Pelleskop-livet

För ett par veckor sen. Eller tre? I alla fall tog jag en ganska lång promenad med Ying. The one and only chinese pei from china tibro, vous savez.

Så här gick vi:



Tänk så praktiskt, i fall nån vill ta en litterär pelleskop-promenad. Ganska precis en mil blev det. Kanske jag kan sälja guidade turer?

I alla fall så - tro det eller ej - fotograferade jag också.



Jag gillar särskilt den ljust turkosa remsan strax över horisonten. Å, dessa färger - jag blir alldeles nipprig av vissa färger, och av vissa färger ihop med andra färger.
Men nog om detta.



Yings halsband är precis så tajt som det måste vara för att herrn inte ska slinka ur det när han så önskar (=för det mesta). Det här halsbandet är så anordnat att man kan inte "ta av Ying halsbandet" utan i stället måste man "ta Ying ur halsbandet" medest origami, ungefär. Sablar också, säger Ying, och lurar på nya Houdini-konster.





-Fluntimlet tycker om att ta bilder. Man får väl göra henne en liten glädje ibland, säger Ying. I sin godhet.



Ying skakar på sig. Flappflappflappflappflapp, låter det.



Om jag använder ett koppel som är dryga 3 meter, då drar Ying inte. Han går ut i full längd men utan att kopplet sträcks. Det är uppenbarligen så att han skäms för mig och vill ha mig på behörigt avstånd bakom.





Käkar snö. Bäst att passa på.





Tigger kräver att få bli avkonterfejad varje dag.
Även i inlägg om bara bara Ying.
-För jag är också sines, säger tigern.

Som "apparatnik" brukar man beteckna människor som är sprungna ur en (politisk) rörelse, som har formats av denna och fortsätter att verka i denna rörelses anda. Politiska broilers kan man också kalla dem.
Fast sen finns det såna apparatnikar som jag, även kallade prylomaner.
Jag gillar GPS:ar i alla former, konstiga pennor, mystiska datorprogram, kameror av alla slag, hundträningsmanicker, don för att plåga barnen till bättre flygskär; ja t.o.m. några köksattiraljer.
Märkliga mobiltelefoner har varit en förtjusning men är så icke mer. Nu vill jag bara ha tangentbordsknappar, inte nån j*kla touchskärm. Tvi!
I alla fall - sån tur att just jag har begåvats med värsta bästa apparaten!!
Nämligen den här:



Alltså inte den lilla vita i överkanten; den är ett extra tillbehör som kostar extra. Men annars - jabbi, vilken pryl!
Jag har ju alltså, inombords, inte en utombordsmotor men väl en liten defibrillator cum pacemaker cum värsta bästa minnesenheten.
Den lilla manicken, belägen under mitt vänstra nyckelben, registrerar vartenda hjärtslag dygnet runt alltid alltid alltid. Och jämför med föregående hjärtslag.
Skulle nåt vara åt fanders så griper apparaten in och ger mig en tjiboblängare så jag blir närapå självlysande. Men det har bara hänt en enda gång.
Och så apparaten på bilden då, vad gör den? Jo, den lilla grå grejen som ser ut som en liten gummiskrapa till en ponny läser av minnesgrejen under mitt nyckelben och sen skickar anordningen mitt EKG och litet diverse till kardiologen i den närbelägna residensstaden. Det tar cirkus ett par minuter, och inte ens ett telefonjack behövs, bara ett eluttag.
SKULLE det råka finnas nåt skumt i de data som sjukhuset får in hör de av sig på direkten; då är det bara att åka in (på service och rundsmörjning, kantänka). Annars bara lullar vi på som vanligt. Var tredje månad skickar jag mina data.
Och skulle det kännas jätteskumt i hjärtat nån gång - som det gjorde nästan alltid i början, innan jag hade vant mig och därför var rätt hysterisk rätt ofta - så är det bara att skicka också, och ringa och säga: -Hjälp, kolla hur mitt hjärta har betett sig, är döden nära förestående?!! Och så får man svar av snälla läkare och sköterskor som faktiskt vet vad de pratar om.
Och faktiskt: trots att jag vill ha en iphone så jag nästan gråter åt det så vill jag allra allra helst ha mina små hjärtdon kvar. För tack vare dem kan jag alldeles glömma bort att det är nåt tjall på mig.
Och utan dem skulle jag alltid få hålla mig i närheten av sjukvård, för OM hjärtat skulle rusa så gäller det typ sekunder.
Tänk att friheten kan finnas i en liten - ELCHOCKARE!

