Glädjen med hundbesvär
Idag kikade jag in hos pinschern Milly - en pigg donna med många järn i elden.
I alla fall fanns där ett inlägg om "Bruksgubben" - det är så att Milly har inte precis varit så där jättekär i folk-vem-som-helst, men så träffade hon på en träning en bruksgubbe. Och föll i farstun!
Läs vidare om detta hos Milly själv, jag tror bestämt det var i februari det timade.
Själv är jag ju blödig som bara den när det gäller jurr så jag blev närapå litet gråtmild när jag såg en liten film om hur Milly sökte ställa sig in hos sin nye vän. SOM hon kan fjäska!
Och det slog mig att det finns en viss sorts glädje som man helt går miste om ifall man har glada, lagom utåtriktade, snälla och okomplicerade hundar. Den där glädjen när en hund med "issues" liksom växer och går utöver sina egna gränser.
Som Jazz. När han kom hit trodde han att alla, i alla fall alla manspersoner, var ute efter hans blod. Bit eller spring! var hans motto.
Vi tränade och tränade och ibland trodde jag att det blev bättre - och sen blev det mycket sämre igen.
Sen kom vi med i en träningsgrupp på klubben - en träningsgrupp med bara vanlig hyfs på schemat, ungefär. Första gången tog ledaren för den gruppen, en storvuxen bullrig "bruksgubbe", Jazzens koppel och sa att de skulle gå en liten sväng bara. Jotack, akta fingrarna, tänkte jag.
Men Jazzen traskade med, de stannade en bit bort och Jazzen fick godis, lite prat, litet sitta fot, mera godis. Han hade inga tankar på mig alls utan var helt upptagen med sin nya bekantskap.
Efter ett tag kom de tillbaka och jag fick kopplet samt en tillsägelse att inte bry mig särskilt om hunden - alltså inga stora ovationer eller göra nån affär av det hela.
SÅ odramatiskt - och en sån omvälvning!!
Och vilken lycka!! Att denna lilla sprätthöna till hund, med nerverna utanpå och rädd för alla, bara accepterade nån så där. Jag blir nästan gråtfärdig fortfarande, när jag tänker på det, fast det är flera år sen.
Härom kvällen när jag var ute och gick med bara Tigger och Jazz kom det upp en karl och gick jämsides med oss. Det var rätt skumt ute och mannen hade lång rock och nån vidlyftig huvudbonad.
Jazz brydde sig inte - han noterade att det var nån där men sen traskade han på. Ändå gick mannen på min vänstra sida och småhundarna därmed emellan oss. Då kom jag att tänka på vilken liten GANSKA trygg hund han ändå har blivit, min lilla virrhjärna.
Så snubblade han till, den där stora karln, tog några stappelsteg nästan PÅ oss innan han återvann balansen.
Och vet ni: Jazz tittade till och tog nåt steg undan, men helt lugnt och inte alls särskilt intresserad.
Jazzen var ute på sin kvällspromenad med matte, och så var det med det. Vad en massa okänt folk har för sig kan inte Jazzen ta nån notis om.
Men matten var ett stort saligt leende hela hon!
(Och att Jazz fortfarande vill bita nästan alla som kommer innanför grinden är en HELT annan sak. Man är väl vakthund och polis!)
I alla fall fanns där ett inlägg om "Bruksgubben" - det är så att Milly har inte precis varit så där jättekär i folk-vem-som-helst, men så träffade hon på en träning en bruksgubbe. Och föll i farstun!
Läs vidare om detta hos Milly själv, jag tror bestämt det var i februari det timade.
Själv är jag ju blödig som bara den när det gäller jurr så jag blev närapå litet gråtmild när jag såg en liten film om hur Milly sökte ställa sig in hos sin nye vän. SOM hon kan fjäska!
Och det slog mig att det finns en viss sorts glädje som man helt går miste om ifall man har glada, lagom utåtriktade, snälla och okomplicerade hundar. Den där glädjen när en hund med "issues" liksom växer och går utöver sina egna gränser.
Som Jazz. När han kom hit trodde han att alla, i alla fall alla manspersoner, var ute efter hans blod. Bit eller spring! var hans motto.
Vi tränade och tränade och ibland trodde jag att det blev bättre - och sen blev det mycket sämre igen.
Sen kom vi med i en träningsgrupp på klubben - en träningsgrupp med bara vanlig hyfs på schemat, ungefär. Första gången tog ledaren för den gruppen, en storvuxen bullrig "bruksgubbe", Jazzens koppel och sa att de skulle gå en liten sväng bara. Jotack, akta fingrarna, tänkte jag.
Men Jazzen traskade med, de stannade en bit bort och Jazzen fick godis, lite prat, litet sitta fot, mera godis. Han hade inga tankar på mig alls utan var helt upptagen med sin nya bekantskap.
Efter ett tag kom de tillbaka och jag fick kopplet samt en tillsägelse att inte bry mig särskilt om hunden - alltså inga stora ovationer eller göra nån affär av det hela.
SÅ odramatiskt - och en sån omvälvning!!
Och vilken lycka!! Att denna lilla sprätthöna till hund, med nerverna utanpå och rädd för alla, bara accepterade nån så där. Jag blir nästan gråtfärdig fortfarande, när jag tänker på det, fast det är flera år sen.
Härom kvällen när jag var ute och gick med bara Tigger och Jazz kom det upp en karl och gick jämsides med oss. Det var rätt skumt ute och mannen hade lång rock och nån vidlyftig huvudbonad.
Jazz brydde sig inte - han noterade att det var nån där men sen traskade han på. Ändå gick mannen på min vänstra sida och småhundarna därmed emellan oss. Då kom jag att tänka på vilken liten GANSKA trygg hund han ändå har blivit, min lilla virrhjärna.
Så snubblade han till, den där stora karln, tog några stappelsteg nästan PÅ oss innan han återvann balansen.
Och vet ni: Jazz tittade till och tog nåt steg undan, men helt lugnt och inte alls särskilt intresserad.
Jazzen var ute på sin kvällspromenad med matte, och så var det med det. Vad en massa okänt folk har för sig kan inte Jazzen ta nån notis om.
Men matten var ett stort saligt leende hela hon!
(Och att Jazz fortfarande vill bita nästan alla som kommer innanför grinden är en HELT annan sak. Man är väl vakthund och polis!)
