Pelleskop-livet

Kan det vara så att vi har blivit bortskämda av förra årets mildvinter och den snälla starten på denna vinter? På eftermiddagspromenaden frös jag så jag blev stel om hela mig, trots långkalsonger och fleece och Arrak-jacka och mössa och hela konkarongen. Minst tio minus trodde jag det var - döm om min förvåning när termometern envisades med -1!!! Jag har uppenbarligen blivit förvekligad.

 

Idag har jag äntligen varit och hämtat färskfoder åt hundarna, så de fick hälften sånt och hälften torrfoder till middagen. De satte nytt hastighetsrekord i ätning och jag hoppas bara att deras små dumma magar inte tänker reagera på kostväxlingen. När jag röjde i frysen för att skapa plats hittade jag dessutom en hel massa märgben; inte bara alla älgdito som jag fick utan även en massa nötben, så hundarna kan se fram emot en smaklig weekend. Själv fick jag nåt hjärnsläpp och beordrade maken att köpa ischoklad åt mig - jag som inte ens tycker om choklad... Men flera bitar slank ner och nu känner jag mig rätt illamående. Konstigt vad som kan komma över en ibland!

 

Igår ramlade dagen på i sedvanligt tempo - ut med hundar, läsaläsaläsa (sånt som att förstå eller komma ihåg står sällan på agendan), samt - tadaaa! - börja adventsfixa.

 

Förra senhösten tänkte jag ju att jag skulle sluta vara Grinchen och hata jul och i stället liksom go all in - fixa och dona och liksom ta till mig hela julen. Det gick rätt så bra - fram till stora stjärnsmällen (ont i magen hela långa hösten som blev fullblown blindtarmsinflammation fr.o.m. julaftonsmorgonen och sen hospitalisering till halva januari). Därmed blev jag på något sätt snuvad på själva kulmen av juleriet, och det förefaller ha kullkastat hela julparadigmet i min världsuppfattning - i år tycker jag det skall bli kul med jul!! (Obs! Inte om jag hamnar på sjukhus.) Så igår satte jag upp elljusstakar och stjärnor och la på några juldukar och den sortens.

 

Nu har jag 3 1/2 dag kvar på praktikperioden - alltså tre ruskiga tillfällen då jag måste häva mig ur sängen mot alla naturlagar. Brrr. När jag väl kommer till skolan har jag redan varit uppe så länge så det känns som läggdags, ungefär.

Och innan jag kommer iväg till skolan har hundarna nästan hungrat ihjäl påstår de. Mellanbarnet är ännu så länge hemma och så snart jag har hunnit utom dörren utfodrar hon bastarderna och sedan somnar de och sover som grisar nästan tills de blir väckta. De är inte heller vana vid tidiga morgnar. Men i alla fall gör detta arrangemang att de blänger grinigt på mig under hela morgonkaffestunden, ett innerligt "dra åt helskotta" ligger i luften och jag känner mig verkligen som en gammal ost som har börjat lukta. Odjur!

 

Några dagar har det varit jättejättekallt - för att vara denna vinter. En morgon var det minus sex grader, då byltade jag på mig med långkalsonger och långärmad undertröja, värstingskogsmullebrallor, massor av lager fleece samt dunjacka, mössa, vantar, sjal. Jag kunde knappt röra mig och innan jag hade hunnit ett kvarter ens var jag varm så det pyste om mig. Minus sex är inte riktig fimbulvinter, ändå.

Imorse var det 5 grader varmt, jippie, då är livet enklare. Men halt var det, så jag nästan for på postamentet ett par gånger. Rätt praktiskt ändå att ta den där morgonpromenaden, för det är så mycket bättre att upptäcka snorhalka när man är fotburen än när man är bilburen.

 

I morgon eller på fredag skall jag äntligen köpa hem färskfoder till mickaboerna; jag är så glad att det finns ett lager alldeles i närheten nu så jag inte behöver ta upp HELA frysen med hundmat utan kan köpa hem lagom för ett par veckor bara (tidigare var jag tvungen att köpa för 7-8 veckor. Eller förstås handla i pytteförpackningar på Arken Zoo, men då kan man faktiskt lika gärna utfodra gänget med oxfilé, om man ser till priset alltså).

 

I helgen var Äldsta Barnet hemma och Tigger hedrade henne genom att avlusa henne grundligt så fort de umgicks. Naggnaggnagg med framtänderna; det gjorde visst ganska ont men det är ju alltid skönt att bli av med sina löss. Förstår inte var han fick det ifrån för så har han aldrig gjort tidigare. Men sedan dess har han faktiskt naggat mig också vid ett par tillfällen. Undrar om det verkligen är så illa att jag faktiskt HAR löss? Fasts - på smalbenen?

