Pelleskop-livet

När jag lämnade bystan och körde hemåt vid 16 var det grått över mig, men det lyste glatt och guldigt bortåt metropolen till, så jag bestämde mig raskt för en lång uppfriskande promenad i syfte att möjligen något vakna till en aning.

 

Ett par kilometer senare vräkte regnet ner så jag fick köra vindrutetorkarna på tredubbelhastighet.

Men när det väl var över dök det upp par enorma regnbågar - jag tror mig aldrig förr ha sett regnbågar som liksom landade framför hus och vegetation etc, därmed fungerande som färgfilter. Ett ljusgult hus var blått och grönt och rött om vartannat! Mycket flådigt.

 

Men när jag landade hemom regnade det här också, så alla mina hundar och jag åt vår ganska likahanda middag (kibble för dem, linser för mig) och först en stund etterpå gick vi ut.

 

Efter 45 minuters rask promenad kände jag mig inte ett dugg piggare. Trött så att ögonen gick i kors faktiskt.

 

Men har man sitt på katten - efter 90 minuter, då började jag känna mig urblåst och fylld med nya krafter!

Ännu litet senare var vi hemma och jag var full av verksamhetslusta - och i synnerhet var det nödvändigt att gripa sig an med en massa.

Tyvärr visade sig piggheten vara blott en ytlig fernissa - jag hade inte mer än hunnit få av mig gummistövlar och husky så bligade vänsterögat snett ner åt höger och högerögat snett upp åt vänster och hela jag svajade som en övermogen tulipan.

 

Så det är nog bäst att jag sätter i gång med den där nyttan nu. Och sedan gör oss en tidig afton.

Hundarna verkar helt införstådda med den planen - MÖJLIGEN skulle jag känna mig mindre halvsovande om det inte pysste upp en massa hundzätan ur varende smatt och vrå i huset!

 

Men jag har precis ringt hem där Minsta Barnet, som också har studiedag fast liksom på rätt sida, håller ställningarna. Allt är väl i den bästa av världar, därhemma alltså.

Själv har jag blå skor, det borde väl ge några poäng i himlen.

Redan igår kände jag mig halvskum - det liksom väste astmatiskt i bröstet under en rätt underbar långlång (2,5 timmar) mitt-på-dagen-promenad.

Vädret är som det är - ömsom vin och ömsom vatten, eller rättare: ömsom sol och värma, ömsom iskallt, grått småpöl. Men vackert är det ju!

 

Usch, vilken natt jag har haft!!

Jag drömde att jag drömde en gräslig mardröm som jag inte kunde vakna ifrån, men jag kämpade och kämpade och vaknade och då visade det sig att när jag vaknade var det ÄNNU värre än den där drömda mardrömmen. På något vis visste jag ändå att alltihopa var en dröm så jag försökte vakna på riktigt - och vaknade faktiskt till slut hemma i nuet i min egen säng - av att jag desperat bankade mitt huvud i väggen för att väcka mig.

(Hundarna blev misslynta.)

 

Sedan var jag så trött så trött och ville bara somna om men jag vågade inte för jag var rädd att börja drömma läskigt igen och TAMEJTUSAN somnade jag inte ändå och så började hela eländet om igen! Den här gången lyckades jag slut ta mej upp till vakenhetsnivån fast liggandes på golvet, med Ying nosandes på mig - han undrade väl vad tusan jag hade för mig...

 

Och jag vill särskilt understryka att jag - i vanlig ordning - var helt och fullt och okomprometterat jättenykter, hade inte så mycket som luktat på en kapsyl, alltså. Däremot kändes det som om huvudet var på väg att explodera av nåt tok-tryck - det är väl någon elevinducerad förkylning som är på gång.

 

I alla fall - efter att för TREDJE gången ha lyckats slita mig ur den horribla nattmarans grepp så spärrade jag upp korpgluggarna med hjälp av tummar o pekfingrar och satte igång att läsa i stället.

Moa Martinsson. Kvinnor och äppelträd.

 

Ärligt talat - DEN boken borde vara sämre skriven, den! För den går mig så till sinnes och om den vore skriven av t.ex. ruskiga Läckbergskan skulle man bara kunna strunta i eländet och glömma det, men nu är den så bra skriven så det går rätt in i hjärtat och man, förlåt jag KÄNNER hur det måste ha varit, allting. Och jag blir så less på karln min som är full hela tiden och på att alltid vara PDV eller nyförlöst och på att skällas för h*ra av hela bygden.

Alltså, så KÄNNS det när jag läser den boken - då förstår man att den är skriven med blodet, för jag har då ingen erfarenhet av någondera sorten, just. (Fast det är klart - maken drack en liten lakritssmakande öl häromkvällen. Slog mig dock icke.)

 

Nåväl, framåt morgonkvisten somnade jag om och drömde att vi köpte ett slott mitt i Paris mitt under la Révolution och jag tänkte i drömmen att det var väl ändå onödigt att köpa ett slott just HÄR just NU, och mobben stormade oss förstås med grepar och (ja faktiskt) pilatesbollar, men då tänkte jag (fast jag sov, och liksom både i och utom drömmen) att nåja, dö ska man ju ändå och det  här är ju ändå bättre än de där andra vansinniga drömmarna med bara blod och mord och perversioner och flera många lager som man måste igenom för att komma "hem" igen.

 

Jodå, så att idag är jag rätt mör.

Familjen är för 413e (och rimligen sista) gången denna sommar på Gröna Lund och åker allting tusen gånger gratis, jag är precis på väg ut med ett gäng fryslortar, huvudet brinner fortfarande men jag tog precis ett par Panodil och ser fram emot ett snart tillfrisknande.

 

Have a happy dimanche, out there!

 

 

Se där en kryptisk rubrik, n'est-ce pas?

Men det var helt enkelt en reklam som slank upp när jag gick in på plattformen, och så fastnade den i huvudet. Nån MissGlossy tror jag inte att pretenderar till, jag är nog mera Madame Halvmatt eller något sådant.

Helmatt ibland, t.ex. efter kvällspromenaden - för FY TUSAN vad det har blivit kallt!

 

Morgonpromenaden idag blev mitt-på-dagenpromenad på 90 minuter, det var kallt men vackert i 70 minuter, sedan regnade det stritt.

Betty gjorde 15 levader, ungefär. Levad med pip, mycket elegant. Levad är när hon vill fly hemåt i vild karriär men vet att hon inte får dra i kopplet, det blir liksom en stegring med en bakutspark på slutet. Precis som en liten ponny.

