Pelleskop-livet

Idag var det en pröva-på-dag i en träningshall i Kvicksund. Som jag är fullkomligt och totalt utan medel just precis nu passade det mig utmärkt - gratisnöjen är bäst!
Lastade därmed Tigern, Jazzen och mellanbarnet i hussebilen och for åstad.
Vägarna blev mindre och mindre, åkrarna större och större. Skulle INTE vilja köra där i snödrev! Men fram kom vi, och sen blev det bra.



Litet lydnad som uppvärmning. Sånt gör ju till och med hopphästar, så det är OK säger Jazz.





Prima liv, säger Tigg. Bara det inte är tråkigt så är det jätteskoj!!



Inte lätt att vara liten!

Men sen blev det agilityövningar av, tjo vad det gick undan!
Jag kom ånyo att tänka på Jazzens första agilitykurs: vi hade alltså sån tur att vi lyckades hitta en arrangör som tyckte det var OK att hundarna INTE kunde vara lösa bland andra hundar, för det gick bra att ha koppel i början. Och hade jag inte fått börja så så hade det ALDRIG gått att börja med agility. För det är tack vare agilityn, och bara då egentligen, som han KAN vara lös bland hundar och folk. Så kan det också vara, nämligen!



Mellandottern sa: Mamma sa att jag inte måste göra nåt med hundarna, men sen måste jag förstås det ändå! och jag sa: -Ja, men jag TVINGADE dig inte! och hon sa: -Nej, men om jag inte hade gjort det, DÅ hade du sagt att jag MÅSTE!!
Och det hade hon nog rätt i!
I alla fall var det skojigt för Tigern fattade inte alls att "slalom" betyder "slalom" även när icke-matte säger det.



Först sprang han bara bredvid pinnarna, sen började han springa lite mellan en del, ett par i taget eller litet hur som helst. Ingen ordning alls.



Men roligt var det ju!



Med Jazzen gick det betydligt bättre - han tycker också att matten är en ganska ovidkommande detalj.



Litet platsliggning tränade vi också. En galen aussie, av den där värsta hysteriska okontrollerade skällande typen, med den där värsta gapiga, stadiga, göra-samma-sak-och-tro-på-annat-resultat-sortens matte for om och om igen upp på gungan, vilt skällande, över gungan, vilt skällande, ner på andra sidan gungan, vilt skällande, medan matten varje gång ytterst högljutt gapade STANNA!! utan varje resultat. Och KRASCH PANG slog gungan ner igen varje gång.
Så man kan lugnt säga att det var störnings- och skrämningsträning för en liten Tiger. Därför mellanbarnet och Jazz i dess omedelbara närhet och därför en med godis återvändande matte efter varje aussie-kraschpangbomSTANNA. Suck.

Sen for vi hem. Och frös.

Nu börjar jag bli uppriktigt trött på vintern - även utan snö kan det vara nog nu.
Och när jag höjer blicken ser jag att det - s*tan! - faktiskt snöar ute nu!
Med eller utan snö är jag stelfrusen för det mesta - ingen värmande åtgärd har någon längre effekt, för jag är liksom djupfryst i kärnan.



I morse ville Bubbla gå på toa klockan sju och det gick förstås bra. Fast sen var hon överentusiastisk när hon kom in, kastade sig över den nypåfyllda jättestora vattenskålen och lyckades, i vanlig ordning, få i en tass också så hela alltet välte. Över valp och över köksgolv, och med min onda rygg var upptorkning inte till att tänka på. Vi kröp i säng igen i stället och där satt en purken liten gris och slokade med hela sig. Jag fick gnugga henne torr med ovansidan av mitt täcke och filten och sen somnade hon sött om igen. Fast hussen blev inte så glad när han vaknade och gick ut i köket, bara för att finna sig stående till anklarna i vatten. Nästan i alla fall...

När vi väl hade vaknat på riktigt ville Betty förstås ha min frukost, och fick hon inte den tänkte hon ta fjärrkontrollen och göra något obeskrivligt med.



Kanske det är roligare i köket?



