Ute är det vitare än nödvändigt, om ni frågar mig, och nu kommer det ännu mer av den varan. Usch. NU finns det ju liksom ingen anledning - runt jul hade det kunnat gå för sig. Vi har ägnat dagen åt promenad - vilostund (för hundar)/plugg (för matte) - veterinärstudiebesök cum vägning (11,2 kg vägde lilla Betty B. idag) och nyss litet paketeri.
Alla gillar ju paket!
De flesta vet väl att det är rätt livat att göra paket åt sina hundar. Därför sparar man allt i tom förpackningsväg som kan vara lämpligt för ens lille kuse - som vi har ungefär hela skalan av gnagare råder här åtgång på: alvedon-, buljongtärnings- och knäckforms-askar, toarullar (Ying, Tigg, Jazz), adlibris-paket (Betty, Tigg) och för särskild aktivering av lilla disneyprinsessan även ev. pizzakartonger och vinkartonger. Tja, sen stoppar man lämpligt godis i kartongerna, försluter om så tarvas med litet frystejp, och distribuerar på lämpligt sätt. Ibland, och för vissa, sker utdelning ungefär som av tomtefar: ho, ho, ho - vassegoa! Ibland kan man gömma paket, för nosaktivering. Men roligast ändå är nog att sätta snöre runt och stoppa undan. Jag brukar stoppa paketet under ett skåp och bara låta snöret sticka fram. En del hundar fattar direkt, en del fattar nästan aldrig. För dem som fattar direkt får man göra det svårare vartefter: man kan ta mycket långt snöre och pula in under skåpet - hunden drar och drar och inget paket kommer. Jo till slut!! Man kan lägga dit ett par "blind-snören" också, som sticker fram. Va, snöret hade ingen vinst! så får man se hur pass enträgen hunden är. Gitter den prova ett snöre till, eller ger den katten i hela alltet? Man kan ta fint fint snöre - alltså liten grovlek. Björntråd! Fast man får förstås vakta så det inte blir uppätet, gäller ju snöre också. Men det här är ju nåt som man låter hunden göra i ens sällskap, det är så roligt att iaktta dem!
Sen kan man ju förstås ställa en plastbalja eller nåt tätt intill skåpet under vilket paketet befinner sig, så att snöret hamnar under baljan. Då måste baljan puttas undan och snöret greppas.
Man kan lägga paketet högt också - om det är litet och lätt och hunden inte är rädd av sig. Så att bara snöret hänger ner och måste dras i. Sen kan man hänga snöret så högt att hunden måste kliva upp på en stol för att få tag i det. Eller hoppa.
Har man pysslat med det här ett tag kan man, någon gång när hunden FÖR EN GÅNGS SKULL inte är precis just i hasorna på en, ordna ett litet paketarrangemang, med nedhängande eller framstickande snöre. Och inte säga nåt, eller visa nåt. Bara låta det vara. Det kan ta 5 minuter eller en vecka tills hunden, kanske, upptäcker nåt. Och tänker: aha!
Fast sen får man förstås vara ordentlig av sig i resten av sina dagar: inga nedhängande, eller framstickande, snören eller tåtar om det inte vidhänger ett hundpaket!
Ikväll var det dags för valpkurs igen. Nog märks det att Betty börjar bli (eller tro sig vara) stor - mer och mer får jag jobba för att hålla frökens fokus på mig. Men hon är oerhört lättlärd och glad och pigg - en glädje att "träna" med. Dagens lektion innefattade - oooo, nu blir det läskigt!! - "nej". Inga problem, inga tråkiga attityder. Duktiga lilla Bubbla! Men sen kom vi hem, och Betty satte sig att betrakta minsta barnet. Med allt mindre ögon. Och så ramlade lillvappan omkull och sover fortfarande.
