Pelleskop-livet

I morse vaknade jag kl. 6 av att Disneyprinsessan satt på min kudde och sjöng en liten visa:

Hurra hurra
nu e de da
å de e bra
hurra trala
va ja e bra
för ja e bra
tralalala
ida ska ja
va jättebra
å busa bra
hurra va bra
trala trala

ungefär. Varv på varv.

Och inte vet jag om jag var omtöcknad av min förkylning, yrvaken eller bara dum å huvudet, för jag hov upp min hesa stämma och sa:

-Nu ska vi sova, Betty!

Smart, matte! Ett publikum var ju bara precis vad Bubblan hade väntat på, så nu blev det full Las Vegas-show:

Matte vill du se när jag gör kullerbyttor? Vill du det, matte, titta då matte, titta då när jag gör kullerbyttor - matte du TITTAR JU INTE!! Titta nu då, kolla vilken lång svans jag har, kolla när jag biter Ying titta att jag kan hoppa ner från sängen LYFT UPP MIG NU DÅ MATTE!!! Vill du se när jag gör kullerbyttor?!

Och så där höll det på tills matte insåg att vad Betty behövde var en aning frisk luft med snö/regnstorm, så ut ur sovrummet, nerför trappan och upp med dörren. -Ut, odjur!

Alla tre ut på snabbtoa och sen kvickt in igen, ett par små hundkexbitar var och så upp och i säng igen. Genast och i ett sammanhang tog Betty spjärn med baktassarna mot väggen och kastade sina framtassar fram mot och liksom under Tigger så han flög ur sängen, inte olik en biljardboll.

-Nä nu jäv... sa Tigger, och det kunde jag ju hålla med om men jag höll ändå upp en bjudande hand och sa: -Lugn grabben, matte ordnar!

Sen tog jag Betty i nackskinnet - vilket inte innebär "ta i nackskinnet" på det bildliga och formliga sättet utan mera fatta tag i det enda handtag som finns på en såphal valp i kanonkulemodell.

-Hör du min unga fröken, sa jag, det är becksvart ute och matte är förkyld och alla andra i hela världen sover. Tänk om du också skulle ta och tagga ner litet grann?
.
-Sover alla andra? sa Betty. -Japp, sa matte. Alla, alla.
-Jaha, sa Betty. Det kunde väl inte jag veta!

Och sen somnade hon om och sov till 9.

Nu är det dags att återgå till vardagen igen - dags att börja göra litet nytta!
Den här veckan ägnar jag särskilt åt att lära Betty räcka vacker tass - mycket lätt men nåt som alldeles har fallit bort ur minnet. Nåja, det är väl inte så där alldeles livsnödvändigt, men litet rart är det ju!
Som vanligt så gäller det ju att bestämma vad man är ute efter. Ska hunden bara lyfta en tass, lyfta en viss tass, lägga en tass i din hand, eller nånting annat? Och ska du ha ett ord på det eller ett tecken eller...?
Hos oss är det så här: till Ying säger jag "goddag" och då räcker han fram högertassen och lägger den fast i min högerhand. Sen kan jag säga "andra tassen" och då får jag (ibland) vänstertassen. Till Tigg säger jag "tassen" och då räcker han oftast fram högertassen, ibland vänstertassen. Sen får jag ta tag i tassen, fast försiktigt - vi tränar på att jag ska få hålla i den litet längre. Till Jazz säger jag "tass" och håller fram min öppna hand, med handflatan uppåt, och då lägger Jazz sin högra tass i den, och numera kan jag krama tassen litet. Han lyder även "andra tassen". Men pinscherhundar ÄR ofta väldigt rädda om sina tassar - just därför är det här en bra övning!

