Pelleskop-livet

Å, om det ändå vore så väl att det är sista sucken för vintereländet nu! Jag har hört glunkas att det skall komma Värma i början på nästa vecka, men jag vågar knappt tro det.

 

OM (för det är fortfarande ett stort osäkert om) jag överlever denna vinter (OM den nånsin tar slut) så borde jag egentligen skriva ett långt och innerligt tackbrev till HellyHansen och Craft - dem förutan hade jag gått under, det är ett som är säkert! Men nu är det så väl ordnat att jag har en knippa funktionsunderställ och mellanlager och den sortens av sagda märken, och de fungerar faktiskt. Så väl som något kan fungera, en vinter som denna. Så - TACK, grabbar! (Kan inte föreställa mig att Helly H och Craft är nåt annat än herrar. Sicket genustänk!)

 

Idag är det vidrigare än vanligt till och med, iskall om såväl fram- som baktassar, trots vantar och tjocka sockor i kängorna. Jag tror att kroppen har fått nog av kyla och reagerar på minsta minusgrad såsom på minus trettio. Kanske man kan träna upp sin känslighet, så att man blir så att säga ett finare instrument, ett som börjar skälva och rista redan i environgerna kring +5. I så fall måste jag nog emigrera, åtminstone till Skåne. Där sägs de ha barmark redan...

 

Livet blir så trist i denna långa vinter också - man kan ju liksom inte göra något. Söktävlingen som skulle ha avhållits i helgen är inställd pga massor av snö och is såväl i skogen som på appellplanerna. Där snön har försvunnit är det i stället iskalla geggamojjaträsk.

Inte för att jag hade planerat deltagande i någon söktävling, men ni fattar ju: om värsta bruksgänget tycker att naturen och vädret är otjänliga, vem är då jag att ge mig ut och vara spänstig?

 

För övrigt har Jazz ont i en fot, han lyfter ena baktassen som dessutom är vorden knubbig. Nu har han tratt på sig och jag hoppas att det går bort av sig själv. Ta Jazzen till veterinär är inget jag längtar efter. Inte Jazz heller. Och inte veterinären, om han kände Jazz och hans tänder.

 

Så, mina vänner, så här är läget - vi övervintrar, uthärdar - svärjer och förb*nnar. Och återkommer när vi är på bättre humör.

Tjing!

Trasan, det är jag det. Fast inte Apansson.

Förr: det är alldeles vådligt vad jag har gnott de här sista dagarna - och halva natten.

 

Men igår var jag i alla fall så listig att jag först tog kvällspromenaden (på eftermiddagen, för det var så soligt och vackert) med alla hopa mickaboerna och sedan hämtade vi andan en kvart innan jag tog en springtur med Bara Bettan.

När vi joggar kröker sig Betty kring mitt vänsterben som en IPO-hund! Nyttigt och bra, jag får träna balansen alldeles vådligt.

Efter det var Betty huuuuungrig! Först fick hon vänta på sin middag, för undvikande av magomvridning (som gör vådligt ont och är farligt), sen tyckte hon att den var alltför klent tilltagen. Jistanes, vad den jäntan kan gny och gnälla! Det är nåt alldeles vådligt!

 

Nåja, efter denna rejäla (för att inte säga vådligt stora) dosis friskluft var det bara att ta itu med Rabelais och Montaigne igen - till klockan två i morse! Då lämnade jag in mitt verk - men det ska jag säga att det är nedrigt (eller vådligt) lurigt att få till alla det franska språkets små diakritiska tecken när ygena knappt är som små springor ens. En bieffekt av detta arbete är att Yingen numera går under tillnamnet Rabbelajsen.

 

Och nån sovmorgon blev det ju inte tal om - det är ljust ute tidigt och ännu har jag tyvärr inte införskaffat mörkläggningsmasker till bojejnsarna. Upp och hoppa alltså, mata djur och sig själv och så - för att få litet omväxling i kosthållet - svabba golvet i bokrummet. Och då, då blev jag så VÅDLIGT glad, för:

 

Jag sitter upp till öronen begravd i Rabelais och Montaigne och det är faktiskt inte så roligt som det låter - det är roligare, men hemskt hemskt ansträngande.

