en 12-kilos studsboll fästad vid sig, kunde jag konstatera. Men till slut försvann ju till och med det hemska hotet, och vi lubbade vidare, i ganska god stil.

 

Men på hemvägen hamnade vi bakom Varghunden, hu! Betty är jätterädd för varghunden, som alltså är en irländsk dito, hon reser ragg så hon ser alldeles strävhårig och otrimmad ut samt utstöter skumma ljud som är litet morr och litet hjälp. Vi gick en stund och hon tvingades koncentrera sig på att gå vid min sida - det var svårt men det gick. Sen råkade hon kasta en blick bakom sig - och där gick keeshonden! Den som är så farlig! Och till Varghunden framför oss hade nu Snälla Svarta Hunden sällat sig, det är en hund som alltid går okopplad och alltid är lydigast i stan och brukar bära hem saker från affären, såsom en hel påse med hamburgerbröd häromdagen. Men som sagt - ytterst farlig!!

 

Men matten började få nog, så vi tog sats och sprang rakt mellan Hemska Varghunden och Hemska Svarta Hunden, därmed lämnande Hemska Keeshonden bakom oss - och efter bara några enstaka  åka-på-rumpan-för-jag-är-så-rädd var vi förbi och Betty skrattade stort och viftade på hela sig och sa: -Jag skojade bara för jag är inte rädd för inte ingenting, jag!! och jag sa att det hade jag förstås förstått för det vet jag ju att Betty är modigast av alla i hela världen, ÄVEN om inte alla bröderna är med.

 

(Det är bara det att det inte precis märks.)

Plötsligt blev det vår på riktigt, och glad i hågen gav jag mig ut i trädgården för att räfsa.

Raskt räfsade jag mig till några präktiga högar på gräsmattorna samt dessutom ett par rejäla blåsor i tumgreppen. Aj och oj och färdigräfsat!

Dessutom hade jag Jazz och Olle i varsitt snöre kring min midja, på det att de icke måtte springa och skälla på förbipasserande hela tiden. Klokt och förståndigt, men en aning knöligt tillsammans med räfsan.

Hussen och Äldsta Barnet, hemma över helgen, passade på att vika ihop jättestora presenningar. Intressant att skåda reaktionen hos hundarna när dessa jätteplastsjok böljade i vinden och betedde sig. INGEN reaktion blev det. Betty blev nästan invikt i en, det gav hon tusan i. Tror knappt hon märkte det. (Däremot kan hon bli rädd som en arabhäst för en sten i skogen som hon har gått förbi tusen gånger. Lillfjollan.)

 

Framåt eftermiddagen tog jag mig en joggingtur alldeles ensam, för det var ändå för varmt för hundar att lubba och dessutom är det skönt att någon enstaka gång få vara ensam och lyssna på musik. En mil plus hundra meter blev det totalt, det var riktigt skönt men NEDRIGT varmt! Eftersom det blåste så rejält men var soligt hade jag skrudat mig i sport-BH och direkt på den en tunn tunn vindjacka. Förbaskat enfaldigt gjort eftersom jag var tvungen att behålla jackan på  hela tiden då jag, äldre troende fruntimmer, inte kan kuta runt i bebodda trakter i bara behån, heller! Men jag drog ner blixtlåset i jackan så långt som anständigheten tillät och är därmed elegabelt sprutlackerad i en trekant fram på bringan idag. Aj!

 

Efter grundlig sträckning av alla stela muskler, dusch och någon liten matbit var det sedan så pass afton att jag kunde ta ut tre mickaboer på hundpromenad. Konstigt nog kändes inte benen så trötta då, men det kändes som jag höll på att somna där jag gick! Som tur var gjorde jag det enkelt för mig och gick runt elljusspåret, annars kanske jag hade gått vilse, i sömnen.

 

Men när jag efter denna halvmilapromenad ställde mig att stryka var det inte utan att det ploppade upp små ilskna tankar på varför just JAG alltid måste stryka gemensamhetsstryket, örngott och linnehanddukar och sånt. Bäst jag stod där och puttrade kikade jag ut genom fönstret och såg en HUND! Hos grannen som inte har nån!