 

På söndag är det dags för hundmötesträning igen - få se om jag kommer ihåg det den här gången och inte måste göra världens brandkårsutryckning igen...

 

Med tilltagande ålder har jag på åtminstone några enstaka områden mognat. Såsom exempelvis i möss-frågan: nu för tiden gör jag i tveksamma fall hellre valet att bära mössa (porter un bonnet) än att lämna den hemma. Det känns liksom tryggt och ombonat att ha  nåt på huvudet. Faktum är att man ibland finner mig i hemmet, bänkad i arbetsrummet, med öronen grundligt omslutna av huvudbonad.Kors!

 

Så långt är allt gott och väl, men det är sen det blir tveksamt. För bråttom är det ju alltid när jag skall ut, och nån mössa ligger alltid och skräpar på hallbyrån och då blir det den jag apterar. Med litet olika resultat.

Ibland ser jag väldigt mycket ut som nån muckla

Alltså: lägesrapport.

 

Jag har nu två små veckor kvar på min praktik, alltså totalt sex dagar på skolan. Det skall a) bli skönt att slippa tillbringa dagar hemifrån och kunna fokusera mer på själva pluggandet b) bli tråkigt att sitta hemma och uggla med böcker och skriverier.

Så kan det vara - aldrig är man nöjd.

 

I alla fall går det bra för mig på praktiken, ingen risk att bli underkänd i det praktiska momentet vilket förstås är en lättnad. Tänk om jag hade varit totalgenomusel, världens sämsta lärarämne!!!

 

Hundarna trivs gott med att jag är borta - efter äckliga morgonpromenaden är de så trötta så de är yra i sina små bollar och glatt somnar om och snusar flera timmar. Dessbättre är ju mellanbarnet hemma på mellanlandning ännu en dryg vecka innan hon flyttar till Peking, så de slipper vara ämsamma. Därmed är de helt nöjda, och slipper ut i trädgården någon gång mitt på dagen för allmän rastning. Sedan vill de helst sova igen.

Egentligen tror jag att hundar är som björnar och vill gå i ide. I synnerhet Betty...

 

Häromkvällen tog jag fram barnleksakskonen:

 

I natt vaknade jag av en vibration.

Och nån good vibration var det sannerligen inte tal om, det var Ying som hade feber. Kvickt ner efter en halv bamyl som jag trattade i hans gap - han är så innerligt snäll och medgörlig, tokkinesen - och en halvtimme senare var sängen icke-vibrerande igen.

Men usch. Själv liksom vibrerar jag fortfarande, av ovilja.

Idag mår Ying - peppar, peppar - bra, är kanske litet trött bara. Vi har inte varit ute och gått än, för det regnar och blåser, utan har nöjt oss med trädgårdsrastning. Han åt ordentligt i morse och är ganska busig, fast inte riktigt så busig som i vanliga fall. Å andra sidan är det förmiddag ännu och hans bästa bustid är sen eftermiddag.

Just  nu ligger han och sover djuuuuupt här i arbetsrummet, snarkar och snusar och rör sig dessemellan mellan sin improviserade hundbädd (vojlock och två filtar) under mitt skrivbord och bara golvet framför bokhyllorna på vanligt sätt.

Men i mig liksom kliar det av obehag. Lille Ying.

 

I morgon kanske det, till följd av ovanstående, inte är en enda lyslös cyklist ute! 

Men det får nån annan kolla upp för i morgon tar vi sovmorgon. Äntligen!

Trött, tröttare, tröttast - det är jag det!

På morgnarna vill jag bara dö, men efter en rask promenad är jag piggare. Då slår jag mig ned med min frukost och efter tio minuter är jag återigen så trött så jag bara vill dö. Eller i alla fall dra nåt gammalt över mig och somna om. Helgerna går så fort så det säger bara poff! och bildas liksom ett litet stoftmoln av dem.

 

Prio ett på torsdag-söndag är: utomhus i dagsljus! Måndag till onsdag är det nämligen mörkt hela tiden - morgonpromenaden är becksvart och kvällspromenaden svartare ändå. Igår kom jag hem halvfyra och drog ut med gänget direkt (jo det låter det: drog ut med gänget. På stan, liksom. Med ölburkar, kanske) och tänkte att vi skulle gå i litet natur. Sagt och gjort, men det blev mera snava och slira runt i natur för alldeles omgående var det mörkt som i en tillknuten säck och vi var långt ute i nåt moras, i vanlig ordning. Tur att hundarna vet hur man skall gå, annars hade jag inte suttit här i civilisationen (den någorlunda) nu, utan snarare legat i något gudsförgätet dike, med ett eller annat brutet ben.