 

När det var dags för kvällspromenaden lämnade vi Jazz hemma hos hussen (i och för kortare, mindre djupfrysande promenad, och i synnerhet i andra environger än våra tilltänkta) och så gick vi rundan kring stallet - regementet - blötmarken.

Vackert och lagom långt, men det blir kallare än tänkt OCH blötare än tänkt för det var blött inte bara underifrån utan även uppifrån. Allt gott kommer från himlen. Men kunde det inte småporla litet ljummet, bara?

 

I morse, när jag ställde ner hundmatskålarna, gjorde jag det precis som vanligt i den vanliga ordningen, baserad på äthastighet. Alltså först Ying, som äter träget men lååångsaaamt, sen Jazz, Betty och Tigg av vilka de två sistnämnda mera inhalerar än faktiskt "äter".Så att när Ying har fått sin matskål har jag egentligen litet strötid, och då passade jag på att fylla vattenskålarna. Och den som står bredvid Yings plats, den står i en sån där "matbar", alltså en upphöjd ställning.

Så att när jag skulle ställa dit den så lyckades jag hälla ungefär en halv skålfull iskallt vatten i huvudet på den mumsande Ying.

Tur var det väl att det var Ying!

För Ying tittade upp och sa ungefär: Men hörru...! och så skakade han på sig samtidigt som han fortsatte att äta, under visst muttrande om "fruntimmer. Gnorf."

I stood corrected och alla fick i sig sin mat i god ordning.

Men i morgon tänker jag försöka vara mer fingerfärdig.

Äntligen torsdag - hemmadag!!

I stället för en en rask promenad i kallt mörker med början kl. 6.45 njöt vi idag av en två timmar lång strosning i höstsol. Luften är kall men solen värmer, det luktar jäst och mögel överallt - vilket inte låter särskilt trevligt, men faktiskt ÄR det. (Jazz tyckte i och för sig att det var litet VÄL kallt även idag och kunde vi inte gå in och se på TV i stället, men se det kunde vi ICKE.).

 

Sedan har jag varit duktig och skrivit samt lämnat in en uppgift och sett på en föreläsning i konflikthantering - och det säger jag ju att DEN föreläsaren har, så psykolog hon är, ALDRIG haft en konflikt med en sharpei. Tyvärr.

 

Annat nytt är detta att min förbaskade kliande har kommit tillbaka - inatt har jag rivit sönder mig duktigt, fast igår kväll påbörjade jag en ny kortisonkur, så jag har hopp om bättring. Men jag kan ju för tusan inte äta kortison hela tiden alltid hela livet, heller!!

 

Hunddjuren mår i övrigt väl - förutom då att  Betty och Jazz avskyr kylan och tidiga morgnar, och min plan med uttröttandet verkar fungera ypperligt; framåt halvåtta på "mina vardagar" är deras ögon visserligen halvslutna med det som framskymtar är en BÖN om att jag måtte gå min väg, genast, så att de kan få sova en stund. Så dags vill jag ju förstås gärna sova själv, men man kan inte få allt här i livet.

 

Igår kom mellanbarnet hem en stund så att jag slapp fara hem på lunchen, och det kändes förstås bra. Dessutom hade ungen ryddat upp i köket och fixat kaffe lagom till min hemkomst. Jojo, man tackar. Samt gett hundarna köttbullar, vilket förstås får ses som ett alldeles särskilt plus: -Hon kommer GARANTERAT till himlen! som Tigern uttrycker saken.

 

Egentligen måste jag UNBEDINGT plugga, men jag erfar att ett litet livstecken vill ut och spöka.

För lever gör vi, dessbättre.

Vi  har haft en så skön helg med långa promenader, ett par springturer (när väl kliet släppte), till och med un petit peu de svampplockning. Och äldsta barnet var hemma och hjälpte fadern att putta omkull delar av en björk. (Ingen omkom.)

 

Men idag var det dags för allvaret, ut i verkligheten.

Dåligt samvete för hundar förstås, så min plan är att vara så nedra JOBBIG när jag är hemma att de samtliga tycker att det är himla skönt att slippa se mig under ett antal timmar per dag.

 

Så att i morse stapplade vi ut kl. 5.45 pip. Verkligen PIIIIIIP för Betty kilade upp på trappan igen och satt och var purken tills jag fjättrade henne och släpade med henne. Och då regnade det inte ens...

Vi tog en rask promenad om 75 minuter - 50 min powerwalk och resten stilla stros hemöver. Så kaffe och ombyte för mig innan jag for iväg, runt halvåtta. Minsta barnet börjar hyfsat sent på måndagar (för en gångs skull) så det blev hon som fick utfodra och låsa in.

 

Tokstressad fick jag sedan köra hem 2 mil på lunchen, släppa ut, gömma godis i trädgården, köra alla trix i världen, pussa, klappa, lugna ner - allt på 20 minuter - och så låsa in igen och full rulle tillbaka. Pust!

 

På eftermiddagen kom hussen hem tidigt så då kunde jag ta det lugnt, men när de hade fått sin middag runt17 så tog vi en promenad på drygt två timmar, men massor av fot och ligg och luringar av alla de slag.

Nu har krumelurerna somnat igen, men snart ska jag väcka dem och köra helslut på dem, inför morgondagen. Så att det säger: Gå bara, GÅ! när det är dags för mig att ge mig av.

 

Hur som helst - vilken TUR att jag gillar att promenera, för frisk luft är nog det bästa ändå, efter en dag på jobbet!

 

 

 

Nu har jag bestämt mig för att jag är utom dödens räckhåll igen - det kliar bara litet (och litet nedra mycket mer när jag tar en varm dusch, men det får jag leva med) så nu återupptar jag mitt vanliga liv.

 

Så att på sena eftermiddagen tog jag en springtur med Betty. -Gah, jag har inte rört mig på en vecka, och det KÄNNS!! sa jag efteråt, och konstaterade att jag kände mig som en sån här under den lilla springturen:

 

Idag satt jag inne och hade seminarium ända till 11.30 - det gjorde nästan ont att se det vackra vädret utanför fönstret.

Men sedan tog jag hela lilla ligan på en tvåtimmarsstrisning med massor av trix och balanserande.

Aldrig vilat där.

Ja, faktiskt: både "utslagen" som i "nere för räkning, typ" och "utslagen" som i "de där som kliar så man blir galen och bits".

Sånt är livet.