Jazz lade beslag på min innesjal och alla andra hundars urgnagda ben. Omkring honom brukar det se ut som i en katakomb.



Ying vill helst vara ifred.



Tigger sitter bakom matte och trynar.



Betty vill gärna sitta på någon när hon gnager. Någon Ying eller något minsta barn, helst.

Jag har ju glömt att berätta att Betty har varit på ringträning! Om det nu ska bli utställning av här på vårkanten så måste vi väl börja få åtminstone nån styrsla på loppisen! Hon är ju - dessbättre - glad och pigg och full av såväl energi och bus; så klart att man inte bara kan äntra ringen och se ut som en utställningshabitué då! Och så klart krävs det inte helt och hållet av en vappis heller, men det går ju litet smidigare om de har fått något slags träning åt det hållet innan, så inte såväl hund som matte går upp i limningen.

Hur som haver - nog märks det att det finns Goodstaffare bakom Betty - omgående förvandlades hon till lilla galopphästen. - Spring då matte, jag VET att vi kan springa om dem om du bara ANSTRÄNGER dig litet! Undan gick det, så matte nästan sögs ut i kurvorna... Men uppställningen gick riktigt bra för att vara första gången, och inte blev hon mycket störd av att där var fullt av andra hundar och människor och konstigt underlag osv. Jag tror hon tyckte det var riktigt skojigt, precis som hon tycker om nästan allting.
Efter en halvtimme bröt vi, medan det fortfarande var kul, och under den halvtimmen hann vi med två toapauser.
Men i bilen hem hördes inte så mycket som en suck från buren och väl hemkomna hade vi minnsann en alldeles korsögd liten Betty, som efter litet sjung och gnäll (typ trött småbarn) omedelbart slocknade och sen var ungefär som en säck potatis att flytta upp i sängen när det blev så dags.

Fortsättning följer så småningom, några till pass vill jag gärna ha i ryggen innan vi ger oss ut i verkligheten!

Litet soligt men rackarns blåsigt, ett par grader kallt.
Nå då så - täcken på Betty och Jazz och en timmes utevistelse/promenad för dem. De är så duktiga båda två - Jazz struntar totalt i 8 av 10 hundar när han går med bara mig el. när Betty är med, och de 2 som han inte struntar i tittar han mest intresserat på. Inget bråk eller fram och hälsa eller så. Ett perfekt föredöme för Betty! Hon går lugnt och fint förbi andra hundar även när hon går lös, matte är glad och stolt.
Så hem och byta besättning. Ying och Tigger alldeles nakna, förstås. Med långlånga elastiska tolkkoppel för min rygg gör nåt så vansinnigt ont och jag hade ingen lust att råka ut för en massa drag och ryck. Fast det blev jag ändå, för vi gick i obanad terräng och sprang på alldeles färsk, ännu rykande, älgspillning. Men efter några fruktansvärda smärtpilar genom hela ryggen blev jag så ARG på killarna och skällde ut dem efter noter - sen gick de alldeles lugnt och avspänt i sina långa koppel. Inte verkade de ha tagit illa vid sig heller - bara fattat, liksom.
Två timmar blev deras promenad. Inne i skogen var det inte kallt, för det var lä fast man hörde hur det högg i trädtopparna. Massor av stora träd har blåst omkull bara den senaste veckan, och många tjocka grenar har blåst ner. Vi får leta fram nya stigar och omvägar, för här och där går det inte alls att komma fram.
Sen kom vi hem, och efter en stund kom stora efterfrysningen över mig!!
Jädrar, vad jag har frusit hela eftermiddagen!!! Till slut låg jag på min säng, liksom nedsjunken i duntäcke och tjock yllefilt och med en yllefilt och två yllefiltar över mig, en hund tryckt längs magen, en hund utsträckt längs ryggen, en hund kring fötterna. Där låg jag och hackade tänder. Vidrigt! Och kylan kom liksom inifrån mig själv, så alla filtar hjälpte inte många grader inte! Och med ont i ryggen också kände jag mig minst sagt ynklig.
Nåja, nu har vi eld i vedspisen i köket, och bara lukten gör att det känns bättre - tänk ändå vad riktig eld gör för humöret!