 

I söndags var det i alla fall dags för en hundmötesträning - en hundkursanordnare i environgerna anordnade och jag hängde på. Kl. tio var det samling på en parkering kilometern bort - klockan tio i tio låg jag fortfarande till sängs, men vi hann!

 

Äntligen har jag fått ut bästa hundburen från kära bilen och in i makens gubbil (alltså den som rullar, vilket min kära bil inte gör), det känns skönt att ha hundarna tryggare transporterade. I söndags var det Ying och Tigg som blev transporterade,dit bort till hundmötesträningsbegynnelsen.

 

Ungefär 50 hundar dök upp och vi tog en rask promenad bort till sommarens Venice Beach, numera geggamojjapromenaden längs leriga ån. Ying var galen, Tigg var litet galen men mera girig och skötte sig därmed bättre.

 

 

Igår kväll gjorde jag ett litet inomhusuppletande åt Tigger och Ying. Två slankiga pipdjur, en leopardmönstrad plyschboll och en rosa virkad pryttel gömde jag.

Det är så lätt att låta Ying och Tigg göra saker samtidigt, för de bråkar inte och hänger inte i hasorna på varandra. Var och en för sig letar de, på varsitt sätt och med varsin uthållighet. Där alltså Tigger står för "en gång till, en gång till!" och Ying för "igen? nu får du hålla ordning på dina grejer!".

Jag tycker det är så konstigt att de kan veta VILKA prylar de skall leta efter, inne. I skogen fattar jag ju att det är sånt som luktar matte, men inomhus luktar väl allting som jag? Mellanbarnet säger att det är för att de letar efter det som har färskast vittring och jag antar att det stämmer, men visst är det fantastiskt ändå?

I alla fall blev det Jazzens och Bettys tur sen. Först tänkte jag låta dem jobba samtidigt, men Betty vägrade att leta så länge Jazz var med, så hon fick slinka iväg och Jazz hade turfen (bokrummet)  för sig själv.

Jazz kan också jobba! Han snor runt som ett troll och är ostoppbar - när han har hittat de grejer det är fråga om tar han litet andra grejer. En dammtrasa, en trådlös datormus, en bok ur bokhyllan - tills jag handgripligen stoppar honom. Och stoppar honom i buren och låter det bli lilla Bettans tur.

 

Hej och hå, nu blev det stopp i maskineriet. Bettys ögon är stora och runda och speglar en total tomhet. -Vadå? säger Betty. -Hurdå? Varför då? och när jag har svarat på alla de frågorna är det dags för -Vadå? igen. Jag blev helt enkelt nödgad att tala om för henne att hon är litet korkad. Eller mycket. Men till slut så, till slut var alla grejerna inlämnade, även om det var jag som letade mest (men Betty som åt mest belöningsgodis).

 

Fast idag, då var det dags för backspringning. Igår sprang jag långpass och det gick så räligt så jag skall skämmas hela veckan, men idag var det alltså dags för backpass. Och då fick lilla B hänga med.

Och när vi för åttonde gången rände upp för samma långa, sega backe då muttrade Betty: -Vem är det som är korkad nu? och det var ju en ganska relevant fråga.

 

Betty och jag är ett par dumb broads, det är bara att inse. (Fast jag är bättre på franska än hon. Och hon är bättre på att ränna efter bollar än jag.)

 

 

Jag undrar om det finns någon allmän slampa-dag proklamerad här ute på landsbygden - i alla fall höll det nästan på att bli en idag. Åtminstone för min del, eftersom jag var precis på vippen att glömma att det borde vara en kjol ovanpå underkjolen också. Det är ju nämligen så att när vanligt folk, alltså folk utan en bunt mickisar att rasta, klär sig för dagens vedermödor så går det från nattsärk till vad man nu arbetar i. För min del går det däremot från nattsärk till jeans och en massa fleece och kängor och täckjacka med dunjacka över, därifrån till avpaltning av plagg efter plagg, samtidigt som jag liksom paltar på mig nytt, mera salongsfähigt töj. Och då KAN det hitta på att hända att det uppstår nån bugg i systemet. Så att jag alltså nästan ger mig av i halvklätt tillstånd. Faran avvärjdes dock i sista stund, och jag är fortfarande ett ärbart fruntimmer.

