Pelleskop-livet

Jodå, så att efter den där tävlingen var det ju bara till att bryta ihop och fundera på att komma igen eller låta bli. Men vet ni - det är så härlig vår, så efter att ha sovit ikapp en stund på eftermiddagen - med FEM hundar i sängen - så fortsatte vi vår levnad, utan sura miner.
Och förresten - vem skulle jag vara sur på? Gud kanske? Nädå, han gjorde nog så gott han kunde han med, precis som vi andra.
Men i alla fall tog jag Ying, Jazz och Olle på en promenad. "En liten sväng" som jag sa, men den blev faktiskt 5 km - litet landsväg, litet skog.
Lösspringning för Jazz och Olle (inte släppa Ying i skog i kvällningen - han är ett Vilt Djur!). När Jazz är ganska långt framför kan man inte med någon vidare effekt kalla in honom, för då tror han alltid att det är nåt lurt på gång. (Ibland brukar jag säga: VI håller på med den barmhärtige samariten, Jazz, vad håller du på med?) Däremot kan man peka på en sten i sin omedelbara närhet och ropa: -Jazz, klättra! och då kommer han sättande i turbofart och klättrar upp på anvisad stenbumling. Sen kan man passa på att beordra litet sitt och snurr och ligg och backa och vad man nu kan hitta på.
Nästa gång kan man lämpligen peka på en sten på andra sidan av stigen, eller en bit bakom mig. Han är himla duktig att följa pek-anvisningar, och så älskar han att springa fort fort och kasta sig upp på saker.
Olle och Ying älskar att äta belöningsgodis så de gör också litet konster.
Ying brukar jag lura upp på stubbar eller små ganska höga stenar, där kan han sitta som ett litet rynkigt pelarhelgon och se lurig ut.
Olle hittade en tjej som såg nästan precis ut som hans matte, för henne berättade han hela sin levnadshistoria. Litet grann för hennes pojkvän också.
Han har så knarrig röst, Olle.

Sen gick vi hem och jag åt McDonaldsmiddag som maken hade nedlagt åt mig, och så var det dags för kvällspromenad nr 2, med "Barnen" som jag kallar dem - Betty och Tiger. Mina småttingar, för Tigger är ju faktiskt näst yngst, hela 2 veckor yngre än Ying.
Med dessa två blev det 4 kilometrar till och dem är det inga problem att ha lösa i naturen. Bland fasaner och rådjur.
Och näktergalar, som jag hörde för första gången i år. Balla små pippin, vilka ljud!



Springa-i-kapp-inkallning är roligt.



En gång till!







Betty vann. Mycket nöjd.



Porträtt av liten svart hund.



-Visst vann jag idag, matte? säger Tiger så nöjt. -Klart du gjorde, säger jag, annars skulle du ju inte ha fått knycka så många köttbullar!



När vi kom ut på banad mark igen genomsnokade jag Tiggs päls - 7 fästingar hittade jag krypande på honom. Två till när vi kom hem. Det blir ganska många fästingar per tigerytenhet det!

Sen slog jag mig ner och såg på ishockey - idag var maken muntrare, men jag mobbar honom och säger att om man vinner med så få mål mot Italien är det nästan att räkna som förlust. Och förresten hade italienska målvakten kramp, så det så.



Jazz håller med mig.

Förresten blommar häggen. Man blir alldeles yr av väldoft.