Det är verkligen ett riktigt skov nu, med allt som skall redovisas och avtenteras och presenterar och allt sådant, jag känner att det sliter.

Idag är vädret i alla fall betydligt behagligare än igår - fortfarande precis runt noll men idag är det vindstilla och soligt, vilket gör en himla skillnad.

Vi tog en 90 minuter lång promenad merendels i skogen, och där ser det ut så här:

 

Jag jobbar stenhårt, faktiskt!

Äta frukost o mata hundar

jobba

Gå ut med hundar

jobba

äta lunch o leka mycket hastigt med hundar (=de får städa golvet medan jag äter)

jobba

jobba

 

Och så PANG tar det tvärslut i huvudet och jag måste göra något annat ett tag.

Så hej, här har ni mej!

 

Har ni märkt så äckligt kallt det har blivit igen? Brrr, jag hade verkligen behövt mössa på förmiddagspromenaden och Jazz hävdar att han ännu mera hade behövt ha täcke eller tröja, och det har han rätt i. Jag tänkte att vi skulle klara oss utan kläder på farbror nu, det ska ju vara vår, men nu får jag tänka om. Ikväll blir det kläder på Jazzen!

 

Igår afse hade han inte heller några kläder och då kom det, inte alls som på beställning, en nedra liten snöstorm mitt under promenaden! Det riktigt vräkte ner på oss, på tvären, rätt i nyllena.

Purken blev man, förutom frusen och trött.

 

Minsta Barnet har påsklov, och det är soligt och riktigt skönt - och så tog maken ledigt igår och idag så det känns verkligen som lov. Ledighet och göra bara roliga saker.

Men inget kunde vara mera fel!!

 

Jag har massor att göra, alldeles FÖR mycket att göra och allting kommer precis på en gång! Redovisningar och tentor och gud-vet-allt ska in genast och omgående och i ett svep. Tvi vale! Och alltihop på utrikiska förstås. Jag kommer ALDRIG att bli bra på franska, sug på den.

 

Hur som helst - förmiddagspromenaden igår blev med bara tre hundar, det kunde jag kosta på mig när jag hade en husse hemma också, att finpromenixa di små. Därmed tog jag mig tid att vara i skogen två timmar med traktorgänget - plugga kan man göra på natten, gå med hundarna i skogen gör man helst på dagtid.

 

Titta vad vi hade med oss:

 

Nä, inte för mig, inte. För minsta barnet.

Men då blir det ju litet helgstämning här också.

Exempelvis tog hon ut Bubbla på morgonpromenad, före hundfrukosten till och med.

 

Jag vet ju nästan inte om jag törs skriva det här, för jag kanske får äta upp det, men:

jag tror det börjar bli vår!

 

 

 

Hittills alltså - har påsken varit god och glad?

Det hoppas jag!

Här är det frid och fröjd och minusgrader, men solen skiner och det är riktigt trevligt med min least favoured holiday. Nuförtiden GILLAR jag långa enahanda dagar - som de där favoriterna: torsdagar i november.

 

Nåväl, äldsta barnet förgyller helgen för oss, och minsta barnet också fast det är vi mera vana vid. Mellanbarnet hålls i storstaden och tillbringar nättren på rejvpartyn (jo, faktiskt. I gabberåben) och dagarna på motionsinstitutet, om jag har förstått saken rätt. Balans i tillvaron, kallas det nog.

 

Rätt många långa promenader knör jag in - passar på att ta delflockar nu när det finns folk hemma som kan sich kümmern om dem som blir hemmavid, och rent av kan små promenader med dem. Äldsta barnet är också snäll och vänlig och hänger med till skogs då och då.

 

Igår t.ex. tog vi en långis med ett spontansök instoppat. Eller - spontan och spontan: jag hade ju rullen i fickan... I alla fall: ett sök utan ruta, jag bara skickade ut jäntan i moraset med rullen i nypan och order om att låta Ying ta den, om han kom ihåg vad han rimligen borde ha glömt. (OJ, så länge sen vi söktränade!).

