Pelleskop-livet

Check!

Publicerad 2013-05-31 15:16:03 i O-hundigt

Ja, alltså inte en sån som man blir rik av, utan en sån som man sätter i en kryssruta. Egentligen borde man väl säga "kryss!" på svenska?
 
I alla fall: franska uppsatsen - check! Nu får hundarna gala och gaffla bäst de gitter för jag behöver inte tänka mer, i synnerhet inte på franska. Snart snart skall jag börja tänka på svenska och engelska, men först ska jag bara vara FRIIIIII hela långa helgen. Mini-vacances!
 
Från och med NU! (Skrivet införd haremsbrallor, bikiniöverdel och glajjor. Jepp. Ledig - kryss!)
 
 
(Semester: att inte ha något att göra och att ha hela dagen på sig att göra det)
Kommentarer (0)

Argsint

Publicerad 2013-05-30 11:40:29 i Allmänt

Idag är jag på uselt humör - jag har så vansinnigt mycket att göra så här i slutet av terminen och koncentrationen är det inte så helt med, när hundar ylar och tjuter i varje smatt och vrå. Nu är det kaos på femte dygnet, kan det inte vara slut snart?!
 
Började dagen med att välta ut en kopp kaffe över hela köksbordet men jag har helt enkelt inte orkat ta bort duk osv - min (lilla) energi fick i stället gå till att skura hall och köksgolven. Golv av träplankor = spruta ut massor av såpa, häll på vatten och SKRUBBA!! Det är inget man gör på fem minuter, inte. I synnerhet inte som åtminstone tre usla hundpojkar tror att man går på toa i varje  befintligt hörn inomhus, när det finns löptik i huset. Bläh! Och sen skall allt äckligt skurvatten moppas upp, det tog fyra hinkar rent vatten att få det snyggt igen. Någotsånär.
 
Men glädjen är förstås stor över att jag kan dricka kaffe igen! Eller - kaffe och kaffe... Gevalia Millicano, som är ett snabbkaffe som är liksom förstärkt med "vanligt" kaffe. Jag tycker det är jättegott, men så tycker jag om vanligt snabbkaffe också. Sånt räknar jag liksom inte som kaffe, men det är gott ändå, smakar väldigt mycket medelhavssemester för mig. Och Millicano är liksom den felande länken mellan vanligt instant och "riktigt" bryggkaffe. (Kokkaffe lämnar jag därhän såsom varande odrickbart.) Hurra för Millicano, och när maken är hemma och brygger vanligt så att jag får den doften i näsan dessutom - då känns det nästan perfekt!
 
Och jag som måste skriva, skriva, skriva...!! Paniken hänger i luften, kan man lugnt säga. Jag känner att det enda jag VILL göra är att ge mig ut och springa, ensam. Långt. Men tji fick jag, för jag är förstås ensam hemma med hela järngänget och maken kommer dessutom hem jättesent ikväll (middag bevars, jojo, det finns de som har det bra!). Jag lämnar ogärna hela basset hemma, för om JAG var Betty skulle jag känna mig kymig till mods instängd i ett par rum med fyra otäcka karlar hamrande på dörrarna utanför. Och ylande. Och det är litet för varmt för att ta henne på springtur nu.
 
Minsta barnet är förresten på något slags skolkamp nu, och titta en så fin direktbild jag hittade:
 
 
Det är alltså INTE Tigern, men nu vet vi till nästa år, vilka som är de nödiga tillbehören. Förresten tycker jag det är en förtjusande skoltröja, barnet förevisade sin igår kväll: probably the best school in the world - since 1246. Inte illa, inte illa alls, men jag hoppas att pedagogiken har uppdaterats då och då. Och att lärarstaben har förnyats.
 
 
Igår kväll tog vi i alla fall en rar promenad, bara Ying och Betty och jag. Resten av odjuren lejde jag ut till make och barn, åtminstone en visade en sur min, förstås. Men vi gick rundan upp till ridskolan och tittade på hopplektion igen. Hundarna var så väldigt duktiga och tittade knappt upp fast hästarna dundrade alldeles förbi oss. Betty och Ying bara betade, nämligen.
 
 
 
 
Dock skulle det sedermera visa sig att jag hade fått en miljon ruskiga myggbet, vilka försämrade min nattsömn ytterligare (redan usel pga av ylanden. Inte mina utan hundars).
 
När vi var på hemväg hamnade vi i ett stritt men fint regn, inte ens Betty blev mer än ganska purken, men genomvåta blev vi.
 
 
Och på söndag är det dags för utställning igen, i Norrköping. Brrr, det blir en tidig morgon och det vet vi ju vad jag tycker om sånt. Å andra sidan är det bara 35 staffar anmälda, så det går nog rimligt fort. Hoppas bara att lillfians löp har avklingat vid det laget!
 
 
Kommentarer (1)

Inte bara löp utan spring också

Publicerad 2013-05-29 21:41:00 i Sprunget

Vi har ju sprungit en del också, Betty och jag. Hon är en ball liten kuse som gärna springer nästan under mina fötter. Oftast springer vi i skogen och om det plötsligt dyker upp nån då blir det ett jäkla kackel! Betty får alldeles långa straka ben och studsar runt och låter illa - tills jag talar om att det är OK och att hon skall sluta. Hon är verkligen löjligt rädd för plötsligt uppdykande personer just nu! Å andra sidan har hon blivit mycket mottagligare för folk som vill hälsa, så med litet tid kanske hon blir en alldeles normal liten hund.
Kanske.
I alla fall sprang vi i förrgår 6,5 km nästan helt "o-pistat", alltså rätt ut i naturen. Det är jätteroligt för det är sånt knog att hålla koll på stenar och rötter så man märker inte att man blir trött! Betty springer okopplad och jag känner mig alldeles lugn, även om det skulle komma djurungar eller stora älgar är jag faktiskt 100% säker på att hon håller sig till mig. Jag tror knappt hon skulle märka det, hon är så helt koncentrerad på sin matte.
 
Igår sprang vi faktiskt i själva elljusspåret, sk*ttråkigt i vanliga fall, men vi höll oss till ett par rejäla backar som vi kajkade upp och ner i: full fart upp och så lugnt nedåt. Jag vet inte hur många gånger, med vi fick i alla fall ihop 3,5 km av den sortens, plus en km dit och en km hem. Till och med gamla Bettan blev en aning trött!
 
 
Själv läskade jag mig med det bästa som finns:
 
 
En halv citron som först pressas och drickes varefter resten (nä, inte skalet) äts upp. Mmmmm! Det är svårt att inte tratta i sig ett par stycken på en gång, men det kanske magen skulle ha åsikter om...
Kommentarer (0)

Keep calm and - KEEP CALM, bara!!

Publicerad 2013-05-29 18:26:44 i Allmänt

Tvi vale - höglöpstider!
I söndags kl. 11 var det lugnt, i söndags kl. 11.30 var tre småpojkar helt hysteriska, i söndags kl. 12.00 var det på vippen att jag och mina fyrbenta åkte på örat ut ur detta hus, för då hade maken fått NOG och övernog!!
 
Nu är det jag som har fått nog, alldeles precis på vippen att explosidera, men det är bara att hålla andan tills man svimmar, då lättar det.
 
