Pelleskop-livet

Igår var det nästan klibbigt varmt ute och förefintligheten av annan dag än måndag, tisdag eller onsdag innebar TVÅ promenader i dagsljus, även om prommis nr 2 avslutades i tack-och-godnatt-mörker. Nu är det dessutom höstlov, jag dansar och trallar av fröjd.

 

I skogen igår förmiddag var jag så uppåt att jag i högan sky sjöng

 

Mitt hjärtas telefon inget nummer har,
du ringer utifrån och får ej något svar.
Men jag kan viska till dig,
om du vill ringa till mig
så är mitt namnanrop:
"Jag älskar dig !"

 

Högt och ljudligt i vanlig ordning. Och när jag gick där i mossan och geggan och med verklig emfas tog i:

 

Mitt hjärtas telefon - nej Ying! - inget nummer - sluta nu Jazz .- haaaaar

du - duktig Tiger men nu måste du klättra ner - ringer utifrån - det är bara en stubbe, Betty, inte farligt - och får ej nåt SVAAAAAAAAAR

 

då sprang det förbi en senig orienterare med toppluva och 80-årsdagen runt hörnet och sa:-DEN var det länge sen jag hörde! och jag tyckte det var tur att det var så varmt och klibbigt att jag redan var tämligen högröd i vad man kallar nian. Hoppsan. Men det måste jag säga att det är OTROLIGT vilken vacker röst jag har, och så STARK!!!

 

Sedan var det dags för mig att i rent studiesyfte (genusteori) se TV-serien "Scener ur ett äktenskap" och planera smärtsamma illdåd riktade mot Erland Josephson - jag saknar helt förmåga att skilja honom från rollfiguren Johan, ett riktigt praktäckel och en feg pipsill. Urp.

 

Men hundarna fick märgben av älg och var glada som lärkor, fast Ying hade i vanlig ordning storstilade planer på att gömma sitt ben på ett absolut helt och hållet på alla vis oupptäckbart sätt. Så där da Vinci-kodsaktigt, liksom. Så här blev det:

 

Nu har det varit USCH några dagar - usch som i Köldgrader på Morgonpromenaden. Ni vet den där som företas ungefär kvart i sex måndag-onsdag. Det är verkligen genomvidrigt att gå upp och gå ut så dags - så vidrigt att det ger mig sömnproblem. Alltså kan inte sova för att jag vet att jag måste gå upp tidigt. Väldigt opraktiskt får man säga.

 

Men i alla fall - idag var det drägligt. Svart som i en säck, visserligen, men fyra grader plus och ett mycket försiktigt duggregn; så försiktigt att det inte bekom ens Jazz och Betty. Dessutom var det just idag så väldigt mycket folk ute, så tidigt. I vanliga fall brukar det vara helt och hållet dött, bara nån enstaka tom buss som far förbi och nån stackars unge som skriker och skall lämnas på nåt dagis. Idag däremot mötte vi sammanlagt åtta hundar med förare samt en himla massa andra människor. Det var nästan som om det vore dag! Jag började oroa mig för att jag var ute en timme för sent eller så, men så var icke fallet.

 

Det var helt enkelt höstens stora Alla Går Ut På Morgonen-morgon, uppenbarligen!

 

Vad övrigt är är sedvanlig stiltje. Hundarna är väldigt glada när jag ger mig av på morgnarna, i synnerhet nu när de har sällskap fast stillsamt sådant i form av Mellanbarnet. Igår kom jag hem med en nedra massa kilo märgben av älg som en vänlig själ donerade. Man tackar och bugar, och skulle någon ligga på ett lager så finns det plats för mer av samma sort hemma hos mig. Bara så ni vet.

 

I lördags var det dags för kennelträff hos Betty-kenneln. Då blev det en relativt tidig morgon även på helgen, vilket smärtade mig ofantligt. Jag tog med Tigern också, eftersom fröken B började löpa i fredags och därmed är ganska halvtrött, och väl på plats lekte vi såväl rallylydnad som spårning och allmänt umgänge med en bunt staffar och en udda liten kines med frisyr och hovskägg. Oj, vad vi var trötta sen! Tigern var så trött så han yrade nästan!