Vattenparken härstädes är ett prima tillhåll för såväl sjöfågel som mig.
Utom just igår. Snö, ni vet. Djup. Som nästan bär, men vid sisådär vart tredje steg säger snön: -Pilutta dig, tjockis! och så trampar man igenom.
Under ljudligt svärjande, förstår sig.
Jazz hade stannat hemma under denna eftermiddagspromenad - han och husse var utmattade efter dubbeljakten (på TV) och måste sova i bokrumssoffan, under en filt.



Tigger går på en första "botten" under den lösa snön. Under denna botten öppnar sig en avgrund av snö, i alla fall när matten trampar därpå.









Tigern visade ohörsamhet och måste näpsas. Obs! jag håller inte på att strypa hunden, det är bara hunden som fnissar och försöker ta sig loss. Vill inte höra vad matten har att säga.





Tigers reaktion på förmaningar är "jaja, jag hör vad du säger, f'låt då om de ska va så noga" och i samma ögonblick som jag släpper honom har han ingen aning om vad jag har sagt. Tonåring!



Ser han någe vidare näpst ut? Nä, just det.





Fullkomligt onäpst. Som alltid.











Ying har snygg figur och en härlig ökad trav!!



Stilstudie.

Kanske är det våren som är på väg nu - eller också är det bara vintern som vilar sig en stund.
Jallaflall är det grått och slibbigt, fult helt enkelt. Finns inget bra promenadställe såna dar.
Igår förmiddags tog jag en långis runt på små regementsvägar och det hele.
Och Ying fick ha nomeselen och DRA.
Han är så duktig att dra Ying, det är uppenbarligen nåt han kan ta på allvar. Ibland kikar han liksom över axeln på oss bakomliggande och då ser han så busig fast uppmuntrande ut.





Det var precis runt noll så Jazz fick gå naken! Tigg var förstås också med men fastnade inte på bild. För en gångs skull.



Ett par kråkor följde med oss ett stycke av vägen. Mot grågrå himmel blev de och deras kraxande ganska kusligt. Jag började genast tralla på sången från Kråkguldet, och sen fortsatte jag med Huset Silfvercronas gåta.



Man kan som bekant inte bromsa sig ur en uppförsbacke. Ingen risk med Ying, han ger sig aldrig.

När vi var nästan hemma gick vi på en smal upptrampad stig med bara otrampad snö i oändlighet till vänster om oss. Då gjorde jag ett litet test och kommenderade "vänster!". Ying vände på huvudet och såg glatt frågande ut: -Är det sant? MENAR du verkligen vänster?! Och det gjorde jag ju förstås - Ying satte i att bana väg som en hel liten plogarmada! Duktig liten buse!
Tigg och Jazz var inte fullt så nöjda, och sanningen att säga var det nästan så att jag ångrade mitt infall - det var rätt tungt att gå i modd upp till närapå höfthöjd!

Ack och ve - nog förstår man att det går åt mycket antidepressionsmedikamenter i detta landet.
Idag sa hela naturen SUCK.
På eftermiddagspromenaden sa emellertid undertecknad ganska många värre saker.
Snön som verkade så hårt tilltrampad gav hela tiden vika och så körde jag ner benet till halva låret i hård elak snö.
Ibland tappade jag kängan där nere i botten också, och nödgades liksom en mullvad baxa mig nedåt.
Som sagt - mycket sa jag fast inte precis "suck".
Ying sa inte heller suck, han sa: -Hurra!!