En intressant iakttagelse: Tigern, till sig i trosorna så det liknar ingenting, är alldeles vederstygglig, men - nedrar så snygg han är när han är sån där! Han ser ut som en reklambild för JRT (dårar som går på den reklamen...). Får mig ideligen att tänka på ett citat ur favoritfilmen: I'd fire you... if you weren't so goddamn beautiful out there. Vilken film? Tja, nån noire ur nån fransk våg förstås... eller kanske nåt ryskt 20-tal... eller - äsch då, Blades of Glory förstås. Missa inte den!
 
 
Men Tigg kan jag ändå ha styr på även då han befinner sig i samma rum som Betty - Jazz och Olle, däremot... Tanken var att Olle skulle tillbringa löpet hos min k. svärmor. Sen blev tanken att Olles skulle flyta dit för gott, bli fin pangsjohund, leva livet i Saltis - och därvid är det. Olle SKALL flytta dit, snart. Sen. Suck.
 
Och ärligt talat - jag börjar oroa mig för slitaget på mina ben och fytter. För det blir ju dubbelt av allt nu, eftersom det inte finns en sportis att promenera med hela ligan samtidigt, småhundarna är alltför djävulusiska.
 
Så så här är det: Ying och jag går dubbla rundor, som ett par postiljoner med fruntimmerstycke. (Alltså - såna postiljoner får gärna ett gäng barn på bygden. Och det kostar att betala underhåll till såna små ätteläggar, alltså måste postiljonerna (med fruntimmerstycke) jobba extra, flera rundor. Vilket tyvärr (eftersom postiljonerna alltså har fruntimmerstycke) gärna leder till ännu flera b på b. Etc. Undrar om det postala fackförbundet tar den här frågan på allvar. Fast förresten: numera nyttjar postiljonerna (med eller utan fruntimmerstycke) moppe eller små elektriska vagnar av sjuglasmodell - det kanske hjälper. De liksom bara susar förbi lådan och droppar ev. post (=räkningar) i liksom förbifarten, som om de leker nåt. Undrar om det kanske är själva tanken med införandet av små fordon.) (Jag skyndar mig att tilllägga att de postiljoner som tjänstgör i vår vända inte i något avseende kan anses ha fruntimmerstycke, eller nåt tycke alls. De flesta är både fula och dumma, ofta samtidigt.)
 
Åter till saken; Ying och jag går alltså dubbla rundor. För Ying beter sig som den borne gentlemannen och kan lugnt gå med på Bettypromenader (ibland får han litet lukt i näsan, då ser han ut som han tänker nysa och sen tittar han ursäktande på mig). Och sen vill jag inte lämna Ying hemma när jag går med grabbligan, så då får han följa med igen. Ying och jag kommer därmed att ha lika nötta ben när detta elände är över.
 
För denna gång.
 
 
Kommentarer (0)

Ödesnatten - ödesnatten!

Publicerad 2013-05-24 11:20:32 i Allmänt

Igår var det skumma vädret direkt - när vi gick för förmiddagspromenad var det Varmt, capital V, ärmlöst räckte och förslog och hundarnas tungor blev långa, längre, längst.
 
Sen durade det en aning på äftermiddan.
 
Sen blev det lagomare.
Lagomt nog för att jag skulle ta en rövare och ta med BÅDE Betty och Yingispingis på en springtur. En aning oroligt var det förstås.
Och låt mig säga så här: Såna där joggare som tycker illa om hundar som springer lösa i motionsspåren inte därför att joggarna är hundrädda utan för att de blir störda i sin rytm - såna förstår vi nu, Ying och jag.
För: Ying sprang i nomesele och drog mig duktigt - tills Bettan sprang framför fötterna på mig och jag nästan ramlade pladask ovanpå dragkinesen eller tills Bettan kastade sig över Ying och bet honom i öronen (hon gör så när hon är litet kär. Eller trött).
Om och om och om igen fick Ying och jag försöka hitta vår rytm, mer och mer elaborerade vi vårt mentala utkast till insändare i lokalavisan: "Håll Eder hund kopplad å skog och mark, förb*de hundägare!!"
 
Inte blev det muntrare av att det bitvis var nåt så alldeles onaturligt med mygg; det är faktiskt INTE en överdrift att man bitvis skulle ha behövt skidglasögon för man, alltså jag (genusförvirrad?), fick så mycket mygg i ögonen att snavning över rot förelåg som reell risk (föreligger ju alltid som reell risk eftersom jag sir så glist). Fullt av mygg i andningsvägarna också. Argare och argare, både jag och myggen.
 
Hur som helst, 6,5 km avverkade vi, i lusigt tempo. Pannbensbygge, kanske det kan rubriceras. Konstigt nog blev jag på gott (gottare) humör av springturen, fast det blir jag så gott som alltid av springturer. Betingad reflex tror jag, sen den tid då jag sprang alltid och sprang långt - jag hade så väldigt lätt att råka in i "Runner's High", ljuvliga tillstånd, efter nån timme, och nu får jag känningar av detta så fort jag sätter på mig springkläder och -skor. Praktiskt, fast litet jobbigt för omgivningen enär jag blir en aning manisk...
 
Efter springturen var det förstås dags att promenixa med återstånde tre femtedelar av ligan, då gick vi i något mindre mygginvaderade nejder. Jazz ville göra alla sina trix oavbrutet, varför jag fortsatte att snava mig fram. Jazzens favorittrix är nämligen att backa runt mig, från fotposition ett eller ett par hela varv. Då snavar man gärna, om man har fått upp farten en aning.
 
Sen roade vi oss med att äta räkor, dvs. hussen och jag åt räkor så det sprutade skal omkring oss nästan, hundarna tiggde så det bidde våta pölar under deras näbbar. De fick inte lika många räkor som vi, vilket var lumpet av oss.
 
Men det var ännu senare som ödesnatten tog sin början, nämligen när vi hade krupit i säng och jag låg och läste (inte Zola). Eftersom jag hade bäddat rent i sängen låg Tigern och vältrade sig värre än vanligt och trivdes så det var nåt rent smittsamt, då plötsligt - bzzzzzz! Hielp! sa Tigern och flyktade ur budoiren snabbare än man kan säga t.ex. bzz. En fluga, nämligen! De som är så farliga!
 
Därefter försökte jag fortsatt fördjupa mig i min djuplodande litteratur (Proust? Eco? Nähä, men Dostojevski kanske? Tsss - Maria Lang, ju!) under det att Tigern satt och tjöt i trappen. För det att han a) inte vågade vara i sovrummet med det tigerätande flygfäet och b) inte vågade vara ensam i trappen. Jag fick raskt släcka lampan vilket dämpade flugans rörelsebehov, klättra ur sköna sängen och bära in Tigern samt stoppa in denne under täcket, där det i alla fall inte fanns nån fluga. Han var litet spänd ett tag, men sen hördes en djup suck och ett stilla snusande vidtog.
 
Tyvärr tvingades jag upprepa manövern några gånger under natten, eftersom flugan ibland vände sig i sömnen eller nåt sånt, vilket förstås skrämde blåa döden i kattdjuret. Jojo, det är till att vara modig!
 
Allt som allt en föga stärkande natt, vilken dessutom tog sin ände redan kl. 7 då det förb'de billarmet satte igång att skrika och tjuta. Maken var förstås försvunnen till arbetsplats, minstaste lilla barnet tillbragte natten i nåns hemmabio i residensstaden - så stackars lilla Jag fick vackert kila ner och hämta bilfjärren och låsa upp bilen så den tystnade, samt låsa igen. Genom sovrumsfönstret. Tji fick jag, för ett par minuter senare var det blue murder som skreks ute på gatan igen. Låste upp och ringde i förtvivlans mod till maken fyra gånger på två olika telefoner innan han äntligen behagade svara. Att jag skulle gå ut och låsa upp samt låsa igen medelst nyckel. Gå upp! Och gå ut!! Kvart över sju!
 