Det bästa var ändå, att medan jag var ute och luftade oss plockade familjen bort julen, så nu känns det som vi har luft och rymd här inne igen. Nya tag, liksom!

Jag sitter fortfarande och knölar med datorn och börjar nu bli väääldigt grinig.

I alla fall hittade jag några gamla bilder:



Så här såg det ut för ganska precis ett år sedan. Måste väl rimligen vara ett feltryck på kameran, för varför skulle jag fotoffoffera dethärna?



Sista september, tror jag.





Olle var välklippt.

Jag tänkte lägga upp en film, men uppladdningen fungerar ICKE, vare sig till Youtube eller Vimeo. Vet nån månne vad det kan bero på? Brandväggen avaktiverad utan resultat, kan tilläggas.

I alla fall har vi idag promenerat i blåst och kyla.
Äldsta barnet och mellersta barnet tog Ying och Olle och traskade ut på 2,5 timmar - lata morsan tog Betty, Tigger och Jazz och åkte till ett lämpligt promenadställe. Sen knatade vi på i drygt en timme, ja alltså - med lösbus, och precis när vi nästan var tillbaka vid bilen började det snöstorma! Usch!!



Titta vad vi hittade! En Renault, ifall nån vill hämta reservdelar...

















Visst är det vackert?! Leve leksakskamerorna!!





Sitter och grunnar.



Ny torr snö på is = tokhalka!



När Betty sprang lös uppe på åsen, men de andra två var fjättrade pga älgförekomst, sprang det förbi en farbror nedanför oss, på stigen. Betty låste blicken på honom och stod alldeles stilla - man riktigt såg hur det snurrade och arbetade i det lilla runda huvudet. Och så plötsligt kom hon på det: springgubbe - då sticker man till matte, jättefort! Och så gjorde hon det, och fick förstås massor av den äckliga leverpannkakan som jag lagade häromdagen. Så roligt att se när de börjar fatta egna, riktiga beslut!

Hör ni alla - ni glömmer väl inte att rösta på Rolf-Göran? Det är jätteviktigt!
Gör det nu genast, innan det är avgjort!

https://response.questback.com/sr/jerringprisetdel2/

Alltsom oftaste händer det att vi hamnar i hallen. På golvet.
Litet svängrum, hundleksakslådan, nära ut.



Betty drar fram och drar fram. Ganska praktiskt och mysigt, tycker Jazz.



Tigger har tratt ibland, för han har ett litet sår på ena tassen, och han bara slickar och slickar och det vill aldrig läka. Vad han tycker om tratten framgår kanske...



Men posör är man ändå.





Och när tratten åker av är lillasyster yster beredd.



Tröttsamt.



Nu ska vi vara litet seriösa, säger Ying. Sen får han tokspel själv och far runt som ett troll med en pipleksak.



När Betty har rivit fram allt hon kan komma på och det ändå inte blir så särskilt roligt bestämmer hon att hon behöver gå på toa.

Jag är så tacksam för denna vinter - i synnerhet efter pärsen med de senaste sådana.
Idag kändes det precis som en början-på-november när jag tog ut allvädershundarna på en naturpromenad.



Vi började med att lämna mellanbarnet här. Ingen sjukdom, bara litet provtagning dessbättre.



För ett och ett halvt år sen trodde jag nästan att jag skulle hamna härstädes. Tänk - i juni är det två år sedan jag låg på sjukhus. Hurra!







Jag växlade till färg - naturligt. Skillnaden blev inte så stor.



Bladen är rödare i verkligheten, men vilka träd lämnar så röda löv?



Jag bakade genomruggigt hundgodis igår, så idag var Ying Världens Lydigaste Hund. Jag behövde inte ens ropa för att han skulle komma!



Man tycker att jag borde ha vant mig vid att ha ett sånt här djur, men det gör jag nog aldrig!



Inte heller vänjar jag mig vid lyckan i att ha en Tiiiiiiger!