 

Jag insåg genast att nåt var annat än det skulle och snappade åt mig koppel och lämpligt halsband samt skuttade in på grannens tomt. Det var en amstaffblandning i så där ettårsåldern som höll på att gräva i deras potatisland, och när jag knackade på (och drev upp stackars grannen som OCKSÅ har alldeles nyss bliviit blindtarmsopererad!) så hade han förstås ingen aning om vad det kunde vara för hund, men han tog med sig litet falukorv ut och så försökte vi infånga krittret. Allt för att undvika hastiga trafikdöden.

 

Nåväl, hunden visade sig vara inte alls infångbar, den var Bara Busig, och det rejält ändå. Till slut sprang den ut från tomten och längs gatan, ömsom på trottoaren, ömsom kors och tvärs. Och inte en ägare i sikte. Tills en liten unge på HÖGST tio år dök upp med sele och koppel i famnen och berättade att hunden hade krupit ur selen. Och att mamman inte ville ha med hunden att göra.

 

Men i allsin dar - hur kan man släppa ut ett litet vilset barn med en olydig hund i 35-kilosklassen, och dessutom i sele?!! Ungen var helt bortkommen och hade ingen aning om hur man skulle kunna få tag på kräket, dessutom var han litet rädd för den, för när hon gjorde leksprång sa han: -När hon gör så där tänker hon bitas, akta! Och det hade han väl rätt i, men det var ju bara ohämmad buslek. Jag tog ut Ying att locka fram henne med, men hon sprang visserligen fram och bushoppade på honom litet men var alldeles för yster för att låta sig fångas.

 

Mera tjat på ungen om att han måste hämta nån vuxen gav ingen utdelning alls, jag ringde polisen och hörde om de kunde göra nåt (kunde de inte), och till slut gav jag helt fegt upp - för vad katten skulle jag göra?!! Inte roligt att tänka på att hundstackarn kunde bli överkörd, men ärligt talat - vad har den för liv att se fram emot, med de förutsättningarna?

 

Till slut löste sig dock frågan, ungens mor dök faktiskt upp och fick hunden att stanna så pass att hon kunde fånga den och släpa den hem till höghusen där de bor. Jag håller förstås tummarna för att en vuxen skall rasta hunden i fortsättningen men känner inte stort hopp. Tyvärr.

 

Hur som helst som haver: om nu denna hund hade kostat si så där 13000 pix så hade den nog inte hamnat i denna familj, och det hade nog varit det bästa det. Och då menar jag inte för att de inte kan skrapa ihop den summan, utan för att ett sånt pris betalar man bara om man VERKLIGEN vill ha hund. I de flesta fall. Och något alldeles brinnande intresse för hundliv och långa skogspromenader tror jag, fördomsfull som jag är, inte förelåg i detta fall.

 

Hundstackarn.

 

 

Idag var det faktiskt en riktigt skön majdag - alldeles varmt!

Jag började dagen med en ensampromenad med Ying och tigerdjuret, bland annat besöktes en lekpark. Resultatet kan beskådas ovan. Varför i hela världen det står nåt annat datum sist i rullen begriper jag inte; det är i alla fall inte JAG som har skrivit dit det. Det har bara blivit, ytterst skumt!

 

I alla fall var det nästan too hot för Ying, vi var tvungna att vila på två parkbänkar.

 

På eftermiddagen tog jag en cykeltur med Betty Boop - cykelmotion är det bästa hon vet numera! Och SOM hon kan trava - jag trampar så benen blir som spagettisar men hon bara ökar traven och ökar traven! Men om jag hojtar till litet kan hon börja galoppera - fast jag tycker förstås att trav är bättre, bra att länga stegen så där.

 

-Vad ska du göra på Valborg, då? frågas man ideligen ideligen. Och tro inte att di undrar huruvida man ämnar ge sig ut med banderoller i arbetarkampens tjänst. Nix, för med "Valborg" menas numera 30 april. Knasigt!

 

Men nu är det så här, att Valborg har namnsdag den 1 maj och idag firar vi således ValborgsmässoAFTON (analogt med julAFTON som kommer före själva juldagen) och därför borde vi nu rimligen uppmärksamma Mariana en aning.