Av någon anledning började det klia på mig i fredags kväll (eller om det möjligtvis var i lördags, det är som vanligt ingen ordning på mig) - strax började små röda pipplor sprida sig över ben och armar, och så småningom mage och bringa och rygg och hals. Och sen blev det bara värre och värre och VÄRRE. Tills jag inte kunde andas och nästan inte tänka och bara levde för de små stunder då jag kunde riva hårt med hårborsten över hela kroppen. Blodvite, vart det.

 

Till slut blev jag tvungen att krypa till korset, dvs. beställa läkartid. Jag drar mig alltid i det längsta för jag tycker alla läkare tittar så lystet på mig; det är för det att de vill lägga in mig, bura in mig, ge mig inget vatten och bara intravenös välling samt slänga bort nyckeln.

 

Så att jag liksom smög mig in på mottagningen, beredd att kvickt slänga mig runt, springa ut och kasta mig in i bilen och fly (dumt nog kunde jag inte räkna ut hur jag både skulle kunna ha motorn igång och bilen låst, idiotiskt och typiskt volvo. Tacka vet jag min Cheva, mycket bättre flyktbil!!) 12.30 hade jag tid, 12.25 anmälde jag mig i receptionen, 12.32 var jag ute igen. Ute!! Jag hann inte sätta mig ner i väntrummet och behövde inte sätta mig hos läkaren. Blotta åsynen av mina armar och min blottade bringa (dagen till ära hade jag anbringat BH, gissa om DET kliade!!) bragte den medicinska expertisen att skriva ut en dunderkur kortison och litet allmänna allergitabletter. 

 

Sen var förstås besvikelsen stor när jag ändå höll på att bli galen hela den gångna natten och fick knapra piller ideligen ideligen (dosering: 1 tabl/varje morgon. Lustigkurre där!) och ÄNDÅ skutta upp och tillgripa hårborsten några gånger. Men i morse tog jag kortisondosis två och tamejtusan, jag tror det börja likna något. Utslagen har liksom dragit sig bort från de yttre ändarna av mig och förekommer mest i armveck, knäveck samt där midjan en gång i tiden satt. Jag ser förstås fullständigt skrofulös ut med fullt av små små sårskorpor och fortfarande en hel del röda plippar, men ändå. Så mycket bättre, som det heter.

 

I alla fall kunde jag ha långbyxor på hundpromenaden idag, det har jag inte klarat de senaste dagarna för då har det kliat så jag nästan har varit tvungen att skala av mig ALLT och gno min kropp mot en tall eller nåt. (Obs. Nästan. Har ännu ej förekommit.)

 

Vad övrigt är är höst. Fast när vi tog vår morgonpromenad fast på lunchen idag (för det hällregnade i morse) så kom jag på att jag GILLAR ju egentligen höst, i alla fall innan det kommer snö och sån sk*t. Det är vackert och det luktar så gott, och det är skönt att röra sig. Troligen så var det nog bara så att jag blev så väldigt GIRIG av den där ovanligt underbara, varma, soliga sommaren. Mycket vill ha mer, som bekant. Men höst är OK, låt den för all del bli lång och mild så skall jag icke klaga.

 

Fast Betty förbehåller sig rätten att klaga, högt och ljudligt och mångahanda - om utifall att det regnar.

 

Idag ligger dimman tjock igen, och jag har egentligen seminarium. Aldrig kommer jag att kunna ryta åt eleverna: -Lägg ifrån dig mobilen och koncentrera dig nu! för jag klarar inte själv att lyssna på lärares och medstudenters eviga malande om värdegrunden, värdegrunden, värdegrunden.

 

Igår blev det två extra-allt-promenader: på förmiddagen gick vi ned till åpromenaden och använde ute-gymmet samt hälsade på en handikappad person; himla nyttigt och bra för hundarna och - skam till sägandes - även för mig. Ett bra möte!

 

På kvällningen överlät jag Jazzen åt hussen och så tog vi övriga en sväng förbi stallet och regementets sportplats - som Jazz hatar för det kan hitta på att gnägga eller smälla - och där passade jag på att köra litet bänkpress, tjoho! (Vilket alltid påminner mig om när en bekant tränade på gymmet på studentsportpalatset i den närbelägna gamla universitetsstaden och en Rocky-wannabe av utländsk härkomst försökte ragga upp henne med den odödliga repliken: -Spelar du bänkpress?) I alla fall - jag spelar inte bänkpress särskilt bra och nu glömde jag alldeles bort att man skall ha kraft kvar till den sista pressen också, alltså få upp stången i hållaren. Till slut gick det, men jag kunde lika gärna ha blivit liggandes kvar där. Mosad.

 

Sen lekte vi litet med jättetraktordäcket, det där som man skall kasta runt och välta och som jag nästan hamnar under varje gång, men det är roligt ändå. Och slutligen smådäcken, fulla med hundgodis.

 

På hemvägen passade vi på att springa några gånger uppför en kort men närapå lodrätt backe (faktiskt - när man försöker cykla uppför den så nästan välter hojen bakåt). Vylket vysade sig vara extra svårt då Ying hela tiden tvärstannade mitt i backen och därmed agerade extravikt åt mig.

 

Så att idag:

 

 

 

Dagens dikt, dagens utantilläxa, tillhandahålles av Bo Bergman, och Mellersta Mellanbarnet kunde deklamera den vid 5-6 års ålder, så det finns inget giltigt skäl att inte ha den på sin repertoar:

 

Hjärtat skall gro av drömmar,
annars är hjärtat armt.
Liv, ge oss regn som strömmar.
Liv, ge oss sol och varmt.
Så blir det ax omsider,
och med ett tack till allt
gå vi mot skördetider,
vemod och vinterkallt.

 

 

"Hjärtat", ur en diktsamling som kom 1908. Trösterik så här års, man får komma ihåg det där tacket till allt, och inte bara gnöla över eländes elände och långbyxor.

 

Bo Bergman är överlag en diktare att ha litet koll på - mycket är lättillgängligt och en hel del är fint att ha till hands i sitt "husapotek".

 

Skulle någon läsare t.ex. vara nykär eller gammelkär eller bara ha lust att känna sig litet kär så rekommenderas varmt hans "Melodi", fast den får ni googla upp på egen hand!

 

 

Idag är det återigen alldeles dimmigt ute - jag kör ett läspass medan hundarna smälter frukosten; snart skall vi gå ut och bli dystra.

Varje dag är jag orolig: är detta den dag då jag måste börja bära byxor med långa ben?

Igår hade jag brallor ned till knäna, det kändes hämmande nog - att bara tänka sig t.ex. hellånga jeans ger mig klåda å själen. För att inte nämna strumpbyxor - tvångströja vore bättre!!!