Fatta vilken ödesnatt, jag kommer inte att bli människa på hela dagen.
Kommentarer (0)

Fiasko!

Publicerad 2013-05-23 10:42:00 i Allmänt

Igår hände det mig något alldeles gräsligt - gräsligare än jag hade förväntat mig, till och med!
 
Ni vet den därna presentationen som jag har surrat om? Den alltså, den gick rätt bra - jag hade ju stödanteckningar och lappar upp över öronen så den rann på fint.
Men när alla hade sagt sitt om sina respektive verk (vi är bara fem i klassen, så det gick på nån timme) - då var det dags för han den där herr läraren att fråga ut oss, så klart. Det vet jag ju.
Och vet ni vad som hände? Jo, mitt huvud blev helt och hållet fullständigt komplett TOMT på franska!!! Jag kom tamejtusan inte på NÅNTING på välska språket! Tyska däremot, det kunde jag hur bra som helst! Som tur var visade sig min franska lärare, som knappt kan säga två svenska ord, vara en hejare på tyska (med fransk accent) - men så kan man ju inte ha det!! Till slut lyckades jag väl i någon mån besvara frågorna, på liksom indian-franska. Gah! Inte är det så lätt att utveckla tankar kring sociokritiskt tänkande kring Zola och Balzac och Flaubert när man är tokstressad över att inte kunna språket, och det lilla jag kunde tänka fram kunde jag liksom inte uttrycka i alla fall.
Det var faktiskt riktigt kusligt.
 
Nå, när den pärsen var överstånden (det man inte dör av, ni vet...) så upptäckte jag att jag FORTFARANDE inte kunde ett enda ord franska, jag kom bara på vad saker och ting heter på tyska. Såsom jordnöt - inte en suckis om franska ordet, men på tyska heter det Erdnuss. Jag var tvungen att slå upp det till slut - det heter cacahuète på französisch. (Och varför skulle människan prompt veta vad jordnötter heter på utrikiska, kanske ni undrar. Jo, jag brukar bara hugga ord i luften och se så att jag vet vad de heter på alla möjliga språk. Ibland när jag ska sova kommer jag på ord som jag inte kan, och om jag inte genast orkar slå upp så brukar jag skriva upp ordet/en på en lapp till nästa dag. Så på mitt sängbord ligger det lappar på vilka det står t.ex.: järtecken, gnällspik, hjärnsläpp, runsten, styckmord, hemförlova, vedbod, högborg, sameting. Ibland nästan önskar jag att jag skulle bliva yxmördad i min paulun på det att kriminalarna måtte få gnugga geniknölarna över mina famous last words.
 
Men nu släpper vi det en stund - jag måste fortsätta med den skriftliga delen av redovisningen idag - det får väl bli google translate... (obs. skoj).
 
I alla fall tog jag en grundlig promenad efter eländet, med bara tre hundar för att Betty skulle slippa ha Jazzens och Olles näsor i umpan hela tiden. (Husse tog småhundarna, lugn bara lugn.) Vi traskade upp förbi ridskolan och tittade en stund på en hopplektion med jättestora och vilda hästar som hoppade över jättehinder - jag blir litet förtjust och ganska mycket skräckslagen. Litet sugen men mest glad att slippa, tror jag. Och orolig för Äldsta Barnet som skall vara stalldräng i franska södern hela långa sommaren.
 
Hur som helst - det var så vackert promenadväder igår kväll. Solen vågade sig fram och värmde litet lagom, syrenerna är precis på vippen att slå ut och det var gullvivor typ överallt. Hundarna var glada och snälla, utom när de fick gå i korta koppel förbi värsta ormgropen. De VILLE leka med de snälla ormarna, sa de, dumma mamma. Sånt är livet.
 
Vackert så man kan dåna, nicht wahr?
 
 
 
De här hade nog rymt ur en trädgård, tror jag. I alla fall såg de så märkligt välsmakande ut (fast jag provade inte).
 
 
Finingarna.
 
Vi gick förbi en bunt folk som tränade skydd på en gräsplan - de hundarna brydde sig ingen av mina kusar om. Märkligt ändå - valfria promenadhundar blir de väldigt taggade av, även om det går att hålla tummen på ögat på dem, men hundar som uppenbarligen tränar finns liksom inte. Alla har den inställningen. Lustigt.
 
När vi var nästan hemma försökte Ying skoja upp en kaja, det var livat att skåda. Först gick vi igenom en hel bunt med kajor som satt på en gräsmatta och såg dryga ut, samt tropppade runt som små höns. Ingen hund orkade bry sig. Sen satt det en enstaka liten kaja några meter bort och den var VÄLDIGT intressant, sa Ying. Som gjorde lekinviter och försökte valla och den sortens. Kajan såg illa berörd ut.
 
(Och apropå fåglar - i förrgår kväll promenerade vi nere i Vattenparken och beskådade änder och knipor och annat lullull, och precis i vattenbrynet invid en damm stod en kråka som betraktade änderna och såg bekyttad ut. Försiktigt doppade kråkan ena foten i vattnet men drog kvickt tillbaka den igen. Så försökte han (eller hon) med andra foten, men upp igen. Sedan sa mina hundar att vi måste gå vidare, men jag undrar så hur det gick. Vågade kråkan kliva i? Kan kråkor simma? Trodde kråkan sig vara en vadarfågel?)
 
Slutligen måste jag bara skryta över Bettys Bästa Böxer, som jag har sytt, förra sommaren tror jag.
 
 
 
Dessa brallor sitter som berget, oavsett vilka övningar fröken roar sig med. Resårer och kardborreband gör susen, dessutom kan de slängas i tvättmaskinen i 90 grader, inte illa det heller. Litet klurigare att sy än den där andra modellen som är mera som ett par trosor, men inte svårt, bara litet pilligt. Och framför allt SÅ mycket bättre än alla modeller som kan köpas i djuraffärer! (Samt, hälsar fru Hemekonomen, praktiskt taget gratis.)
Kommentarer (0)

Rapport från skogen - iiiiih!

Publicerad 2013-05-22 15:26:00 i Allmänt

 Efter en ytterst strävsam förmiddag tog jag en tvåtimmarspromenad i skogen med hela bunten av hundar - det behövde vi allihopa!
 
Vad vi däremot inte behövde var såna mängder av myggor som där förevar! När någon hund behövde stanna för toabesök eller allmänt nosande blev hela jag alldeles gråluddig av myggor!
 
Men bortsett från denna nära-panik-upplevelse var det finfint - liljekonvaljerna kommer att vara plockfärdiga innan det blir helg och vädret var alldeles utmärkt för en snabb promenad. Alla hundar var ganska snälla och på Thérèse-fronten är läget under kontroll.
 
Det var bara det.
Kommentarer (0)

Trött på Tessan!