 

Eller i alla fall jag.

Jo, jag tog en springtur med Ying - jag kände mig i o-fin form och tyckte det kunde vara lagom att ta med en liten kines, eftersom jag inte vågar ta i för fullt med honom (av rädsla för feber).

Hur som helst var Ying i alldeles strålande fin form så vi sprang på värre än värst, kan man säga.6 km över rötter och stenar, med solen i ygena bland träd och buskar. Inte mycket ser man då, men det gör det ju bara mera spännande.

Särskilt när Ying plötsligt först tvärstannar och sedan nästan släpar ut mig i mossan i full fart - hielp! en elg!

Men nejdå, det var bara en bekanting som höll på att träna spår med sin aussie. Livet BLIR mer spännande när man inte ser så bra!

 

När vi var nästan hemma igen träffade vi nästan nyinflyttade grannhunden Cash, 10 månaders terrierblandning. Fast rar. Han klättrade ut genom deras staket och var ganska putslustig.

 

Sedan traskade vi hem och ännu litet senare tog jag fram en del aktiveringsgrejer. Betty och Tigger använder näbbar och klor, eller i alla fall tänder och tassar, för att knäcka apparaterna i fråga - Ying grunnar en stund och sedan gör han så fint, så fint.

 

Etolådan från Pedadog har jag prisat förr men jag vill gärna lyfta fram den igen - det är absolut den bästa hundaktiveringspryl jag har råkat på! Man kan göra den jätteenkel eller jättesvår och det är verkligen så spännande att se hur olika hundar angriper den. Betty i synnerhet verkligen ANGRIPER den - brute force, liksom. Tiger är litet hårdhänt och hårdtandad och lite klurig och Ying är så nätt och så fin i kanten, och först iakttar han noga hur de andra gör. De lock som kan lyftas rätt upp tar han så fint och lyfter och tro aldrig att han bara hyvvar iväg dem sedan, som B & T gör, nejdå: Ying ser till att lägga dem fint i min hand. Jag tycker han beter sig litet grann som en väluppfostrad kirurg som lämnar tillbaka ett nyttjat instrument till operationssköterskan. Han är liksom systematisk, är han. Och sen har han det ju förstås litet knöligt att få tag på godiset ändå - det är inte så lätt att få ner en MULE i såna där små fack. Men hur som helst - guldstjärna till Ying!

 

(Och Jazz då? Tja, Jazz han får leka med aktiveringsgrejerna när ingen annan hund är i närheten - annars lägger han ALL sin energi på att hota och bita och sånt. Fast det blir han förstås också trött av!)

 

Sedan lade Ying sin allra sista energi för lördagen på att omsorgsfullt gömma sin snuskiga benstump i min säng, under mina kuddar.

 

Nästa helg ordnar Bettys uppfödare kennelträff och jag har lovat att hålla en liten introduktion till personspår. Plötsligt fick jag litet eld i baken och satte genast å morgonen idag iväg till en lagom skog med mina terriorister - här skulle spåras!

 

Nu har vi precis kommit in från två timmars alldeles ljuvligt strosande. Vi tog vägen ner till åpromenaden - ingen Venice Beach-känsla där nu längre, men nyttiga grejer att träna mina klena armar på. Tänk ändå vad jag har blivit stark sedan tidigt i somras när jag började gå dit och träna! Och att jag har nästan slagit sönder hemmet med skivstången har förstås också bidragit.

 

En annan som har kommit långt sedan försommaren är Betty Bettina Olsson:

 

Det sitter en blåmes på fönsterblecket och knackar på. Den kikar på mig och jag kikar på den.

Det borde vara mera blåmesar i livet.

 

Nu sitter jag egentligen på seminarium, men det är himla trist och långrandigt och tekniken strular ohyggligt (inte hos mig), så jag tar mig friheten att meddela hela världen denna verkligt intressanta nyhet:

 

I natt har jag drömt hela långa natten att jag har ätit köttfärslimpa. Hela natten!