Som man bor i en liten Mälar-köping och det var strålande sportlovsväder kände jag mig igår alldeles tvungen att ge mig ut på isen.
Gah!
Jag vill minnas att Muminpappan nån gång stod och tutade i nån pratlur: -Ödesnatten. Öööödesnatten!
Ungefär så låter det inom mig så fort jag kommer ut på vatten, fast texten är ändrad till: -Marianergraven! Mariaaaaahnergraaahven!!
10 971 meter. Djupt.
Det SUGER, på mer än ett sätt.
Det liksom vill dra mig nedåt, till sig.
Men nu var det ju förstås inte Marianergravens is jag var ute och traskade på, utan Mälarens.
Tack, det räcker.
Innan jag går ut på isen kontrollerar jag befintliga frisksportare.
Finns där 16 förskolebarn med 1 fröken kan jag känna mig ganska trygg.
Halta och lytta och personer som drar andra personer i rullstol är ett extra plus.
Men pensionärer måste man se upp med!!
Dagens pensionärer är dessvärre ofta av den modell som försedda med ryggsäck innehållande i plastpåsar förpackat torrt ombyte ger sig ut på isen i akt och mening att få sig en riktig heldag på Mälaren.
Och för att det verkligen skall räknas som en Heldag krävs minst ett plurr.
Krävs!
Varning för såna, alltså.
Nåväl, efter så där 20 minuters promenad var jag så skräckslagen så jag nästan kräktes, och detta är dagsens sanning.
Sen kunde jag inte bli så mycket räddare så då kändes det betydligt bättre. Går det så går det, liksom.
Och hundarnas, i synnerhet Yings, fröjd över så mycket springyta hjälper mot mycket!



Ångest!!





















Puh!
Nu är det över för den här gången!

Världens bästa tiggare, det är Tigger det!



Jättehungrig, faktiskt.



Hallå, ska man svälta ihjäl, eller?



Världens pedagogiskaste matte.
Men ärligt talat - om han INTE får nåt att äta så slickar han bara på kameran! Vilket är precis vad som har skett här.

Sen blev det i alla fall promenaddags.



Dumma matte bara klär på mig!!



Vi gick förbi den lokala favelan. Pittoreskt så det förslår. Dessutom bor det två huskyer alldeles till höger i bilden - de ylar som varulvar i målbrottet ungefär!

Olsson och Jazz är precis lika mopsiga.
Eller låt oss säga lika medvetna om sin ställning - DET ÄR JAG SOM BESTÄMMER!
Oj, vilket hundspråk som kan iakttas mellan dessa två.
En ryckning i ett öra, en blick litet från sidan... Jag tröttnar aldrig!
Däremot tröttnar jag mycket på deras hysteriska skällande - båda två ligger på en oerhört enerverande frekvens.
Och de jagar upp varandra så man vill nypa dem.
Hårt.

Mellersta barnet, hon spottar och fräser när jag vill fotografera henne. Då gör jag det ändå, och slutar aldrig och då hävdar dotra att jag brås på far min.
Han, han ger sig ALDRIG när han har hittat på nåt enerverande!
Jag hävdar att när barnen blir si så där 52 år gamla kommer de att vara glada åt att deras ungdomliga fägring finns bevarad å bild, men jag röner ingen uppskattning för denna min framsynthet.
Gnorf.



Porten kallas trång. Snöstigen också.



Jazz har en söt svans.









Jag föregick med gott exempel och lät MIN ungdomliga fägring förevigas.
När jag fyller 52 ska jag sitta och titta på denna bild och de följande och snyfta över min svunna ungdom.
(Om min mössa säger äldsta barnet: -Fjortisarna i Finland har också såna. Ett tvetydigt uttalande.)



Ring Bingo Rimér, men fort!!



Lilla Vackra Anna, det är jag det!