När jag kom hem från valpkursen var jag ju påklädd och utrustad med köttbullar så jag tog ut Tiger i trädgården och påbörjade omträningen av den förnicklade rutan. Rutan, rutan... som gick som smort, som var som en dröm... Den har helt kollapsat. Så nu återgår jag till min förstaste första metod: ganska liten ruta (ung. 2 x 2 meter), ganska nära (mellan 3 och 5 meter) och belöningen hos mig. Alltså: ut i rutan, stort jubel från matten precis mitt i rutan, tillbaka för jättegodis. Allt i full fart, gång på gång, runt runt rutan, alltså ingång från alla fyra hållen. Sen ny ruta. Mängdträning. Självbelönande! I alla fall för en Tigger. Han blev tossigare och tossigare för varje skick, efter 10 minuter kom han knappt från min sida, för han bara satt och skällde i upphetsningen. E de bra de?!!! Ja, för den hunden och det momentet är det bra - det är så jag vill ha min tiger serverad. Han ska ju ut en rätt lång bit från mig i det färdiga momentet, och jag vill ha full rulle och stor entusiasm. Jag vill förstås inte att han ska tokskälla, men ett enda gläfs just i själva utgången - som ska var explosiv! - det tycker jag är OK. Nu känns det som vi är på rätt väg!
Dagens aha-upplevelser: - franska är ett vackert språk. - det nya tävlingskontot på SBK är skojigt, man lägger in förare och hund(ar) och det ser rysligt rysligt seriöst ut även om man bara är nybörjare i allting. - anmälningsavgifterna till tävlingar har höjts, och det ganska rejält. Dumt.
Hundarna skapar vanor så fort så fort. Särskilt såna man inte vill ha. Såsom att vakna klockan 5. När jag äntligen hade bringat dem att begripa att man kan sova i ett sträck till långt fram på förmiddagen (=jullovsprojekt) vidtar vardagen och som en spiralfjäder studsar Ying ur sängen. Klockan 5 som sagt. -Betty och Tigger, vakna nån gång! Jag har bestämt oss för att vi behöver gå på toa! säger han, och blänger menande på mig. Bara att masa sig upp och släppa ut odjuren. Ying gör sedan det han ska (fast inte behöver, bara har lust att) på 2 minuter och sedan kommer han in för då är det dags för hunddressyr. Plats och ligg och sitt och snurr och zigzag och spinn och gå runt och tassen och dansa och - jag vet inte allt vi hinner med, medan jag med ojämna mellanrum gläntar på dörren (10 grader kallt ute!) och allt mer ilsket vrålar på Tigg och Betty. Idag ville de aldrig komma in så jag fick skruda mig på övligt sätt, alltså pytteliten dunjacka och gummistövlar, förutom underbrallerna. Mitt första ilskna steg nerför trappen ändade på ändan, kan man säga, för jag halkade med båda fötterna samtidigt och landade med hela mig smack bang på rumpan. Var införskaffa dambenkläder med frigolitstoppning? Jag har aldrig i verkligheten men många gånger på film och TV sett en sån där styrkeprövningsgrej där nån kraftkarl ska dänga till nån mojäng med en bamsing till träklubba så att nån form av indikator störtar mot höjden längs nån typ av skala (enhet okänd). Och är det en riktig bjässe till Herkules så slår den där grejen som far iväg uppåt i nånting där högst upp så det binglar och bånglar och alla jublar. Nästan så var det med mig - nånting störtade sig uppåt från postamentet och ända upp i hjässan och nog binglade och bånglade det allt. Nedrar vilken huvudvärk! Kan man få hjärnskakning av att slå i rumpan tro? Vad den mänskliga kroppen ändå är för ett mirakel!
I alla fall lyckades jag ta mig runt knuten och där stod Betty och Tigger i godan ro och samspråkade. -Jaha, ville du nåt? sa de sammetsögt när jag fräste åt dem. -Du behöver väl inte vara så sur, jämt! sa Tigger. -Lilla fina matte vill du ha en puss eller två eller tusen och vill du ha en kram också och en puss vill du väl ha matte ska jag pussa dig matte å vad du är snäll matte å vad jag tycker om dig vill du ha en puss eller två eller tusen? sa Betty, på sitt disney-ögda sätt.
Och sen gick vi upp och la oss. Ying var utbränd, och nästan jag också.
Igår afton fick jag ett galet infall och såg i ett svep Mad Max 1 och Mad Max 3, fast jag orkade inte mer än så där 85% av den sistnämnda. I alla fall har jag inte sett dessa filmer på sisådär 30 år, men de var faktiskt riktigt "bra" fortfarande. Äckliga och konstiga, liksom. Och när man talar om dem får man använda konstiga ord, såsom dystopi, incipiens och i synnerhet post-apokalyptisk.
Försök att säga det fort fyra gånger i rad: postapokalyptiskpostapokalyptiskpostapokalyptiskpostapokalyptisk! Jag vet inte ens om jag kunde SKRIVA det rätt!