Särskilt kanterna var väldigt goda.

 

Men i alla fall - jag äter ju inte kött. Kan man göra tofulimpa, eller quornlimpa tro? Lindad med nåt slags vegetarisk baconersättning, tack.

 

Tja, det var bara det. Vad övrigt är är sömnigt.

 

Mina bästa dagar är ju egentligen torsdagar i november, men torsdagar i oktober kommer inte långt efter. Torsdagar är såna bra dagar - de är inte måndagsaktigt jobbtvångstunga eller fredagsaktigt snartärdethelgtjoiga utan alldeles lagom. Och november, liksom oktober, är som månad alldeles utan måsten - man måste inte sola och dricka vitt vin som man måste hela sommaren (fast det ena hoppar jag över) och man måste inte fila och feja och pynta och baka hela tiden som man måste i december, man måste inte börja ett nytt liv som man måste i januari och man måste inte frysa och lida hela tiden som man gör i februari och mars och inte planera för sommaren som man måste i maj. Heja oktober och november, ni är bäst! Är det dessutom så varmt och skönt som hittills denna höst så är det bara att tacka och bocka och njuta av varje gråmuggig stillsam stund.

 

En annan sak som jag tackar och bockar för är att mina hundrackare, även de icke vädertåliga, har bragt mig att vara utomhus mycket mycket mer än man trodde var möjligt. När jag kommer hem om eftermiddagarna må-on dessa tio långa veckor så är min prio-ett (som det heter) att Gå Ut och Gå, inte att slänga mig i soffan och vila. Och det är SÅ mycket skönare att ge sig ut och bli vädrad och luftad och röra på sin gamla lekamen - även om jag ibland gnäller precis just när det är dags. I synnerhet kl. 5.45 på morgonen, då. Som bekant.

 

Men idag har jag varit hemma hela dagen så vi tog en tidig förmiddagspromenad snarare än en morgonpromenad - lugnt och stilla sonderade vi större delen av skogen i två timmar. Bara litet duggregn drabbade oss, inget som ens de värsta lipsillarna (Betty och Jazz kunde gnöla över). Sen har jag jobbat och pluggat och - faktiskt - sett en film på TV och mått allmänt väl, och hundarna har gjort litet allmänna trix och dessutom lekt med de där "aktiveringsbollarna" som man stoppar godis i och som far omkring och låter illa. Sedan däckade alla framför filmen, tillsammans med mig. En alldeles lagom dag.

 

Och plötsligt har det blivit afton, alldeles oförhappandes! Dags för hundmiddag och snart hundpromenad igen och sedan blir det för matten att skriva rätt så många kloka (nåja) ord om litet allmänna saker. I morgon har jag ett tidigt seminarium om IT i skolan, vilket är litet halvfnissigt mot bakgrund av veckans erfarenheter i det ämnet!

 

Så här hade jag det för övrigt här om kvällen då jag skulle hopsnickra några lektionsplaneringar:

 

Nej, tyvärr inte - undrar om mina drömmar om att bli pensionär i moder Ryssland nånsin kommer att slå in...

 

Tillbaks i Grottekvarnen är jag däremot - redan kl. 03.13 i morse vaknade jag, pigg som en ärta ungefär. Lagom tills det var dags att stiga upp hade jag somnat om och när klockan väl ringde (dvs. när ajfånen satte i att spela) kl. 05.35 pip då var all den därna ärtigheten som bortblåst, bara.
Blä.

 

Ihopp i kläder och infångning samt koppling av små hundar skedde i rask takt och kvart i sex var vi on the road. Och kan man tro: precis så dags på dagen var det 13 (tretton) grader VARMT!!! Det var så innerligt skönt att slippa frysa - till och med Jazzen såg storögt och glatt förvånad ut!