Igår kväll promenixade vi precis när skymningen föll.
För runt 17 när vi gick ut var det ljust och strax efter 18 när vi kom hem var det ackurat som i en potatissäck.
På ett ställe var det en uppsättning rådjur som envisades med att hålla till på gångvägen och inte riktigt kunna bestämma sig åt vilket håll de skulle spritta.
Jag var nervös att de skulle kana iväg ut på bilvägen, men till slut bestämde de sig för att ta det andra hållet.
Ying var inte alls nöjd med min insats som Mat-Mor.
Det hörs ju på namnet att det är jag som skall skaffa mat för dagen och här missade jag ett gyllene tillfälle!
Bassning, matte!

Här i vindskupan sitter vi och studerar.
Eller ligger.
Jobbigt är det i alla fall.
Just nu är det lyrik med tillhörande analys som står högst på schemat.



Allt finns att lyssna på, så datorn är igång hela tiden.
Jazz vill ligga liksom under den, för den värmer så gott.

I söndags fick vi med hussen på promenad i snön.
Jo, det är sant!



Klaga på vädret kunde han i alla fall inte.
Eller - det kunde han ju.





En pudel fick följa med.
Husse håller i pudeln, jag håller i de andra.



Var det snö, eller?!





Se bara - Mannen som Hatar Jur, med ett helt knippe mickaboer!
Och han ser ganska glad ut också!

Pudeln Olsson har varit hemmavid några dagar.
Igår tog jag alldeles själv ut de tre småhundarna på en snöröjning.
Olssons matte bestod det ultimata vuxentestet: hon fick ta ut Ying en sväng ENSAM, utan moderns sällskap.
Tilläggas skall att barnet i fråga faktiskt har fyllt 20...
Men hon väger ungefär 12 kg, och Ying väger bortemot 20.
20 envisa kilon, med snökedjor på tassarna.

Så här såg i alla fall min bukett smådjur ut på vår promenad. Det smällde som av champagnekorkar där vi drog fram; det var mina fräknar som spratt fram som resårerna i en gammal madrass!




Sen satte sig Olsson och dess matmoder på tåget till Karlstad. Ehu!

På torsdagseftermiddagarna härjar Minsta Barnet vilt i ishallen - adepterna darrar och gråter.
Jag tar med en eller annan hund och fördriver tiden på lämpligt sätt.
Nu i torsdags blev det bara en, men en tiger.



Litet djur på väg ut i stora världen.



Litet djur på väg tillbaka för en liten godbit.



Mera hungrig!







Tjusiga färger.



Hallå, du ska kolla på MIG! Strunt i naturen!



Jobba för brödfödan. (Ska man jobba åt den knölfödan också! säger Tiger)



Hallå! Hungrig! Matte - hungrig! Hallå!



Månskenssonaten, kanske.



En sväng in i rastgården...



... som är så här naturskönt belägen.



Såväl på entrédörrar som här och där inomhus i ishallen finns ondskefulla anslag som antyder att hundar inte är välkomna därstädes. Inte alls välkomna.
Sån tur då att jag bara hade en tiger med mig!

På kvällarna är det rätt spöklikt.



Tur jag har mina livvakter med mig:



Major Jazz.



Menige Tiger.

ÖB själv, hans majestät Ying, stod väl med nosen begravd i nån gul snö, kantänka.



Ärligt talat - verkar det riktigt rimligt att man ska behöva gå ut, ensamt värnlöst fruntimmer, med en sån här himmel ovanför?
Näe!!

Jazz har fått en ny tröja:



Ganska snigg, om jag får säga det själv.
Jazz själv är ganska förtjust också - han gillar faktiskt att vara påklädd. Och han gillar tröjor bättre än täcken.

På samma promenad råkade vi ut för detta:



Det finns inte många ställen att avbörda sig sina små välfyllda påsar i denna stad, och de få som finns - tja, ni ser ju själva.

I lördags när det hade blivit dags för aftonpromenaden, då hade det blivit ännu litet kallare. Just ingen sol fanns kvar heller, och det går raskt åt det mörka hållet när det väl har börjat.
Således fick Jazz stanna inne i nåns varma famn medan allvädersdjuren och jag tog en sväng.
Som i vanlig ordning blev längre än det var tänkt.