Egentligen tycker jag att del 2 är den bästa, fast det är alldeles för hemskt att hans fina hund dör. En hund dör även i del 1, men den hinner man inte fästa sig så mycket vid.
Vi bustränade litet också, i slutet av promenaden. Minsta barnet for omkring i största allmänhet med valpen medan jag filmade, och sedan tränade jag litet fotposition och litet sitt kvar med samma valp, och kanske framför allt: fokus på matte, vält inte fotografen!
Idag hände sig det märkliga att jag fick napp på min fråga om nån ville hänga med på en liten promenad: minsta barnet ställde upp på en liten sväng med Betty! Hurra! sa både jag och Bubbla.
Nedan återfinnes en liten filmsnutt som inte är av det ringaste intresse för någon utom de allra allra närmast sörjande (=jag). Den är bara ett utslag av att detta är min lilla minnas-hur-det-var-dagbok.
Känsliga tittare varnas dessutom, ty Jazz beter sig mindre fint. Borde förstås aldrig ha offentliggjorts.
För massor massor massor med år sedan genomkorsade den då blivande maken och jag Paris. Ett stopp på ett par nätter för att se de viktigaste sevärdheterna och invänta en god vän. Följande är vad jag såg: vårt helkaklade hotellrum inrett med det nödvändigaste, dvs. en säng vars mittpunkt nära nog slog i golvet, ett klädskåp som såg ut att innehålla kackerlackor samt, centralt placerad i rummet, en bidé. Si sådär ja. Alla nödvändiga bekvämligheter. Vi var nog underliga och ovanliga gäster på det hotellet enär vi stannade i ett par dygn, inte ett par timmar... En sak till såg jag: insidan av ett söndagsöppet apotek, för jag var så förkyld så förkyld och nässpray var inte uppfunnet på den tiden och näsdroppar kom inte på fråga eftersom jag har en panisk skräck för och olycklig fallenhet för kallsupar. Men näsdukar och den franska motsvarigheten till Alvedon fanns, om än inte i mitt bagage. Mot apoteket, alltså! Bakom Mme la Apotekare satt en affisch. Och på den affischen återfanns en dyster snigel, sittandes på en toalettstol. Den hade till anklarna neddragna gröna byxor och dess ögon, längst ut på spröt på sniglars sätt, var liksom disiga och dystra. Hela snigeln föreföll ha tappat livslusten. Och ovan den stod att läsa i snirklig blå stil:
La constipation?
Se där - Paris, romantikens huvudstad! Eller?
I alla fall så var Tigern en kymigt mående tiger igår afse. När han mår mindre väl slickar han väggar och golv och försöker äta skumma saker. Dammtussar, rostaggar och blad, nedfallna från en krukväxt. Ingen rast, ingen ro. Lurig som han är vet han så väl varstädes dammtussar lättast hittas, såsom i trappen. Trots utevistelse blev det inte bättre, och ingen sängro fick vi när det var så dags - Tigern skulle prompt in under sängen och leta dammtussar. (Nåja, så värst mycket behövde han ju inte leta, det var mera fråga om att hämta.)
Vid elvatiden fick jag nog och släppte ut honom i trädgården igen, och sen väntade jag och väntade. Ibland stack jag ut huvudet i 10 gradig kyla och hojtade litet. Ingen Tiger. En gång for han förbi trappen, men in kom han inte. Så jag fick bita i det sura äpplet och utöver mina rejäla underbyxor (tantmodell) skruda mig i gummistövlar och alltför liten dunjacka och gå ut och leta efter lilla vita terriern. Som återfanns strax bakom huset, precis i färd med att b*jsa, ursäkta min direkthet.
Och när han var klar med det - då hade jag en GLAD TERRIER!! Han gjorde bocksprång hela vägen in, snodde uppför trappen och låg och gurglade länge och väl i min säng innan han med ett belåtet njomnjom äntligen föll i sömn.
Och det var då jag kom att tänka på Paris, och Mitt Förflutna. Proust hade sin Madeleinekaka, jag har mitt hundb*js.