 

Sen blev det en snärjig dag med hem-och-vända-lunch, och när det var dags att låsa in mickaboerna igen fick de sina igår preparerade begagnade märgben.De var fyllda med en alldeles utsökt röra (uäh) bestående av sånt damm som man hittar i botten av burken med leversnittar, äckliga varmkorvsslantar, ströbröd, yoghurt, matolja och vatten. Samt djupfrysta. Smaskighetsfaktorn var helt tillfyllest, meddelar hundarna.

 

Så tillbaks till Grotte några timmar och så full rulle hemöver igen. Kl. 16.20 pip snärtade jag in vid trottoarkanten, kl. 16.27 hade jag bytt till hundpromenadgear (och framför allt: tagit av mig den onämnbara, alltså b***hållaren), kopplat alla djuren och stod på trottaren igen, med snoken vänd mot Sherwoodskogen och gastandes: FREEDOM!!! Nej, nu skarvade jag igen, men bara angående gastet - världens bästa snabbombytare är jag! Sen tog vi en alldeles välbehövlig lugn promenad i 1 timme och 40 minuter, i alltmera lågt infallande solsken och vackra löv överallt - samt i runda slängar tjugo grader varmt. Prima liv!

 

I torsdags och fredags var det strålande sol och alldeles ljuvligt - grannherrarna förekom i kortbyxor och med ölflaskor i nypan. Icke så jag.

Själva helgen däremot har varit grå men varm som mjuk lammull. Igår regnade det en aning av och till men idag är det bara tjock varm dimma.

 

Vi hade litet manfall i flocken - i fredags kastade sig Jazz ur fåtöljen för att dräpa någon liten kollega och senare, på promenaden mitt i världens skogsbröte utan stigar men med allsköns kullramlade träd och djupa diken, upptäckte jag att han blödde på ena tassen - klobrott, eller rättare sagt sporrebrott. Inte världens bästa ställe att ha det på så jag försökte ta oss till rimligare promenadvägar. Väl hemma fick jag på odjuret tratten och examinerade foten: bruten klo alltså, men det ser rent och snyggt ut och nu verkar han inte särskilt besvärad längre. Det är ju så med Jazz att jag vill inte ta honom till veterinär för något om det inte VERKLIGEN behövs - det blir så dyrt att betala skadestånd till söndertuggad djurdoktor... Nå, det är klart att måste man så måste man, men vi springer inte i onödan, gör vi inte. (Vaccinationer och allmän koll går bra, då är han inte farlig för någon veterinär.)

 

På fredagens kvällspromenad var det Betty som gick jättekonstigt - konstigare än vanligt! Hon brukar gå litet som en cowboy med bakbenen - litet larvigt, liksom, nästan hoppsasteg - men nu var det ett framben som var halt. Jag klämde och klämde på tassarna, böjde benen och sträckte dem och... Ingen reaktion. Typiskt staffeproblem - de talar inte om att det gör ont. Nå, hon fortsatte att halta ganska rejält så promenaden blev kort och igår fick hon vila. Idag tyckte jag inte att jag märkte någon hälta, men jag håller ögonen öppna.

 

Nåja, Tiger och Ying har i alla fall hållit sig på benen hela långa helgen, tack för det. Igår tog jag dem i bilen till skogen-med-terrängspåret, där traskade vi runt i nästan 8 km. Så skönt att gå någonstans där vi inte går så ofta! Jag hade Tigers lilla röda boll med också, det var mycket uppskattat. Han fick dels springa och skutta efter den och bara bära den och dels leta upp den när jag hade gömt den. En glad terrier blev det av den sortens!

 

Idag gick förmiddagspromenaden förbi ridhuset, och där pågick det vinthundsutställning. Precis på andra sidan av ett hörn som vi gick runt mötte vi, alldeles nästan nos mot nos, en stor präktig afghan, svart och liksom sidenvattrad i pälsen och iförd: röda benvärmare med silverfärgad bollfrans upptill samt på huvudet svart huckle översållat med paljetter.