Tävlingsdags alltså.
Morgontidigt. Usch!
Jag hade räknat ut att jag måste åka kl. 7 för att ha litet marginal på mig och för att hinna rasta hunden på ort och ställe samt bekanta mig med environgerna.
Väcktes därmed kl. 6.30. Och somnade om!
Samt vaknade med ett ryck - kl. 7. När vi skulle åka!
Så det blev till att värma litet kaffe som dess bättre fanns kvar, hälla det i en termosmugg, rycka åt sig tre torra brödskivor, väska och hund samt bege sig åstad.
Att jag alls kom helskinnad ut genom dörren var i alla fall inte Yings förtjänst - aldrig har en kines varit så mycket i vägen som denna morgon.
En kvarts försening redan när vi lämnade hemmet - nåja, det är inte hela världen.
Sen blev det bilkö.
Halvåtta.
På små små slingervägar.
Militärfordon samt några som satte upp lappar till nåt cykellopp.
Raskt var vi 25 bilar i rad som tuffade fram i 20 km/h.
Tills nån dåre bakom mig fick spel och försökte köra om hela gänget, över dubbla linjer, fick möte, snärtade in framför nån som inte hann stanna.
Småkrock bara, men de blev ju stående mitt i vägen.
Allvarligt försenad var jag då.
Ringde maken och bad honom kolla upp telefonnumret till klubben på nätet samt ringa och säga att jag skulle komma - snart!
Maken hörde av sig och sa att ingen svarade på det numret.
Oj oj, men nu var det ju fritt fram igen och enligt regelboken körde jag INTE. Full rulle, typ.
Framme på ort och ställe, kolla kartan, fatta noll och intet.
Lyckades i sista sekunden avhålla mig från att hamna på motorvägen (alldeles lagenligt klarade jag det inte), lyckades manipulera ajfånen till att visa telefonnummer till styrelsemedlemmar i tävlingsklubben, och kände igen ett namn som varande tävlingsledaren, ringde och fick - tack och lov!! - svar.
Blev telefonguidad fram till parkeringen.
Puh.

På grund av skruttvädret var vi bara 5 tävlande av 13 anmälda, så de hade ju ingen brådska, dessbättre. Kändes halvfånigt ändå.

Men värre skulle det bli.

I strilregnet.

Platsliggning - lugna puckar numera, när föraren inte måste gå och gömma sig i Lkl2.
Trodde jag.
Där står man och ser blaserad ut - och hör ett gny långt bortifrån.
-Äsch, det var collien intill, tänkte jag. Fast ser hur Tigern börjar liksom vädra, bakåt åt höger till.
Sen hörs det mera som ett gnöl, och det är uppenbart att det är Min Tiger som lever rövare, han rör till och med på munnen.
Huvudet guppar som ett flöte,
Vad katten händer?!!
Trots mina hållna tummar sätter sig Tigern upp. Måtte det stanna därvid, är min enda tanke. Men tigern reser sig och traskar iväg åt höger till. Undra på att föraren till collien som låg där såg skeptisk ut!!
Domaren börjar röra sig i höjd med oss förare och hosta menande. Tigern stannar till. Börjar gå igen. Nytt hostanfall.
Det är dock uppenbart att tigern inte har för avsikt att gå till hunden intill utan till buskaget snett bakom den.

Tack och lov var tiden ute där - det var nog de längsta 3 minuterna i mitt hundliv. En präktig nolla förstås - och jag ger mig katten på att det låg ett LIK där i grönskan. Så himla konstigt som Tigern uppförde sig. Gäsp och gnöl och slick kring nosen och upp och traska. Va?!!!

Startnummer två hade jag dragit, alldeles lagom så vi fick pusta litet men nog kändes det att tigern inte var närvarande annat än till päls och ben och sånt. Det lilla förståndet hade han allt lämnat hemma.

Så att det fria följet fick vi en femma på, och då var allt domaren nedrigt snäll! Det kom en rejäl regnskur just när det var vår tur att tävla - men jag ska inte skylla på det, det var bara grädde på moset.

Inkallningen gick riktigt bra, han SATT fint kvar och gjorde sen en rivstart på mitt kommando. Ett litet avdrag för "lätt" sittande (blött gräs), bara. Och det var ju bra att det fungerade, som vi har tjafsat med det.

Läggande under gång - litet seg transport men ett ganska hyfsat snabbt läggande. 8,5. Nåja.

Rutan: Ooo, det såg så bra ut - pigg hund, ett gläfs i rivstarten, ett snällt avstånd mellan start och ruta för övrigt, tigern rakt fram i full fart - och 1 dm före bandet kastar han sig glatt åt höger och ställer sig där, glatt viftande på svansen. Ett par ytterligare kommandon gör ingen nytta. Noll igen. Hurra! (obs. ironi)

Hoppet och apporten gick bra, inga tjyvningar, bara litet lätta sättande och en anings tugg på apportbocken.

Fjärrdirigering: grrrr. Han kom visserligen upp i sittande men först efter dk, båda gångerna.

Jojo, så kan det gå. Men på helheten fick vi en tia, och det gladde mig. Det var för övrigt en bra och trevlig domare, ganska snål - kanske inte precis i vårt fall, men för de övriga. Men rättvis.