Publicerad 2013-05-22 10:16:51 i Allmänt

Idag kämpar jag ända in i kaklet med min muntliga presentation av Thérèse Raquin - la genèse. Hade jag vetat att det var så mycket om och kring och kors och tvärs innan den boken kom på papper så hade jag väl valt nåt annat, och hur jag skall bringa struktur i alla mina lappar och noter törs jag knappt tänka på. Men det är bara att inte ge sig! Sen följer ytterligare en vecka då jag måste färdigställa den skriftliga presentationen av samma verk, sisådär 10 sidor om tematiken. Brrrr. Sammantaget kan dessa uppgifter rubriceras "Hurusom fördärva en god bok". För sig själv alltså - det lär dröja innan jag ger mig in i Passage de Pont Neuf igen!
 
För övrigt är det kallt och regnigt idag, utanför mitt fönster står gråpäronträdet och transparente blanche-apeln fulla med blom. Rönnarna också, men de luktar mindre gott. I växthuset frodas tomat- och gurkplantorna, och jag har till och med planterat ut två små gurkor på friland nu.
 
Till frukost tänkte Ying äta upp hela mig men jag överlevde den här gången också, ganska tandbearbetad. Betty sitter i trappen och ser kontemplativ ut. Olle har rullat ihop sig som en katt i emman här i arbetsrummet och snusar förnöjt, medan Tigern ilar runt och plockar upp saker från golvet. Det finns litet att plocka/panta. Jazz sitter och vaktar Betty. För övrigt har Betty blivit väldigt duktig på att säga ifrån till honom när han blir för närgången, då är hon minsann ingen blyg liten viol. Roligt att se, för i vanliga fall är hon väldigt försiktig, för att inte säga undfallande,  när det gäller honom, men nu ryter hon som ett lejon när han inte fattar vanligt språk. Duktig liten tjej.
 
Nej, nu måste jag göra vad man kallar nytta igen. Geniknölarna, ni vet.
 
Tschüss!
Kommentarer (0)

Huvudbry

Publicerad 2013-05-21 14:07:53 i O-hundigt

Förutom mitt vanliga huvudbry som avser sådana saker som subjonctif ou non, futur antérieur och vådan av Lanson har jag nu ett större, ett allt överskuggande:
 
Var få tag på de perfekta knutnålarna?!
 
Jag har nämligen några få fantastiskt bra, några som inte river i håret, som förankrar knuten så den tål vad-som-helst och som inte går sönder om man slänger dem på golvet och kliver på dem. De perfekta knutnålarna, alltså! Men: knutnålar försvinner med tiden, man tappar en här och en där och plötsligt har man bara två kvar. Två av dessa superba nålar räcker för även min tunga knut, men ändå - lagret behöver fyllas på!
 
Och den här modellen står bara inte till att finna! Certainly inte på H&M, Kicks, Åhléns, hyfsade frisersalonger och den sortens där jag brukar köpa andra nålar, som i alla fall går att använda även om de inte är Perfekta. Jag har rotat igenom hela ebay utan framgång. Många knutnålar finns det där, men inte den  här perfekta sorten, den som är lååång, kraftig, en aning böjd, utan vågor. Grrr.
 
De jag har är köpta på liksom ett litet Konsum på Avenue des Champs-Elysées, för massor av år sedan. Det verkar litet knöligt att dra till la France i hopp om att a) konsumet finns kvar och b) de fortfarande för hårnålar av det Perfekta Slaget. Hm.
 
Det värsta är - jag kommer ALDRIG mer att kunna åka till Paris för jag kommer bara att leta efter konsumet med nålarna, och om det/de inte finns där så kommer besvikelsen att bli så stor att det kommer att färga hela upplevelsen.
 
Så att när andra tänker på Paris så tänker de på romantik, l'heure bleue, de stora modehusen, uteserveringar och baguetter. Medan jag bara kommer att tänka på Paris som den nedra hålan som inte har nåt konsum på paradgatan och i detta icke-konsum dessutom inte har några hårnålar. Usch! (Redan denna dystopiska vision förutan är min image de Paris en aning eljest: Paris, det är där man är jätteförkyld eller också har en nära-döden-upplevelse i Fiffeltornet. Men det finns för all del rätt goda blinier i Montmartre, det gör det. Rätt ska vara rätt.)
 
Kanske jag ska gripa till Olles klippmaskin, i alla fall. Och slippa åka till Paris för att bli besviken. Alternativt se ut som en åldrad hippie.
Kommentarer (1)

Sommar och sol

Publicerad 2013-05-21 13:18:00 i Allmänt

Igår var det NEDRA varmt!
Så varmt faktiskt att vi trädgårdshängde hela långa dagen - ingen morgonpromenad alls! Alltså - jag KUNDE ju ha gått upp kl. 6 och rastat mina pälsklingar innan det blev varmt, men kunde jag veta att det skulle bli högsommarvärme igår då, kunde jag det kanske? (Och dessutom hade jag ingen lust att gå upp kl. 6.) Därför blev det som det blev - godisletande i oklippt gräsmata, grävande i rabatter (en favoritsysselsättning för hundar i värme, det är väl svalt i jorden kan jag tro), omplantering av gurkor och tomater (gjorde jag själv tack så mycket, under ivrigt avvärjande av hjälpsamma hundars handtag), läsning utomhus iförd bikinöverdel och kjol. Dessemellan gick vi in och svalkade oss.
 
Först å kvällningen, när make och småbarn hade kommit hem tog jag itu med rastandet och började därvid med Viva La Diva Betty - vi tog en springtur hon och jag!
Det är så underbart att springa när det är varmt - man är liksom mjuk och uppvärmd från början och man har inte en massa stretiga kläder på sig och behöver aldrig aldrig känna att: tusan också, jag skulle ha tagit vantar! Vi tog en repa i skogen bland rötter, grenar och nästan torra gyttjepölar så lilla B fick sin fulla frihet att springa som hon ville. Intill mig, ville hon. Hon är verkligen så väldigt duktig och avviker inte många meter alls, inte ens när vi mötte en jättestor häst (nästan 180 cm över manken, jag frågade hans matte). Bara ibland skuttar hon iväg för att slänga sig i nåt dike eller nåt gyttjehål, men det är tillåtet tycker jag. Vi gick förstås en hel del, för det var som sagt VAAARMT, men framför allt tränade vi våra postament (de där man sitter på) genom backlöpning. I synnerhet på ett ställe där vi kom fram till en låååång seg uppförsbacke som sen övergår i en ganska kort brant nerförsbacke - där vände vi och sprang och tillbaka fem gånger, snabbare och snabbare. Betty blev helt förvirrad och kloppade med tänderna som en galning. Men roligt var det förstås! Och idag har åtminstone jag ont i aktuella muskler - jag har tillfrågat Betty om tillståndet i hennes akter, men hon fnyser bara.
 
Efter en timme av den sorten kastade jag i mig en snabb middag (kikärter och en brödbit), slängde av mig sporttoppen och drog på mig en långärmad T-tröja, betslade resten av odågorna och gav mig ut igen. Vi traskade bort till ganska okända villakvarter och tog sen vägen längs ån hemåt. Näktergalarna förde ett liv så man knappt hörde sina egna tankar - ordet "knäppgök" ligger nära tillhands. Jag tänker på dängan "A nightingale sang in Berkeley square" och tycker synd om de kringboende, fast det är kanske preskriberat nu, för det var väl på sent 30-tal, skulle jag tro. (Och apropå 30-tal - på hemvägen gick vi förbi antikvariatet och där hängde två Allers från 1936 i vad som måste betecknas som mint condition! Idag ringde jag och bad innehavaren lägga unden dem till mig till i helgen - han har litet klent med öppettider - för dem vill jag sätta i ramar och placera på väggen, eftersom vårt hus är byggt just 1936. Som hittat!) Flera hundmöten fick vi som gick riktigt riktigt bra - kan det vara värmen som hade tagit musten ur mobben, tro?
 
