Pelleskop-livet

Tänk att det finns nåt så gräsligt som ett program som heter "Sveriges fulaste hem", eller nåt sånt. Som ska stajlas efter nån annans smak. -Nu! Så! Nu blev det fint!
Så gräsligt!
Hemma hos oss finns det: Prylar!
Nån som hälsade på en gång sa: -Oj! Vad med grejer!
Japp. Det är säkert nåt som nån psykolog skulle kunna säga nåt om. Men låt bli det, tack.
Jag tycker liksom om saker, ihop med andra saker. "Det oväntade mötet mellan en symaskin och ett paraply på ett operationsbord", för att citera de Lautréamont, det gillar jag. Jag kan bli alldeles nipprig av fröjd över två saker som har hamnat intill varandra och vilkas färger eller former eller allmänna attityd samspelar eller kontrasterar eller nånting.
En annan gube, Marcel Duchamp,  sa: En konstnär kan använda sig av allt – en plump, en linje, den mest konventionella eller okonventionella symbol – för att säga vad han vill ha sagt.
Jag, jag använder mig av GYTTER!





Visst är den underbar, den här! Jag kikade och kikade på KitchenAid-apparajter, men sen skulle ju varenda mysprick ha en sån - och så hittade jag den här. Lycka! Och den funkar finfint samt medföljde en mängd praktiska tillbehör. För inte ens en tiondel av priset för en allra som mest basic sån där annan.



Glad-tavla. Fotad snett för att slippa blänket.







Ställe No. 1 att leta efter fästingplockare är här, om ni skulle undra. Börja med glaslådorna, där BRUKAR man hitta en.



En stor burk som innehåller pepparkaks- och mazarinformar. Kan även användas för hund-balanstrick.



Små collage. Instant art, liksom.



Rulla rulla liten bulla
- men glöm inte att nagga den!







Oj då, jag har glömt att bära upp högen med nytvättade gardiner och sänglinne...



Dags att komma ut - det finns DAMM ovanpå skåpet! Nähä?!!



Sisådärja.
Det är MIN estetik, det.
Inte precis makens. Han gillar dyra, fina saker - saker som man måste stoppa i bankfack och så. Silverljusstakar med anor, och så.
Men inbrottstjyvar göre sig icke besvär, ety:
a) vi har numera lås
b) vi har en dvärgpinscher, och
c) de dyra fina sakerna förvaras på annat ställe. Och våra datorer får ni nog inte många ören för, de dör nämligen med jämna mellanrum.

Men, kära läsare, är ni det minsta som jag så är ni nu bleka och kallsvettiga och undrar bävande: Men har då människan inga BÖCKER?!! Här syns ju inte minsta lilla roman, ens!!!
Lugn, bara lugn, säger jag. Om ni bara VISSTE hur svårt det är att fotografera ur nån enda vinkel utan att det kryllar av bokhyllor, boktravar, boklådor - det tryckta ordet, alltså.
Här finns böcker högt och lågt och mittemellan. Intill förbannelse, säger jag ibland. Men för det mesta är det underbart att kunna botanisera i sitt eget oorganiserade bibliotek och nästan alltid hitta nåt läsvärt.

Hundar finns det förstås också.
Och idag har vi dessutom en special guest star: en GRISBJÖRN.

Nu är det ljuvligt att inte bo i lägenhet, i synnerhet för små hundar. För det är sannerligen så himla ont om uppgrävbara rabatter i en lägenhet, och grannar brukar anmärka syrligt om man gräver upp de allmänna planteringarna.
Tänk att en del folk har då ingen uppfattning alls om vad som gör livet värt att leva.



Hänga tvätten utomhus gör livet värt att leva. Liksom att krypa ner bland friskluftluktande 70-talsmönstrade lakan varje torsdag. Mmmmm!!



Nu kan det avslöjas: länge länge, nästan ett år, har vi levat utan att kunna låsa dörren inifrån. Jo förresten, låsa gick bra, men inte låsa upp och därför låste vi inte heller. Om nätterna sov vi med dörrhandtaget fästat vid telefonhyllan medelst ett hundhalsband.
Och maken som är så rädd för busar!
I helgen fick han i alla fall för sig att byta låset, och gjorde så.
Fast det funkade litet konstigt, och resulterade först i att vi plötsligt hade vare sig lås eller dörrhandtag. "Trycke", lär det heta. På insidan av dörren satte maken i en insexnyckel från IKEA, gissa om det funkade? Utifrån kunde man icke taga sig in annat än med hjälp från insidan. En typisk insider-affär, det hela. (Som tur är har vi två ytterdörrar till, men di är inge bra, för man kommer ut på nåt slags uteplats och - tja, inget bra, helt enkelt).
Men nu så - nu har maken ordnat! Visst är det fint?!



Minsta barnet på trappen och snöskoveln redo till höger. Än kan man inte känna sig säker!



Maskrosor är fina, och gräslöken frodas. Troligen är den gödslad...



Till vänster: min STORA hund. Till höger: dvärgpudel.



