Samhällstjänst
Igår var det så varmt så det var nästan konstigt. Jag tog morgonpromenaden neråt stan till - iförd kortbrallor och ärmlöst. En tunn fleecetröja började jag med, men den blev omgående knuten kring midjan där den värmde alldeles onödigt mycket.
En bra sak med denna utstyrsel var att jag såg så ryslig ut att hundarna på Yings order bestämde sig för att Gå Fint, allt för att icke dra uppmärksamhet till oss.
På aftonen gick jag till skogen, 20.30 strosade jag omkring där i sakta mak, med djur förstås - iförd samma fula kortbrallor och linne. Ingen fleecetröja. Varmt. Himla konstigt.
Nåja, idag är ordningen mer eller mindre återställd. Det är tio grader varmt men blåser hårt så det känns kallare - vantar hade inte varit i vägen.
Vi har gjort vår medborgerliga plikt på två sätt - hittills. Först hjälpte vi en vilsen tant att hitta till Carspect, och så småningom även att hitta till själva infarten och vidare därifrån till där man anmäler sig. Ibland undrar man om körkort verkligen borde få has. Men det var en snäll tant.
Sen kom en annan tant visslande nästan förbi på hoj - hon gjorde nästan hockeystoppsladd i bredd med oss och frågade: -Är det en DVÄRGPUDEL?! med liksom förtjust bävan i stämman. På svar ja fortsatte hon: -Får man hälsa? så det lät som om hon nästan inte vågade höra svaret. Men det så klart att "man" fick, inte bara på Olle utan på alla faktiskt, även Jazz och slingerbettan. Det visade sig att tanten hade haft silvergrå dvärgpudel själv, till för två år sen när han gick bort - och nu ansåg hon sig för gammal för förnyat pudelinnehav. (Synd, annars kunde hon ha fått Nolle...)
Nå, vi blev stående en god stund för tanten hade verkligen ett stort behov av hundumgänge, och även av att få tala om sin egen hund. När vi skildes åt tackade hon innerligt för att att hon hade fått gosa med hundar, och i synnerhet med pudel. Riktigt riktigt glad var hon.
Visst är det trevligt, sånt? Att man kan göra nån så glad med så väldigt litet, egentligen? För att inte tala om hur väldigt glad Olle blev!