 

Hm. Vem Mariana känner man som man kan uppmärksamma? Var inte Björn Borg ihop eller gift med nån Mariana, tro? Jag googlar och ser att det stämmer. Dessutom finns en drottning av Portugal, ett helgon från Ecuador och litet annat löst folk. Dessutom tycker jag mig minnas att det finns en agility-person i Sala  med namnet Mariana. Grattis, allahopa!

 

Men annars då - hurudana är planerna? Tja, inget bål och inga fyrverkerier för mig. Ingen champagnefrukost blev det heller (det blev blåbärsyoghurt och vitaminpiller, men det sistnämnda intogs i bubblande form, så nästan så!); champagnegaloppen tror jag också vi skippar (been there, done that, mått illa av that också, för den delen) och nån forsränning att tala om tror jag inte jag kan uppdriva här i vår lilla å. Men det skulle inte förvåna mig om maken (ledig från jobbet) drar till med nån liten otäck sillbit till lunch, han är svår på sånt. Dessbättre är han inte svår på de flytande tillbehören, så det vore synd att klaga.

 

Hur som, mina egna planer för Marianadagen är såsom följer: 1. gå till skogen (KOM MED, KOM MED PÅ VANDRINGSFÄRD I VÅRENS GLADA TID). 2. läsa franska. 3. träna torka tassarna på mattan (hundarnas tassar, primärt). 4. gå nån annanstans. 5. lyssna på studentsångare på radion, om jag kan hitta några, 6. ta en bild på Betty med ett helt ägg i munnen (Bettys, inte min. haha!) 7. städa litet på övra toaletten (too much information, jag vet). 8. läsa franska

 

Man har det hektiskt, har man!

 

Så här års är det ju full rulle på tävlingsplanering och tävlingar och träningar och hela konkarongen som hör därtill.

Jag har förstås känt att nu borde vi verkligen ta itu med det här,  hämta upp formen, anmäla oss nånstans, kolla kalendern. Och SOM det har burit emot.

På alla möjliga sätt har jag försökt peppa mig och tänkt att "i morgon, DÅ kör vi igång". Men inte har vi kört igång, heller.

 

Och plötsligt kom jag till insikt: vi har blivit skogsmullar!! Jag har inte minsta lust att streta runt på tävlingar och vänta i det oändliga och vara nervös på platsliggningar (nervös för att nån annan hund skall ställa till nåt) och titta på bordercollies, aussies och schäfrar i det OÄNDLIGA - jag har lust att vara i skogen eller på andra små trevliga promenader!

 

Så: vi tränar rätt mycket lydnadsmoment, det gör vi - men jag tror tamejtusan att vi sk*ter i tävlandet. Varenda tävling tar ju en hel j*kla dag, fast den egna aktiviteten klaras av på 5 minuter. Även om vi tävlar här hemma (SÄRSKILT om vi tävlar hemma, om man skall döma av den fullkomligt sanslösa planeringen sist vi tävlade här...). En hel dag, alltså, som vi i stället kan ägna åt att traska i skogen, träna små trick hemma, hänga i soffan, gräva i rabatterna...

 

På ett sätt känns det som ett misslyckande, att inte fixa de där titlarna. Men samtidigt - HUNDARNA bryr sig ju inte!! De vill bara göra saker de, och ärligt talat får de ju fler köttbullar på träning än på tävling!

 

Så jag tror det får bli så. Därmed icke sagt att Betty inte skall lära sig ett perfekt fotgående, för det ska hon om vi så ska stupa på kuppen både hon och jag.

Fast just för tillfället tränar vi mest på att torka tassarna på mattan. Det går bra och är roligt, och mitt i övningen kommer ofta Ying och sträcker ut sig i sin fulla längd på mattan.

Det får han rätt bra betalt för.

 

Men oj! Blev det inte mer?

Sommaren alltså, den vi fick njuta av igår. Den som inspirerade till skogspromenad på kvällen - tänk att det är ljust ända till klockan 21! Och doftar så gott.

 

Fast idag är det inte ljust ens klockan 9 på morgonen. Det är jääääämngrått, och drisslar. Usch, vilken anglisism, men det är så onomatopoetiskt rätt: drizzle. Det är ju så det låter, smått regnpjunk som tillrar mot asfalten och gruset.

I gräset mera som fräser det en aning.