Ljuvligt!!





Kamouflage.





Jaha, blöta blev vi. Och glada. Åå, om det ändå kunde vara ungefär så här ända fram till den rikiga våren!!

Idag är det liksom vår i luften - visst ljus, viss blå nyans på himlen, talgoxarna som sista beviset. Vår!
Trots en fruktansvärd värk i ryggen bestämde jag mig för att ge alla fyra hundarna varsin träningsstund borta på gräsplanen.
Jag började med Betty och fick en aha-upplevelse: ryggvärken är ju träningsvärk efter träningsbelöningsdragkamp!! Hon är stark den lilla råttan!
Smart och glad är hon också. Vi tränade sitt kvar, "häråt", torrhandling, allmän förighet. Jag har bara lovord! Det ska bli SÅ roligt att se vart vi kan komma!



Bollbelöning. Jag hade långlina på henne eftersom vi inte känner varandra alldeles helt och hållet ännu och eftersom man aldrig vet i VILKEN ålder hon tänker börja jaga bussar, andra hundar, rollatorer eller nåt annat. Här tar vi inga risker!



En liten urkraft! Men hon är duktig att släppa på kommando - motvilligt och med en del tugg, men hon släpper. Och jag har börjat "reta" henne med leksaker när jag har sagt loss - hon fattar väldigt väl att hon ska vänta på tillåtetkommando.



"Något ljuvt och änglaaktigt skiner omkring Bettys huvud, medge det!". Ni kan väl er Sjöberg?





Hon har tamejtusan större ögon än mina tallriksögda ungar!



Sen var det Tigers tur. De flesta momenten ur 2:an. Måste se till att få ännu mera fart i inkallningen - det märks att han är van vid kom-stanna - fast jag har använt olika kommandon ("kom" när det kommer ett stoppkommando, "hit" för en rak, snabb inkallning). Litet lat har han nog också blivit!
Apporten går jättebra - rutan vet jag inte vad som har hänt med, men ingenting bra i alla fall. Fjärren är det inga som helst problem med, sitta kvar tog vi itu med litet extra och det gick bra, men känns instabilt.
Det finns litet att jobba på!


Lurar på att ta ett par privatlektioner i linförighet när jag blir vid kassa igen.

Sen var det Yings tur. Det blev en liten koppelpromenad i låååångt koppel som inte fick bli sträckt, litet riktningsändringar - hålla koll på matte helt enkelt. Eller helt jättesvårt, om man är Ying och KAN SJÄLV!!






Litet platsliggning, fast med matte på ett par meters håll.



Ställande under gång. "Ännu en av fruntimrets märkliga idéer", som Ying säger.



Sen gick jag hem och hämtade Jazz, och långlinan igen. Sitt kvar tränar vi här - och se sån vårsol! Trots att det haglade en stund!



Med Jazz tränade jag litet torrhandling, litet hänga med matte, inkallning, några steg fot - och så att posera för fotografen förstås!



Gladpinscher!









Grånos.



Ibland måste man koppla av en aning.



Sen kan man jobba en stund till. Jazz var i fiiiin form!











SEN var äntligen hela ligan färdigtränad, och matten var ganska mör! Men jag tror att om man gör sånt här en dag när man är vid gott och inspirerat lynne är det ganska nyttigt som träning för mig också, för jag måste dels ändra taktik från hund till hund och dels försöka hålla min egen ånga uppe och på en nivå som är avpassad för resp. hunddjur.
Summa summarum: nu ska det bli skönt att se på skidskytte och inte röra en fena!

Då tar vi gårdagen igen då. Den där kalla.
Fast det är nästan lika kallt idag - och fullt med sånt där vitt också. Snö! Nu?!!! Isch. Med sol över, dessutom. Absolut mitt värsta deppväder: snö och sol. Konstigt ändå - på skidsemester är det sånt väder jag vill ha, hemma blir jag bara dysterkvist av det. Allting ser så dammigt ut och jag känner mig som en potatisgrodd.

Hur som helst.
Igår började vi med trädgårdsbus, i vanlig ordning.