I alla fall - hem kom vi inte förrän kl. 22 och då var det fortfarande alldeles ljust och varmt ute! På ett sätt känns det redan som ångest: jag orkar inte med en vinter till! känns det som. Å andra sidan: om jag bodde nånstans där det var drägligt väder året om, då skulle jag ju inte ha den här lyckan varje år - att det blir vår igen och sommar igen, och så den underbara hösten...
 
Nåja, idag är det i alla fall mera normalt svenskt vårväder - 15 grader varmt och grått, det föll några få regndroppar på förmiddagspromenaden, men framför allt är det bara klibbigt i luften och det känns som det borde åska snart. Idag var Olle och Jazz litet mer intresserade av Betty på promenaden, men fortfarande inte mer än att ett nej räcker hela vägen. Däremot la jag märke till att Bettan själv flera gånger lyfte på ena benet när hon k*ssade... Gör de så, tjejer? Eller är det bara en Bettygrej, tro. Hon är en sort för sig, hon!
 
 
Kommentarer (0)

Inte kallt och la recherche du temps passé

Publicerad 2013-05-20 14:05:44 i Allmänt

Jag gör en kraftsamling och söker erinra mig vad som har hänt sedan sist:
1. det blev varmt igen! Torsdagen som började så kall övergick i rena värmeböljan, så att det på kvällningen kändes som medelhavsklimat i mälardalen. Tack och bock!
2. Minsta Barnet firade födelsedag i fredags - hela 17 år blev hon och det måste förstås uppmärksammas.
3. i lördags kom svalorna, precis som väntat, ungefär. Varje år, åtminstone sedan 1996 då Minsta Barnet föddes, har svalorna dykt upp här någon gång i veckan mellan den 17e och den 23e maj, och på detta är jag helt säker för den 23e är det Äldsta Barnets födelsedag, mycket praktiskt. Det KAN vara så att det dök upp nån enstaka rackare redan den 17e, jag tyckte att jag hörde ett svirr, men som det i så fall bara var ett och jag inte fick någon visuell bekräftelse på fenomenet räknar jag den 18e maj som årets svalankomstdag.
4. hela långa helgen har maken fixat i växthuset. Det står på en murad sockel, med en träram insatt mellan mur och växthus. Denna ram var nu ansatt av såväl myror som röta, varför maken med stor iver har bearbetat den med mycket möda, stort besvär och ett rejält stämjärn. Nu är nytt trä inpillat och överdraget med någon form av murbruk. Odlingarna fortskrider för övrigt NÄSTAN planenligt - mina tomater fick stå för mörkt inomhus någon vecka så de är på efterkälken, men gurkplantorna är finfina och vi har införskaffat några färdiguppdragna tomatplantor som skall få göra tjänst medan de hemgjorda växer till sig.
5. än så länge är det drägligt på löpfronten - pojkarna nosar till ibland och visar litet intresse, men det går fint att ha dem ihop. Bettan är inte förtjust i löparbrallorna, men det får man ta.
6. alla djuren har försetts med Frontline, för fästingars undvikande. Vi får se om det hjälper.
7. igår cyklade jag 6,5 km med Betty när det var litet svalare en stund, det var roligt tyckte vi båda. Sedan gick jag 8,5 km med Ying och Tiger och vi hittade därvid en ny slinga att lägga till en gammal beprövad - finfint! Och ett utmärkt klätterställe hittade vi också:
 
 
Tigern kunde klättra så han var nästan 2 meter över marken och stammen var bred och inte alls hal, så det var inte farligt. Fast jag var förstås beredd att rycka fram och ta emot honom.
 
8. Slutligen gick de svenske och vann hockey-VM, det var jättespännande tyckte Tigern:
 
 
Jag själv lyckades faktiskt se de två sista perioderna, av ren lättja eftersom alternativet var att kämpa på med min värdelösa presentation som skall vara klar på onsdag. Men det är bara några veckor kvar nu - sen ska jag inte ens se åt datorn på hela långa sommaren, tror jag!
Kommentarer (0)

Kallt!

Publicerad 2013-05-16 11:50:17 i Allmänt

Det är vamt i solen, men kallt i skuggan och kommer det till en vindil - då tjuter man nästan! I synnerhet Jazz, han bölar: -Koftan! Var är koftan?! och då går vi in och trynar i stället.
 
För övrigt är samtliga djur förryckta, de började dagen med att klockan 7 studsa upp i min säng, parkera sig i fotänden i dubbla rader och tjata: -Opp-å-hoppa, opp-å-hoppa! helt klart inspirerade av gamle Claes af Geijerstam. Inget ont om Clabbe (fast just inget gott heller), men klockan sju au matin behövs det mildhet snarare än hurtbulleri om jag skall bli en god och glad matte resten av dagen. Dessutom känner jag mig ruggig och har ont i halsen, fast vem som kan ha smittat mig med nån av alla vårsnuvor som grasserar begriper jag inte - jag träffar ju ingen. Närmast till hands att misstänka är Ying, han bara nyser och nyser, men gud hielpe mig om jag har åkt på kinessnuva; för sådan finns inga kända botemedel.
 
I övrigt är det intressant att iaktta fröken löparbralla Betty - det står en air av schäslong, konfektask och franska romaner kring henne. Hon är storögdare än vanligt och rör sig liksom i vatten, tilltalar man henne som liksom ekar det mellan dumbo-öronen. Söt som socker är hon då. Dessemellan tror man huset skall falla samman, det är när Betty gör rugbysvingar med rumpan mot löst och fast i syfte att skala av sig sina kalsipper.
 
 
Det måtte vara oerhört praktiskt att vara staffe för det finns så många märkliga ställen och poser som uppenbarligen är bekväma för sådana. Hårda eller mjuka ställen, smala eller breda, och med kroppen upp och ner eller bak och fram: -Här blir det bra. Skööönt! säger Bettan och slår sig till ro. Resten av flocken, inklusive matten, tittar storögt frågande och skakar på huvudena.
 
På promenaderna är lilla B en aning komplicerad eftersom hon hela tiden skall gå precis framför mina fötter. Med fyra ytterligare djur som sliter och drar åt alla möjliga håll (åtminstone andligen) är det en aning risqué att ha ett bowlingklot i ett snöre trillandes precis där jag ämnar slå ner mina fotblad, men framåt kommer vi ju. Dessvärre ibland med andra delar än fyttren nederst, men det är sånt man får räkna med. Betty kommer genast och tröstar och ställer till rätta, enklast genom att sätta sig ovanpå mig och pussas grundligt. Det händer att snälla människor kommer och frågar om jag behöver hjälp.
 
 
Här ser ni ruggugglan Olle i nyklippt majestät. Han ser litet ut som en lurcher tycker jag, och springer som en sådan också.
 