Tiger fick ha rocken på.
Eller rättare sagt: Tiger MÅSTE ha rocken på.





Vad sker?!



Jo, matten störtade och kunde inte med någon lätthet ta sig upp, enär hon hade kamiran i handen. Blev därmed övermannad av liten otäck gnagare!!





Min s.k. trogne väktare. Jojo, gör ingenting alls. Intet ingripande.



Typiskt dominansbeteende. Cesar, hjälp! Hit med stackel o elgrejer!



Kvickt, länsa fickorna innan hon tar sig upp, det gamla skrället!



Gnorf. Ying tycker att både jag och Tigger är pinsamma. Mycket pinsamma.



Litet tamt kattdjur. Tigern är väldigt noga med att tala om att det bara var på låtsas och att han egentligen är jättesnäll.



Snö. Varför är det alltid jag och min flock som röjer väg?!







- Jag ÄGER! säger Ying. -Vadå "äger", undrar matten. -Man SÄGER så! säger Ying.



-Vadå? Vad fick han? Varför då? Var är min?



Dags att pulsa hem i skymningen.

Jazz, han är inte mycket för uteliv.
Inte så här års, i alla fall. Han stannar hellre inne med en bra film eller nån bra serie tillsammans med minsta barnet. Gossip Girl eller Gilmore Girls, det är deras grej.
Fast ibland måste han ju ut, han också.



Det var så vackert i lördags förmiddag! Alla trivdes utom Jazz. (Och hussen och minsta barnet stannade förstås inomhus - det kommer att växa ut gröna pokerskärmar på dem!)



Ying försöker entusiasmera Jazz. Fruktlöst.





Jazzen kölddarrar så han blir suddig i konturerna!

Å hej å hå - då var det vinter igen då!
Idag är det nåt så vansinnigt kallt så det vill jag inte ens låtsas om, men i lördags var det bara 7-8 grader minus och strålande sol. Så då kändes det nästan varmt, och fräknar spratt fram som krokusar på näsan och det som finns runt denna.
Läge alltså för naturstudium. Jag lyckades fånga den sällsynta Gnagaren i vinterskrud på bild. Se och njut!



























Så fördriver den lille Gnagaren den långa vintern.

Visst låter det mkt bättre än deep - ja, ni vet. Hur di brukar säga, gangstrarna. Ja, och så en varning förstås: här snackar vi låååångfilm!! Red: nä, så lång blev den inte när jag väl hade fått ordning på ett och annat. Ni överlever nog.

Igår afton började det snöa.
Sen började det blåsa.
Hela långa natten snöade det och blåste mer och mer - det slamrade som om taket lyfte en bit och sen landade igen.
Om sånt tycker jag inte. Det blev ganska mycket vakentid natten till idag.
Och i morse var det vitt vitt ute, och eftersom vi har spröjsade fönster, där spröjsarna fungerar liksom som snöhyllor, var det i vissa väderstreck alldeles hemligt vad som fanns utanför.
Laddade jag därför med en stor kanna kaffe, hela serien böcker av Laura Ingalls Wilder och en stapel björkved, samt slog mig ner vid vedspisen med hundarna kring fötterna.
Och jag fick eld i spisen vid första försöket!
Först framåt tretiden tog vi en riktig promenad; först då hade vinden mojnat så pass att jag tordes ta ut Ying nån längre stund.
Och så hade solen tittat fram!





Två små gossar blå var utomordentligt entusiastiska.



En ung man var tvungen att gå kopplad bara därför att han gav sig av hemåt så fort jag släppte honom lös!





Isbrytaren Atle assisterar i inre Bottenhavet. Eller nåt.















Jazz vände nosen hemåt och såg bedjande ut ideligen, ideligen.



Upp till knäna i snön. Äntligen börjar det likna nånting! tycker Ying.



-Storlek 42. Bruna.











Snö. Sa jag det?