Mulul. Igår fick Ying spel alldeles: kokt potatis, matjesill och gräddfil med gräslök i SKULLE han ha, bara!! Han klöste som en katt och var halvvägs upp på bordet. Alltså - YING! Som sällan eller aldrig ger avkall på sin värdighet. Yings tre favoriträtter är därmed: potatissoppa, matjesill med tillbehör, kroppkakor. Hm. Inte så praktiskt att använda vid träning kanske.
I synnerhet inte potatissoppan.



Annat lul. Hey whatever, säger han när man frågar vad som är hans favoritkäk.





Faktum är att han äter INTE tulpaner.
Det gör däremot Betty, i alla fall blasten.



Visst är de söta? SKORNA, alltså! De heter Saucony Hattori och är obeskrivbart rara. Och sköna också, fast man blir trött som en tok av att springa i dem.

Igår firade vi sista april på bästa sättet - spår, skogspromenad och sjöbad.
Terrierna och jag alltså.
Det var VARMT!
Nu får man allt tänka till ordentligt innan man lämnar en hund i bilen - saknar min egen finfina cheva så mycket såna dagar - det var verkligen en perfekt hundbil...
Hur som haver: mot Sherwoodskogen bar det av. Först la jag spår: ett på 1,2 km åt tigern, med 10 skogspinnar, så tre stycken 50-metrare åt lilla Betty Bettina Aronovich Olausson - det kära barnet med oändligt många och långa namn. I hennes spår fanns det bara vardera en pinne, en skogspinne på slutet.
Sen tog vi en promenad i skogen där jag inte hade lagt spår. Trots att jag nästan fick sätta hjul på tigern för att få honom att röra sig i riktning FRÅN spåret. Sån är han!
Det var varmt och härligt, kortärmsväder. Som hundmänniska ser man alltid litet ut som en övervintrad raggare eller nåt - kortärmat och så en svart nylonväst ovanpå det! Men de där fickorna behövs allt.







En koppar-vad-det-nu-heter (orm eller ödla?) träffade vi, den hade litet bråttom.




Sen fikade vi litet, så att spåren hann ligga en dryg timme.
Och sen fick Betty börja.
Hennes första spår låg i solen - torrprassligt och svårt. Nosen är det inget fel på, men hon är inte riktigt säker på vad som förväntas. Hon spårar några meter och sen ställer hon sig och ser frågande ut, kanske sjunger litet. Sen börjar hon igen. Pinnen la hon över huvud taget inte märke till så där stannade vi och lekte litet plock, med mycket belöningar.
Så in i bilen och ut med storspårarn själv, Tigerkakan.
Som förstås var VILD, och nästan svår att hålla! Numera får han spåra i halsband och då är han ännu tokigare. Han avskyr nämligen sele, och den hade en något dämpande effekt på honom. Något, alltså.
Hur som helst gick spårupptaget finfint, men sen tror jag han sprang över första pinnen, det dröjde väl länge tills han plockade en, nämligen. Sen full rulle igen, över stock och sten, myrar, upp i berg, ut i en hage, över några stigar. -Näe, här har jag INTE gått! tänker jag ibland bestämt, men så plockar lilla vita upp en pinne, så det hade jag tydligen. Av 10 utlagda pinnar fick jag tillbaka 9, och jag misstänker alltså att det var den första som bommades - det har hänt förr.
Nå, efter det spåret - det går ungefär dubbelt så fort att springa vägen efter Tiger som att först lägga ut spåret - var kärringen så där tämligen mosig, så det blev uppvätskning med vatten och kaffe innan det var dags för Bubbla att göra ett nytt försök.
Hennes nästa spår låg på samma sida som det förra, prasseltorrt och barrigt, alltså. Och förlöpte på samma sätt - ingen reaktion på pinnen.
Sen var det dags för hennes tredje och sista spår, som låg på andra sidan av den lilla vägen. Där var det i stället skuggigt och blött, och jag hade missat att markera var spåret gick in. Smart, matte!
Betty drog iväg på ett ställe där jag sannerligen INTE hade lagt nåt spår så jag halade in och gick litet fram och tillbaka och letade efter ingången. Betty markerade igen på samma ställe, men DET visste jag då att där hade jag inte gått. Slutligen gick jag i ren desperation med på att följa henne och hon spårade som på räls, jag såg mina fotspår i blötleran och kände igen mig - där hade jag ju VISST gått!! NÄR ska jag lära mig att lita på mina hundar?!!!
Och som grädde på moset slog lilla Fina ner som en hök på pinnen och gav den mycket stolt till en nästan tårögd matte. Bingo!!! Första gången hon markerar ordentligt, och det med en skogspinne, också!!
Det måste vi förstås fira med att åka till sjön, när vi ändå var i faggorna.
När vi parkerade där trodde jag nästan att Tigern skulle bryta sig ur bilburen - han lät som ett rytandes lejon i stället för en tiger, och hamrade och tjöt så det slog lock för öronen.
Sen var det nätt och jämnt att jag kunde hålla honom på väg ner mot stranden så det passade finfint att koppla loss och köra litet explosionsträning: klara - färdiga - KÖR!!



Betty är betydligt modigare än vad Peppar var.





Sen mulnade det på.



Men då var det dags att åka hem. Jag kände mig rätt rödmosig i nian av all sol, och hundarna var rätt mosiga i allmänhet. Till och med Tigrou medgav att han kanske möjligen var en liten aning pömsig. Men framför allt hungrig.
Och sen - sen blev det en luuuugn afton! Zzzzz...