Hur som haver - på prisutdelningen nästan grät jag av tacksamhet när det visade sig att vi faktiskt, med nöd och näppe, hade kravlat oss över 3:e-prisgränsen!! Men det är dock med rejäl marginal min sämsta tävling nånsin, med någon hund!!

Nåja - igår fick jag ju stora skälvan och kunde knappt andas av fasa vid tanken på att tävla.
Sen gick precis allting åt skogen, från uppstigning till avklarat program - och då kändes det mycket bättre. Nu har vi prövat på det också, och som det heter: the only way is up.

Och förresten hörde jag på Spanarna på hemvägen att losers är de nya vinnarna. Liksom. Tänk så vältajmat!

Hur som helst - så kan man ju också fördriva en tävlingsdag. Men jag tror nog att det får räcka med en gång.

Vilket knasväder det har varit idag. Ömsom sol och ömsom rena högtryckstvätten!
Hundarna har mest knaprat ben hela dagen.
De får varsitt till att börja med. Sen börjar cirkusen. Nån lånar nån annans. Nån blir utan och knycker i ett obevakat ögonblick en tredjes ben. Efter ett tag springer tre hundar runt och gråter medan en annan ligger och ser nöjd ut på en veritabel liten stapel av benknotor.
Matte får gå in och rodda litet.
Men de bråkar inte, det bara har en massa smygsätt för sig.
Oerhört aktiverande, faktiskt.
Själv har jag grunnat över "P-pillret i fransk samhällsdebatt". Det är inte klokt vad mycket man kan tänka om den sortens!
Och så bra man kan tänka medan man syr.



Litet ilsken blir jag när jag tänker på tygbodsbiträdet som aldrig hade hört ordet madapolam och som dessutom inte förstod att det är en nedra skillnad mellan foder och dubblering i ett klänningsliv. Dilettant!
Det bästa med sömnad är att sitta och göra finliret för hand, gärna framför en ishockeymatch, om det är VM. Annars är jag inte precis nån sportfåne men just VM i hockey tycker jag är trevligt.
Idag var det särskilt trevligt för att Sverige fick storstryk av Ryssland - jag sken och trallade nationalhymn. Maken såg på mig med hustrumisshandel i blicken.

Fast först hade terrierna och jag varit på klubben och tränat litet.
Tigern och jag ska ju tävla i morgon och jag fick liksom stora skälva här på eftermiddagen!!
Så larvigt - vi lär ju knappast dö av det!
I alla fall åkte vi upp och gjorde litet kedjor med miniköttbullar som belöning, och det gick bra.
Fast rutan kan bli ungefär whatever all over the place. Eller så.

Betty fick också göra små kedjor - hon är duktig, den lilla!

Och sen brast nån vattenledning därovan tror jag - SOM det regnade!!! Vi fick söka oss upp på verandan, genomvåta och huttrande. Kunde inte ens ta oss till bilen för det regnade så det gjorde ont!
Men man kan ju träna ändå.



Bekymrad liten tjej.



Hans enda bekymmer är att köttbullarna ska ta slut. (Fast jag har kattmat som backup, så det är lugnt)



Blött.



Ut och prova en stund när det höll upp - vi hann lagom ner på gräset så var det nån som tömde en ny jättebalja över nejden. Fort upp på verandan!



Man kan träna parallellfot.



Och parallell-läggande-under-gång, fast matte måste stanna till ett andetag för att knäppa.



Platsliggning går utmärkt väl att träna.



Flera gånger kan man träna det.

Till slut, när vi nästan trodde att vi skulle få sova där på verandan, höll det uppe så pass att vi med språng kunde förpassa oss till och in i bilen. Puh!

Jag brukar alltid säga att om hela livet vore som en torsdag i början av november, en mild november, då skulle jag vara fullständigt lycklig.
Om det alltså inte dök upp en massa jular och födelsedagar och lördagar och sånt hela tiden, så man kommer ur rytmen.
Men vet ni - en sån här torsdag i maj är inte så pjåkig den heller!
Det här är vad vi har ägnat dagen åt:

Morgonpromenad. Ganska så precis en timme blev det, i koppel hela vägen idag, på gångvägar och trottoarer, förbi kolonilotter och dagis och sånt. Betty är en stjärna på att gå i koppel, även när grabbarna grus krånglar och gör makramé! Det var nästan litet åsksjukt kvalmigt ute.