 

I morse kunde jag ta hela ligan på samtidig promenad - Jazz som är en gammal snuskgubbe är fortfarande en aning efterhängsen, men Betty vet att fräsa ifrån sig. Hade hon en stadig handväska skulle hon nyttja den som slunga mot Jazzen, det vore en fröjd att skåda. Det är faktiskt ganska mycket av Julia Caesar över henne, vilket inte alls är dumt. Ibland känner jag att det är en hel del Julia C över mig också!

 

Igår var vi trött-trötta hela familjen - maken stöp i soffan så snart han hade kommit hem, mellanbarnet drog sig tillbaka till sin gabberåb och lilla minstingen kom visserligen hem okristligt sent från skolan (halvsju) men  isen somnade hon ganska omgående i en annan soffa - fast först hade hon förstås gjort en massa skoljobb, i vanlig ordning.

Med andra ord - JAG var den piggaste igår kväll, när hände det senast?! Jag höll mig minsann upprätt ända till kl. 21.50 och sen läste jag en dryg halvtimme innan jag släckte och slocknade. Och SOM jag sov sedan - vaknade först 5.15 och då var jag övertygad om att klockan var så där 2 och att det fanns massor av sovtid kvar. Sicken besvikelse...

 

Inte blev det roligare när jag fick klä mig i aderton lager fleece samt en regnkappa och släpa ut småpojkarna i hällandes kallt regn. Brrr. Sen tog det tusen år ungefär att frottera alla grundligt - de bildar kö och Tigern springer hela tiden tillbaka och ställer sig i kön igen, för han får aldrig nog av handduksgnuggning. Fast värre laster kan man ju förstås ha.

 

För övrigt har det inrapporterats att Jazz inatt låg still och SOV hela natten hos minsta b - kanske är löperiet verkligen på väg bort, hoppas, hoppas!!

 

Vad övrigt är är grått, vått och sömnigt. Det är sju veckor till julafton. Risk föreligger för att fröken själv (alltså moi) kommer att somna på eftermiddagens franskalektion... -Väck mäj sänn! tänker jag säga till pupillerna i så fall!

 

För övrigt sportar jag idag tweedkjol, shetlandskofta och Clarksskor och känner mig ungefär som min egna gamla engelskalärare. Som var alldeles otroligt mossig redan då, på sent 1970-tal. Hoppsan. Jag har dessutom håret i knut, DET hade inte ens hon!! (Fast obs: hennes clarks var platta, mina är kilklackade. Obs, obs. alltså)

Efter en veckas höstlov borde jag väl vara pigg som en mört och allt sånt, eller hur? Icke sa nicke, jag känner mig som en urvriden trasa.

Delvis kanske för att jag sprang tabata-intervaller igår, vilket innebär full sprint som jag vet inte vad i 20 sekunder, sedan "vila"=stilla jogg i 10 sekunder. Åtta repetitioner på det, sedan en minuts gångvila, och så åtta gånger till, och ytterligare en gång. Tjugo sekunder låter ju inte så blodigt, men det ÄR det!! I synnerhet efteråt. I alla fall var det listigt av mig att lägga intervallerna på en söndag, eftersom jag tänkte att det finns en risk för att jag inte orkar springa så mycket ändå på mån-tis-ons (skoldagarna); och jag vet sedan tidigare att ett sånt där intervallpass brukar kräva (av en gammal kärring) 48 timmars ta-det-lugnt. Och faktum är att även om morgonpromenaden kändes "bra" (eller också var jag så upprörd över den tidiga timmen att jag inte märkte hur kroppen kändes) så var kroppen så slut under aftonens båda hundpromenader (två, eftersom Betty bara löper och löper och pojkarna INTE är hanterbara i hennes omedelbara närhet) att det kändes som jag ville lägga mig i ett dike och bara dö. Alltså - bara att skriva detta känns som en alltför stor fysisk ansträngning. Då är det illa.

 

Men även utan fysiska prestationer är det trötthet som gäller nu. Det är svart alltid, syns det mig, och det känns som läggdags klockan 18. Stora hundcirkusen gör mig inte det minsta piggare, men rimligen bör det börja avklinga nu och kanske ha nått normalläge till helgen. (Hårt hållna tummar på det!)

 

Och så allt detta som skall läsas och analyseras och bearbetas i skriftlig form - det når mig över skulten, känns det som. Jag borde ha gjort en massa av den sorten under höstlovet, men det kändes faktiskt som prio ett att bara SLÖA - även om jag hade jobbat som en oxe hela veckan så skulle jag ha varit tokstressad nu. Bättre då att bara ha vilat och haft det gott en vecka och vara tokstressad nu, anser jag.