Här kommer ett alldeles ohundigt inlägg. Ett argt!
Det är så att Minsta Barnet är allergiskt - vårar och försomrar och ibland mer än så är rena eländet, och förefaller bli värre och värre. Så barnet besökte husläkare, blodprov togs, allergi konstaterades, remiss till sjukhus i residensstaden skrevs. I och för desensibilisering, alt. hyposensibilisering. Alltså - inspruttning på.
Sjukhuset skickade bekräftelse - inom tre månader skulle dotra kallas.
När tre månader hade utlöpt meddelade sjukhuset husläkaren att det minsann inte var de som skulle, skulle dom inte. Remissen skulle nån annanstans.
Av någon anledning måste då nya blodprov tas, samt förstås ny remiss skrivas.
Blodprov togs, doktorn sa: jotack, du är jätteallergisk mot björkpollen (nähä? fortfarande?), jag skriver remiss, ni får bekräftelse.
För någon månad sedan. Drygt.
Ännu har bekräftelse ej influtit.
Så att - nu har vi hållit på med detta sedan i höstas utan att komma ett dugg längre.
Och ungen är nu helt däckad, och veritabla pollenchocker utlovas framöver.
Hurra!

Tränar lydnad gör vi förstås också.
Nu är det ju KNAPPT två veckor till tävlings-comeback för mig och Tigern. Ujja!
Igår var vi först bort i motorgropen och busade litet, sen till klubben. Jag och terrioristerna, alltså.
Läget är så här just nu: rutan börjar fungera något så när, fria följet gnuggar och gnuggar vi. Inkallningen? Blä, igår när det var varmt envisades lilla tigern med att lägga sig hela tiden. Det blev mycket motion för matten som traskade iväg för inkallning och sen fick traska tillbaka för att sätta upp olydig hund. Men vi fick i alla fall till några bra inkallningar. Farten är det inget fel på!
Bettys linförighet börjar ta sig, och hoppstå har blivit mycket mycket bättre. Inte alls färdigt, men jag kan ta ett extra steg bakåt efter hennes skutt med ställande. Läggande under gång är vi också på god väg med.
Och så började vi igår träna på platsliggandet, så bra att jag har en bergsäker Tiger som får utgöra "övrigt startfält". Betty tycker att det är mycket konstigt att hon liksom bara ska ligga där, fast det bara är fråga om några sekunder än så länge, men hon kastar frågande blickar på Tiger och sen ligger hon snällt.
Hemma i trädgården har jag börjat träna henne mer i att ligga kvar fast jag frestar med leksaker och godis, och det går bra.
Hon är väldigt träningsvillig och har lätt att fatta.
Kanske, kanske att vi kan debutera i lydnaden på staffespecialen i början av juli - det är i alla fall vårt mål!

Igår var Ying och jag ute och sprang igen. I skogen - först på en gammal banvall som går liksom genom elljusspårsslingan och sen trail, på små små stigar över rötter och diken. Ying fick springa lös större delen av vägen och var så duktig. Jag var också ganska duktig, jag börjar i alla fall få en aning bättre kondis, men hujja vilken tid det tar att bygga upp orken i den här åldern. Samt förstås när man är en sån pillertrillare som jag...
I alla fall - när vi hade sprungit vårt lilla "program" (springer oftast enl. en app som jag har i älskade fånen) så strosade vi litet, och sen kom det bästa: jag sa åt Ying att stanna och så gick jag så där en 10 meter bort och sa: Klara ... färdiga ... kör!!! och så sprang jag för full rulle, in på en smal stig som går nerför en backe, mellan två stora stenblock, sväng till höger, mera nerförsbacke, sväng höger, hopp över en tallstam - SEN var jag slut!!! Men OJ vilken glad pej!! Fartlek är uppenbarligen hans grej, så det ska vi köra flera gånger.
Sen släpade vi oss hem, då med pejen kopplad i ett litet rosa tygkoppel, mycket rart. Två äggulor fick han i sin middag, och nog visste han om att han hade varit duktig!