 

Betty och Ying har haft sin sedvanliga morgoncirkus - stor brottningsmatch, tjyv-och-polis, akrobatiska knep och hemska ljud.

Det är ytterst förtjusande att betrakta!

Fast blir jag stående för länge i uppenbar admiration så kommer Ying och biter mig. Alltså - han suger in min ena handled och tandbearbetar den på ett ganska ömsint sätt.

Dessvärre blir därav Bettan tämligenninspirerad - hennes tänder brister en aning i ömsinthet, men tanken är god.

Jazzen snarkar i fåtöljen så det känns vibrationer genom golvet ända upp i pinnstolen som jag sitter på. Fördjupad i Tadié: La critique littéraire. Vilket sömnpiller!

Tigern ligger på sida på golvet och sprattlar med tassarna samt småbjäbbar. Han jagar något stort och farligt i sömnen och detta stora och farliga är jätteskrajset för Tigern. Så klart.

Olle ligger i soffan och plirar på mig. Han har något misslynt i blicken. -Merde, säger Olles blick. -Parbleu, fous le camp, tant pis, baguette! -Här i Sverige talar vi svenska, Olle, säger jag och känner mig som barnens allra uslaste småskolelärare (som inte var deras, men som la sig i Precis AllTing). Jazz vaknar till, höjer ett ögonbryn och fnyser: -Jo tack, det känner vi till. Bara för att jag brukar gripas av desperation ibland och hojta: -SILEEEEENCE, LES ANIMAUX! CHUT! (För att inte tala om den gång då vi gick i skogen och jag tränade min ryska på hundarna och ett förbipasserande par utbytte floskler om "utlänningar som kommer hit och länsar våra skogar". -Det finns så det räcker åt alla, sa jag då, glatt. På svenska. Haha. Det är så roligt när vuxet folk rodnar.)

 

Nu har jag förspillt, förslösat och förött 10 minuter härstädes och konstaterar: detta bär sig icke.

 

En tillhållan, bara: ni tittar väl på hästeri från Göteborg då och då, på televisionsapparaten? Igår såg jag dressyr - särskilt roligt är när hästarna blir jätterädda för nånting och går överstyr. Dessa supervältränade, genomarbetade, vansinningt lydiga hästar blir alldeles som vanliga kritter, fast liksom ännu mer eftersom de är så på tårna hela tiden. Man tjusas, gör man.

 

Farväl.

Just nu håller jag faktiskt på och chattar med en Ytterst Framgångsrik Svensk Författare. Spännande, och snällt av vederbörande att ställa upp för en bunt litteraturstuderanden. Nog blir man sugen på att skriva Den Stora Svenska Episka Romanen själv, fast det stannar vid ett sug. Jag läste alldeles nyss nån siffra på hur stor andel av Rikets Befolkning som skriver för skrivbordslådan - det var ett oväntat stort nummer, men inte ens dit kan jag räkna mig. Jag skriver inte alls! Däremot säger jag ofta att jag SKA skriva just den där Stora Svenska Episka Romanen. Och få Nobelpris. (Allt för att slippa "jobba"...)

 

Nåväl, det är verkligen givande att få fråga en Riktig Författare om allting man undrar över och få såna "riktiga" svar.

 

För övrigt kan konstateras att LSD, som alltså inte var så lång, gjorde hundarna Trötta. Jättetrötta! De slocknade ungefär omgående och sen snusades det korsvis i hela huset. Och märkligt nog hade jag blivit pigg av promenaden i stället, så jag läste och läste och sen städade jag sovrummet och läste litet till. Och hängde tvätt och stoppade i mera tvätt, och mickaboerna orkade knappt röra sig ur fläcken, trots att mattebiten sprang kors och tvärs och upp och ner. När hände DET senast?

Börja dagen med litet LSD, det låter väl finfint?

 

Ja alltså - LSD som i Long Slow Distance. Fast så särskilt lång blev den inte, bara långvarig.

 

Idag har nämligen närapå sommaren kommit till den fjällhöga nord och vi firade med en rejäl strosning - 5 km på 2 timmar, då går det inte fort heller! Och då räknade jag ändå inte in den kvart som det tog oss att avverka 100 meter, enär vi träffade på grannfrun alldeles runt hörnet och blev ståendes och pokulerade en stund.