Så här äckligt var det! Man ville dra nåt gammalt över sig och tjoa: fimpa luman! Och då var ändå den solen en blek och försynt liten batting, jämfört med den som j*vlas med oss idag!



Solgul husgavel, mitt sovrumsfönster uppe till höger. Fönster målade i grönt och rött. Rätt mulligt. Vårt hus är:
dragigt
orenoverat
opraktiskt
för det mesta ostädat
ologiskt
försett med en hel massa vinklar av vilka nästan ingen är rät

men det är så HEMMA! Det är precis så som jag vill att ett hus ska vara (utom när jag får för mig att dammsuga...)



Stilleben. Stilla liv. Fruset.




Spöken.



Äldre herre. Vår granne Anders, 77 bast, säger alltid "farbror" åt Ying. Då får jag upplysa om att såväl Jazz som Olle är äldre, och att Tigg är endast 2 veckor yngre. Men å andra sidan - Ying var en liten gube [sic] redan när vi hämtade honom, 8 veckor gammal.



"Vy öfver parkområdet". Ha!



Betty börjar bli gammal tror jag. Står stilla flera sekunder i sträck. Eller i alla fall en.



Sen sporrsträck till högra kylskåpet - där brukar det finnas sånt som hundar gillar. Tigg tar plats på en stol.



Ying är också redo.



Betty tar hjälp av mellanbarnet för att komma upp på en bättre nivå.



Sen for jag iväg med Tigern och la ett spår på 1,3 km. Tigern har känts en aning dämpad en tid så jag försöker ge honom mycket ensam- och kvalitetstid (vidriga uttryck). Alltså göra balla grejer med bara morsan. Och köttbullar!

När jag hade lagt spåret måste vi förstås ta en promenad.



Oppåt värre.



Härligt! säger Tigern. Det säger han alltid. Om det inte stormar, då är han en aning mindre entusiastisk.









'

Jag och mina plöjda gärden! Märkligt vilka fäblesser man har!



Kolla svansen!



Sen var det dags att spåra. Det var HÖG TID, som Tigg sa! Tänk att det ska vara så skojsigt att gå med nosen i backen...
Fem naturpinnar, nyss upplockade, 2 vanliga spårapporter och en hårsnodd hade jag utplacerat. Alla inhämtades fermt av Vår Tids Hjälte.
På ett ställe hade jag lagt spåret så här: jag gick rakt fram, så vinklade jag 90 grader vänster, vände efter 10 meter och gick tillbaka, korsade spåret och gick lika långt åt höger, gick tillbaka och fortsatte rakt fram. Bara för att se hur han skulle tycka om det. Så här gick det: precis i korsningen gjorde Tigg liksom en halvhalt, lyfte nosen och vädrade åt höger, vädrade åt vänster, satte ner nosen och fortsatte rakt fram. Å, om jag ändå visste hur hundars spårsinne fungerar! Hur fungerade det där?



Slutpinnen!
Det var ganska praktiskt att spåra igår, för det var litet frostigt så jag kunde skönja var jag hade gått då och då, och behövde inte inbilla mig en massa dumheter. Så då kunde jag se att Tiger är väldigt väldigt spårnoga. I början av spåret, första 300 meterna hade jag gått litet kors och tvärs på en kortsnaggad fotbollsplan, och där var det ganska svårspårat, uppenbarligen - trots att han nästan fick skavsår på näsan gjorde han ibland små slag, men inte mer än ung. 1 meter, och det är väl helt ok, i synnerhet som spåret bara hade legat i 50 minuter.

Hur som helst - ännu en gång vill jag uppmana alla, alla: låt din hund spåra! Har den ingen uthållighet så gör spår på 10 meter, då! Hundar blir så glada av att KUNNA saker!

Efter spårningen var det dags att försöka tina upp inför valpkursen. Just snyggt, första kurstillfället är det nästan 10 grader kallt! Jag klädde Betty Jazzens flätstickade olle - hennes entusiasm var inte påfallande, men hon var inte alltför missnöjd i alla fall.