Betty rultar efter. Det är roligt att titta på henne när hon springer, för hon ser så klantig ut. Inte precis klumpig, för egentligen är hon oerhört smidig, vilket man inte kan tro när man ser hur en staffekropp är konstruerad, men just klantig, litet slarvig. Det blir ett dubbelsteg ibland, ett ben som hamnar litet fel i förhållande till de andra och i förhållande till färdriktningen, en rumpa som ger sig ut på egna äventyr. Ganska mycket påminner hon om min systers yngste son när han var i nybörjaråldern som gångare - hans överkropp kilade alltid om och förbi hans fötter och ben och hamnade framför dessa, men precis när man trodde att han skulle åka på snoken i backen så satte benen igång att gå som racer-trumpinnar och så sprang han ifatt sin egen överkropp och rätade därmed upp sig för en stund, innan bålen satte av i förväg igen. Att beskåda hans små promenader då var kanske ämnat att stärka hjärtat, men icke desto mindre svårt att uthärda. Jag tror och hoppas att han numera har fått ordning på det där. Hur som helst - Bettan är ju fyrbent (ja, faktiskt) så risken att hon skall dratta omkull är något mindre, men så där alldeles jämn är hennes gång icke. Däremot vägvinnande. Och så har hon sån glädje i att röra sig, att kila fort fort fram och tillbaka är alldeles självbelönande och därför tycker hon faktiskt mycket om inkallningar: då kommer hon farande i sån ryslig takt att man måste ta vara på sina skenben, så blir det puss och kram och så: -kila iväg nu! och så full rulle ut, lika glad och lika fort. Vi kör liksom budföring, fast med bara en mottagare/sändare. Kanske något för brukshundklubbar att tänka på, när det nu är så himla svårt att få tag på snällt folk som vill ställa upp och jobba på tävlingar och träning?
Kommentarer (1)

På sig själv känner man andra.

Publicerad 2013-05-15 15:35:00 i Allmänt

Igår, mina vänner - igår var det nedrigt kallt!
Vantar hade varit finfint, men inte tänker man på det förrän man är 2 km hemifrån. Brrrr! 8 grader bara, när man precis har vant sig vid minst tio till - f*sigt av naturen!
 
På kvällningen tog jag en promenad med bara mina tre traktorhundar - av vilka förresten en (gissa vilken!) började löpa just igår, precis som jag misstänkte - och tog en låååång sväng i skogen. (Olle och Jazz var rätt nöjda med förmiddagens strapatser.) Det är så roligt att gå såna skogsvägar som vi inte har gått sedan i höstas - kärt återseende, och alltid är det nåt träd som har ramlat omkull och måste traskas runt. Raskt har man därvid gått vilse, men det hör till sporten.
 
I alla fall - först var det kallt och svartmolnigt, sen började det blåsa isvindar och sen, när vi var som allra längst hemifrån, började det falla ett iskallt regn. Jabbi, liksom. Betty slängde åt mig tjuriga getögon (hund, nöt, get - vilket kritter!) och sa: -Määän, schluta nångång! precis som om det vore mitt fel, det där regnandet. När Bettan blir litet purken faller hon in i nåt slags norrländskt idiom, vilket är ett mysterium - blir hon ännu purknare pratar hon finlandssvenska, och nästa steg är något som jag TROR kan vara meänkieli. Mysko. Tigern däremot, som borde bryta litet på finska enär hans far är Finsk Medborgare, han pratar bara uppsvenska, med lätt lidingöton. Och dessemellan brittiska, RP förstås. När jag tillhåller honom att ge f*n i nåt svarar han helt nosigt: -And why on earth not? och tro mig - han har de renaste renaste w-ljud och ett slut-t som är så mjukt så man vill linda in sig i det och somna. Sen flatskrattar han obildat och hela illusionen brister. Tur att han är bäst, den där tigern.
 
Nåväl, hem kom vi till slut - Tigern och Ying hade nog inte ens märkt att det regnade kalla småspikar men Betty och jag märkte så det räckte för hela ligan - och då var det dags att plocka krypfästingar: två på Tigern och två på Ying. Tidigare på dagen hade jag plockat två fastsittande på Tigern och en fastsittande på Ying. De andra hundarna klarar sig nästan helt utan angrepp. Men det värsta var, att när jag sedan slog mig ned framför min skämsnjutning, Biggest Loser, då killade det så lurigt i min mungipa och när jag äntligen vaknade ur TV-transen och började tänka en aning insåg jag förstås att det - UÄH! - var en fästing!!! Det är så särskilt äckligt när äckliga djur försöker göra intrång i ens mun tycker jag; jag tror alltid att det är det som äckliga nattflyn är ute efter (och därför tål jag inte ens se den där filmaffischen för "När lammen tystnar" - förutom att jag förstås inte tål tanken på att se själva filmen. Blötis.)
 
 
Jag snodde i alla fall ihop två trosor till lilla bison igår, det tog ungefär 20 minuter per bralla och materialkostnaden uppgick till ca 20 kronor, och då har jag ändå material så det räcker till två till. Ibland är jag Fru Hemekonomen direkt, ibland inte alls.
 
 
Riktigt vackert, fast kallt, precis innan slagregnet slog till (ha!).
Kommentarer (0)

Inte alltid så gullig

Publicerad 2013-05-14 10:32:25 i Allmänt

Ingen ska tro att jag alltid bara håller på att aktivera hundar dygnets alla timmar. Ibland vill jag bara skrika: BLÄH! DUMMA HUNDAR ÖVERALLT! och låsa in mig i nåt hundfritt rum. (Syltkällaren?) Andra dagar tar vi det bara lugnt i största allmänhet.
 
Som igår: på morgonen tog vi en entimmes promenad som bara var strosning och titta på blommor och träd ungefär. Betty sprang lös rätt mycket men de andra fick vackert traska i koppel, för jag hade inte energi att hålla reda på eventuella avfällingar. Varmt och skönt var det, så pass att det var ganska skönt för farbröderna att gå i koppel tror jag - då har de liksom en anledning till att inte stimma omkring så mycket. Och tungorna var långa ändå.
 
Sen gjorde vi typ ingenting, eller - jag läste förstås en massa, och hängde tvätt och letade fram ett par grejer som skall sys om till Betty-trosor (jag börjar tro att hon tänker löpa i otid igen), och vek annan tvätt och stoppade i ny tvätt och åt lunch och sånt. Som mattar gör. Men hundarna bara sov eller hängde med. Ingen aktivering alls, utom den som ren nyfikenhet åstadkommer.
 
Ända fram till hundmiddagen faktiskt, då vi lekte litet allmänt knycka-skor och göra-hyss och sånt, som hör utfodringen till. I synnerhet Ying blir som den valp han aldrig var när det är matdags. Han kanske håller på att gå i barndom, vad vet jag.
 
Efter maten blev det en halvtimmes vila och så dags för promenad igen; den här gången drog vi till skogs. Redan vid grinden blev det kaos och kalabalik för hussen kom hem och Betty blev helt galen och jag måste bli arg för att hon skulle fatta att MAN DRAR INTE I KOPPLET även om husse kommer hem. Sen fick jag släpa henne en bit för att hon faktiskt skulle följa med, trots att husse var hemma, men sen blev det bättre. Och sen blev det mycket sämre för vi mötte en stor svart (snäll) hund och ta mig f*n om inte alla fem odjuren betedde sig som hulliganer - det blev ett j'kla hallå i hela skogen och jag blev så LESS på hela ligan, så det blev korta koppel och order "gå ordentligt!" i 2 km på raken innan de fick gå och strosa litet igen. Men bara en liten stund, sen fick de sina order igen och det var bara för dem att packa och rätta sig, medan jag gick där och osade svavel.
 