Hundfrukost och mattefrukost (jag fick flingor och mjölk, det fick inte hundarna. Inte fick de kaffe heller.

Läsning av nån annans franska uppsats som jag måste opponera på. Ont i tummarna av att slå upp elakheter i ordboken. (Jo, för jag måste ju opponera på utrikiska, och det är inte alltid spetsfundigheterna infinner sig ouppslagna.)

Hängning av tvätt, instoppning av mera tvätt i maskinen.

Lunch - bacon och ägg. Urk.

Pyckel med egen uppsats som skall lämnas in om ett par veckor.

Byte av sängkläder - som varje torsdag.

Jag tycker om att välja bland mina udda 70-talspåslakan. Just det här får nog gå sista gången som lakan nu, det börjar bli så tunnslitet. Men då får det bli en klänning av det! Det är så populärt att sy "pillow case dresses" till småtjejer; jag är en stortjej så jag får ta själva påslakanet i stället.

Förresten hittade jag en M-kulestor fästing på mitt sovrumsgolv efter sängklädsbytet - gah!!

Pratade litet med minsta barnet som kom hem från skolan, tog en huvudvärkstablett och slängde mig på min paulun att läsa Flåbärt, som alltid. "Betydelsen av upprepningar i Madame Bovary", fast på franska, är ämnet för en av mina essäer.



Betty var inte trött, hon var en krokodil, sa hon.


Sen började hon flagga med ygena.



Tigern föregick med gott exempel:





Ying snarkade i fotänden. Gud nåde honom om det hoppade av några flera fetfästingar!! (Fast nu kanske halsbandet har börjat verka...)

Det kollektiva snusandet, ett hastigt påkommet envist regn samt Flauberts bitvisa långrandighet gjorde, måste jag dessvärre erkänna, att den härna lilla maduskan slocknade en stund!

Men sen var det dags för seminaire.



Två timmar, och sen var klockan sju.

Minsta barnet hade godheten att utfodra hundar och aktivera dem under tiden - hon är allt en Pärla hon!


Dags för hundpromenad!



När jag öppnade dörren för att fösa ut kritterna slokade Jazz med hela sig och ville VERKLIGEN inte gå ut!! Så han fick stanna inne med husse och se nåt uselt på TV i stället. Vi andra avverkade trekvart i verkligen duschregn, men det var ganska ljummet och skönt, så man behöver inte klaga. Fast Betty körde förstås med sin vanliga visa: -Jag är bara LITEN, du måste bära mig! Nu då, nu kan du väl bära mig? Matte! Betty liten! Matte bära Betty!!

Och sen kom vi hem och så var det bara att dra fram badlakan och torka torka gnugga gnugga. Ibland läser man om folk som har problem med hundar som inte vill bli torkade om tassar t.ex. Såna problem har inte jag, hundarna knuffas och kivas för att först få bli torkade, och när jag tar nästa hund springer den färdigtorkade och ställer sig i kön igen och låtsas vara otorkad. Då är det skönt att ha en husse hemma som kan bistå med eftergnuggning, liksom.

Tiger blev för all del inte torkad riktigt på en gång - eftersom vi redan var genomsura gick vi ut och tränade en stund. Det är inte så lätt att gå fot och bliga upp på matte med vatten strilande ner i öjnene nämligen, så det måste kämpa litet med. Och så blev det ultum-multumbelöning för läggande under gång i ganska högt genomblött gräs. Nöjd tiger!

Så in med oss också, torkning av Tiger och ombyte på matten, ätning av middag som minsta barnet hade passat på att sno ihop (pasta med gorgonzolasås).

Sen klippte jag till en klänning och försökte småkika litet på en film som maken såg på: Centurion. Fast den var rätt otäck, så när klänningen var tillkluppen var det allt jag som bytte om IGEN och gav mig ut på en springtur. Utan hund idag. Bra musik, hällregn - prima!

Hem igen, sträckning av den gamla kärringen (för annars kommer hon inte ur sängen i morgon), sen kvällstoa för jyckarna i trädgården, och, eftersom regnet höll uppe,  ett litet lydnadspass för Betty som inte hade fått nån sån träning på hela dagen. Hon var SÅ duktig och bjöd på riktigt fina lägganden trots att det förstås var blött under henne. Fot och hopp-stå stod också på schemat.

