Pelleskop-livet

Ett litet skryt: nu har jag klarat av en hel vecka utan socker - när hände det senast?! Eftersom mitt sockerintag har varit nästan kusligt stort trodde jag att jag skulle drabbas av hemska abstinensbesvär, så pass att jag varnade familjen, men det har inte alls varit några problem. Hittills. Idag kände jag för första gången litet ilska över att jag inte fick äta nåt godis... Så det är väl nu det jobbiga ska börja.

Di hemmavarande ätteläggarna fann mig sittandes i soffan, betittande - skidskytte! -Men mamma, då! sa ongarna. -Sitter du och tittar på SKIDSKYTTE! Man kunde ackurat tro att de hade kommit på mig med att se erotisk film mitt på blanka söndagseftermiddagen.
Men det är roligt med skidskytte - det är så mycket som kan gå fel. Och så många som verkar bortkomna i snöyran.

Äsch, vad tusan - det är ju vår!
Vi tar en till; några filurer från Piter. Obs! snygg tonartshöjning på slutet!



Gammalt, men LIVAT har vi här. Om man har jättebråttom och är tokstressad ska man lyssna på detta!

Med Min Egen Dator hemma igen kan man hitta ett och annat. Det här, till exempel:



Föräldrarna när de gifte sig. Som små praliner att äta opp!



Spralliga mellanbarnet som jag inte har sett sen i julas.



Söt så man kan äta opp henne också. Om man törs, för hon är både stark och snabb. Och SMART!
Mamma saknar!



Andra sötsaker. Kakor och tigrar. Hos föräldrarna. Hos mig finns det aldrig så många kakor, för dem äter jag omgående upp. Tiger vill hjälpa till.

Häromdagen träffade jag en hunddam. En PRATSAM hunddam. Och sällskaplig.
Själv är jag inte så sällskaplig precis, jag försökte gå i alla möjliga krokvägar hem för att slippa undan, men hon sa glatt: -Jaså, ska du däråt, ja där kan vi också gå.
Lättpratad var hon förstås, jag kunde nog inte ha fått nån syl i vädret ens om jag hade försökt, och kanske var det därför som jag var så innerligt lätt att fråga ut. Det blev liksom tredje graden direkt.
Mitt i svadan kom helt plötsligt en fråga och jag bara svarade - jag lämnade till och med ut mitt telefonnummer i blotta förskräckelsen. Hjälp!
I alla fall - mitt i pratsjukan lyckades damen på något sätt få fram att jag är gift - och då hajade hon faktiskt till och blev åtminstone halvtyst ett par sekunder. Sen mumlade hon, liksom för sig själv: -Jaså, du är gift. Ja det kanske går bra ändå.

Undrar vad som går bra ändå. Undrar om jag ska vara litet rädd nu.
Det är inte utan att jag är det, redan.

Gröna gräsmattor börjar kika fram där fjärrvärmeledningarna är dragna.
Jag har en otroligt mjuk grön kofta på mig. Hemkörd, fståss.
Minsta barnet är grön - en gröngöling på stick- och virkning. Men OJ vad hon lär sig. Och vad hon producerar!
Maken hade en grön HH-tröja på sig när han klättrade upp på balkongen och skottade den. Mycket enfaldigt att balkongdörren går utåt när snön når ända upp till räcket.
Jag äter gröna avgasrör - toksalta godisar!
När jag ligger och läser Doktor Zjivago har jag gröna glasögon på mig.
Jag har ätit två gröna chilisaker med min middag.
Min snok är full med grön fyllning.

Här i huset tittas det mycket på skidåkning. På TV, alltså.
Maken vill se allting i skidskytteväg och själv är jag ganska begiven på vanlig längdåkning. Gärna 3 mil och längre. Och skidskytte ser jag också emellanåt, för sällskapets skull om inte annat.
Men jag tycker så synd om dem!
Tänk bara vilket oblitt öde att vara skidåkare av internationell tävlingsklass. Ut å åka skidor VARJE DAG! På längden! 
Därför funderar jag på att engagera mig i något slags hjälpverksamhet. För att hjälpa de här stackars vinterpinade personerna till en dräglig tillvaro, helst inomhus.
För man minns ju hur det var, en gång.
Den årliga obligatoriska skolskidtävlingen.
Kallt, bakhalt och ständigt snö på insidan av handlederna. Samt kliande mössa.
Ställ upp nu, allihopa:
RÄDDA DOM!