 

Igår eftermiddag tog jag och Betty en springtur igen. Tänk att tisdagens lilla lilla, improviserade backpass kändes - framsidan av låren och själva min baksida kändes som betongklumpar, och det tog längre tid än vanligt att bli varm och komma in i trallen. Så det blev inget långt pass, drygt en halvmil. Igår kunde Betty springa riktigt fint även den lilla bit då hon var kopplad, det var ett framsteg! I själva skogen, i terrängspåret, sprang hon förstås lös och i hela två kilometer i sträck sprang hon stillsamt vid min sida, i sakta mak. Sedan började hon leva loppan igen, men det går ju bra det också - hon har ju bara springglädje. Fast ibland får jag se upp när hon kommer farande som ett bowlingklot bakifrån; det gäller för mig att hålla den riktning och fart jag har, för skulle jag t.ex. behöva ta ett snedsteg för att inte snava på en rot eller nåt i precis det ögonblick då hon ämnar svepa förbi - då blir det stor krasch och allmänt kaos. Men det är säkert nyttigt för mig!

 

På förmiddagspromenaden gick vi också ett stycke i skogen och där var i vanlig ordning fullspikat med motvilliga yngre orienterarämnen. Rätt många i gårdagens styrka hade skateboard med sig, det tycker jag är att göra det onödigt avancerat ändå. Ett par glin försökte åka skateboard nerför en STOR friliggande sten (typ jättekast), men då vågade jag inte titta längre.

 

I alla fall slog det mig att om man verkligen vill uppamma ungdomars rörelseglädje, då borde man ju byta ut orienteringen mot parkour, ju! De alla flesta tonåringar ser det inte som något i sig positivt att vara i skogen - med PK skulle de slippa det. Och själva "springandet" blir betydligt mer omväxlande när man ska ta sig över och under och genom och förbi litet diverse. Man slipper transportsträckan till skogen också och kan åtminstone till en början förlägga träningen till skolgården (i de flesta fall) - sen kan man ju uppsöka närmsta torg eller park eller båda sorterna. Och låt dem ta med sina skateboards och använda dem där så är lägligt, alltid finns det väl några rails eller så. Parkour kan dessutom göras hur svårt eller lätt som helst - även en stilla promenad med några kliv upp på en parkbänk skall räknas!

 

Tyvärr finns det ju förvisso ett drag av snobbism hos sanna traceurer (alltså såna som utövar PK), men man kan ju göra som engelsmännen: kalla det freerunning och ta det litet mer som det faller sig. I båda fallen blir resultatet en mycket mer allsidig genomkörare för både kropp och ande.

 

Nåja, efter springturen blev det förstås promenaddags för hela ligan. Det är litet parkour det också, eftersom jag hela tiden blir helt inlindad i diverse koppelsnören och måste försöka ta mig loss, helst utan att stå på öronen. Kommer det i samma veva en Farlig Hund, eller rättare sagt: En Hund Som Ser Dum Ut, då är det jag som får allsidig träning, icke minst i den svåra konsten att icke nacka hundar, fast de egentligen har förtjänat det.

 

Nu åter till ordningen - svensk grammatik står på tur. Hur svårt kan de va'?! (Svar: sk*tsvårt)

 

Nu blev jag så inspirerad av mina tankar kring metaforer så jag nästan spricker.

 

Vad är livet? Moln som fara

rop som inga röster svara.

Intet verkligt är oss givet,

ty en dröm är hela livet,

själva drömmen drömmar bara.

 

Skrev  alltså Pedro Calderón de la Barca, fast på spanska, sisådär 1635. Eller det var då den publicerades, La vida es sueno (obs: det skall vara mustasch på n:et, men det här tangentbordet är märkligt. MYCKET märkligt.), som blev Livet en dröm på svenska. (Jag vet inte hur lång tid det tog från manusstopp till färdig bok på 1600-talet. En svår brist i mitt vetande, jag tar genast itu med den.) Barockkille, alltså, och ibland rätt svårtillgänglig enligt min åsikt. Just "Livet en dröm" är en treaktare vars handling är en liiiiten aning fånig och rätt skum, men själva ANDAN i verket är ungefär som strofen ovan anger.

Alltså: Vackert så man dånar, eller hur?

Och tänkvärt så det börjar snurra i knoppen.

Så här undrar jag: de där som hittade på Matrix-filmerna - hade de läst/sett/betänkt La vida es sueno? För det är ju litet "lika lika fast annorlunda". (Nu blev jag sugen på att se Matrix, och så kom jag ihåg att jag har varit sugen på att se Kill Bill ända sedan i juli och - näe, hinner inte!!)

Men i alla fall: sug på den där strofen ett tag. Tänk, smaka, tänk om igen. Titta på ett moln och läs högt för dig själv (för de där fattiga raderna lär man sig utantill i en utandning). Tänk på det när allting j*vlas. Eller när du har en sån där bästabästadag.

Är det inte oslagbart, nästan?!

 

 

Gamarjoba!

 

Här kommer de rätta svaren till gårdagens språkövning:

 

Kan ni svenska?

Sån svenska som förekommer i didaktiksammanhang?

 

Jag försöker ta detta som något GOTT, en ERFARENHET. Som säkert kan vara till hjälp i klassrummet, då när jag ska befinna mig på den andra sidan (muähähä).

Alltså - hur det kan vara så osannolikt tråkigt så det faktiskt ger upphov till fysiska fenomen. Jag har så tråkigt så jag blir svettig - precis som en häst!!!

Och då får man komma ihåg: jag sitter vid en dator, hemma i mitt arbetsrum. Jag har passat på att måla naglarna, göra sit-ups, busa litet stillsamt med (trötta) hundar, kollat FB - nu bloggar jag.

ÄNDÅ är det så innihelvitte tråkigt så jag vill kräkas!!

 

Kan det vara så att detta är ett pedagogiskt snilledrag av högskolan - att riktigt handgripligt VISA hur det inte ska gå till?

Tyvärr icke, tror jag.

 

På fredag har vi seminarium, då kommer mina klasskamrater att säga att oooh, så bra den här föreläsaren är! Jag tänker inte säga nånting för jag vill ha mina poäng i god ordning utan hitches. Men i kursutvärderingen, då ska jag VÄLTRA mig i tyck!!