Så - hur lär man in det här då?
Tja - i princip precis hur som helst! Jag tror att Jazz är inklickad - de andra minns jag faktiskt inte. Kanske som jag gör med Betty nu:
Jag började med att hon satt framför mig, sen pillade jag litet på baksidan av höger framtass tills hon lyfte den, då blev det beröm och korvbit av pyttemodell. Efter ett par gånger satte jag min hand under hennes tass när hon lyfte den. Nästa steg blev att bara hålla min öppna hand framför hennes tass - då lyfte hon tassen och la den i min hand.

Så det är ett sätt att göra. Det här började jag med igår, och idag har jag inte hunnit träna något ännu, men skall strax skrida till verket.

Med litet idoghet kan jag nog sätta namn på beteendet i morgon - annars får det väl vänta. Som sagt - det är ingen brådska, inget viktigt och det kan göras nästan hur som helst. Så länge man är snäll förstås!
Men jag tror det är jättebra att "träna" på såna här "onyttiga" saker, för man lär sig hur den enskilda hunden fungerar och hur man själv fungerar när man tränar just den hunden och det kan man använda när man tränar inför nåt som man kanske tror är viktigt men som inte alls är det, egentligen. Såsom lydnadstävlingar.

Happy träning, nu då! Och har ni redan lärt er hund "vacker tass" - lär den "vacker fot" då, då - att räcka fram en baktass, helt enkelt!

För första gången har Betty gått inte bara I skogen, utan rentav TILL skogen, först!
Och väl i skogen klättrade hon på stenar och hoppade över diken. Och träffade en JÄTTEhund!! En sån där irländsk bamsing, snäll som en tomte men farlig ändå, tyckte Betty.



Halvskumt i skogen och världens segaste kamera med - då blir det så här!







Vi tränar på posering. Betty har lärt sig att stå stilla, men att man inte ens får röra på huvudet tycker hon är jönsigt...





Ibland ser man att hon snart är mera "hund" än "valp".









Spårhunden i arbete!





Nu orkar inte ens jag plocka dessa längre!







Bubbla!

Nyårsaftonens knotor är fortfarande till stor glädje för hunddjuren.
Ganska ofta har Jazz lagt beslag på alla själv - då aktiveras de andra genom att försöka stjäla ben från Jazz, utan att han märker det och därvid biter dem i t.ex. näsan.
Men idag, på Bettys 5-månadersdag, fick hon litet assistans för att få suga på sin knota ifred.







Om utifall att benet skulle trilla ner från soffan är Tigern beredd.



Gles på skulten och bakom öronen.

Några spridda iakttagelser:
*Idag blir Betty 5 månader gammal. Detta firar hon genom att skratta hela tiden. Dessutom har hon oändligt mycket spring i benen efter gårdagens ganska ringa utomhusmotion pga regnväder.
*Fröken har också upptäckt sängens tjusning. Efter en tidig morgontoalett (mellan 7 och 8) springer hon gärna upp och vill upp i sängen igen. Fast i morse tog hon omvägen förbi minsta barnets rum och in under dennas säng på jakt efter något att förstöra. M.B. tvingades yrvaken krypa in under sin säng och framfiska lilla lullet!
*Inte bara ligga i sängen utan även ligga under täcket är ett nytt njutningsmedel för lillan. Än så länge har hon inte riktigt förstått hur hon ska göra för att komma i åtnjutande av denna förmån så hon försöker på litet udda sätt, såsom att bita mig i näsan, sparka bakut, sjunga en visa. Snart nog lär hon sig väl av Tiger: två krafs på täckets övre del, samt en uppmanande harkling!
*En förmiddag när Ying, Tigg och jag inte alls orkade gå upp utan låg och drog oss kom Betty upprasande och var full i bus. När jag lyfte upp henne i sängen - för hon kan dessbättre inte hoppa upp själv ännu - så började hon omedelbart bita och terrorisera de äldre herrarna, och vägrade att lugna sig. Då hoppade Ying ned och tog en strumpa ur korgen med ren tvätt som jag hade burit upp. Så började han skutta runt med strumpan och göra busljud - han hoppade fram mot Betty och liksom viftade med sin fångst. Hon såg ganska intresserad ut, men nöjde sig för tillfället med att bita Tigger. Då hoppade han också ner och inledde en dragkamp med Ying, om min strumpa. Aldrig hade jag väl sett på maken: Tigg och Ying i dragkamp om en strumpa! Med ljud och stamp och det hela. Märkligt. I alla fall - detta kunde förstås Betty inte motstå så hon rann ner från sängen och grep med sina alltför många, alltför vassa tänder ett stadigt tag om strumpans mitt, mellan gossarnas dräglande käftar. Och vips! så släppte både Tigg och Ying sina resp. grepp och hoppade upp i sängen igen. En "high-five" låg liksom i luften!  Och där kunde Betty stå med sin socka och sin långa nos.
Nåja, det bekymrade henne inte så mycket, hon tyckte det var roligt nog att perforera ett matteplagg.