 

Men Ying kom ihåg, ut i snö och elände och in igen med rullen i gapet, DET tycker jag var strålande!!

 

Hurra, jag får använda ordet mittåt, det har nog aldrig hänt förr!

 

Men alltså - jag får rätta mig. Idag på vårstrosen (5,01 km, 1:30:39 - då går det inte fort men det går lagom) var Betty bästa värsta raringen!

 

På hemvägen gick vi bakom Disneyhunden med flock, ibland gick vi tre meter bakom, ibland 25 beroende av om det var de eller vi som snavade och halkade mest - och Betty gick okopplad alldeles där hon skulle. Ibland kom hon litet för nära de andra hundarna men då behövdes bara en liten viskning så studsade hon tillbaka, och anledningen till att hon kom för nära var helt enkelt att hon gick i sina penséer, hon hade inget drag dit trots att hon brukar leka och busa med dem. DET kallar jag en duktig jänta!

 

Först, när vi gick ensamma i skogen, travade hon en bit före oss andra, och när stigen delade sig tog hon den väg som jag inte hade tänkt att vi skulle ta. Resten av oss gick alltså åt ett annat håll och hon hann ganska långt innan hon upptäckte det. Men när hon kom ilande som en såpad kanonkula, då var hon PRECIS som en tonåring som har gjort nåt pinsamt och hittar på vad som helst för att man skall tänka på något annat! Hon hoppade upp och bet mig i ärmen, klättrade på och bet Ying, kröp UNDER Tiger (27 cm över manken) och försökte slita av Jazz pullovern. Sen hittade hon en tre meter lång pinne som hon släpade efter sig och bitvis svingade runt så att vi övriga raskt fick hoppa ner i ett dike (isen håller än). Allt under ivrigt tandkloppande, förstås.

 

Men en som INTE är duktig, det är Olle. När vi först upptäckte Disneyhunden m.fl. så gick de ungefär 100 meter bakom oss - HELA den biten ilade Olle, fullständigt döv för mina rop och bannor! Bara för att en av de där hundarna snart skall till att löpa. J*dra pudel.

 

Ja, jag vet att jag är tjatig, men den MÅSTE med varje år. Ännu roligare på tyska: "Wir haben unser in der Luft" - följt av ett jippi! så blir det vollkommen kryptiskt!

 

Hur som helst - nog känns det ein Bisschen som vår nu igen? Ingen värma att tala om, men det luktar rätt mycket jord och asfalt och jistanes! vad hundarna nosar. Gah! Försöker tala vid deras husse: -Nu får du putta plastic padding i nosarna på Dina Hundar! men han vill inte lyssna. Så klart, det är inte han som traskar med dem, varv på varv med näsorna som fasthakade i nåt slags räls. Och vår lilla tik, vår lilla Betty, är nästan värst!

 

Värst är hon även på andra sätt för tillfället - is i magen matte, Bettyn är ungefär 20 månader gammal och det HÖR TILL att hon skall vara omväxlande monster och fjolla. Icke desto mindre är det en aning frustrerande ibland. Tur att hon är så in i bomben rar, samtidigt! Och tur att jag ibland träffar andra hundar i samma ålder, hundar med betydligt bättre hundträningsmattar än jag, som är riktigt räliga också. Det lenar, liksom.

 

I alla fall kom jag igår på att eftersom vi nu har den nya flådiga Arken Zoo-butiken installerad så gick det förstås i putten med den gamla djuraffären och mycket riktigt - där pågick utförsäljning. Jag fick tag i en sån därn grön, oförstörbar Starmarkboll för bara 50 pix, det tycker jag var strålande. Den studsar och far på prima sätt och än så länge har buttan i alla fall inte haft sönder den. Jag brukar oftast inte låta hundarna ha så mycket legetöj att pyssla med på egen hand, men Betty är väldigt förtjust i att dona med bollar så då vill jag gärna låta henne ha en eller annan. Oftast finns det två framme - en som är bara slamsor kvar, typ den där fotbollen som vi säger "bollen e rund" om, den som bara är ett sunkigt halvt läderhalvklot, och så en som hon kan studsa med, jaga och gnaga. Typ zogoflex eller nu då; starmark.