 

I övrigt fortsätter sensommaren - i helgen var det så där underbart så jag blev alldeles ledsen, nästan. Dels för att nu blir det inte bättre, dels för att jag alltid tror att när det är så här salighetsaktigt, då måste det väl komma Ond Bråd Död, snart? Vad ska man skylla en sån inställning på - gamle Mårten, föräldrarna eller allmän läggning?

 

Hur som helst - i lördags blev det ÄNTLIGEN av att gå ut. På kvällen, alltså. Maken och jag. Jag tycker att EN gång per år kan maken och jag pallra oss på lokal, helst på sommaren, fast förra året försvann så fort, och året innan dess också. I år hade jag gett mig fanken på att det skulle bli av, och sen har det varit på gång sedan min födelsedag i juli. Och nu så, äntligen! Att sedan maken nästan somnade efter 10 minuter i mitt sällskap (utan tillgång till dator eller TV), det gör inte så mycket. (Hade det däremot varit en förstadate, då hade jag nog dragit öronen åt mig.) Detta alltså TROTS att jag underhöll honom med intressanta grammatiska och allmänt lingvistiska spörsmål (såsom hur många konsonanter i rad som kan anses rimligt i svenska språket. Svar: åtta,faktiskt) och ett försvar av akademiledamoten (fast inte då) T. Riads förekomst i C-franskagruppen fast han REDAN KUNDE franska (alltså nån gång på 1970-talet - maken carries old grudges och gör det grundligt). Hur som: det var jättetrevligt och gav inga som helst men nästa dag.

 

På söndagen for jag med Ying och Tigger till bästa stället i världen och sammanträffade med bästa föräldrarna i världen (nåja, efter mig och maken, då) och det var alldeles varmt och härligt, inte bara i solen utan överallt och marken var torr och luktade hö och jag sprang uppför en halv slalombacke fast jag inte ens var springklädd. Och så åt jag smörgåstårta med till och med en aning skinka i - första köttet sedan i januari (fast litet fågel åt jag i mars), och detta utan magont. (Men gott var det!). Av dessa övningar och denna kost blev jag så piggelin att jag på kvällningen tog Betty och sprang 8,5 kilometer och det var nästan FÖR varmt och Betty sprang så fint så fint vid min sida och orkade lunka på i min takt - utan intervaller - flera kilometer i sträck och själv kunde jag ha hållit på en mil till, minst.

 

Efter det var det dags för en kvällspromenad med HELA ligan, och Betty blev visserligen ganska trött efter dessa två, på varandra följande aktiviteter, men det var så fint och somrigt så det blev alldeles bra ändå.

 

Igår var det visserligen svalare, och på morgonen var det in-i-dimman direkt, men sedan blev det soligt och sitta-ute-i-bikinivarmt ändå, vilket gör läsningen av "Projektet STRIMS" i alla fall någorlunda njutbar.

 

Fast i helgen läste jag "The perks of being a wallflower" som var till och med bättre än filmen (som ändå är SÅ bra!) och absolut en måste-läsning för alla som tycker om "The catcher in the rye" och dessutom "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning" av H. Murakami som mycket väl kan få Nobelpris i år, och som absolut BORDE få det bara för just den boken, om så är - jätteinspirerande, och det tror jag även en springmotståndare tycker. En bok som känns som ett möte, liksom.

 

Och så håller jag på att nästan förlika mig med det faktum att jag om bara knappt två veckor (från och med 23 september) skall ut och VFU:a i tio veckor, alltså leka franskafröken. Men om just DEN aktiviteten kommer det inte att stå mycket här, för det hör inte hit och är inte något som bör avhandlas på allmän plats.

 

I morse, mina vänner, var det hårda boliner som gällde. Stenhårda boliner!

Fast egentligen så pratar man ju bara om boliner som lösa. Etymologi: bolin från engelska bowline, som på svenska blir boglina. Och boglinorna behöver inte vara sträckta när man seglar för akterlig vind.

Så egentligen borde jag inte säga att bolinerna var hårda, utan att de var sträckta. Som tusan!

 

För: jag blir så less!! Ked af det, för att snakke dansk (och se DET gör jag så gärna!). De där hundarna tar livet av mig, sakta men säkert.

Igår kväll var det inte ens sakta - Ying rev med sig mig nästan över vägen mot en katt, och då kom det en bil. Vi överlevde hela bunten, men det var tur att jag hade apterat reflexer på kritterna.

 

Mina små förlorade hekton har samlat ihop sig till rätt många mer än 10 kg nu, och det MÄRKS. Man brukar säga att man på ren vikt klarar att hålla en tredjedel av sin egen vikt - om Betty, Tigg och Ying läggs ihop, som i det här fallet (Jazz är stel i ett framben och fick företa kvällspromenaden med husse som är stel i båda. Stelbent hela han, faktiskt) uppnås i runda slängar 40 kg så när de drar i samma riktning, såsom katt-riktning, skulle jag rimligen behöva väga 120 kg. Tro det eller ej, men det gör jag icke. Dessutom är Ying så märkvärdigt funtad att man nog måste lägga till rätt många kilon på mig även om det är bara honom jag måste hålla - han är URSTARK!! Och Tigger taggar honom förstås.

 

Snicksnack och hejsanhoppsan och skoj hit och dit - det börjar bli ett problem. Vet inte hur jag skall klara detta i längden, i synnerhet som jag avser att bli ytterligare 10 kg lättare. Kanske en kombination av stång och bridong och stackel och hackamore på Ying?

 

I morse, i alla fall - då var det ju de där sträckta bolinerna. Vi mötte en brukshundklubbekant med hennes bordercollie och vanlig collie. Och Tigger fick spel, i vanlig ordning. Betty tyckte att det verkade kul och sällade sig till trängen (äh, vilket bladder! Hon sällade sig till Tigern, ju) - och Ying satte igång att bli 150 kg tung. Och det var då jag blev så förbaskat less på alltihop och sträckte bolinerna så de nästan gick av: jag greppade tag i Tiggerns ryggskinn och vräkte omkull honom och höll honom där. Läääänge! Hann inte ens hälsa på bekanten, vilket var illa, men odjurets tuktan fick komma i första hand, artigheten i andra (och detta TROTS att hon tog hand om mig då när appendiciten slutligen fick mig på fallrepet). [Se där, ännu en marin metafor! Fast egentligen borde det nog heta "på fallrepeN", ty: fallrep = två parallellt monterade rep som används till stöd för den som skall embarkera eller debarkera ett fartyg, eller förflytta sig mellan två däck på ett och samma fartyg.]