Men när vi kom hem igen, i ganska god ordning eftersom de faktiskt vet vem deras frid tillhörer om man bara påminner dem litet då och då, så lämnade jag kusarna inne och stack iväg och la ett litet IPO-spår till Bettan. Och när jag hade hämtat henne och vi hade gått spåret - och det är JOBBIGT, för jag måste försöka dämpa henne och hon är urstark och det är faktiskt rena träningspasset! - så fick hon följa med bort till närmsta parkeringsplats där jag gjorde ett korv-asfaltsspår åt Tigern. Så hem med Bettan, ut med Tigern och iväg på förnyad spårning.
 
Först därefter var det dags för mattens sena middag och de andra mickaboerna fick nöja sig med bara soffaktivering den kvällen - och det är de faktiskt rätt nöjda med ibland. De tycker att det är nyttigt för mig att träna på att ta det litet lugnt mellan varven, nämligen.
 
 
Olles nylle. Bildbevis på resten av Olle följer inom kort. Tror jag.
Kommentarer (0)

Helgen som gick

Publicerad 2013-05-13 11:30:00 i Allmänt

OBS. VARNING FÖR VÄRLDENS LÄNGSTA EPISTEL, UNGEFÄR.
 
Man blir ju alldeles snurrig på våren, med helger och klämdagar och så solen på det! Snurrigare än vanligt alltså.
Men annars är det mesta som vanligt - jag knåpar på med diverse: idag har jag skrivit ett PM på engelska, resten av dagen skall jag författa på franska, inom kort måste jag författa litet på svenska också. Och så mer på engelska, svenska, franska!
Och detta trots att jag denna tid på året bara skulle vilja vältra mig i ryska, i Ryssland. Tänk så tokigt det kan bli.
 
Hur som helst är det nån här i huset som åtminstone ser alldeles rysk ut just nu, och det är allt Olle det! Igår kväll tog jag mig samman och sommarklippte honom, och ni vet sån där pudelfrisyr som heter "Toilette 60"? Sån blev det INTE. Olles frisyr blev nog mera "GULAG '54" eller så - lätt att hålla lusfri men kanske inte så väldigt à la mode. Fast Olle blev jättefin och han är så len och mjuk att ta i! Bild följer, fast egentligen måste man klämma och klappa litet på honom för att förstå hur mysig han blev.
 
I övrigt har jag ägnat helgen åt hundar, i vanlig ordning. Jag var i valet och kvalet om jag skulle åka upp på hel lydnadsträningsdag på klubben i söndags, ville inte precis men tyckte jag borde - då det löste sig av sig själv när jag på lördagkvällen upptäckte att lydnadsdagen redan hade förevarit, på lördagen just! Alltid skönt när en högre makt tar över besluten!
 
Så i lördags blev det så här för vår del:
Jag tog en cykeltur med Ying som blev jätteglad. Cyklade 2,5 km, gick en runda på en km för att bena upp våra kroppar, cyklade hem 2,5 km. Himla prima! tyckte Ying om det.
 
Och ja, Ying HAR hemska klor. Det är bara för att han är pej.
 
Nåväl, hem med Ying, ut med Betty och upp på hojen igen.
 
Fast först hade jag stoppat fickorna fulla med spårpinnar.
Med Betty cyklade jag drygt 3 km, gick en enkilometersrunda med spårläggning, samt cyklade 2,5 km hem.
Jag var inte riktigt säker på hur det skulle fungera att gå ett spår som var lagt med annan hund skuttandes hej vilt omkring i skogen, men jag tänkte att är det NÅN som fixar det så är det Tigern, som var det avsedda offret. I övrigt hade jag en aning problemas med att avhålla lilla Bettan från att kila tillbaka och norpa de utlagda spårpinnarna. Duktig tjej, fast fel!
 
 
Hem igen och så ut med Tigern i bilen och färd bort till skogen där spåret låg. Fast först hade jag tillhållit hussen att ta ut Di Sma, för jag begynte känna mig schliten.
 
Och när vi kom till skogen började vi med en bus och skoj-promenad, både nyttigt och nödvändigt.
 
 
Och sen tog mobilbatteriet slut, men när vi kom till spåret kunde jag konstatera att medförd hund vid spårläggningen inte var några problem alls för Tigern - han traskade runt sitt kilometerspår, eller rättare sagt snodde som en skållad råtta, och plockade 5 av 6 spårpinnar vilket får anses vara Väl Godkänt med tanke på hur länge sedan det var som vi spårade sist och på att det dessutom hade skett ett toalettbesök av älg mitt i spåret sedan jag lade det. Tigern var glad och jag var glad!
 
Peppad av denna framgång och fröjdefull över detta nya sätt att spara tid tog jag på söndagen, alltså igår, Ying i hampan i arla morgonväkten (sisådär kl. 11 au matin) och drog till Närmsta Gräsplanen där jag la ett 100 meter långt Korkade-Hans-och-Greta-spår åt Betty (alltså ett spår med små godispluttar utlagda var 30 cm), därifrån ett nybörjarasfaltsspår åt Tigern (ett där jag så där två gånger per meter duttade med en bit varmkorv hårt mot asfalten, till fröjd och gamman för en karl som parkerade sin bil i environgerna. Han trodde jag var galen tills jag berättade vad jag hade för mig. Då visste han att jag var galen.), och sen traskade vi vidare på en liten promenad. Det visade sig vara Stora-Ying-lydighetsdagen, för han gick i löst koppel mitt ibland en massa rottweilers och schäfrar som vi mötte eller gick förbi. Bara en aning pip och suck sa Ying men följde lätt som en fjäder med när jag traskade på. Fast jag såg nog att han log i mjugg - han lekte väl nåt.
 
 
Hem och byta hund till Bettan, som dagen till ära skrudades i Yings strypkedja - det värsta är att hon är så rysligt snygg i kedja med långa raka länkar så egentligen skulle hon ha det jämt! Hur som helst drar hon inte i kopplet så då tycker jag att kedja funkar lika väl som varje annat halsband, och eftersom vi skulle IPO-spåra så var det en ren nödvändighet.
 
IPO-spår innebär i princip att hunden släpar nosen i backen o-av-brutet - heja skavsår på snoken, med andra ord. Mycket jobbigare för hunden än skogsspår-i-största-allmänhet och tusan så mycket lättsammare för matten som bara behöver gå korta sträckor på en gräsmatta, typ.
Först fattade Betty appselut ingenting, i vanlig ordning, sen började hon spåra. Sen fattade hon ingenting, och sen började hon spåra igen. Efter ett par gånger till med den sortens fastnade hon äntligen fint och började jobba på riktigt, så där så det liksom kluckar i näsan (på henne, inte mig).
 
 
Fast sen hade jag varit litet slafsig och bara lagt dit en reguljär spårpinne, och dessutom fick hon ta den och ge den till mig, fast min tanke (i det fall sådan föreligger) är att hon skall liggmarkera. Nåja, man kan inte tänka på allt.
 
 
Dutti nubba var hon i alla fall, och hon blev ganska trött av ganska litet. Finfint. Vi tog en liten promenad och kors i taket - jag kom ihåg att inte traska över asfalten med korvspåret! I stället gick vi till en annan gräsmatta och kastade litet boll.
 
 
Hem igen, och ut med nästa jycke.
-Vaddå, här? sa Tigern när det gick upp för honom att han förväntades spåra på parkeringsplatsen. -Japp, sa jag, ner med näsan bara! och Tigern liksom ryckte på axlarna (helt galliskt) och satte igång. Hans spår var bara så där 25 meter, men eftersom han liksom måste dutta näsan i spåret varannan centimeter lät det jobbigt ändå. Jobbigt men säkert, för tigern kan man (för det mesta) lita på.
 