Så äntligen dagens bästa stund för hundarna: husse bjuder på kvällssmörgås. Själv hoppade jag in i en varm dusch cum hårtvätt och SEN - sen var det dagens bästa stund för mig: kryp i kull i renbäddad säng, förhoppningsvis ännu fästingfri.

Tack och godnatt, liksom!

Så här rart var en det en kväll när jag låg och läste innan jag släckte lampan.
Tiggern vilar huvudet på Betty som vilar huvudet på Ying som vilar hela sig på mina kalla fötter, för vilket jag tackar ödmjukast. När jag har varit ute och sprungit blir jag alltid så himla kall om händer och fötter litet senare. Skumt. Men det är mycket som är skumt med mig.



Hundarna far runt och gör dj*velskap i rabatter och odlingar. Skövlar, säger jag. Skördar, säger de. I alla fall går jag efter och plockar upp de glada resterna. Precis som när små barn plockar blommor så är skaften mycket mycket korta.



Verkligt sk*tfula skor, men de är faktiskt fantastiskt sköna att gå och springa i. Som att gå barfota, men utan att göra illa sig. Mina braller är inte heller så väldigt fina, får man väl erkänna. Illturkosa plyschbyxor är nog aldrig riktigt inne.

Fast först, innan jag och Ying sprang, så tränade jag litet med Tigern.
Eftersom att det regnade.
Och då, då var jag verkligen jättesöt för jag hade springtajtsen på mig och sen en fleecetröja, gappayvästen och små fula GUMMISTÖVLAR. Bisarrare än vanligt, kan man säga, om man till skillnad från mig kan säga "r".
Trrrrulle trrrrrillar i trrrrappan har jag sagt fler gånger än jag har lust att minnas, och inte kan jag just påstå att det hjälpte.
Förresten börjar det bli UTE att säga rullande r, lyssna på reklamfilmssnack bara.
Bara mjuka, anglosaxiska eller amerikanska r.
Sicke trrrrams!

Men träning, var det.
Himlar, vad lydnadskursen hos Maja är bra!!
Den spiller över väldeliga på Tigern också; arma lilla hund vad uselt jag har tränat honom.
NU först börjar jag begripa det där med kedjor...
Och NU först börjar jag begripa det där med belöning.
Jag menar - VERKLIGEN belöning!
-Yeeeey! sa Tigern då.

Vi tog en springtur ikväll, Ying och jag.
Det VRÄKTE ner!
Men det var ju regn, inte snö, så det var inte så farligt.
Just när man "bara" ska ut och gå eller springa, då tycker jag det är rätt mysigt med regn. Om det inte är ruskigt kallt och blåsigt samtidigt.
För man vet ju att man kommer hem ganska snart och får torka sig och sätta på varmt och torrt.
Om man däremot är på väg till 8-timmar-på-kontoret, då är det ingen hit.
Regn när man ligger på sin säng och läser en bra bok, det är alltid alltid bra. Allra bäst är det om det åskar också.
Men alltså - det regnade på oss.
Kläderna blev blöta rätt igenom ganska omgående. Och Yings päls sög åt sig som en svamp i vanlig ordning.
Men inte förrän på slutet kom vi till sån terräng att det faktiskt bara blev larvigt och omständligt att försöka hålla fyttren torra.
Det var bara att plumsa på, liksom.
Det porlade mellan tårna!
Sånt blir man faktiskt glad av, väldigt glad.
Så pass att man börjar snurra runt och tralla för sig själv.
Nästan precis som Gene Kelly!
Och Ying tittade så överseende på mig.
Ying Kelly.

Idag tog vi en rask promenad före frukost.
Smågrått men varmt och skönt.
Efter 15 minuter började det regna. Sen började det regna mera.
I 45 minuter av vår promenad vräkte det ner. Det var ett ganska varmt regn, men det var vått. Mycket vått.
Intressant att se hunddjurens olika reaktioner: ingen reaktion alls på Tigern, möjligen att han bar öronen litet tätare mot huvudet. Ying sänkte huvudet en aning, men svansen i topp. Olle tultar på men skakar på sig ideligen ideligen och tittar anklagande på mig. -Du och dina dumma idéer, menar han. Jazz - tja, vad säger man. Jag tror att han är bara kroppsligen närvarande, hans psyke har nog dragit sig undan till en varm och solig plats. Och så Betty, då. Hon traskar på men blir lägre och lägre. Ihärdig men ingen större förtjusning.
Och det rara var att när vi precis hade gått förbi grannen, när vi var på väg hem, och Betty kikade fram genom regnslöjorna och upptäckte var vi var - då gav hon till liksom ett illpoj och började slå med svansen och snabba på stegen.
-Äntligen hemma! Räddad!
Liksom.