Sånt är också nyttigt för hundar - att man faktiskt får stå/sitta/ligga och vänta ett tag, fast man har lust att komma vidare kvickt.

 

Sen strosade vi iväg och gick ner till parken längs ån. Vattenmängden börjar bli mer normal och fullt av skrattmåsar och gräsänder simmade omkring och såg förnöjda ut. Betty tycker det är hemskt intressant när änderna landar på vattnet och det liksom fräser kring deras fötter, men annars bryr hon sig inte så värst.

 

Hundarna är alldeles ovana vid sån här värme, så vi gjorde en liten paus i halvlek och bara satt i solen och slöade. Nåja, jag är ju också alldeles ovan vid värmen, men jag hänger i alla fall inte med tungan och flåsar (annat än i smyg).

 

I morse var jag Helt Död Fortfarande efter tentaläsning, tentaångest och tentan i sig själv så jag tog mig helt sonika en sovmorgon.

Grått och regnigt ute så hundarna var trötta de också -  och så blir de faktiskt väldigt trötta när jag har gjort nåt som jag blir väldigt trött av. Praktiskt.

 

Men när jag väl kom upp - då kom de ju på att det var väldigt hög tid för frukost.

Och då blir det ett spektakel!

 

Tigern springer och bankar på fodertunnan och visar precis var jag kan hämta foderkulorna, och sen bevakar han väldigt noga när jag öser upp: dels kan det hamna nån kula på golvet (jag blir alltid så väldigt darrhänt i just detta moment, tror det beror på hjärtnupenhet), dels måste han se till så jag mäter rätt (eller i alla fall inte för snålt).

 

Betty hittade nåns begagnade strumpa som hon började kasta omkring sig och springa runt runt med - hallen, bokrummet, TV-rummet, skafferismatten, köket - om och om igen och sen byter vi håll. Varv på varv. Sen hittade hon en vante i stället, den behövde också komma runt och se sig om. Upp i taket kom den också, skojigt!

 

Ying försökte slita åt sig dammsugarröret inkl. munstycke som stod och lutade sig i ett hörn - mycket slammer och oreda ställde han till på det sättet, tills Jazz kom och sa ifrån, Tur för Ying att Jazz har tratt på sig!

 

Sen hoppade Jazz upp på köksbordet och dansade en liten dans i jazztakt samt piskade med sin lilla råttsvans så han nästan slog ner disken som hussen borde ha plockat undan innan han gav sig av till dagens vedermödor.

 

Och så Olle - Olle satt i buren och såg förnäm ut. Han tycker inte jag har nån pli på mina hundar.

 

Men SEN ställde jag ner maten - och den relativa friden lägrade sig. Den som låter: slafs, slurk, mnom mnom, raaaap.

Jag tror jag blir galen - idag är nog i alla fall den Stora Dag då jag kommer att bomma en tenta. Tant pis, dårå.

Jag har så mycket fransk grammatik, semantik, syntax och annat merde (rent ut sagt) i huvudet så tankarna inte ens har nåt svängrum, knappt nåt livsrum.

Klart att det står stilla då!

 

Helgen var i alla fall treven, fast jäktig.

Igår var sötsura Ida här med Bettys pappa Nitro, vidare inträffade "valparna" Ozzy och Zac som numera är ett helt år gamla och inte precis några SMÅ underverk längre! Bara underverk, i största allmänhet. STÖRSTA. Jag är ganska kär, framför allt i Zac - han har en så positiv uppsyn, liksom. Vi hade sån väldig tur med vädret, det var alldeles varmt och soligt och vi behövde inte ha gummistövlar när vi ringtränade.

Alla hundar skötte sig bra, vi mattar gjorde så gott vi kunde i alla fall! -Nu blir de nog trötta, sa vi - och när dagens övningar var slut var det JAG som också somnade in helt stilla över min grammatikbok! Den där vårluften, och den där tentaläsningen...