Så har det nya året begynt - fast det är bara skoj, egentligen. Hur jag än tänker på saken och vrider och vänder så kan jag inte få det till något annat än att tid, och därmed tideräkning, är ett påhitt.
Alltså ännu mindre anledning att - grrrr! - panga och skjuta så förskräckligt kring ett visst klockslag!
Här dundrade det så pass att man trodde det var Sista Striden, ungefär. Betty och Ying sov därvid såpass att deras snarkningar ökade på antalet decibel högst väsentligt. Jazz tyckte det hela var rätt småtrist, Tigg och Olle tyckte det var halväckligt medan det pågick men inte värre än att mattars närhet räckte bra. Så vi är så nöjda med våra små mickaboers nyårsafton! Vi hade också grundat rätt bra: Tigg och Betty spårade på förmiddagen, sedan en lång promenad med samtliga kusar utom lilla valpen, därpå rejäla märgben åt alla och envar. Därmed trötta hundar.

Igår var det snöoväder, hemskt att skåda. Snö som kommer efter jul borde det vara dödsstraff på, tycker jag.



Bubbla i ponnytäcke och snöoväder.
Jag tog först en kortare promenad med Betty och Jazz, sen en längre med Olle, Tigger och Ying. Vi upptäckte att fler träd än vi först trodde hade fallit för Dagmar, eller vad hon nu hette.





När det har fallit stora granar över vägen kan man dels klättra över dem, vilket är rätt skojigt, och dels använda dem till att gömma korvbitar i, vilket är roligt för en Tigger, onödigt för en Olle och j*vligt fånigt för en Ying.



Olle, tro det eller ej.





Ying såg på hästhoppning i helgen och kände sig nu inspirerad.

Idag då - då var det drippen dropp och hela hans glada familj! Himmel, vad himlen öppnade sig!



Brunt kan se ut på så många många sätt.



Mellanbarnet och jag med Olsson, Tigg och Ying gick 5 km och när M.B. skulle fotografera mig så skrattade hon så hon nästan ramlade ner i ett dike. Hrrmf.



Blöta in på bara skinnet. När jag hade kört hem oss var det ett vått rumpmärke efter mig på sätet. Men obs! vätan i byxbaken kom utifrån!



Sen skulle samtliga 4fota ställas upp för grupporträtt. Arma domptören!





Bättre än så här blev det inte. En bunt genomblöta Ior:ar!

Sen for vi alltså hem, och jag bytte lag: dags för en promenad med inomhusdjuren!



Ett stadigt pölande rätt i ner i huvudknoppen var inte det roligaste Betty har varit med om, kan vi konstatera.



Nu när Bubbla har blivit äldre och i någon mån mera förståndig, så har hon och Jazz blivit närapå bundis.





Svimbassänger överallt.



-Men ska det verkligen vara så här? undrar Betty. -Japp, säger Jazz. Det blir bättre i sommar! Kanske.