Det var bara en valp till på kursen, ett litet ludd på 4 månader. Vi började med sitt och ligg, som Betty förstås kan, så i stället för sitt tränade vi fotposition. Det var första gången hon har prövat "ligg" utomhus så jag hade mycket små krav, men hon skötte det fint. Inkallning och "håll-sig-till-matte" gick jättebra och belöning med kamplek alldeles strålande - OJ, vad hon kom igång! Så gjorde vi litet kontaktövningar (ögonkontakt för att få godis) och det var förstås inga problem. Det var roligt att se att hon fungerade så himla bra på en förhållandevis liten yta med andra människor och (visserligen bara en) hund. Men den hunden var ganska "inviterande". Tyvärr tror jag att den andra valpens matte blev litet putt när jag inte ville att Betty skulle hälsa på och leka med den, men för mig är det viktigt att hon lär sig att det är jag som är skojig, och att man inte umgås med alla andra hundar. Försökte förklara att hon förhoppningsvis ska tävla så småningom men jag tror inte riktigt att det gick hem.
Nåja, det kan inte hjälpas. Jag var i alla fall inte otrevlig, och inte Betty heller!!

Efter valpkursen (som det inte blev några bilder från, jag hade liksom annat för mig) så var det bara till att lämna av valpen hemma och dra ut på kvällspromenad med Tigg, Ying och Jazz.
Brrrr!



Här ser det ut som rena Hammarbyhamnen - inte det mest pittoreska promenadstråket!

I

Och så en läbbig måne på det! Tur att jag hade mina egna varulvar med mig.



Så här grann var jag för övrigt själv, i min egentillverkade mysse. Kanske inga varulvar skulle ha vågat sig på mig ändå... Mellanbarnet tycker att, bortsett från randningen, ser min mysse ut som en sån där Frygermössa som di hade under franska revolutionen. Och jag kände mig ju faktiskt ganska revolutionär igår kväll - jag vill upphäva vintern, nämligen!

För fy katten vad jag var genomfrusen när jag äntligen kom hem! Och benen var alldeles fördärvade av "fryskli" - en riktigt varm dusch hjälpte en aning, men jag huttrade fortfarande när jag gick till sängs.

Oj.
Jättekallt.
På Bettys valpkurs hade jag rustat mig i:
fleecebrallor med fodrade brallor utanpå.
dubbla raggsockor och meindlkängor.
långärmad tröja, fleeceväst, fleecetröja, älgjackan.
Mössa!!

Det var säsongsdebut för mössan, ruggigt - hade glömt att det kliar så. På sig själv känner man andra, liksom.

I alla fall:

Spårläggning åt Tigg + promenad med Tigg + spårning med Tigg. Kan bara jubla åt den hunden!!
Valpkurs.
1 dryg timmes promenad med Tigg, Jazz, Ying.

Så: frusen, liksom.

Min sena middag: fiskbullar i dillsås med extra dill och extra jättemycket citron, salt - serverat jättevarmt. Mmmmm!!

Bilder från dagen kommer förhoppningsvis i morgon.

Bara en snabb notering: BETTY ÄR EN STJÄRNA!!!

Tycker ni att det blev fint och/eller praktiskt med den här nya modellen på bloggen? Jag är själv ganska nöjd, det känns "rent i ögonen", och jag har fått åtminstone en indikation på att det går lättare att läsa i olika manicker nu. Vi hoppas på det bästa!
För övrigt är det ännu kallare idag - 10 grader. MINUS, alltså!
Allt känns liksom upphängt och nedsläppt - inte bara för att majoriteten av styrkan (den mänskliga) är tillbaka i Grottekvarnen, utan också - och kanske framför allt - för att Tour de Ski är slut!!
Nåja, Fedra är inte så dum hon heller...
Hundarna har börjat dagen med att skälla ut grannen Anders tills han gav dem kex, och sen fortsatte de med att skälla ut grannen Naim som dessvärre berättade att det har varit inbrott i ett hus nåt kvarter bort. Polisen hade varit och frågat honom om de hade sett nåt misstänkt, men det hade de inte.
Nåja - till alla inbrottstjyvars ledning vill jag meddela att detta hus så gott som aldrig står tomt och obevakat, och skulle det nån enstaka kvart, för mer blir det aldrig fråga om, vara människoövergivet så dväljes här ett gäng tjyvätande hundar. Så det så.
Ibland är det rätt praktiskt att vara en hemmagris.
Även så nu när man får små blänkare om alla möjliga bekanta som skall ut på solresor. Jag är faktiskt inte det minsta lilla avundsjuk. Mycket skönt, avundsjuka är en smärtsamma åkomma.
Nu ska jag dricka kaffe och passa på att läsa medan lillan tar en tupplur. Båda lillorna, förresten!