Inatt var vi ensamma här hemma - två små värnlösa fruntimmer, ett inte så värnlöst, en knasig pudel och tre busgrabbar med stora tänder.
Alltså: Mellanbarnet har dragit sina färde till sin farmor över hela sommarsäsongen, så där 10 mil bort är hon. Men sin pudel har hon lämnat kvar!
Hussen sov 5 mil bort.
Äldsta barnet sov (eller vad hon nu gör om nätterna) också 5 mil bort. Samma 5 mil.
Bara minsta barnet och jag var hemma.
Hur ordna med sovet?
I vanliga fall sover Jazz hos Minstan, pudeln hos Mellan och övriga hos mig. Så vi sa att pudeln tar inte så stor plats, vi kan nog klämma ner honom också i min säng. Tre eller fyra - stor skillnad, eller inte!
Men det föll sig så att jag satt uppe litet längre än Minstan och vips var Betty försvunnen.
Både hon och Jazz hade godnattat sig uppe hos Minsta Barnet. Så hon fick tillbringa hela natten där, och det gick så bra så.
Betty är verkligen familjehunden nummer ett, precis som det var tänkt!
Och att byta ut den lilla klossan mot luddpudeln var ju rena vinsten för mig - oj, vad jag har legat och sträckt på mig!
Men det är ju det där med ljudandet.
Olle, pudeln - han låter. Illa. Hans gläfs ligger på en sån ruskig frekvens så det skär i huvudet och ekar som av betongväggar, fast allting här är bara trä, trä och trä. Och litet masonit.
Hur som helst kom det mig att tänka på ljud.
Morgonljuden.
Värsta värsta morgonljudet jag vet - det är när folk skrapar isiga vindrutor ute på gatan. Brrrr! Hela jag låser mig och blir sten som en pinne - vill bara gå i ide.
Men så här års är det bara fåglakvitter, och så måsar som skränar. Såväl fisk- som skrattmåsar, mest fiskisar. Man skulle kunna tro att vi bor i ett fiskeläge!! Det är ganska rart. Och faktiskt så ligger ju Mälaren alldeles i andra änden av stan, så det är ju inte så konstigt.
Sen är det såna ljud som att Minsta Barnet stiger upp och tassar nerför trappan, hundar som släpps ut och gärna skäller (våra, tyvärr), en ilsken Tiger som skäller "släpp in oss!". Barnet tassar upp igen för att göra sig i ordning för ännu en skoldag.
Ljud av vinden i björken utanför mitt fönster, av grannarna som pratar arabiska, av bilar som kör alldeles alldeles för fort på 30-gatan. Av trissan på en cigarettändare, en buss som far förbi längre bort.
Olika konstiga mobiltelefonsignaler, förstås, kanske nån unge som tjuter i en barnvagn.

Som kanske framgår hör jag inte till de allra mest morgontidiga. Det är faktiskt bland det värsta jag vet att stiga upp medan den fortfarande är alldeles tyst ute - jag vill ha hörbara bevis på att världen är befolkat, att allting är gott i den bästa av världar, innan jag behagar resa på mig.

Den här lilla bilden hittade minsta barnet åt mig:



Se där anledningen till att Ying inte får nån egen mobiltelefon.

Igår kväll tog jag en promenad med Ying och Jazz, en liten promenad i bebyggda trakter, med koppel o det hele.
Så småningom hamnade vi på kyrkåsens lilla skogsbacke och där lämpade det sig väl med en liten uppletanderuta. Så jag knöt fast jurren, hittade en lagom skogspinne som jag för säkerhets skull (för nu var det ju inte Tigern som skulle leta) gned ordentligt mellan handflatorna och även i nacken på mig själv. Under tiden traskade jag upp en för sökdjuren i fråga väl avpassad ruta, ung. 15 x 15 meter, samt utplacerade slutligen pinnen där. Så hämtade jag Jazz och lyckades faktiskt få honom att sitta still vid min sida en stund innan han FOR ut i rutan och snokade runt. Och den duktiga duktiga lillpinnen lyckades faktiskt hitta den andra lilla pinnen, OCH ta med den till mig!!!
Så knöt jag fast honom igen, la ut pinnen igen och tog fram Ying i stället. Fotposition, koppla loss: -Leta!
-Tsss.. sa Ying och gick ut på stigen och k*ssade.
Hämta Ying och börja om:
-Tsss... sa Ying och luktade omsorgsfullt på en frusen vitsippa.
Hämta och börja om:
-Men GEre!! sa Ying och började gräva en grop åt stigen till.
Sen slutade vi med den övningen.

Nu har inte någon enda av hundarna kräkts sedan igår vid lunchtid, runt 30 timmar sedan alltså. Hoppas hoppas att det håller i sig! Idag har de fått någotsånär vanlig hundmat, fast tre små portioner och uppblött tillsammans med vitt bröd i vätskeersättning.
Nåja, Tigern och Betty fick sin reducerade kvällsportion i vanlig form, för vi gick och tränade på gräsplanen här i närheten. Bubbla och jag var på lydnadskurs på Majas Hundskola igår kväll och det var i vanlig ordning inspirerande, så nu tar vi nya tag!
Idag tränade vi så här:
Betty: hopp-stå. Har börjat sålla ut de lagoma hoppen, alltså inte kamikazestudsarna osv. utan de som är små nätta frambensskutt, och sen belönar jag både själva hoppet och stadga efteråt, alltså i två steg. Det verkar som om det fungerar, jag fick till ganska många riktigt bra försök idag. Vidare fotposition i små små förflyttningar. Jag var noga med felsignal ("oj!"), gå ur och börja om så fort hon hamnar fel, och att belöna precis där jag vill ha henne, liksom vid revären, om jag nu hade brallor med revärer!
Tigger: fot, fot, fot! Även för honom har jag lagt in ett "oj!" och börja om när han glider ut eller gör för vida svängar, och han svarar jättebra på det! Med Tigern är det verkligen så att han växer när han får veta inte bara vad som är rätt utan vad som är fel också - på ett hyggligt sätt förstås. Vidare tränade jag på läggande under gång och att gå tillbaka och stå intill honon och säga konstiga saker som: Titta en katt! Husse! Matdags! osv. Det är svårt men roligt, tycker Tiger och borrar ner hakan i marken. Sen försöker jag locka upp honom med godis också, men han sköter sig bra.
Tre småpass var fick terrioristerna och sedan tog vi en liten liten promenad och när vi kom hem överraskades jag av Ying som tyckte det var läge att leka retriever: en leksak skulle kastas av matte och hämtas av Ying åtskilliga gånger. Och sen skulle vi ha dragkamp. Det var så där "Plötsligt händer det", ni vet.
TokYing.