Jaha, och sen gick vi hem, och matten var alldeles alldeles urvridbar. Men inte frusen.
Hittills är jag rätt nöjd med 2012!

Vilken chock - det är minusgrader! Och efter gårdagens illpölande har det bildats liksom en liten isbana på vårt nedersta trappsteg - det är ren tur att jag fortfarande har framtänderna kvar!
Idag tog hussen en promenad med Jazz - i allsin dar, vad ska man tro?!!
Sen tog jag Tigg, Ying och Betty; den sistnämnda iförd kappa. Hon börjar äntligen vänja sig vid att ibland vara påklädd och verkar till och med glömma bort det ibland.



I slutet på promenaden blir det alltid trams och tjafs då Betty går till attack mot Tigger.
Nån gång var jag på en kurs eller nåt sånt och en person berättade att dess unghund betedde sig just så här mot dess äldre hund, i slutet av promenader. -Kan det vara ett dominansbeteende? undrade frågeställaren, med fasa målad i hela sin nuna. -Det kan det mycket väl vara, svarade den sakkunnige förnumstigt.
Tsss, det kanske det kan vara, men med 99,8% säkerhet är det inte det. Det är precis samma sak som när man ska gå hem från dagis med en 2-årig människovalp och den VÄGRAR att åka vagn, slänger stövlarna ut i gatan och försöker bita mamma i benet, ungefär.
Det kallas för trötthet, och är nog så svårt för oss vuxna människor att förstå. Alltså - om man är trött, då kryper man väl ner i sin vagn och har det skönt, eller traskar på litet stillsamt åtteminstone?
Nix, inte om man är valp - av vilket som helst släkte.
Ingen anledning till oro, alltså. Det går över.


Jag försökte sätta alla tre mickaboerna för ett grupporträtt, men någon liten svart kunde inte alls ställa upp på något sådant. Nåja, det hinns väl med!





Betty i sitt lilla ponnytäcke.



Lurcher?



Is. Låter kul. Fast sen blir det nedrigt kallt och blött om tassarna - inte lika skojigt.

Alltid är det nån glödlampa som har brunnit ut. Ganska ofta har ALLA gått... Och vadå lampskärmar? Verkar fjolligt, tycker jag.



Jag brukar alltid ha en gammaldags orangeröd pappersstjärna men i år har jag inte engagerat mig i jultramset alls - då bidde det plåtstjärna, men det går ju de å!



Lampan är finfin, i alla fall. Och när (eller rättare: om) alla glödlampor är i form så sprider den sånt ljus så man nästan kisar!





Och granj*kel blev det också, trots att jag sa att så icke skulle ske. Endast när minsta barnet hade lovat att hemföra en kommissarie som svärson (till mig, icke till sig) så gav jag med mig. Men det måste vara en engelsk, förstås. Helst ville jag se bevis på sådan mågs förekomst innan granen kom inom våra väggar, men det blev litet knappt om tid.

Hittat när jag bytte minneskort. Från november 2010.
Då hade vi mycket mycket snö.
Och då hade vi Peppar.

Förr i världen, när jag sprang jättejättemycket och gärna och långt och ja, alltså, då på tiden, då tog jag ibland med mig nåt barn, t.ex. det mellersta, som på den tiden var konståkningstränande och (inte alls) behövde träna ännu mer. I alla fall - när hon var ute och sprang med mig hände det ofta att hon fräste: -Titta rakt fram! därför att jag prompt skulle söka mig in på små intressanta stigar som kunde leda ungefär vart som helst eller, för det mesta, ingenstans alls utan mynnade i ett moras med accent av lera.

Och sen hände det sig att jag på mina promenader med fina vilda Nero lånade med mig en Dam - en collie. Ooooba. Jag tog med henne på promenader i det närapå obefintliga spåret som går runt och genom och ikring ett elljusspår, och varje gång vi korsade denna banade, upplysta väg insisterade Colliedamen på att vi skulle gå på den i stället. Men man är väl fostrad till att hålla sig på den smala vägen, eller hur?!!