I morgon börjar hussen arbeta igen, äldsta barnet som är tillfällig mambo (letar nytt boende i Universitetsstaden) måste in till skolan, mellanbarnet har tenta. Och Betty börjar på valpkurs!

Men minsta barnet och övriga hundar och jag ägnar oss åt jullov ett tag till. Jag ska börja läsa Phèdre (Racine) så smått, men annars börjar min vårtermin först vecka 4/5 och höstterminen är slut. Inte så tokigt!

Det ska bli lustigt att gå på valpkurs igen, hos en anordnare/instruktör som jag inte har provat förr. Han har dock ett par "kamphundsblandisar" själv, så det verkar lovande. Och så är hans kurser på 1 timme per vecka, det tycker jag räcker bra. Jag är ingen vän av kurser där varje tillfälle är 2-3 timmar, varken hundar eller jag orkar hålla ångan uppe och betalar jag för att gå en kurs med en hund har jag ingen lust att sitta och fika i en timme med hunden i bilen!

Dessutom har jag sänt ut en liten trevare för att hitta utställningsträningskompisar, tänkte att det kunde vara bra att träna litet på den sorten inför den troliga utställningsdebuten för Betty i början av mars. Om man är några kan man ju hyra en liten lokal och bara träna var och en för sig men med störning i form av hundar, folk, ljud och knasigt golv. Vi får se.

För övrigt har dagen mest - i ärlighetens namn - tillbringats tittandes på TV. Skidåkning - svårt att motstå! Men observera - bara som åskådare, och bara på TV. Kvällspromenaden (eller eftermiddag, men det är ju toksvart ute typ alltid) företogs med hela min flock, tröttsamt för både dem och mig. Vi hade tur och träffade en väl påbyltad 2-åring med mor och far som Betty (och för den delen alla övriga) fick träna på. Hon är litet skeptisk till "ungdomar" - inte undra på i mörkret och när de rör sig som de gör på grund av alla lager overaller och sånt. Alla betedde sig mycket bra, till och med Jazz var en aning social!

Vidare har jag försökt lära Betty det där med tramptarget - med blandad framgång. Hon vill gärna bita i den först och medan den fortfarande är förankrad mellan hennes gaddar trampar hon på den. Annars fattar hon oerhört snabbt vad man är ute efter och är gärna med på noterna. Jag antar att hon inte kan koncentrera sig så länge, men vi håller aldrig på så länge att vi når den gränsen.

En annan sak som hon gärna biter i är julgranen. Det har märkvärdigt nog gått alldeles utmärkt hittills, men nu verkar det vara dags att hyvva ut den rackarn. Granen alltså. Som aldrig ens borde ha fått komma in, om ni frågar mig.

Igår kunde jag nästan inte somna för jag bara tänkte på den eländiga föggeln som ville äta upp oss. Ormvråk, my ass! som det heter. Jag tror på en korsning mellan grizzly-örn och vildvittra, och med den ljuva och trivselspridande andan hos en orch.  Tvi.
I alla fall - jag brukar ju, bortsett från insekturr, anse att det som finns i naturen skall få finnas där och må gott och göra livet rikare. Men nu - nu skulle jag känna mig betydligt bättre till mods om någon ville ta en puffra, t.ex. en bazooka, och taga det där fjäderfäet av daga. Helst genast!
Usch.