Hursom, in kom vi och genomblöta var vi - jag ända in genom underklädslagren, det blev allt till att byta rubbet.
Så Småning Om.
För just i sånt här väder, då hemsöks jag alltid av Jill Crewe.
Känner ni henne?



En handfast jänta som levde i den bästa av världar, efter vad jag kunde förstå. Och som trägen Jill-läsare (jadå, det händer än att jag läser en snutt i nån, men med kanske 3-4 års mellanrum) så är det EN sak man aldrig ger avkall på: PONNYERNA FÖRST!!

Alltså - oavsett hur genomblöt och trött och eländig och hungrig man är så kommer alltid djuren först.
Och att grundligt frottera 5 genomblöta hundar, det tog allt sin modiga dryga halvtimme. Sen måste kopplen sorteras och hängas fint på tork. Sen måste mysiga sovplatser intill varma element iordningställas. Sen måste hundfrukost beredas och serveras.
SEN får matte skala av sig lagren av genomblött och kallt, sätta på kaffebryggaren och pusta ut.
Så gör vi Jill-tjejer.



Det här omslaget var min hat-favorit när det begav sig. (Ursäkta blixtblänket). För Jill ser ut som en tant, vilket gjorde mig betänksam, men PONNYN!!! Åbåj. Eller Black Boy, som han heter.

Själv har jag nu en liten Black Betty (bamalam) som förföljer mig och påpekar att solfläcken i hallen saknas och kan jag vara så god och lägga dit den igen för hon behöver den.
Lilla tufflan.

Ikväll var vi upp på klubben en stund - framför allt för att träffa föräldrarna o fläckige lillebroren.
Vi, det var förstås jag o mina terriorister. Tävlingskusarna.
Först vill jag slå fast, att den där Betty - hon är en ärta hon!
(Fast en högljudd ärta.)
Oj, vad hon gillar att träna, och så lätt hon lär sig.
Men mitt problem just nu - hur omvandla hopp-stå när jag går baklänges till hopp-stå när vi går sida vid sida? Nåja, i-landsproblem, som det heter.
Och så Tigern då: mamma fick kommendera litet, och visserligen känner ju Tigern henne men ändå: bra hopp, apport och ruta (utan tjuvning), finfint fjärrdirigering. Och jag hade fläta. Inte vet jag om det verkligen KAN vara så, men den där knuten, den får jag nog avstå från på lördag!
Och så slängde jag en massa småsmå godisbitar i gräset och gick kors och tvärs fritt följ däröver.
DET var svårt det, men mycket uppiggande! Och han skötte sig fint.

Sen åkte vi till fotbollsplanen och lekte, men det återkommer jag till i morgon. Nu är det läggdags.

I onsdags, då när jag oförhappandes traff far min på Klöbben (undrar vad det är för dialekt jag tar till ibland), då tog jag de härna bilderna.



Lille Z, bakom far, älskar att reta Tigern. -Kom och ta mej då. Om utifall att du kan!



-Skitpåre, snorunge! säger Tigern.



Min lille sladd-bror börjar bli vuxen, tror jag. Han kan vara stilla flera  flera sekunder i sträck.



Visst är han fin? Och han är så innerligt trevlig också!

Mycket lurig uppsyn.





Franska romaner och praliner (eller råhudsben), det är livet på en pinne säger Betty innan hon somnar.



Koppeltrassel 3 meter in på promenaden. Men det är alltid värst i början, bara vi har kommit förbi grannens grind så brukar de ha lugnat sig och jag kan bringa reda i kaoset.



Hund-idol.



Nu ska vi se - på hur många olika sätt kan man säga "hungrig! jäkligt hungrig!" på franska, tro?



Väck mäj sän.









-Jag skulle bara kolla om det fanns några älgar! säger Olle. -Tss, säger vi.






Från vår springtur igår kväll:



Ying väntar medan matte skaffar sig ett försprång och säger: Klara - färdiga ...



- kör!!! (det vita "snöret" är hörlurssladdarna. Jodå, försök själva springa så fort era små ben bär er och samtidigt fotografera med mobilen som är kopplad till yrena. Försök, bara, försök!)