 

Genast bestämde sig Betty för att vara en Snäll och Stillsam Flicka (sån som osynliggörs i skolan), Ying tappade målföret och riktningen alldeles och blev bara stående och gnällde litet, och Jazz tänkte först hjälpa till att tukta Tigg och kom sedan på andra tankar.

 

Alltså: FÖRST tvingas hundrackarna ut på promenad 6.45.00 pip - ruggigt! - och SEN får lilla hjärtat däng! Undra på att de är trötta nu...

Eller som det heter, om vi skall vara alldeles engelska, "orienteering". Fniss - att det HETER så!!

 

Så här års KRYLLAR skogen av dem, i alla fall på förmiddagarna: stackars oskyldiga små skolelever som tvingas ut att utöva denna märkliga sport. Orientering! Varför?!

 

Varför är orientering så centralt i svensk skolidrott? Det är ju en rätt exklusiv syssla - knölig som f*n att lära sig på riktigt; så att det sitter i längden (säger en som har lärt sig hundra gånger och glömt lika många). De flesta skolungar tycker inte att det är kul att ge sig ut och springa i skogen överhuvudtaget - än mindre då rätt ut i obanad terräng på jakt efter några skärmar som kanske, kanske inte finns där det står på kartan att de ska finnas. Det finns nämligen sådana som flyttar de där skärmarna, eller knycker dem (inte jag! Ginge det bara ut över idrottslärarna skulle jag inte låta en skärmuschling sitta kvar, men jag tycker synd om eleverna) - och alltsom oftast är lärarna själva så usla på kartläsning så det faktiskt aldrig ens inledningsvis har förelegat någon överensstämmelse mellan kartposition och faktisk position. Och som grädde på moset är hela "min" skog absolut nerlusad med orange/vita aggremanger - orienteringsklubben och ett par tre skolor har alla sina egna uppsättningar, och i vissa fall flera uppsättningar per aktör. Arma ungar, säger jag!

 

Nyligen genomförda studier visar (eller: på morgonpromenaden märkte jag) att de flesta elever tycker det är sk*t med orientering: några gick och svor för sig själva, en kille iförd dunjacka gick och ledde sin moped i moraset, ett par stycken satt och spelade kort vid en grillplats (men de hade kartor och kompass med sig, så de skolkade inte alldeles), rätt många ville hellre klappa hundar (klokt val). Ganska många av dem visste inte ens på vilken sida av stigen de skulle leta, och en hel del var rätt uppfinningsrika när det gällde benämningar på idrottsläraren. (Som i vanlig ordning var ett fruntimmer med gäll, pressad stämma. Ibland riktigt längtar man efter min skoltids gamla majorer på posten!) Av ungefär 50 iakttagna ungdomar såg jag TRE som rörde sig med någon hastighet och som åtminstone föreföll ha någon koll på vad de gjorde.

 

Jag tycker absolut att det är viktigt med skolidrott, det borde rimligen ges mer av den varan - men använd den ringa tid som bjudes till något vettigt! Skall man se till framtida nyttighet för den enskilde eleven vore det bättre med intensivkurser i ishockey eller golf, exempelvis - det kan man ju livnära både sig själv och sin familj på. Ärligt talat: rent ekonomiskt vore det smartare att ha kurser i styrketräning och athletic posing, för jag tror att det är betydligt lättare att tjäna sitt levebröd som fitnessmodell än som orienterare!

 

Men ska man - och det ska man - använda skolidrottstimmarna till att försöka slussa in eleverna i en hållbart hälsosam livsstil, då måste man göra på något annat sätt än att tvinga ut dem i grönskan klassvis, med karta och kompass i nypan (samtidigt som läraren tar bilen hela vägen fram, via gångvägar och gångtunnlar, och sen sitter på rumpan hela passet, samt låter grinig) och sedan låta hela den förb*de processen (bli lerig, göra illa sig, komma vilse, inte hitta skärmen, ha jättetråkigt, vara rädd för fästingar, bara vilja dö) ligga till grund för ett betyg, dessutom.

 

Skolidrott - hur kunde det blir så j*dra fel?

Så det kan bli ibland - jag sa till Ida-Bettyuppfödare/ägare att jag var litet orolig för att Betty inte gillar barn och skulle jag träna extra eftersom Betty skall bo där när hon skall få valpar och Ida har ett litet barn själv? (Inget Nobelpris för just den meningen, inte.)

 

Och efter några dagar svarade Ida att det skall inte bli några valpar efter Betty eftersom hennes mamma och hennes morfar inte heller gillar barn - vilket gör att de, to put it bluntly, suuuuger som nanny-dogs, ju.

 

Hoppsan!

 

Jag har inte riktigt hämtat mig än, inte riktigt sorterat mig inför denna "mutatio rerum". För jag hade ju liksom ställt in mig på detta jobbiga att lilla B skulle flytta hemifrån ett tag, och att vi så småningom skulle ha i alla fall ett litet Betty-barnbarn. Och så där.

Samtidigt är det ju väldigt SKÖNT att inte behöva vara utan henne den där valptiden. I synnerhet maken och Minsta B är utomordentligt lättade - husse köpte leverpastej till hundarna när han fick höra nyheterna.

Och det är klart att jag tycker att Ida gör precis alldeles rätt - det är verkligen HEDERVÄRT av henne att agera så, och att inte hymla eller smussla med anledningen. Kudos, som det heter!

Fast litet grann gnager det mig ändå - är det mitt fel? För jag gillar VERKLIGEN inte barn i allmänhet, och inte känner vi några ungar heller, just. Utom grannarnas lilla barnbarn Claressa, sådär 18 månader vilja och hundtokighet - och hon inriktar alla sina ansträngningar på Jazz och Betty, de två icke-barnhundarna. (Inte för att Tigger och Ying är några barnfantaster heller, men de är i alla fall trygga med smått.)

 

På ett sätt är det skönt att höra att mamman och morfarn är likadana - då är det i alla fall inte (bara) mitt fel. Och så vet jag vad det är jag har i kopplet: en genetiskt inte-barnsäker hund, det kan bli värre lika väl som bättre.

 

Återigen är jag himla glad att det aldrig har fallit mig in att ägna mig åt hundavel - så mycket som kan gå åt pipsvängen: här har vi en hund som (hittills, och pepparpeppar) är genomfrisk och gör ett fint MH, arbetsvillig och glad och trevlig på alla sätt - utom det att hon inte är nån nannydog. Så - börja om från början, börja om på nytt, fyll på med annan avelstik.