 

Alla mina hundar blev rundögt stående och sedan slank de med mig utan att yttra så mycket som ett ljud. Först efter några meter skakade Ying ljudligt på sig - klappklappklappklappklapp - samt suckade en aning. De andra låtsades att de inte hade sett något. Fina i kanten, var de.

 

 

Ikväll var vi JÄTTETRÖTTA!

När jag kom hem tog jag ut alla djuren i trädgården en stund, det var faktiskt soligt. Jag blir litet ledsen av att tänka på att det snart är mörkt både bittida och sent och mittemellan - den där årstiden då "vanligt folk", såna som jobbar på kontor och i skolor och sådant, ALDRIG ser dagsljus annat än på helgerna (om de orkar upp ur sina sängar då).

 

Sedan gjorde jag i ordning hundmiddagen och fick per telefon order att göra även människomiddag, samt instruktioner angående det rätta förfaringssättet. Så jag lyckades faktiskt för första gången laga lax som inte smakade "dö firre" bara, utan riktigt GOTT. Ävensom lyckades jag koka potatis, kors en så huslig liten gumma!

 

Men när alla hade kommit hem och resp. middagar hade avätits - då blev vi så rysligt rysligt trötta så vi bara däckade i TV-soffan, jag och alla mina hundar. Huller om buller, på och under och vid sidan av varandra och mig. Så att vi STRUNTADE i kvällspromenaden och siktar på två låååånga promenader i dagsljus i morgon och ingen enda promenad kl. 5.45 pip.

 

Uppenbart är att det är jobbigt för hundar att vara ensamma hemma. Idag var de själva från 7.40 till 11.30 och sedan från 12.30 till 16.30, men så gräsligt har de inte haft det förr. På förmiddagarna ser det ut ungefär som idag, men på eftermiddagarna kommer oftast hussen hem kl. 15 de dagar då jag är borta. Och när jag (eller någon) kommer hem (på lunch eller på eftermiddag) så är det lugnt och fint i huset, ingen som skäller annat än möjligen precis när jag sätter nyckeln i låset. Glada och sprattliga förstås, men de verkar inte stressade.

 

Vi har satt en grind nere i hallen så att ingen hund kan komma upp i trappen och sitta och kika i fönstret där, för då skäller de på allting ute på gatan och dessutom tror jag att det är stressigt att sitta där och passa hela dagen.

 

Och så delar jag flocken så att Betty och Ying är TV-rummet och bokrummet, medan Tigern och Jazz är i köket och hallen (som alltså inte är bara en farstu utan ett fullstort rum - de två hundlagen har tillgång till varsin hel halva av bottenplanet i huset, utom just där trappen går upp). Båda lagen har två nyfyllda vattenskålar var samt en bunt olika liggplatser högt och lågt med olika mjukhetsgrad och bäddningsbarhet.

 

Jag har funderat på tuggrejer men kunde inte komma på något som var tillräckligt tok-säkert för att jag skulle våga låta dem ha tillgång till dem utan överinseende av matten (som alltså har Världens Kontrollbehov), men nu har jag fått tips på att ge redan nyttjade märgben, alltså avgnagda och tomma på kött och märg, som fylles med t.ex. ost eller mosad frolic eller så. Och DET låter ju jättebra, för har benet hållit för en hel köttavgnagningsprocedur brukar det vara splitterfritt och tåligt det som är kvar, och det finns ju inga vassa benskärvor som gömmer sig i något kött. Så det blir helgens Viktiga Uppgift för hundarna: gnaga rent några benknotor som jag kan fylla med halvgott smarr och låta dem ha medan jag är borta. Jag tror faktiskt att det är en uppgift som de kan gå i land med.

 

I morse hade förresten Betty och Jazz kläder på sig, som aviserat. Jazz hade sitt fina filtade ponnytäcke och Betty hade en randig stickad tröja, mycket Nasse-aktig men varm och skön. Båda två visade endast glädje över att bli påklädda - glädjen över morgonpromenaden var inte jättestor hos just dessa två men åtminstone Betty såg något mindre självmordsfärdig ut än vad hon gjorde igår. Stackars små tryngrisar - hur skall det bli framöver?! Det lär ju inte bli varmare och ljusare...