Jaha, så var det dags för en ny snöstorm.
Idag har det snöat smått och elakt på tvären, så utevistelserna har blivit rätt summariska.
Den längsta promenaden genomfördes före hundmiddagen och varade i nästan en timme.
En lååång och smärtsam timme.
Snö nästan till knäna på alla gångvägar och ont som katten i ansiktet av ispiggar och blåst.
Egentligen skulle jag och Tigern vara i ett ridhus och träna nu, men det törs ingen j*kel ge sig ut på småvägarna i det här urevädret. Om man lyckas ta sig fram utan att hamna i diket så kan man inte ge sig katten på att kunna ta sig därifrån - risk för insnöning föreligger.



Söt va? Och så snäll jag ser ut sen! Härligt med frisk luft!



Jazzens fot var på bättre humör idag och han traskade på i god takt. Och med hackande tänder...



Gladare och gladare - här vare uppåt!!



Igår kändes det som vår, det gjorde det inte idag. Mer som dags-att-gå-i-idé.
Fast jag träffade en dam som hade pratat med en dam som hade hört sägas att det ska bli vår i slutet av mars.
Men jag vet förstås inte om hon menade mars 2011 eller nåt annat år.

På grund av Jazz-tassen har vi trasslat litet med promenaderna - det har mest varit små snuttar på dagtid och så en rejäl promenad med de två på fyra ben gående bojejnsarna.
Igår afton slog vi till med en tur på 1 timme och trekvart - det var alldeles ljust när vi gick ut och rena natta när vi kom hem.
Och det var vår i luften...


Solen, om än lågt stående, skiner på tallarna.







När vi kom ner till vattenparken hade det börjat skymma.





Det blev kallt också: när vi gick ut var det 2 grader kallt och när vi kom hem var det 8!!



Vår lilla köping är väl inte världens medelpunkt precis, men den har sina fördelar.
En rar sak är att kyrkan liksom håller ett öga på en var man en är.

Ibland tror man att jäpp! det är på gång, nu kommer våren! Det droppar från taken och krokusgroddar sticker fram.
Nästa morgon är det snöstorm...



Det drippelidroppar.





Hurra! Han är lekfull, jublar Tigger. Han försöker ofta, ofta få igång litet  bus med Jazz. Ibland är Jazzen nådig och leker ett tag, ibland vill han bara bestämma: -Nä, vi leker när JAG säger till. NU leker vi!
Och sen är leken slut lika tvärt...



Ying måste hålla ordning på Det Som Är.



Och matte hon har ingen ingen ordning alls. Tältstolen står ute fortfarande. Två tältstolar, förresten.

Sen for vi i alla fall till veterinären. Slarvmatten hade misskött sig beträffande vaccinationerna. Det var inte total katastrof, men låt oss säga att en av gossarna var ute och tassade på sista minuttrarna.
Detta förde dock det goda med sig att allas vaccinationer nu är synkroniserade. Till och med Peppars, eftersom jag i ren distraktion hade med mig hans papir också och fick det stämplat av bara farten... Snyft. Klart lilleman ska spruttas in på.
Ying och Tigger tycker det är toppen att gå till veterinären, Jazz är mera skeptisk men han har blivit mycket duktig. Han borrar in pannan mot min mage och överlämnar allt ansvar åt mig. Inga sura miner alls.
Sen fick de rätt mycket godis av fabbro doktorn också...