 

Och om ni letar efter staffe och undrar: var hittar man en schysst, ärlig, ansvarsfull uppfödare som man kan lita på? då svarar jag: Hör av er till Idan, kennel Sweet N'Sour's. Ni kan få vänta ett tag, men det är det värt! Man ska i alla fall inte ha bråttom när man skaffar hund, så det så.

 

Tur ändå att det har blivit mer och mer uppenbart NU, och inte efter en valpkull.

 

Och så behöver ju inte barnavårdsnämnden kopplas in, i alla fall. För, som Mellersta Barnet skrev: "Betty hade nog varit som Vicky och bytt bort dem (alltså valparna) mot en Westlife-cd." Och det har hon nog alldeles rätt i.

 

Och för den som inte känner denna Vicky rekommenderar jag den här posten. Tänk ändå att det skall hända sig så att jag har TVÅ Vicky-hundar - kanske de brås på mig: det är nog tur för mina barn att Westlife inte var uppfunna när de föddes!

 

Jag tycker att många saker kan uttryckas bäst på andra språk än det svenska - kanske jag borde fördjupa mitt svenskastudium, helt enkelt?

Som det där med att "labour under a misaprehension" - visst kan man säga exempelvis att ens handlande styrs av felaktiga premisser, men det känns litet tungrott. Några andra förslag kanske?

 

I alla fall tänkte jag skriva att det är Ying som seems to be labouring under a misapprehension, eller rättare sagt en hel bunt av dem, men så föll jag i penséer och så började jag undra om det kanske är MINA hypoteser som är helt uppåt väggarna: jag TROR (och tycker) att ich bin der Bestimmer, Ying tycker att det är han som är sammalunda. Och vem skall tala om för oss vem som har rätt?

 

Men: de därna misapprehensionerna, vilka är de då, förutom det att han utgår från att det är lui himself som bestämmer allt?

Jo, framför allt denna:

- Det  koppel som förenar Ying och matte är utomordentligt elastiskt. Felfelfel! säger jag, när jag slänger som en vante bakefter, högröd i ansiktet och arg som ett bi.

Vidare:

- Koppelfrihet betyder total frihet till både kropp och själ. Med andra ord, Ying-ord: -Ciao, matte och ni andra - vi ses i en annan dimension! Grrrr, säger jag. Först blir man arg, så blir man orolig, så blir man ilsk igen.

- På promenaden är Ying helt ensam, han har inget sällskap och det finns inga andra personer eller saker eller djur eller luft som kan vara i vägen. Vilket förstås leder till att arma mattens vanligaste ord och uttryck under promenaderna, förutom "nejjing", "häråtjing", "slutajing", "nuGÅRvijing!" är "ursäkta!" och "förlåt!" åtföljda av en ytterligt generad uppsyn.

 

Men annars är han söt, förstås! (Det är i alla fall min hypotes.)

Nu har jag egentligen föreläsning - som elev, alltså. Men gud sig förbarme vilket nöt den här föreläsaren är! Idag är det andra tretimmarspasset av fyra och jag börjar redan, efter knappt tio minuter, blir närapå aggressiv. Vartannat ord i hens svada är "asså" och vad däremellan är är mest bara floskler och klichéer.

Och jag som kunde ha klätt mig varmt och gått ut i skogen!!!

Någon sa att det är de verkligt urbota pedagogerna som blir lärare i pedagogik (eller eljest rektorer) och de exemplar jag har träffat hittills denna termin bekräftar denna teori. Skönt att veta att om projekt "matten blir lärare" skulle gå käpprätt åt skogen kan det omvandlas och rent av förfinas till "matten blir rektor magnificus". Finfint!

 

I alla fall - det är så kallt vordet! Igår frös jag och frös och frös, trots långa braxer och fleece och allt. På eftermiddagen tog jag lilla B och rände till skogs för att få upp värmen. Från ytterdörren till elljusspåret, runt detta spår och hem igen, ginaste vägen, är 4,5 km och går med mina korta ben på rätt precis 30 minuter. Det jobbiga var att mina fötter helt saknade känsel fram till ungefär 2 km, och då började det först sticka litet i dem innan de blev mera normala (vilket inträdde vid ung. 4 km) - tur ändå att jag inte sprang i terrängen för det var svårt nog att hålla sig upprätt på nästan slät mark när fötterna saknar känsel. (Jag hyser all aktning för bror min som har sprungit maraton med av fotbollsspel sabbad tass.)

 

Sen är det ju där att springa med Bettan - och det där med tolkning av ord. Ordet "draghund" till exempel, hur tolkar ni det? Jag har alltid trott att det var glasklart: en hund som drar. Bettty däremot är lika övertygad om att det betyder en hund som dras. Jag tror nog att jag rent lingvistiskt skulle kunna bevisa att det är JAG som har rätt (ordbildning i svenska språket följer ju vissa normer och ordningsregler), men att diskutera lingvistik med Betty är dömt att misslyckas - hon bara skjuter ut underläppen och ser trulig ut. Hennes motargument är nästan alltid: -Dumma matte! och därmed anser hon diskussionen avslutad.

 

I alla fall - saken är lätt kirrad genom att lilla B får springa snörfri; då springer hon glada och vilda intervaller och har inga hyss för sig: hon stannar och nosar väldigt mycket väldigt länge tills jag är låååångt före, då sätter hon en ryslig rulle och dånar förbi (precis som ett bowlingklot), ganska långt förbi där hon stannar och nosar eller äter blåbär eller lägger sig och vilar, så rultar jag förbi henne i makligt tempo - och så börjar vi om från början. Det hela går utmärkt väl och ev. möten i skogen bryr hon sig inte alls om.

 

En annan sak som föranleder många Dumma matte! från lilla B är det där med äpplena. På marken. Det finns faktiskt INGEN botten i Betty när det gäller fallfrukt - hon äter och smaskar och slabbar och äter och äter mer. Det kan ju aldrig vara nyttigt, tycker matten, men Betty har läst på och hävdar att frukt är bra, det har hennes största lillmatte närapå-dietisten sagt, och det borde väl HON veta, säger Betty, därmed helt underkännande mig som ansvarig för all hundutfodring.

 

Nåja, hittills har hennes mage mått bara väl av det, däremot kommer posten "b*jspåsar" i min fiktiva kassabok att slå i taket.

 

 

 

Häromdagen fyllde jingispingis 7 bast. Just "bast" - fjärran vore det the Chinaman att fylla något så prosaiskt och liksom normalt som år.

 

Nå - har han blivit just något mognare då?