I alla fall - Betty, hon är som jag hon! Idag gick vi just där jag gick med Nero och damen, fast mycket kortare, och föreföll det som om en ännu mindre, lerigare, halkigare stig, eller ett litet upptramp gjort av en åkersork eller en skalbagge, korsade eller tangerade vår redan lilla leriga stig, så nog ville Betty gå på den, alltid! Eller rusa, skutta, vältra och volta.

På sluttampen gick vi faktiskt den Breda vägen, Sentero luminoso, fastän lumorna var inte så loso, nej vad säger jag; lysande skulle jag säga, men i alla fall, den vägen som vanligt folk tar.
Stort missnöje fördunklade Bettys muntra min och hon ville bara springa upp på små stigar och annat. Duktig valp!

För övrigt kan konstateras att sådan litet mer bearbetad vägsträcka av frk Betty nyttjas som s.k. halfpipe: då den omges av liksom vägbankar av skogsmodell springer Betty i full fart snett upp för en sådan, ned igen i full fart och snett, upp på andra sidan osv. Så att hon förflyttar sig i zigzag och hela tiden i upp- eller nerförsbacke.

Något säger mig att Ying kommer att få konkurrens i sin roll som Personlig Tränare!

Ni vet, häromnatten. Då när stormen Dagmar härjade i våra tak och fönster.
Jag och hundarna och Mlle Raquin kröp till kojs och hade det gott fast kusligt.

Fortsatt kamerarensning:















Ungefär mitten av november, vill jag minnas.

Familjen mår bra, hundarna mår bra, jag mår bra. I kroppen.
Men jag är så ledsen å någon annans vägnar - så jag vill kräkas och slåss.
Så säg inte: Det var en j*kla människa att blogga tråkigt!, säg inte det.
Ibland måste det få vara tråkigt, och än sen då?

Litet vackert vill jag ändå gärna ha det. Så här skrev Bo Setterlind, och jag tycker det är trösterikt:

Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.

Så här inför nya året måste man väl städa, inom och utom. Eller? Mitt nyårslöfte blir att jag ska låta bli att börja röka. Ett finfint löfte som jag tror mig om att kunna hålla. Ja, ett till förresten: jag ska inte äta några jätteräkor, eller hur det heter. Inte för att jag brukar äta sånt, men nu ska jag så att säga låta bli på ett mer medvetet sätt.
Och så kanske jag ska försöka rensa minneskorten litet oftare, då då. Och sortera mapparna i datorn vartefter för att med större lätthet kunna flytta över bilder till annat medium och därmed kunna rensa datorn utan att hela alltet kollapsar.
Men några till löften ska jag väl kunna hitta på. Jag har ju några dagar på mig.
I alla fall - idag har jag rensat. Och hittat.
Från ett par promenader i november:



Minsta barnet på promenad. Trevligt med sällskap ibland.



Bettys första promenad med alla tre flockbröderna. Det blev några knopar slagna!









Hela flocken, matten i form av skugga.













Synliga!







Tur att man har ett gäng stora starka grabbar med sig!







När Betty var så liten så hon sov i bur!



Jag har alltid tyckt att det i och för sig är en strålande idé att låta småvalpar sova i bur - men så fort jag har försökt och valpen har så mycket som suckat har jag känt mig som nåt hemskt ut nåt Dickens-opus och så har valpen fått sova hos mig i stället. Men Betty, hon sa inte så mycket som suck en gång. God natt, sa hon ungefär, och så somnade hon. Och när hon vaknade kl. 5 sa hon till och fick raskt komma ut osv.
Nu sover hon i min säng - för hon är stor nog att inte trilla ur sängen och inte busa hela natten - och därmed börjar hennes morgontider närma sig mina. Och hon och Tigger ligger ovanpå varandra, turas liksom om att ligga överst.
Skrållor!