Omgiven av en pudel, en tiiiiger och en galen kines sitter jag i TV-soffan och slötittar på skidskytte. Mycket trist att sådant numera går på reklam-kanal, men annars är det trevligt att titta på. Jag blir alltid så imponerad över att någon skytt överhuvudtaget kan träffa någon prick, och dessutom åka runt på skidor och härja. Tänk sånt folk det finns! I övrigt har jag lurat på det här med anti-bitträning av valp. Alltså: aj-träning. Nu tror jag ju att staffar är liksom genetiskt programmerade att icke bita i människa - en god egenskap som tyvärr kommer av en trist anledning, nämligen användning som kamphundar. Sådana måste kunna hanteras av såväl ägare som domare som motståndarhundens ägare, så även när de är som galnast i slagsmål är det ganska tryggt att stoppa ner fingrarna bland dem. Faktiskt. (Detsamma kan tyvärr inte sägas om russlare. Hrrm.) Litet grann så är det redan när de är små, fast visst händer det att tokpussandet kan övergå i ett mera tandfast nedslipande av utskjutande ytor, såsom öron och näsa. Men annars har jag gjort ungefär så här med valpar: se till att det alltid finns saker att gnaga på - tuggrullar, regelrätta ben, vedträn, hopknutna tygtrasor, kartonger - bunkra upp bara! Så kan man alltid hålla fram en sån när det blir bitdags (och det blir det ju ofta, ofta). Skulle det misslyckas så jag blir biten puttar jag undan valpen ganska bryskt (alltså inget våld, bara litet purket) och blir passiv ett par sekunder, sen håller jag fram tillåten bitpryl i stället. Och det är egentligen så jag gör. Om valpen inte är hörsam så kan jag tjuta i ordentligt med AJ!!!!! och bli mycket tjurig, jag-vill-inte-vara-med! Sen får man invänta stora försoningen, valpar brukar vara kvicka på att be om ursäkt. Då är man förstås snabb att vara glad och snäll igen, långsint får man inte vara.
Man får helt enkelt ta till de medel som valpen kräver - Betty har tagit sig för att hoppa upp och nypa mig i baken, mycket roligt för publik men inte alls för mig. Då blir jag redigt lömsk och håller ett argsint föredrag innan jag stolpar därifrån. Men så snart hon ber om ursäkt är jag förstås god och glad igen. Sammanfattningsvis tror jag att man ska vara jättesnäll mot valpar, men det är bättre att tala om vad som gäller, ordentligt, än att hålla på och småtjafsa och i längden bli grinig.
Och kom ihåg att SÅ roligt är det nästan aldrig att bita matte och husse att hunden fortsätter med ofoget när den har blivit stor!
1. På natten händer det ibland, om det är kallt och ruggigt, att Tigger rullar ihop sig till en pälsplutt och att Betty lägger sig ovanpå, som en annan rund pälsplutt. Ibland ligger Betty underst. De ligger så exakt på varandra så det ser ut som när man har staplat mynt och jämkat och jämkat så stapeln blir alldeles slät. Och nu undrar jag: om man hade en staffe till - den skulle man få en ännu högre stapel då? Re'n hör jag ropen i etern: -Sjuka, sjuka människa! Inte flera hundar!! och jag skyndar mig att bedyra - fyra är maximåttet, fler än fyra blir det aldrig. Men tanken är intressant.
2. När jag ska sluta må som en ovanligt illamående räv? Diklofenak fungerade finfint på ryggen men passade uppenbarligen på att ställa till nåt tjyvens med magen. Nu kr*ks det hela natten och halva dagen och mås allmänt kymigt. Kanske tur i oturen att jullovet är litet långt.
3. Varför har Betty apelsinmarmelad på ryggen? Innebär detta att jag måste bada henne? Hur kommer hon i så fall att ställa sig till en sådan behandling?
4. När tänker Ying sluta fälla? Han har utvecklat ett märkligt mönster i sina fällningsperioder: vår/sommarfällningen är visserligen ymning men rätt sammanhängande, höst/vinterfällningen upphör ALDRIG och han ser allt ruggigare ut. Gamla uggla.
5. Ska jag tillåta Ying att sätta på sig sina doggles med en julduk faststoppad i huvudresåren samt Y-kalsonger på de nedre regionerna (med svansen utploppad genom gylfen) för att på detta sätt utrustad fara runt som Superhjälte? Jag vill ju inte hämma honom, men inte precis bli till alldeles allmänt åtlöje heller.