Här kräks det left, right and center, så vi pratar om nåt annat.
Vi pratar om löpning som materialsport, gör vi!
Jag läste en gammal favvobok igår kväll: Ludvig Rasmussons Spring för kärleken och livet, en mycket trevlig bok. Jag tycker så mycket om hans sätt att uttrycka sig, både i tryckt text och i radion. Där får man dessutom åtnjuta hans mumlande röst. Heja, Ludvig Rasmusson!
Men alltså: i denna bok från 1995 (åren går!) hävdar han att man behöver egentligen bara ett par bra dojjor. Och visst behöver man det.
Men för min egen personliga del räcker det inte där.
Det finns liksom så mycket som talar emot det där att "gå ut och springa" att jag måste i möjligaste mån strömlinjeforma mig.
Men vi tar det från botten:
skorna. Man hittar sitt märke och sen håller man sig till det, rekommenderar jag. Personligen har jag sån himla tur att det märke som passar mina blan allra som bästast, det är Adidas. Och det, det är lika praktiskt som att ha Canon som sitt systemkameramärke, för det finns alltid bra priser på både Adidas och Canon. (När det gäller objektiv till Canonkameror finns det hur mycket som helst begagnat till bra priser också, men begagnade joggingskor tror jag man ska avstå från, i alla fall om man tänker sig att springa i dem...) Är man inte tävlingstok eller jättesnabb eller har galna fötter så klarar man sig gott med de lägre (nåja) prissegmenten hos Adidas, vilket innebär att man kommer undan med så där en 700,- för ett par BRA skor, och ännu mindre när nån sporthandel har nån drive. Och det är bra det, för man bör faktiskt, om man springer med någon regelbundenhet, ha två par i omlopp. Så då får torka ordentligt, och återfå spänsten.
Om man går till en verkligt bra affär, som Löplabbet och några andra, och springer på deras band så talar de om för en vad man faktiskt behöver. Går man till en mindre bra affär och springer på deras band så säger de att man behöver de dyraste pjucken i boden, och det är ju litet fjolligt. I synnerhet som man behöver flera grejer, och grej nummer två som man behöver är:
strumpor. Det FINNS de (har jag hört sägas) som kan lubba i vanliga tubsockor och sånt - dit hör inte jag. Då blir det blåsor och skav och eländes elände på alla de sätt. Särskilda springstrumpor gillar jag, särskilt av märket Newline - coolmax om det är varmt och thermo-modellen om det är kallt. Tunna fina thermostrumpor som värmer mycket mer än man tror är guld värt om man envisas med att ge sig ut på springturer även på vintern. Till nöds, om jag har lyckats sumpa alla paren springstrumpor, så KAN det klara sig med ett par nylonknästrumpor och ett par tunna vanliga sockor ovanpå det. Men då måste man förstås ha långa brallor ovanpå, annars blir det FÖR fult!
Och därmed är vi inne på nästa nivå:
benkläder. Och därmed menar jag just det man har på benen, det är ingen eufemism för underkläder. Alltså: förr sprang man bevars i tjocka gråa sweatbrallor. Jabba dabba, de vägde 5 kg redan vid start och 10 när man kom i mål, 15 om det regnade. Och var alltid för varma, förstås. Samt tog vind, och tog 3 dygn att torka efter tvätt, typ. Nu vet man bättre och kör med tajts, ett vacker och helsvenskt ord. Eller tights, dårå. Ett formslutande plagg i funktionsmaterial - finns i olika blankhetsgrad, jag försöker få tag på minimalt reflekterande, men det är bara en utseendefråga och därmed av minimalt intresse. Jag ser ändå inte särskilt snygg ut på mina springturer, to say the very least. En god idé även här är att hitta sitt favoritmärke vad gäller passform och material. Jag gillar Craft och Nike bäst, men huvudsaken är att de sitter där de ska och inte är alltför tunna, då känns det som att vara ute och lubba i kalasbraller, ju! Är det varmt, och det är det ganska ofta när man springer, oftare än man kan tro när man tittar på termometern - ja, då väljer man med fördel 3/4-långa byxor. Är man ung och smärt och exhibitionistiskt lagd kan man förstås välja ännu kortare, men jag skonar gärna omvärlden från anblicken av mina sladdriga lår. Men som sagt - utseendet är det minst viktiga, huvudsaken är att man trivs. Och jag trivs icke med korta byxor, och alldeles i synnerhet trivs jag inte med korta, löst sittande byxor, typ boxershorts. Uääh! Och förresten, när det gäller underbrallor, om vi nu ska vara såna: mitt förstahandsval är rejäla grejer, upp i midjan och ner kring låren, liksom. Gives icke såna - ja, då nödgas jag ta till string!! Därför att mellanversionen gör sig till string fast man inte har planerat det, och ska jag ha string så ska det åtminstone vara med avsikt. Fast helst icke, alltså. Särskilda träningsunderkläder i funktionsmaterial kan man nog hoppa över om man inte är mera spänstig än jag, jag tycker att det funkar bra med vanliga vardagsmodellen.
Vidare uppåt:
bysthållare - ett prima och alltför sällan använt ord. Låter rejält, och det är just vad den ska vara också. Rejäl. Hålla grejerna på plats. Alltså - jag har just inget att hålla på plats, rätt platt som en planka men det lyckas ändå vara sladdrigt, på grund av ålder (och bristande implantat). Så springa utan "stöd för bysten" skulle jag nog inte komma på tanken att göra, men däremot klarar jag mig med enkla don. Ett rejält linne med inbyggd BH funkar bra för mig, och det är jag tacksam för, eller en kortare stadig topp att använda under en annan överdel. För dem som är mer grundligt utrustade (dvs. har ätit mer potatis i sin ungdom, om man får tro min fader) är det nog bäst att höra sig för om utbudet och grundligt probera. Jag tror inte man ska slarva på den punkten, det kan aldrig vara bekvämt att ha ett par meloner i fri studs...
tröja - låt oss kalla det så, topp låter så jönsigt. Men denna "tröja" kan ju t.ex. vara bara ett linne, om det är sommar, eller nåt kortärmat, eller långärmat, eller - tja, huvudsaken är att den sitter åt. Håll sig till fruntimmersmodeller om ni är det minsta lilla avsmalnande på mitten, är mitt råd. Hellre litet för tajt än litet för sladdrigt, men se upp med ärmhålet, där får det inte skava, då blir man galen. Funktionsmaterial förstås, inga gamla urtvättade bomullst-tröjor duger. Och så finns det så många trevliga färger att muntra upp sig med - man ska vara litet färgglad tycker jag! Eller chict svart med nån glad färgdutt nånstans.
Här kommer vi också in på den svåra frågan om
lager. Hur mycket ska man ha på sig, egentligen? Igår kväll när det var 8 grader hade jag kort BH-topp, långärmad tunn tröja och en prasselväst, som egentligen bara funkar för synligheten (illgul med reflexer). Det var alldeles lagom varmt då. När det har varit ner mot noll brukar jag ha BH-topp, kortärmad funktionströja, långärmad en aning tjockare funktionströja, ev. en litet tjockare väst, typ tunn fleece. Och om det blåser är ju en tunn vindjacka ett bra val, eller byt ut tröjorna mot en softshelljacka. Oftast behöver man mindre kläder än man tror.
Vantar behöver man däremot oftare än man tror, tunna tunna. Lätta att stoppa i en ficka eller i byxlinningen om ficka ej gives. Bättre att ha och inte behöva än att inte ha och behöva. Bra springvantar har ofta en remsa bomullsfrotté på ovanspidan, att torka en snorig näsa eller svettig panna med.
Mössa kan också vara bra, om det blåser. Eller pannband. Nån gång har jag i desperation (pga ostädat hus) nödgats ge mig ut med yllemössa på skulten. Gör inte det, för det kliar. Man har liksom annat att brottas med än ett kliande huvud, anser jag.
Slutligen så frågan om musik. En smaksak förstås. Själv tycker jag mycket mycket om att springa till musik och har en massa olika spellistor efter humör och efter springtyp. Ibland när jag springer med hundar har jag ingen musik på. GPS har jag däremot nästan alltid på, det är så roligt att se sin rutt "från ovan" sen. Förr använde jag en GARMIN-klocka för tid och karta, nu blir det mest ajfånen förstås - musik och gps och allt i ett. Och dessutom kan familjen få tag i en, om de skulle bli nippriga.
Sen är det bara en sak till man behöver, tror jag: inställningen. Den att det faktiskt är så himla skönt att springa, att kunna springa! Strunt i att förbättra hälsan, gå ner i vikt (haha!), bli snabbare på milen, hålla nyårslöftet - känn efter bara! Att det är så underbart glatt att lubba fram, kanske till en glad sång (som man ev. sjunger själv), att det bär, man orkar!! Kanske fem meter, kanske 5 kilometer, men man springer i alla fall! Och springer det gör man så fort två fötter är i luften samtidigt, det som kallas svävmomentet. Svävmomentet. Det hörs ju att det är nåt underbart och eftersträvansvärt.
Så där ja. Nu har jag missionerat.