Jag ska berätta nånting, så kanske jag kan kasta bort det sen. Fast det tror jag knappt.
Alltså: när det gäller sånt som har med håret att göra, då är jag 8 år igen.
Jag avskyr att: borsta håret, sätta upp håret, tvätta håret, gå till frisören. På grund av det sistnämnda har jag hår i en längd nedom midjan. På grund av de tre första orsakerna VILL jag ha håret 2 cm långt och hårdpermanentat, typ. I små hårda sniglar, liksom.
När jag var 8 år rymde jag en gång till skogs, mitt i hårtvätten. Mellan inlöddring och sköljning lyckades jag slå mig fri och sprang över vägen, in i skogen. Jag vet inte hur länge jag var där, men jag minns att det kliade. Hellre det, dock, än fortsatt hårvård. Än idag vill jag springa till skogs när det drar ihop sig...
Så sent som i högstadiet trodde en vän en gång att jag hade jättestora mjäll i håret.
Hade jag ju inte, jag hade bara varit summarisk vid sköljningen...
Med tilltagande ålder har jag blivit kuvad så till vida att jag nu tvättar och sköljer ordentligt. Borstning sker däremot inte varje dag, inte. Bäst gillar jag att ha håret i knut, då kan man liksom glömma det, men knut i mössan... Nja, det går inget vidare. Det får bli en hatad fläta i stället.
Nog om detta.
Kvällspromenad i stället.
Det blev liksom en siffra åtta: först en mindre ögla med alla tre hundarna, sen inom och lämna av Jazz-Med-Foten, sen en större ögla med de två återstående mickaboerna.



Vicke murrker!



Titta, det är ju JAG!



Mot lodjursstället!



Inte oppetna i dag heller. Jag har läst att det i Amerrka säljes liksom små brynjor till mindre hundar, att bäras närmast kroppen när det flaneras i Central Park och dess motsvarigheter. Till skydd mot farliga bitande hundar. Kanske man skulle rekvirera en klassuppsättning såna via postorder?



Läskigt, va?

Och sen blev det ännu läskigare, när vi hade kommit hem.
För det var dags för mig att tvätta håret...

Ibland synes mig svenska språket litet torftigt. Eller också är det, tyvärr, mitt ordförråd som är torftigt.
Hemska tanke!
Allvarligt sinnade läsare med kort om tid frågar sig med rätta: -Vart vill människan komma nu då?
Jo, människan vill komma till ordet BLEAK.
Det var just så dagern tedde sig idag. Bleak.
Eftersom jag behövde handla litet (potatis) och inget i denna världen kan få mig att GÅ till livsmedelsaffären passade jag på att ta med hunddjuren och efter avslutade inköp ta en sväng till dyarna.







Jazzens fot är bättre. Springa lös är bättre än gå i koppel.



Sol men - alla på en gång nu! - B-L-E-A-K!!!



Med en tub tonfiskpastej i fickan får man världens lydigaste russlare, faktiskt.



Vårkänsla. Och en liten, liten sharpei i högerkanten. Samt en ännu mindre lillpinne.



Yings tassar är mjuka som kattassar. Han rör sig som en katt också. Om han vill. Annars som ett förvirrat kylskåp.





Bleak.







Lilleman har fått korn på nåt.

Härmed meddelas: det är himla SVÅRT för såväl matte som hundar att göra höger-fot!!
Det är nog inte bara hundar som blir sneda i kroppen av att de alltid går på vänstra sidan.
Lättast är det i alla fall för Ying, vilket faktum stödjer min teori att strikt fot-position är jobbigare ju mindre hunden är.
Tänk er bara in i 27 cm Tigers kropp...

Jazzens fot är fortfarande inte kurant så gårdagens långpromenad i gråvädret fick bli med bara två odjur.



Notera den specialmanipulerade selen - jag har, med mycket möda och stort besvär, fästat ringar i fronten på var sin av Tiggs och Yings selar. När vi går i behundade trakter fäster jag kopplet där och när odjuren drar mot mötande eller på håll synliga hundar sker bara det att de snurrar. Mycket snopna blir de därvid!



Och sen, när man går annorstädes, fäster man kopplet på vanligt sätt i ryggöglan. Smidigt!













Grått. Som sagt.



Linslus.





Små skott!!

8 km och nästan 2 timmar. Så skönt att slänga sig omkull med en god bok sen! Och Äldsta Barnet hade tagit en avpassad runda med lille Jazzen så alla var glada och nöjda!

Otäck bild! men föreställer faktiskt bara hemsk liten hund som rullar sig i nåt onämnbart.

I fredags var jag ute och vurpade tidig eftermiddag. Icebugs bet liksom inte på hårdisen och så - tjong - så låg jag där. Hur graciöst som helst, förstås. Bara ett ganska försynt utslag på Uppsala-seismografen.
Vare hur det vill därmed - vi träffade i alla fall fint folk, för vi träffade Vicky, Doris och Bosse.