 

Nu har jag egentligen tillbringat hela kvällen med att kolla litteraturlistor och skriva upp allt som jag inte har hunnit läsa men genast MÅSTE läsa (helst igår) så det är faktiskt läge att ta en lång och jättevarm dusch och sedan krypa till sängs med ett stort antal hundar och böcker. Dogs, dresses and dictionaries, dä mitt liv dä sä!

 

 

Ja alltså - för det hjälper ändå inte; stel som en planka från första steget till sista.

Därmed behöver man inte stretcha o hålla på en massa heller. Ingen idé att försöka töja o mjuka upp en planka, ju. 

Rätt bra kilometertider gör man, även om man är äldre dam. Dam-man. För man tappar ju inte fart i onödan; då fryser man nämligen ännu mer.

Slutligen kan man duscha småljummet o därmed spara energi, ety även degspadstemperatur känns hot hot hot mot ens skummjölksblå stelfrusna hydda (kropps-. Alltså).

Hur som haver - det ÄR skönt att springa. Även om det inte alltid märks.

Det är INTE roligt att studsa ur sängen 5.35 raka vägen ner i jeans och fleece och täckjacka och UT svisch svosch i ett sammanhang kl. 5.45 pip. Inte blir det mera roligt av att Bettan sätter svansen mellan benen och Jazz bara vill dö. Eller att jag ska dö.

Nu har jag i alla fall framskaffat Jazzens täcke och ämnar under kvällens lopp även leta rätt på ett åt lilla B. I och för sig tycker jag det är litet tidigt att börja klä på dem när det bara är strax under noll, men å andra sidan - kl. 5.45 kan man behöva litet extra "pampering" om man skall överleva, bara.

I helgen måste jag dessutom unbedingt sy fast reflexer på de där täckena för att hålla på och pula med BÅDE täcken och reflexvästar det blir för mycket, och dessutom för bökigt och knöligt när det väl är på.

 

Hur som helst - morgonpromenaden är ett nödvändigt ont, egentligen. Vi går jättefort och motionerar ur oss och så litet stillsammare på sluttampen och gnor ihop en dryg timme, allt för att djuren skall bli trötta och less på mig. Det finns ingen som helst njutning i den promenaden, inte!

 

Därför är jag nogare med kvällspromenaden - då får alla hundarna ta tid och plats, jag tar med en boll eller kampgrej och extra mycket godis, det springs efter saker, letas, klättras på stenar och stubbar. Det får ta tid, helt enkelt. Kvällspromenaden är en promenad för glädjen i att promenera tillsammans, bara.Matte får inte ens titta på klockan .- jag får väl vara vaken litet längre för att hinna med det jag måste, om så är.

 

Men det är tusan vad fort det mörknar, nu! Ikväll gick vi i skogen på en av våra vanliga stigar, och så plötsligt var den bara borta - och vi också! Jag hade faktiskt ingen aning om på vilken felaktig sida av stigen vi hade hamnat, men som tur var så var Tigern med på noterna och lotsade oss rätt igen, under mycket och högljutt avhandlande av hur himla duktig han var. Och det var han ju.

 

Och Betty blir rädd för varenda stenbumling eller uppstickande pinne så där i brådskymningen - hon skyggar på precis samma sätt som en arab (isk häst) jag brukade rida, och i min mage känns det fjärilar på precis samma sätt som då, när jag alltid höll på att hamna ryggledes i en stubbåker. Allting upprepar sig.

 

Jag rycker lappar av min muckarremsa och konstaterar att precis just nu har jag gjort en sjättedel av min verklighetsförankring, efter avslutad morgondag kommer jag att vara klar med en femtedel. Tro nu för all del inte att det är hemskt och gräsligt och urjobbigt - nejdå, det är bara det att mina cirklar har rubbats och jag vill gärna tillbaka till min inpyrda, unkna vanetillvaro.

 

Den där man INTE går upp kl. 5.35 pip.