Idag har jag haft ont i kroppen hela dagen och varit allmänt frusen och larvig.
Men det finns ju en sak som alltid hjälper:
en springtur!!
Idag tog jag med två draghundar: Jazz och Ying. Selar på dem, tolklinor mellan och så baggenbälte på mig.

Och det blev en alldeles underbar tur!
Först sprang/gick jag med min lilla tränipngsapp, och när det programmet var slut så sprang jag bara efter kynne och ork, med finfin musik.
Och såna hundar jag hade! Jazz är verkligen en fantastisk canicrosshund - man tror inte att en så pass liten figur ska kunna göra så stor skillnad för min fart men det gör han verkligen. Bitvis tror jag mitt löpsteg var 5 meter eller nåt - det kändes verkligen som om jag flög fram i spåret!! Och Ying, som i vanliga fall är mera av en "oxe" - lugn och seg takt, som gjord för LSD. Som i detta fall allts betyder Long Slow Distance. Ying alltså - förvandlas också till en toklubbare, inspirerad av Jazz.
Och de är så duktiga att lyssna på höger, vänster, fram, stopp, bromsa, gå. Och allra mest på SSSSSSpring!!
Underbart uppiggande tur alltså. Ungefär 6 km. På gångvägar och i elljusspår, inga buskar och konstigheter. Likväl: en fästing klättrade på Jazzen, den knep jag. Sen kände jag ett litet kliande på mig själv, på väg från ryggen och nedåt liksom. Hrmf. I en ryslig fart. En fästing till!! Ying har jag inte kollat än, den pälsen ni vet! Men jag måste väl.