Tre sekunder senare - omsprungen.



Ibland liksom "tappar" han farten, den retstickan.



Och precis när jag lägger på ett extra kol och tror att jag ska komma före Ying till hopp-tallen - då trycker han litet lätt på gasen och säger: -Hejdå!



Sen är det ganska skönt att komma hem och bli först stretchad, sen utsträckt alldeles av sig själv.

Igår träffades vi, tre glada entusiaster, på klubben för en aning hundträning. Det är strax tävlingsdags för två av oss, och den tredje ligger i startgroparna hon också.
Det var jag och Tigger samt en aning Betty, Elin med corgin Ronja och så Viktoria med aussien Elva. Vilken sistnämnda för övrigt går på tävlingslydnadskursen som jag och Betty också går på.

Vi hade bestämt oss för att köra igenom fulla program med kommendering, så tävlingslikt som möjligt. För min del var det förstås Tiggern som drabbades av detta, Betty fick bara stolpa litet linförighet med kommendering, vilket gick inte alltför uselt, även om hon blandar in små hopp-stån i allt hon gör, lilla nubban.

Men så här gick det för Tigern (och vi gjorde momenten i rätt ordning för jag hade skrivit en fusklapp åt Elin, men nu har jag glömt vilken den ordningen var!):
Platsliggning: Tigern satte sig upp!!! Va?!!! Blåst i luften eller blåst hund, eller...? Konstigt och omläggning och sen gick det bra.
Fritt följ: Tiger, Tiger! Varför i hela nippran ska det vara så svårt att gå fint så fort det luktar tävling, ska det?
Läggande: tjong smack i backen och ingen fuskig uppsättning heller. Det gick ju bra.
Inkallning: litet snett sättande men bra ändå. Inget läggande när jag gick iväg. Bra där!
Rutan: 10 poäng! Minst! Duktiga lilla tigern, bara det rutskicket var värt hela träningen i kylan!
Apport: tjyvstart. Grr.
Hopp över hinder: tjyvstart på återhoppet. Dubbel-grr.
Fjärrdirigering: Ja men SUCK!! Vad katten är det som spökar?! Går inte att få upp hunden från liggande just i fjärren, just när nån står bakom, just när matte har håret i knut, eller när matte har träningsvästen eller - VAD?!!! Här tarvas hårdgnuggning fram till nästa helg!


Nåja, det var bra att få en genomkörare, men det är konstigt är det. Och förresten: jag försökte lägga väskan med godis och leksaker utanför planen, men det var lilltigger så väldigt medveten om så det blev utbrytningsförsök flera gånger om. Riktigt så roligt ska vi nog inte ha det på tävling, ändå!

Här varnades för snö och elände och visst var det en aning blåsigt samt kom sammanlagt ung. tre regndroppar igår, men inte så pass att älgjackan måste fram.
Och idag var det då så varmt så varmt!
Jag har slitit och stretat med min franska uppsats tokmånga timmar, men nu är den ute på remiss en sväng innan jag ska lämna in den (i morgon kväll. 23.59 blir det väl...).
I förmiddags ställde husse upp med Ying-promenad, på eftermiddagen gick jag till skogs i 1,5 timme med Betty, Tigger, Jazz och Olle och det var så varmt och härligt i skogen! En vänlig grönska, liksom. Så nog sjöng jag en aning, det får erkännas.
Men hur som helst - nu på kvällningen var det dags för en springtur med min glade Ying. Jag rustade mig för första gången i år i springbrallor som slutar strax nedom knäna, det var skönt fast förstås oskönt att skåda. Det bjuder jag på.
Sen tog vi oss till skogen där elljusspåret finns. Det där hundar måste hållas kopplade.
Fast jag, jag är listig som en räv och springer i stället på den gamla banvallen som går som en diameter genom elljusspåret, och DÅ får förstås Ying var lös och ledig. Nåja. Men det var just inget folk ute i alla fall.
Det var bara det, att jag släppte Ying en aning tidigt, och Ying är van att DRA mig uppför den backe som inleder elljusspåret, varför han satte en nedra rulle över ett dike och in i spåret, uppför backen. Där han mötte en springandes liten karl!
Gah!
Pinsamt!
Fast Yingen tvärvände när jag ropade in honom och han ägnade inte springmannen nån enda uppmärksamhet så det var ingen större skandal.
Sen sprang vi som tokar, och gick litet, men sen sprang vi igen.
Mest sprang vi.
På sluttampen gick vi en bit i själva spåret igen, lydig matte med kopplad hund, och när vi så mötte springisen igen, som för övrigt var en helt ungdomlig militär, så stannade jag förstås till och bad så mycket om ursäkt. Men det tyckte han inte alls var behövligt; han hade bara blivit glad och sen litet ledsen när Ying försvann så kvickt, för: hans syster har en sharpei!!
I Småland bor de, systern och pejen, och den sistnämnda är inte gammal och har precis fått ögonen uppsydda. Hm. Disse öjne!
Hur som helst blev det en trevlig pratstund, militären tyckte att såväl systerns som min pej var mycket trevliga figurer och han lyste upp avsevärt när han fick klart för sig att Ying tycker om att springa även med personer av betydligt större fart och fläkt (=Äldsta Barnet). Jojo, den där småländska pejen, den kommer nog också att få lubba!
Nåväl, sen skildes vi och efter en stund var det dags för vår kapplöpning i vansinnesfart igen. Lika roligt, lika jobbigt! Jag lyckades till och med ta några - låt säga intressanta - bilder av vårt lopp idag. Som finns att beskåda på Instagram, och kommer hit också, så snart jag har orkat fiffla in dem.