 

Idag är det grått och kallt igen, men det regnar i alla fall inte (än) och det är något av en klang- och jubeldag ety Jazz idag har fått följa med på en vanlig, entimmas alla-för-en-promenad. Tassen ser normal ut nu och han stödjer ordentligt på den, men inomhus när han är sysslolös kan han hitta på att operera litet, tandgripligen, och därmed får han fortsätta att vara vår egen lilla trattkantarell. På promenaden lyckades han dessutom hamna on the receiving end av Yingens stolpbesök, så väl hemkomna dök Jazz och jag ner i badkaret för en omgång med varm dusch och schampo. Det var faktiskt på tiden - även om han inte hör till den värsta skaran geggamojjaröjare så var han ändå litet unken. Det blir ju inte så helt med hygienen under vinterhalvåret, när föremålet för de sanitära strävandena är en liten frusen pinne. Nu ligger han nerbäddad under en filt och snusar högst belåtet.

 

Här några bilder helt frankt norpade från idas blogg - hoppas hon inte blir arg och river mig i håret!

 

Nu äntligen idag - är det vår. Och sol. Och värme.

 

Och i skogen är det Jätteblött, tur att jag har världens bekvämaste gummistövlar, synd att jag inte hade dem på mig idag.

Men det gick ju bra att byta strumpor efter promenaden också.

 

Hur som helst kunde vi idag träna litet sån därn passivitet som hon Bodfäldtskan skriver om. Vi satt på en bänk vid en stig mitt i skogen mitt i solen mitt i värmen.

Det luktade så gott av varma tallar!

Och hundarna blev alldeles varma och la sig på bänken och bara vilade.

 

Begrava näsan i solvarma hundpälsar, det är livskvalitet det! Och då blev jag så glad att jag inte är allergisk, i alla fall inte mot hundpälsar. (Liiitet allergisk mot jordgubbar, i alla fall efter de första 5 litrarna. Tur att jag inte är så väldigt förtjust i jordgubbar.)

 

Igår pölade det på så in i norden så vi tog MORGONpromenaden först kl. 16.00 pip!

 

Men innan dess hade jag hunnit konstatera att Betty kan visst vara ute i regnet, om frisbeen är i bruk.

 

Alltså: det regnar, Betty vill INTE gå ut överhuvudtaget - jag motar henne ner för trappen för att hon ska gå på toaletten. Betty smyger sig upp och in igen, utan att ha gått på toaletten. SÅ kan vi ju inte ha det!

 

Så då kastar jag frisbee i stället - Betty glömmer allt vad regn heter och ränner som en liten blöt blådåre efter sin älskade frisbee (kommer ni ihåg att den lanserades som "flygande flopp" här i Sverige, nån gång på 70-talet kanske?), om och om igen - och rätt som det är övermannas hon av sin blåsa och - tadaa! - går på toaletten. Så enkelt var det!

 

Tänk så behändigt ändå om alla hundar var som Tigern: han sticker ut sin lilla snok och spanar, blir glad i hela kroppen och säger: -Nämen! Det är ju UNDERBART väder för en promenad!!!! oavsett om det är snöstorm, om regnet står som en vägg utanför dörren, det är solgass eller halv storm. ALLA väder är perfekta för en promenad, helst en lång!

 

Nåja, när vi äntligen kom iväg på vår s.a.s. morgonpromenad så mötte vi först Minsta Barnet som kom från skolan, stor fröjd och gamman på Betty och de andra sa faktiskt "tjena!" de också, fast de hade inte riktigt tid med henne. Eller "med hon", som di säger. Nån halvkilometer längre fram mötte vi alldeles oförhappandes hussen, som kom från jobbet (och så när hade somnat så pass på tåget att han åkte för långt. Sånär.). -HUSSE!!!! sa Betty och ormade sig värre än vanligt ända upp i famnen på hussen. Men de andra hundarna blev en aning irriterade och sa: -Det kan inte tusan stanna och hälsa på löst folk var femte minut, honom brukar vi i alla fall se hemma, seså, pallra oss iväg nu! Fast det var förstås lättare sagt än gjort, eftersom Betty älskar sin husse med den hetaste av lågor. Men till slut kom vi iväg och resten av promenaden blev Betty salig över varje karlslok som hon skymtade (och det var rätt många för vi gick vägen bort mot regementet och där äro männen legio) och betedde sig som en riktig karltoka. Hoppas ingen trodde att hon var tränad därtill.