I alla fall - så långt allt väl och allt glatt.
Men alldeles nyss kräktes Jazz. Inte av springturen, av smitta från Betty och sedemera Tigern. Vilken Tiger för övrigt inte har fått behålla sina få riskorn. Vatten kommer däremot inte upp direkt, dessbättre.
Bra i denna situation: eftersom hundarna sätter igång att må illa med nån dags mellanrum så är det uppenbarligen fråga om en magsjuka, inte nåt som har satt sig på tvären i magen eller så.
Trist: bristande nattsömn. Dystra hundar som inte får nåt att äta: "inte nog med att man mår kymigt, man förvägras kost, också!"

Sånt är livet, boys!

Mellersta mellanbarnet, hon med pudeln, hon har lustigt åt mig och mina små hunddjur, som hon anser var blott alltför alltför bortskämda. -Heeeej, lilla hjärtat! säger jag till Olle om morgnarna, och sen säger jag: -Hej på dej med. Och det är då mellanbarnet blir en aning purken.

Och idag är det ju alltså så att Tigern inte får nånting att äta, förutom några små välkokta risgryn i kvällningen. Och MB säger att Tigern "förstår" att han bestraffas genom fasta därför att han inte gör rutan felfritt. Och när Tigern tänker sig att göra nåt som kanske inte är helt comme il faut, då tassar han till sig själv i nyllet och säger: -Nej Tiger, stygg tiger!
Nu ligger alltså tigern här bredvid mig i soffan och grunnar och grunnar på hur han egentligen ska göra med den där rutan, så han slipper såna här gruvliga straff i fortsättningen, och allt detta berättar MB med närapå tårar i ögonen - tårar av glädje när hon ser hur både sorgsen och uppbragt jag blir. J*kla unge!

Annat är det minsann med Äldsta Barnet: hon skulle göra hundfrukost en morgon när hon var hemma senast och när hussen ropade från rummet intill att Tigern redan hade fått frukost sa ÄB, alldeles allvarligt och bekymrat: -Men Tigern säger att han inte har fått nån mat...? DET tycker jag är en uppmuntransvärd attityd hos en lillmatte!

Hur som helst: alldeles nyss kom Ying med en lapp på vilken det stod att läsa: Löl på fläsket fluntimmel, jag vill splinga!

So long!

Om kräkeriet: jo tack, det fortsätter. Gårdagkvällen avrundades med att Tigern kräktes mängder i min ena toffla medan jag var i duschen. Man kan nästan bara skratta åt sånt elände! Sen klyktes han några gånger under natten, fast nu mest bara gult slem, och ett par gånger idag också. För övrigt är han ett monstrum för tillfället, för han fastar. Tiger på Tom Mage = farligt vilddjur!

Om träning: Innan Tigern blev hastigt och olustigt kräksjuk igår var vi och tränade med vårt nytillskapade lilla lydnadsgäng, som igår bestod av Tigern, storpudeljäntan Doris-full-i-bus och den nya bekantskapen Ted Springerspaniel, 10 månader. Mycket nyttigt och bra!
Tigern och jag fokuserade på: vänta på MITT kommando vid uppsättande från liggande (inte lyssna på den som kommenderar, alltså), SITTA medan matten avlägsnar sig för inkallning (och nu börjar det, peppar peppar, verka som det har gått in i den lilla terrierknoppen att man icke säger nicke får lägga sig ner) och så - nähä?! - rutan. Jag provade mitt nya upplägg med godisfrestelser och jag tror att det kan funka. Visserligen resulterade det ett par gånger i svårt frustrerad liten terrier som bara satt vid min sida och gläfste när jag kommenderade UT, men jag tror att en liten talgdank börjar formeras. Han behöver få veta inte bara vad som är RÄTT utan också vad som är FEL. Som ren information, alltså.