Tja, allting är ju relativt. Han är värre än någonsin att gå med i koppel - det är endast och uteslutande HAN som bestämmer vart vi skall styra kosan. Men många saker som han förr aldrig har nänts göra griper han sig an med friskt mod numera, såsom: att leta godis (till skillnad från att gå direkt på the mother load och bara kräva), äta frysta ben utan att gömma dem jättelänge först, äta hundisglass. Vidare sådana saker som att ibland förekomma på annan plats i hemmet än i min omedelbara närhet (fast då blir jag genast orolig). Han knycker saker och springer ut med dem i trädgården eller bara runt runt i huset.
Han har börjat delta med någon liten entusiasm i sådana övningar som att balansera på pytteliten grej, ligga i grupp, hämta prylar på uppmaning, gå med enklare bud.

 

Sammanfattningsvis: jag vet inte om han börjar bli en vuxen och förståndig hund eller om han håller på att förfina och intensifiera sin egen form av kringkringhet.

 

Hur som helst är ett dystert faktum det är sju år får anses som rena bonusåldern på en sharpei...

 

Fast säg inte det till Ying, vi låter honom alltid få veta att MINST 20 år är förväntad livslängd för en asiatisk skurk av hans kaliber!

 

 

Här gick man och lullade i godan ro och i kortbrallor och så - PANG! - så blev det skolstart och alltihopat!!

Det blev till att läsa och skriva och sitta vid datorn och vrida sin händer mer än vad som känns riktigt trevligt, blev det. Usch, att det skall gå så fort att gå från viloläge till fullrulleläge, alldeles omgående känns det som att hela långa sommarlovet var en dröm. Fast för all del en väldigt trevlig dröm.

 

Äldsta barnet kom äntligen hem - hela hon bestod av senor och muskler. Inte för att hon brukar vara nån rulta, men nu var det rätt extremt. Lurar på att själv skaffa mig det där sommarjobbet nästa år, det skulle nog göra susen för hullet! Synd bara att sydligare nejder alltid innebär fler och större insekter. I alla fall blev jag glad som en lärka, för när barnen var i Paris hade de hittat, på Monoprix, den bästa sortens hårnålar åt lilla modern. Det känns tryggt att vara försörjd en stund, och Minsta Barnet har meddelat att hon skall åka dit (senast) 2015, så kanske lagret kan påfyllas då. Det ljusnar, gör det!

 

På datorfronten har det redan inledningsvis strulat - den ena datorn funkar för det ena men inte för det andra, den andra vice versa, en tredje fick inkallas. Den funkar (hittills) för allting, men tecknen står i fel ordning på tangenterna. Som tur är sitter allt sånt i ryggmärgen på mig,  bara jag smattrar på i gott tempo får det stå vad det vill på knapparna, men om jag någon gång av någon anledning nyttjar pekfingervalsen och faktiskt tittar ner på tangentbordet blir det totalt tvärstopp i hela mitt lilla huvud. Det får falla under avsnittet "mental aktivering" och räknas som något bra.

 

Hundarnas mentala aktivering idag har varit letande av korvbitar i trädgården. Jag trär dessa små korvbitar på grenar på ros- och andra buskar vilket är ytterligt svårt för krittren att begripa. De luktar och luktar och blir helt vimsiga - det är alldeles uppenbart att de inte på något sätt använder ögonen vid letning. När de väl, medelst nosning, har lokaliserat sitt godis är det ett himla sjå att få i sig det, eftersom grenarna böjer sig och vajar och har sig. Alldeles alldeles trötta blev hundarna av det. Fast de har förstås fått sig en lång promenad, nästan två timmar, i morse också. Det var klart och ganska kallt men mera sol än moln och vi gick ner till ån för att träna a) mattes armar och sånt b) hundarnas balans och allmänna hyfs.

 

Den där sistnämnda ar det uselt med - två cockerspaniels gick förbi och då lyckades tigern ta sig ur sitt halsband och springa fram, jag ropade in honom och la honom och skulle trä på halsbandet - då drog han igen. Inkallning, läggning, nytt försök, ny rymning. Vid femte inkallningen tog jag ett stadigt tag i herrns nackskinn också och lyckades därmed fjättra det odjuret. Fusk, kallade Tigern det.

 

Igår var det värre med promenixandet - när vi skulle gå på förmiddagspromenad var det visserligen en aning fuktigt i luften men inte värre än att man kunde gå i vanliga gångkläder. När vi kom till grinden började det emellertid hällregna hårt, Betty fick panik och Jazz kröp ur halsbandet och flydde upp på trappen där han satt och försökte bita mig när jag skulle fånga honom igen. Efter någon väntan på bättre tider, som inte inträffade, gick vi in igen, jag skrudade mig i regnkappa och gummistövlar samt lämnade Betty och Jazz hemma och tog Tigern och Ying till skogen. De tyckte det var härligt promenadväder, och jag höll med.

 

På kvällningen sprang jag snabba intervaller i obanad terräng i samma skog, det var sagolikt roligt men kunde gärna ha fått vara ännu litet lerigare. Nåja, det kommer väl. Sen var det äntligen uppehållsväder så jag kunde ta kvällspromenaden med hela flocken, och därvid konstatera att det börjar bli dags att aptera reflexvästar. Redan!

 

Slutligen var det dags att hämta Minsta Barnet från ute på landet där hon tjänstgjorde som köksa och servitris på bröllop, och så fort jag kom utom stadsgränsen rådde en sån dimma så det gick nästan inte att köra alls! Varken hel- eller halvljus var till nån större nytta och jag kunde inte se vägen mer än 25 meter framför mig, och då var det ändå till en början en mycket stor väg, en som ganska nyligen har ersatts av en motorväg. Så FORT gick det inte, men det gick ju för all del bra, vi kom hem i ett stycke. Och bruden var full som en alika, det hann jag också se. Mitt största bekymmer med bröllop är eljest att prästen skall kr*kas i brudsängen; det är mitt starkaste minne från TV-filmatiseringen av Hemsöborna i tidernas begynnelse (jag skyndar mig att påpeka att jag nog EGENTLIGEN var litet för liten för att se den). Sif Ruud var Madam Flod, kan det ha varit Edvin Adolphson som var den osnygge prästmannen, tro? I alla fall var det gräsligt skakande och jag tror nästan att det är på grund av detta som jag själv gifte mig borgerligt, utan alla krusiduller (och utan prästerligt kr*ks i sängen).

 

Sisådärja - en smula fullkomligt icke koherent svammel på söndagseftermiddagen. Det kan väl ingen j*kel tro att jag inte har smakat starkt sedan i början av juli!