Men sen, sen gick vi hemåt och i gångslussen i änden av skolgården där mötte vi ett så rart par: en svenskblond rastafari med sött kvinnligt bihang och nåt som definitivt inte var en Prince Light i nypan och ibland i mungipan. Och rastafarin, han gillade pejer, han! -Det är såna här som har blå tunga, va? sa han och kastade sig ohämmat över Ying för att bända upp dess mule. -Gnorf, sa Ying och backade en aning där han stod i rökmolnet. Men mer än så sa han inte, och när sen matte hjälpte till med gaperiet lät han sig grundligt inspekteras.
Så sen blev vi stående och diskuterade en stund där också, och plötsligt stelnade rastafarin till och lystrade: -Winnerbäck! Det var ur min ena lilla hörlur som jag hade plockat ur för att kunna föra ett någotsånär vettigt samtal som sådan ljuv musik strömmade. Coolt, tyckte min nyvunne vän, Winnerbäck gillade han, och så blåste han ett nytt moln över Ying samt bearbetade dess öron. Hundvän!

I alla fall drog vi oss hemåt och jag tyckte nog att Ying hade ett ganska fånigt småleende och nåt obeskrivligt uttryck som jag först inte kunde etikettera riktigt, förrän det slog mig: Ying såg FRYNTLIG ut!
Och nu undrar jag om han månne var en aning påtänd.

Eller också var det bara vårkänslor.

Jag, och vi alla, fick ju bassning i torsdags, för på kommando höger om eller vänster om eller vad katten som helst så bara tutade vi runt, tjoff!
Det är inte HUNDARNA som beter sig som ett kylskåp på hjul i ett snöre i en feldoserad kurva - det är VI!!
Så jag tänkte att jag måste börja träna träna. Inte minst på Tigern som ska tävla - svälj - nästa helg.

Så här ska man göra, i exempelvis en vänstersväng: man tar ett eller ett par halva steg, man vinklar vänsterfoten en liten liten aning åt vänster (tänk ett fiktivt vägstopp för hunden), man ställer högerfoten liksom i banans hörn, man går, om det nu är vänster-om-marsch det är tal om.
Det var så fint så fint när Maja visade med sin guldhund; han var verkligen i svängen innan de hade börjat själva rörelsen.
Jo tack, men han är ju VALLHUND! tänkte jag. Skeptikern.
I alla fall så provade jag med Tigern, och vet ni: HAN KAN REDAN!!
Och nånstans, lååångt bak i medvetandet, finns ett litet hum om att vi har nog tränat det där, fast det känns som om mina stora blan (size 36) är försedda med skidor och huvudet fullt av - tja, thinner, kanske.
Så det vi måste träna på, mina damer och herrar, det är att matten ska ha is i magen och göra den där lilla signalen, inte bara tuta runt som om hon hade eld i baken.
Betty då?
-Who, me, bakdel? säger Betty.
Vi får allt köra litet klotsträning utomhus, per omgående.