När jag kom hem med Tigern efter två timmars promenad och träning skulle jag åka o handla hundmat och då passade jag på att ta Jazz och Ying till klubben i och för träning som i deras fall generellt består i att komma när jag ropar. Pretty basic, alltså.
Nå, agilitybanan hade jag tänkt avstå från, då den är som ett smärre träsk, men Jazz signalerade tydligt att det var dit han ville så jag kunde inte motstå. Där fanns en hel liten bana uppställd och - infoga kraftord här - vad han kan springa!! I år är han riktigt smal och fin och därmed ännu vassare och snabbare!! Dessutom har han blivit så duktig på fjärrkommendering så - ja, med tanke på vilken urusel och oinspirerad handler jag är så är han ju helt OTROLIG, min lille pinne! Och i den sörjan, dessutom! Bland annat körde vi en serie som bestod av fem hopp i en krökt linje, skarp sväng upp på bommen och sen jättespetsig vinkel in i slalomet, som stod nästan parallellt med bommen. Så Jazz drog järnet över bommen, tripp tripp i 120-fart över kontaktfältet, vänder i luften, slår på tvärnit så lersörjan far över hela plan intill första slalompinnen, sen vansinnesacceleration så han slirar i geggan och bara snärtar genom hela slalomet, tillbaka igen fast precis på andra sidan av och återigen nästan parallellt med  bommen, genom en platt tunnel full med vatten och så över ett sluthinder. Världens gladaste pinne sen, och världens mest utmattade matte. 15 sekunder i toppfart räcker för mig, ändå är jag LÅNGT från honom hela tiden. Vilken liten hund! Och inte en enda tvekan om mina kommandon, han tar hindren i vilka vansinnesvinklar som helst, lyssnar på vilken ände han ska tunneln från, helt underbart helt enkelt. Men när jag anser att en bana eller övning är slut och tjoar: -Hurra, du vann!! (som jag alltid gör) då kastar sig Jazz upp på närmsta bänk för belöning och gos, för egentligen avskyr han kallblöt geggamoja.
Sen sprang Ying och pep och sa: -Jag då, ska inte jag få springa och hoppa?! Men det fick han förstås, tre hinder gick det fint att styra honom över, det fjärde tyckte han var löjligt och sen fick han syn på A-hindret = Meningen med Livet på en agilitybana. Alltså: A-gility = A-hinder. Sen spetade han litet upp- och nerför detta rätt många gånger, alla gånger mycket noga med att trampa på kontaktfält och stanna till litet extra på toppen för att beundra utsikten.
Det är skönt med omväxling för en matte!



























Minsta barnet tillbringade en natt hos en kamrat och skickade förstås en bild av dess pudel!

I morse kräktes Betty hej vilt. Eller var det i går morse? Oj, nu blev jag förvirrad.
I alla fall - mängder. Hej och hå, torka och dona.
I eftermiddags och ikväll har Tigern kräkts.
Himlar, vilka mängder! Verkar som han har lagrat inombords!
Först i soffan, sen i fåtöljen, sen i soffan igen.
Som tur är så är de av skinn, bara att svabba liksom. Fast sista gången var det en filt under honom, den liggeri  tvättmaskinen nu.
Ganska mycket maginnehåll kom på mig också, livat värre.

Tur ändå att man har haft tre småbarn i huset - först kräktes de ju hela tiden, när de var bebbon. Då var det mest en inconvenience - mjölk- o vällingkräk är inte så väldigt gräsligt. Sen oroade jag mig väldeliga för hur det skulle bli när de blev större och, bevars, magsjuka. Sen började de på dagis och blev magsjuka och kräktes i kors, i mitt hår och i min säng och sin säng och - tja, liter überalles, typ.
Det gick det också. Man dör ju inte av det.

Och det har jag liksom nytta av nu - aderton liter hundkräks är visserligen rätt trist att ta hand om, men man dör inte av det. Man bara lägger sin svala hand på hundens lilla panna och försöker förklara att det kan tyvärr inte bli tal om någon kvällssmörgås just idag. Sorry, hon'!

Tack och tack för snö och regn, men nu räcker det, nu vill vi ha vår. Igår var jag upp på klubben en stund och tränade med Tigern och Betty Bettina Olausson - rackarns vilket träsk! Nästan så man väntade sig att få se krokodiler sticka upp hungriga små trynen där man hoppade från tuva till tuva.
I alla fall tränade vi hopp-stå med Betty, och litet grann fotposition med fokus.
Och med Tigern - rutan. Gah. Nu går han ut med god fart men man vet aldrig VART! Så nu tänker jag köra med omvänt lockande ett tag - placera ut godisbyttor på sidorna av rutan, och på vägen mot rutan - så han måste tänka till litet, det odjuret.
Frövrigt haver jag anmält oss till en lydnadstävling, den 12 maj. Det var länge sen! Senaste gången vi tävlade hade jag jätteont i magen och hamnade dagen efter på sjukhus för 10 smärtsamma dagar. Sånt sätter spår, liksom.

Idag har jag överhuvudtaget inte stuckit ut näsan!! Jag har bara sytt - en massa gamla halvstryp tillhöriga salig Nero har plockats fram för omsyning. Tre till Betty är klara (rosa, blå med passpoaler och reflex samt lila fleece med reflex) och ett till Tigern (svart med reflexpasspoaler), nu håller jag på med ett till Jazz - grönt med svart Hurtta-band. Få se om jag kan få till ett halvstryp till Jazz som fungerar, för jag börjar bli trött på att folk ryker på mig för att jag har stryp på honom. Helstryp alltså. Men han har så smalt huvud och blir så nipprig ibland så han med lätthet tar sig ur alla halsband utom helstryp. Nu gör jag alltså ett försök att få till ett specialsytt, som hoppeligen fungerar.

Det är ganska intressant att sy om - det där med logik är inte min starka sida och man måste liksom tänka litet logiskt för att få det att fungera. Men nu när jag har gjort några stycken börjar det klarna i mitt luddiga huvud, kanske jag rent av kan sy ett själv alldeles från scratch, vid tillfälle.