Vicky och Doris.



Bosse, med Tiger framför.



Vänligast notera Bosses blick. Precis samma blick får Tiger när det bjuds på märgben. Minsta barnet säger att hajen i "Hitta Nemo" får samma svartnande blick...





Vicky, snart 11 år och welsh corgi det-ena-eller-det-andra (ursäkta min bristande insikt). Samt besatt av ekorrar.

På aftonen blev det litet inomhustrams.
Tiger tränar hakan-i-backen-med-godis-i-luften.



Jazz tränar vara-snäll.



Ying tränar jag-kan-få-godis-fast-jag-inte-gör-nånting-pilutta-dej!



Både Jazz och Tiger får träna att göra saker i resp. på en liten balja. Piruetter, sitt-stå-ligg, sitt vackert och sånt blir mycket svårare på en så begränsad yta. Och därmed roligare!



Och sen, sen hördes mystiska ljud från hallen och där stod plötsligt äldsta barnet, alldeles oanmäld! Gissa om vi blev till oss!

Git Jering.

Plötsligt känner jag mig inte verbal alls - man borde väl bemöta på nåt tjusigt sätt, men allt jag kan säga, när jag har slutat spotta och fräsa är just: Potta!

Igår var det soligt och vackert - som gjort för en riktig långpromenad. I naturen!!
Fraktade vi således ut såväl matte som mickaboer en liten bit utanför staden och satte igång att traska.
Fast slutade ganska snart därmed - promenaden blev ingen promenad; den blev en tyst och förtvivlad kamp för överlevnad!!
Skarsnön var av den modellen att den ibland höll men oftast inte, men när man trampade igenom var den hård som spånskiva. Bidde det blåda ränder på benen, bidde det.
Inte ens hundarna kunde ta sig fram...
Efter 50 minuters promenad var jag så slut så jag satte mig på en sten och inväntade döden.
Tigger åt harb*js.
Skulle akut brist på harspillning förekomma i den snöiga Norden så är det Tigers fel.
Ying och Jazz försökte så de försökte att röra på sig, men det gick inget vidare.
Så småningom kämpade vi oss tillbaka till bilen.
1,5 timmes slit med maxpuls hade renderat en förflyttning på sammanlagt 1,5 km, alltså 750 m enkel resa. (Enl. GPS).
Detta måste naturligtvis kompenseras med en längre aftonpromenad - den blev 7 km i rasande tempo.
Dvs för vissa av oss, nämligen Jazz, bidde den bara 2 km. Sen haltade han nåt så sorligt så jag måste ringa efter maken, hundtaxichauffören.
GISSA om Ying och Tigg blev snopna när bara Jazzen blev upplockad!!
Fast sen var det förstås kul att traska också, det var mest bara principen: varför får HAN åka när VI måste gå?!

Vi avrundar med en film av bedrövliga lunchpromenadvilan.

Igår tog vi en riktigt lång buspromenad på Myran, med vilt sprättande hundar åt alla håll. Jag tyckte att de behövde det efter söndagens koppelmaraton.
Det tyckte hundarna också. Och sen blev de rätt trötta.
Men sen, framåt eftermiddagen, då kändes det så märkligt i mig.
Liksom en oro, nåt som ville fram...
Jag ville träna agility!!
En gång till: JAG ville träna AGILITY!!
Så då tog jag småhundarna och gjorde det.
Det fanns en balans och ett par hinder framtagna, samt djup snö som hundarna kunde springa bra på men inte jag.
Jag har länge velat veta hurusom en Jaakosväng genomförs; det vet jag ännu inte men jag vet hur en Puckovurpa görs. Och känns.
Så att så mycket spring bidde det inte för mig, men man kan ju hoja mickaboerna dit de ska.
Och SOM de var glada!!!




Se där! Vi kommer att bli livsfarliga på banorna i sommar!