Datorns antivirus- och en massa annat-program haver jag nu uppdaterat och plötsligt fungerar det att putta upp filmer igen. Oooo, som ni har längtat, eller hur? Här kommer genast, omedelbart och i ett sammanhang en liten blåspromenadsfilm från förra veckan - eller var det veckan dessförinnan? Nåja, bortsett från att vi har begåfvats med liksom ett otäckt vitt täckelse så är det mesta sig likt. Och öppna öronen: jag tycker att musiken är Så Klämmig!
På närapå allmän begäran: Här kommer litet mer om uppletande av föremål, som det egentligen heter. Men varning på stan: har du några planer på att tävla med din hund, då bör du vända dig till nån som begriper sig på den sorten, för då är det petnoga. Min metod är "bara" för skojs skull. Först och främst - inte behöver det vara nån ruta inte! Det där är bara jargong. Mina kriterier för ett bra uppletandeställe: 1. det ska finnas något att binda hunden i, något som den inte kan ta sig loss från och som den inte kan göra sig illa på. Ett träd som det sticker ut fullt med små otäcka avbrutna grejar i hundhöjd är INTE bra. Försök skala i så fall, eller leta rätt på nåt annat att sätta hunden i. Förresten är det bra att ha ett koppel med hakar i båda ändorna, just avsedda för uppbindning. Enkelt men på intet sätt nödvändigt. 2. det ska finnas en del träd, stubbar och stenar, inte vara alltför oframkomligt, gärna vara avgränsat av småstigar eller speciellt utseende stenar el. dyl. Så jag kommer ihåg var jag har gått! 3. det ska inte finnas starkt trafikerade (av bilar eller annat) vägar i närheten, för det är enklast om man kan ha hunden lös. Det går att ha den i lina också, men då blir det litet knöligare. 4. i början bör man ägna sig åt detta en dag då det är minimalt med blåst ute, och den blåst som är kan man lämpligen ha emot sig, när man står där hunden ska bindas, vänd mot rutan.
Sen förfar man så här: man binder sin hund och så trampar man upp sin "ruta", som vi för enkelhets skull kallar den. Den kan alltså vara rund eller trekantig eller vad som helst. Storleken kan också vara nästan hur som helst, men har man en normalstor leksak så kan kanske 5 x 5 meter anses som minimum också för en valp eller mkt liten hund (eller björn med mkt liten hjärna). Lämpligen går man först runt i ytterkanten på sin ruta, så man vet var man har den, sen traskar man kors och tvärs och hit och dit, noga. Upp på stenar, krama träd, in under granar. På så vis blir det liksom en avgränsad ruta för hunden, fast vi inte ser det. Vår vittring blir markör för rutan. Visserligen flyter vittringen omkring litet, men inte så farligt. Trampa på bara!
Sen tar man en Pryl - i allra bästa fall en leksak som hunden gillar jättemycket, i annat fall får man försöka intressera hunden för just den grej man har. Man kan retas litet, försöka få upp nåt slags "vill ha den!" hos sin lille kuse. Och så backar man ut i rutan, en liten bit, fortfarande stojande med den förhoppningsvis jättekuliga saken. Kastar med den och har sig och råkar så "tappa" den framför sina fötter, kanske en aning dold bakom nån gräsruska eller vad där finnes. Alltså inte alls gömd utan bara en aning inte helt och hållet självlysande.
Kvickt tillbaka till hunden, som har kort kort minne, och släpp den. Förhoppningsvis rusar den ut till saken och genast börjar matte (eller för den delen husse) bli jätteglad, gå ut och kolla och beundra, jolma, ge godis, leka med saken. Inget knussel med fånigheterna!
Om hunden inte alls har nåt intresse för att gå ut får man följa med själv, och liksom snava över grejen. -Kolla här, vad kan det här vara? Så spännande! Jobba på bara, ledig är man aldrig när man är matte.
Jaha, så börjar man. Tre "skick" kan vara lagom första gången, men håll noga koll så att inte en liten en blir trött redan första gången. Man ska sluta medan det är som skojigast!