Före jul tittade man på termometern och det kunde hända att man utbrast: - Å tvi och burr! Det är fem grader kallt ute!
Nu tittar man på termometern och utbrister förtjust: -Idag är det bara tolv grader kallt! Så skönt!

Just nu är det sjutton drygt. Om det finns absolut ingenting bra att säga.

Väderomslag, eller blött väder, eller blåsigt väder, eller sånt här j*dra väder ger mig ONT i skelettet. Alltså inte precis i lederna utan i precis das ganze Skrov, vad det nu heter på fadersspråket. Hur som haver: små trevliga tabletter har jag som hielpper ganska bra, men av dem blir jag lullig. Så: endera ond människa med ont eller lullig människa utan ont. Jag vet ju vad JAG väljer, men helt praktiskt är det inte alltid.
I alla fall: när det gör så in i baljan sur-ont i hela mig, då brukar jag inom mig höra den här sången. Precis på alla di här ställena gör det ont, fast själva värstingstället flyttar runt hela tiden. Visst är det rart med omväxling!

Eller i alla fall clearly:are.
Egentligen är jag glasögonbunden, om man så säger. Det är det första ledet i ekvationen.
Sen är jag världens slarvmaja och minneslösa också. Det är led två.
Så jag har aldrig glasögon till hands, nästan. Jag brukar ha ett eller två par i sängen, så jag kan läsa kvällslektyr. Sen nåt par på bottenvåningen också, så jag kan läsa stickbeskrivningar och morgontidningar.
Men utanför hemmets väggar har jag ALDRIG brillor (jo ibland tar jag med på hundutställningar, för att kunna läsa katalogen). Eftersom jag omedelbart skulle tappa bort dem eller sätta mig på dem eller nåt annat osmart.
Således kan jag aldrig se vad det står på förpackningar i taffärden.
Vidare har jag nog fått rykte om mig att vara en rackarns typ, eftersom jag inte hälsar på folk. För att jag inte känner igen dem, visserligen, men nästan ingen har ju sett mig i glasögon och därmed är mitt beroende ett okänt fenomen. (uttal: fenÅÅÅmen. Med stark betoning på å:en.)
Men nu så: nu har jag hittat en MONOKEL i en lådda.
Alltså: jag tänker ju inte gå runt med den jämt, då får jag  nog kramp i anletet. Och kommer att förete en kuslig likhet med Lord Peter Wimsey. Men jag kan ju ha den som halsband och använda den ibland, när det tarvas, och därmed se sånt som tidigare gick mig förbi.
Förresten var Wimseys monokel i själva verket bara ett förklätt förstoringsglas, ämnat för detektiva uppdrag.
Jag ska också bli detektiv. Sherlock Mamma is my name. Ying ska vara Dr Watson. Eller rättare sagt: Dr What?-son...

Mina barn o andra mig närstående personer hävdar att det här, det är jag:



Det börjar i oktober och då hörs jag klaga:
-Den där tomten borde någon av daga taga!
och sen hörs den gnälliga rösten
hela sena hösten:
-Blä, det har kommit SNÖ,
jag vill inte leva mer, jag vill DÖ!
Så kommer lyktor, och lampor, och bloss
och jag, jag blir bara surare då förstås:
-Nä nu fåreväl räcka!
Jag tycker julljus e otäcka!
När ungarna tindra och tissla och pyssla
går jag till min elaka, ensliga syssla:
att gömma och förstöra och ha isär
allt vad juligt och barrigt och granaktigt är.
Mitt mål är blott ett, men ett stort och ett viktigt:
att ta kål på julen för gott och på riktigt!

Så - GOD JUL, då. För f-n.

Äntligen har jag kommit på vad jag önskar mig i julklapp: röda prickar!! De är det sötaste man kan se - vill verkligen någon köpa anti-prick-produkter då?





De slåss med purjolökar, grillar hel ananas i hallen, sprattlar och snor sig i sängen samt knycker alldeles ostentativt hela täcket. Man måste bara älska dem!

En av mina apselutaste hatsånger - och så blir den så innehärmeligt BRA! Man vill bara strutta runt, vill man.



Jag är allt en riktig SUCKER när det gäller pojkband - från Westlife till Mumiyj Troll till The Three Tenors till The Baseballs usw.
Enjoy!