 

Det är förresten stor underhållning att se vad hon gör med bollarna. En dag hölls hon en halvtimme med att lägga zogoflexbollen i ett trätråg som jag har garn i. Hon lade ner bollen mycket omsorgsfullt, satte sig ner och betraktade den, så hoppade hon själv i lådan och tog bollen och hoppade ut med den. Så lade hon tillbaks den igen, och så där fortsatte det. och hela tiden såg hon så koncentrerad ut, jag undrar sååå vad hon tänkte på. Kanske hon brås på mig och lekte att hon var Expert. Det brukar jag göra när jag måste t.ex. stryka eller diska eller sånt: jag leker att jag håller föredrag för en stoooor folksamling som dräglar efter mina tips och råd angående sysslan i fråga. Typisk storastyster, kanske?

 

För övrigt har jag idag i all hast kliippt till en kappklänning efter ett mönster från 60-talet, ganska många hundar halp mig. Till detta spisas riktig äkta soulmusik från 70- och 80-talen - bästa årgången!

 

 

 

Jag for för att bunkra upp till veckans måltider - attans vad det är lätt att handla nuförtiden! Det är verkligen helt perfekt att bara äta väldigt få olika saker, jag behöver aldrig lägga någon energi på att fundera ut vad jag ska äta och shoppinglistan är ju liksom stående. Samma lika kan vara största lyckan ibland! Tur i oturen att jag aldrig har varit en sån där person som älskar mat och kan hålla på att planera måltider i det evinnerliga. Eller en sån som känner sig nödgad att varje dag lägga ut varje måltid på facebook... Men det är klart - i det sistnämnda fallet skulle jag bara kunna kopiera ett ev. inlägg från dag till dag. Om jag nu trodde att någon är intresserad av vad jag äter. Uppenbarligen tror folk sånt - men det är såna som blir raderade från min vän-lista. Three strikes - you're out är min facebook-policy. Tre saftiga grammatiska fel, eller tre långrandiga måltidsbeskrivningar, eller tre andra saker som jag retar mig på. Då trycker jag på un-friend-knappen och så kan alla fortsätta att vara glada.

 

I alla fall - på vägen dit for jag förbi vår alldeles nyöppnade Arken Zoo-filial; just idag öppnade den. Så jag svängde förstås inom en sväng för att se hur det såg ut och kanske göra några käcka klipp. Resultatet blev en grön boll som påstås vara oförstörbar (märkt "hyper-pet"), fem rejäla hundkex samt två påsar hundgodis. Eller: en påse lamm- och rissnittar (mycket nyttigare än de eviga leversnittarna) och en påse av nåt snajdigt hundfoder, lagom att användas som torrpärlor för klickerträning och den sortens.

 

Dessvärre var det många som tyckte att ny djuraffär innebär socialträningstillfälle för oerhört gapiga småhundar. Stort och "stenigt" som det var i lokalen ekade det bra från alla vrår och mitt huvud protesterade omedelbart.

 

Betyget för affären blir än så länge ett svagt G - ett ganska klent urval och rätt höga priser tycker jag. Men det kanske tar sig framöver. Personalen var i alla fall trevlig, om än en aning vimsig just idag - mycket nytt!

 

 

Jag kikar runt bland några hundbloggar som jag följer och märker att det är sig lika över hela fronten:

vinterleda.

 

Några aviserar helt frankt att de tänker vara bloggtysta tills det blir vår; andra är inte lika franka men effekten är densamma.

 

Det är onekligen en aning andefattigt att dag efter dag skriva om hurusom man rustar sig i varmt och någotsånär halkfritt och ger sig ut på ännu en hålla-värmen-till-varje-pris-promenad.

 

Man kommer att tänka på alltings intighet, gör man. Lika lika dag efter dag. Skall det här vara livet, liksom?

 

Visserligen är det lika lika under sommaren också, men då slipper man jallafall frysa (för det mesta). Och man slipper snöra kängor, snöra kängor, snöra kängor. (Tack och lov ändå att mina dagar som småbarnsmorsa är svunna!)