Ivrig knaprande av Diklofenak hade en ganska förtjusande inverkan på min rygg - i morse kände jag mig som Folk igen! Och Betty, hon var så trött så trött så trött - klockan 10 var jag helt enkelt tvungen att väcka henne, vi kunde ju inte ligga och dra oss hela dagen heller! Sen for jag till skogs med Betty och Jazz. Jag gjorde en liten uppletanderuta, trampade helt enkelt upp så där en 5 x 15 meter med hundarna uppbundna. Jazz skrek för att han visste vad jag höll på med, Betty skrek för att hon inte visste vad jag höll på med. Tjo vad det var livat! Sen gömde jag: en pipkanin, en spårpinne och en handske i rutan och släppte Jazz. Han jobbade fint, men vimsigt som vanligt. Han använder både nos och ögon och det gör honom litet förvirrad. Dessutom vågar jag inte ha någon större ruta åt honom, för kommer han alltför långt ifrån mig kan han börja leta rådjur i stället för pipkanin... I alla fall hämtade han in alla tre sakerna mycket prydligt och glatt.
Betty satt och funderade på vad som egentligen skulle ske. Jag band upp Jazz igen, och Betty satt förstås fortfarande fast. Så visade jag pipkaninen och lät henne ha litet dragkamp med den. Så gick jag ut i rutan och visade att jag hade kaninen innan jag lade den på marken, så den inte precis syntes från hennes plats. Och så gick jag tillbaka och släppte loss vilddjuret! Betty sprang ut och kollade litet, och så såg hon kaninen och hämtade den. Binda Betty, ut med kaninen igen. Och så hämta igen. Tredje gången - binda Betty, lägga ut kaninen, nytt ställe men inte svårt. Och den här gången började hon först snoka där hon hade hittat kaninen förra gången, men där var den inte. DÅ - hurra!! - hörde jag hur nosen gick igång och så luktade hon sig fram till det nya kaninstället! Massor av godis igen och slut på övningen - så nöjda, både matten och Betty! Sen tog vi en liten promenad. Vi gick en liten skogssväng som tar ung. 15 minuter att gå i vanliga fall men tar en timme med löslubbande valp och undersökning av stenar, stubbar och istäckta vattenpölar.
Bundna.
Har hittat kaninen! Det ser ni väl?
Mycket fruset vatten i skogen.
Små små stenknallar har betty börjat klättra på.
Men när Jazz klättrar på på större stenar blir man så bedrövad så man tappar öronen!!
Matte assisterar.
Jazz klarar sig själv!
Sen for jag hem med dessa busar och hämtade ett fräscht par. Med Ying och Tigg for jag till en annan skogssmatt och började med att lägga ett spår till Tigger.
Sen tog vi en promenad, och lät den innefatta en liten uppletanderuta.
Tigger bara jobbar och jobbar.
Även Ying hittar en kanin! Men sen tröttnade han, och i stället för att hämta in bollen, som han dock faktiskt hittade, försökte han att baklänges till mig släpa en liten lurvig gran. Som tur är kunde jag skicka ut Tigg att efter-rensa rutan på sådant som det inte hade behagat herr Ying att hämta in.
Vi hade parkerat intill vattentornet, och på det fann jag detta meddelande:
Sen fick Tigg gå sitt spår - strålande i vanlig ordning. Hans självförtroende i spårfrågor är bara så inspirerande!!
Nåväl, sen for vi hem och jag satte mig att lyssna på några avsnitt till av radioföljetongen, När skruven dras åt. Brrr, ruggig. Och så tyckte jag att Betty inte skulle ligga alldeles själv och sova på hallgolvet, så jag lyfte upp henne. Utan att böja knäna. Och - AJ!!!
Tro det eller ej - jag börjar TRÖTTNA på att vara ledig! Nu får det snart vara dags för seminarier och grupparbeten och läsa-läsa-läsa. Det blir liksom ingen riktig struktur i det här! Ont-i-ryggen och såphalka är dessutom en rätt värdelös kombo för en hundmänniska som jag... Och hundarna tycker definitivt att det vore bättre att köra mig till tippen och skaffa en ny, alert matte. Men vi tränar inne i alla fall - Betty gör så fina fina smack-i-backen-lägganden! Eller kanske mera bonk-i-backen - hela hon är som ett litet bowlingklot. Men fort och rakt blir det, och roligt! Idag har jag mest lyssnat på radioföljetong; så bra att man kan höra alla avsnitt på webben för ibland kan man bara inte vänta på nästa avsnitt, ju. Vuxen-sagostund, inte dumt alls. Och så passade jag på att ta litet hemma-hos-bilder.
Hundhög.
Och här framgår det att även Jazzen är med, om än liksom i business class.
Nu har jag det också ganska rart här intill mig i soffan: Jazz och Betty ligger intill varandra, utsträckta, utslagna.