 

Igår tog jag i alla fall fyra hundar (Jazzen fick promenixa med minsta barnet) till skogen där vi träffade Jättestora Disneyhunden med entourage och alla hundar utom Ying fick springa lösa och busa på skaren på en stor solig åker. Det var uppmuntrande för oss alla. På åkern intill stod fem rådjur och betraktade oss, ingen hund brydde sig.

 

Muntert att skåda är att Tiggern, som är Världens Värsta Mördarhund när han är i koppel, är hur mild och foglig som helst när han inte har dumsnöret på. I den andra flocken ingick en ålderstigen russlare som var nåååågot till kaxig, men Tigg svarade inte upp det minsta utan gick och pysslade med nåt annat i stället.

 

Betty hade tur och blev jagad varv på varv på varv av en jättehund, blandning av st bernhard och bordercollie bland annat. Jagad på snällt sätt, förstås.

 

När vi traskade hem hela bunten, båda flockarna, längs långa järnvägsstigen genom skogen (GAMMAL järnväg, inga spår kvar, bara vallen) så gick fortsatt alla utom Ying (älgjägaren) lösa, och det var så lugnt och fint. De hade liksom busat av sig och gick bara och småpratade, precis som vi tvåbenta.

 

Så sedan kunde jag med gott samvete slå mig ned framför TV:n (en av dem) och titta på skidåkning. Säsongens sista Vinterstudion, det känns ganska hemskt - nu MÅSTE vintern ta slut för det finns inget roligt kvar.

 

En ljuspunkt, dock: maken presentade mig en finfin bärbar och SNABB dator som han hade undanstoppad. Den karln alltså - vilka resurser.

 

Men idag är det vardag igen, och sådana ser ut som följer: upp kvart över sju, släppa ut vildbasarna i trädgården, släppa in dem igen, frukost till mig och mickaboerna, borsta hår och tänder, ta ner och vika torr tvätt, hänga tvätt, stoppa ny tvätt i maskinen. Jobba en stund (och blogga litet) medan hundarna smälter frukosten och SEN är det dags för promenad. Nu! Ciao!

Nu är det ju alltså rent hälsovådligt att ge sig ut, man hasar och halkar och hundarna roterar som flaskor på ett varuband, bitvis. Och dessutom har jag ju ändå (konstiga människa) planerat att faktiskt dra ner på mängden promenerande, till förmån för mer högkvalitativ verksamhet. Liksom.

 

Så vad gör vi då?

Det är allt litet olika det, men igår såg det ut så här:

 

En timmes förmiddagspromenad blev det, i snålblåsten och halkan. Men jag anstränger mig verkligen att inte gå så förbaskat fort - hundarna tröttas sällan ut av raska powerwalkar, men men om de måste GÅ FINT och inte får nosa oavbrutet, då blir de trötta. Däremot blir det ju klent med motion för min egna del...

 

På eftermiddagen körde vi ett pass med pilatesboll. Tigger och Jazz är helvilda, dem får man verkligen passa för de gör Vad Som Helst ovanpå bollen och låter sig aldrig hejdas av ett fall hit eller dit - upp igen bara! De får, under det att jag försöker kontrollera verksamheten, göra snurrar och spinnar, sitta vackert, ligg-sitt-stå om och om igen och så bara balansera medan jag puttar bollen litet hit och dit. Inte många minutrar behövs för att de skall bli mjölksyratrötta!

 

 

 

Yings träning tillgår så att han sätter upp framtassarna och sen traskar han runt på bakbenen med bollen framför sig. Vackert så, och han är väldigt nöjd med sig själv!

 

Betty hade plötsligt blivit bollfrälst även på detta sätt och kastade sig frimodigt och självsvåldigt upp på bollen, men SEN blev det jobbigt! Hennes pass blev kort, men intensivt.

 

Och så Olle då: med mycket lock och pock fick jag honom att sätta EN tass mot bollens sida. Suck. Då lyfte jag upp honom och satte honom på bollen samt kvarhöll honom där. Många ilskna blickar blev min belöning, men litet träning tror jag ändå att han fick.

 

Sen håller vi förstås på med den eviga vänd-övningen också. Alltså att hundarna (en i taget tack, ingen överkurs!) skall gå mot mig och på kommando vända sig om så att de står med rumpan mot mig och nosen i körriktningen. DET är svårt det! Tiger, Jazz och Betty börjar fatta finessen, även om det inte är så helt med precisionen, men Olle och Ying har jag faktiskt gett upp med. De får gör andra övningar i stället, på det att jag icke måtte få hufvudvärk.

 

Efter kvällsmaten tog jag ånyo en promenad med Ying, Tigger och Betty - di små fick rastas i trädgården - och slutligen, före sänggåendet körde vi ett städpass, vilket inte alls är så nyttigt som det låter utan tillgår på följande sätt:

Jag rotar fram en bunke ur skafferiet samt diverse grejer, såsom: en strumpa, en pannlapp, en gammal mobiltelefon, två pennor, en plastpåse med tre stora kappknappar i, en stump kardborreband, en jättegummisnodd, en tejprulle, en näsduksförpackning, ett nyckelband, en klicker och en carmexburk. Sen hyvar jag grejerna på golvet och ber en hund i taget att städa upp efter mig.

 

Som alltid är det roligt att se hur olika de är: Ying och Betty är väldigt noga med att verkligen stoppa grejerna I burken, de trycker ner hela nosarna innan de släpper. Men sen tröttnar Betty efter bara tre, fyra plock, alltså blir jättetrött. Då börjar hon göra andra saker i stället, såsom att backa, trampa på stället, pussas... Ying däremot tröttnar inte på det sättet, däremot kan han rätt som det är säga: -Du får väl städa efter dig själv, slarvmaja!

 

Tigger plockar väldigt duktigt, förstås, men han tycker det är rätt obehagligt med burken - han vill släppa sakerna ner i den och ibland hamnar det utanför, så det blir rätt mycket "göra om". Men viljan är god!

 

Jazz då? Han lyfter upp mobiltelefonen, men så får han syn på strumpan och tar den i stället och skakar den ganska länge innan han får syn på knappåsen som han kastar sig över och tuggar litet på tills han med fröjd kastar sig över förpackningen med näsdukar, sliter upp den, ruskar så pappersnäsdukar flyger kring vägar och tak. Mycket roligt. Men tro det eller ej - till slut ligger alla pryttlarna i burken. Till slut.

 

Och så kommer vi till pudeln. Hur gör pudeln? Jo tack, pudeln tittar till oss, konstaterar att vi håller på med nån förb*t idiotisk övning samt förskansar sig i Andra TV-rummet tillsammans med husse och låtsas vara döv. Men DET gör han med finess!

 

 

I morse var jag som vanligt en seg och ovillig person, men solen sken så det var inget att be för. När jag började famla efter medicinburken på sängbordet hördes genast: svoosh, dunk, dunk, dunk, svoosh, svisj. 

Svansarna, förstås.

Så behändigt ändå, att ha svans. 

Och så lustigt att mitt öppnande av korpgluggarna kan leda till att små bakre kroppsdelar börjar vifta alldeles okontrollerat!

 

Tänk om hundar inte hade svansar alls, alltså inga små kuperade eller av sig själv kortvuxna saker, utan INGA svansar, inte tillstymmelse till nån svans. Hur skulle de göra då?

 

Skulle de vifta på rumpan, eller på ett bakben? Eller skulle hela grejen med att vifta på nåt när man är glad bara försvinna? 

 

Undrar om det är kul att ha svans. Och om hundar vet om att de är så lätt-tolkade på grund av (bland annat) sina svansar. Kan hundar svansljuga? Alltså ha snäll-och-underdånig svans fast de planerar ett lömskt anfall. Eller kan de köra upp svansen i luften för att liksom peppa sig själva? 

 

När Peppar var kaxig mot nån hund vi mötte räckte det med att säga "ner med svansen?" för att den skulle åka ner och Peppar bli snäll igen. I början tryckte jag ner svansen manuellt, det fungerade det också. 

 

Märkligt instrument, denna svans!