 
Spåret avslutades med två meter över en gräsklädd refug och precis nedanför den, på andra sidan, låg den enda pinnen. Tigern blev förstås Glad som en Tok och dansade runt ganska mycket med sitt fynd. Duktigt litet kattdjur!
 
Sen en promenad med honom, innefattande litet lydnadsträning och allmänt bus på bouleplanen som för tillfället var tömd på pensionärer.
 
 
Hem med den och så en snabb tonfisklunch för en alltmer flaggande matte, men med nya krafter försedd gav jag mig sedan ut med Di Sma.
 
Vi gick först till skolgården, och när Jazz insåg att vi skulle göra ett stopp där blev han så glad så hela han spritte och spratt och han gjorde verkligen skäl för epitetet jazzbacillen.
 
 
Därifrån vidare till skogen för en stunds skogsagility och allmänt strövtåg.
 
 
Och sista 50 metrarna innan vi kom hem började det faktiskt spöregna så vi fick springa som galningar vilket också var roligt och när vi kom hem var vi liksom förenade av denna fasansfulla erfarenhet: -Visst var det hemskt matte? Visst sprang vi fort? Visst var det tur att vi kom hem i alla fall?! tjatade både Jazz och Olle tills faktiskt alla fem hundarna, och även deras matte, alldeles bara slocknade.
 
Så kan man också fördriva en söndag.
Kommentarer (1)

Spring - sprang - sprungit

Publicerad 2013-05-08 10:34:00 i Allmänt

I förra veckan sprang jag med Ying i drag. Det var roligt! När vi kom till elljusspåret såg Ying en herre framför oss som sprang med en rottweiler - då vaknade vinnarskallen på Ying. Hujj, vad det gick upp för backen! Det är roligt när det går fort för det gör det oftast inte när jag springer. Så klart trodde jag att Ying stod i begrepp att antasta rottweilern (lugn, jag KAN få stopp på honom) men min gode kines bara bogserade mig förbi i mycket god fart och slängde en retsam blick över axeln på den andra hunden. Det var inte utan att jag slängde en retsam blick över min axel på hundgubben - tji fick du, en tant kan springa som värsta kenyanen!
 
Som tur var för mig skulle vi strax vika av in i skogen, då såg inte gubben eller hans rottweiler att jag bröt av till skritt. Men kanske hörde de hur jag pustade och flämtade.
 
Sen sprang vi det underbara naturspår som mountainbikecyklisterna har fixat till, med fina broar och det hela. Högst underbart att slippa det gräsliga lilla elljusspåret. Ying var god och glad och precis så lagom dragig som jag vill ha honom. Han är till stor hjälp men oftast behöver jag inte sprinta (bara när det kommer en gubbe med rottweiler som harar).
 
Några dagar senare flög f*n i mig och jag tänkte att Tiggern skulle få följa med på springtur. INTE i drag, så pass känner jag min pappenheimare, men som sällskap bara. I litet koppel.
Redan 200 meter från vår grind började Tiggern se sur ut: -Tråkigt. Orkar inte. Jag peppade och hejade på och vi tog oss faktiskt till skogen. Bitvis fick jag dra Tigerdjuret. Det gör inte springstilen så vägvinnande precis, så när vi kom till hemska elljusspåret fick tigern, helt illegalt, springa lös - jag tänkte att han skulle få mera drag efter mig då. Icke sa nicke. -Orkar inte. Tråååkigt. Är vi inte framme snaaaart? pustade Tigern och sackade efter mer och mer. Då fick han lubba framför mig, och jag sprang bakom dubbelvikt och klappade händerna över hans rumpa samt kom med uppmuntrande tillrop.
Det är jobbigt att springa så, det är det.
Tigern såg fullkomligt lealös ut, hade han haft en sarg att släpa sig runt armledes hade han gjort det. (Han såg precis ut som ett bekant konståkningsbarn (inte mitt!!) som alltid var helt utmattad och blodsockerfallen och la all sin energi på att skrika på sin mamma.) -Vill inte. Trött. Orkar inte. Gå - hem - nu... pustade Tigern, med uppbjudande av sina sista krafter.
Tills han plötsligt satte nosen i vädret, drog in ett par gånger - och så satte av i värsta spurten rätt in i moraset, bland dyiga gropar och nedfallna träd! Ett rådjur förstås, hjälp!
Så först lopp rådjuret, sen kom Tiger som plötsligt inte var det minsta lilla trött, och så jag som blev det i allt större utsträckning men som gav mig djur och getter på att hunden inte skulle komma undan.
-Roligt! sa Tigern, matte jagar också!! Kom igen matte, nu tar vi det!

Men mitt i ett språng över en nerfallen fura hörde jag doktor Pers röst eka inom mig: -Precis som vanligt, men inga hårda intervaller! och något sa mig att jakt på rådjur över hinderbana, det måste nog räknas som hård intervall. Då blev jag stående och kastade raskt en blick på klockan för att ha koll på NÄR min lilla hund försvann för evigt. Hemskt, var det!
 
Men exakt 1 minut och 13 sekunder senare dök lilljägaren upp igen, med en helt ny glans i ögonen och hela den lilla rultiga kroppen sprakande av energi. -Vad sitter du här för, skulle inte vi springa?! sa Tigern, och så gjorde vi det, efter ett grundligt pusskalas förstås. Men fortsättningsvis blev det koppel på för tigerns del, och när han väl hade blivit således uppvärmd lubbade han på riktigt bra sen. Jag vet inte riktigt hur jag skall implementera den kunskapen om tiggerns uppvärmningsbehov vid framtida träningstillfällen, men jag klurar på det.
 
I alla fall kändes den där milturen i söndags som rena semestern efter detta, men igår var det dags igen, och nu var det gamla Bettans tur.
 
Betty promenerade 5 km på förmiddagen - varmt! - promenerade 4 km på eftermiddagen - varmt! - och så sprang vi 6 km på kvällningen - varmt! Trött Betty var det sen - är fortfarande, faktiskt.
 
Med Betty är det så här - hon får sele på sig för hon borde kunna dra. Och så sätter jag på mig dragbältet och så kort tolkkoppel däremellan.
Sen säger Betty: -Man får inte dra i kopplet! och ser ut som en söndagsskollärarinna av den gammaldags sorten som talar om något  utomäktenskapligt. Ungefär. Och så tassar hon så fint vid min sida, eller möjligen litet bakom, så att jag sånär snavar på kopplet upprepade gånger. Det är rätt jobbigt. Även med henne försökte jag med springa-bakom-och-klappa-händerna-metoden, men se det ville sig inte alls. -Tänker du slå mig, eller? undrade Betty och rullade med ögonen samt hoppade ut i mossan. Så att jag nästan stöp, igen.
 
Sen kom det en orienteringsgubbe knallande mitt på småstigen, han var jättehemsk och farlig och Betty hade aldrig sett på maken till rysansvärt. Sen fick hon bli losskopplad och tog sig faktiskt fram till farbrorn som till och med hade ett par hundkex att bjuda på. Men var litet farlig ändå.
 
Efter den vändan hade hon faktiskt fått upp andan så pass att hon kunde dra mig en aning, eller i alla fall ligga före i sträckt koppel - då blev springturen faktiskt riktigt behaglig. En stund, för sen dök det upp en ny orienterare, ute i vilda skogen vid sidan av stigen. Jättehemskt!! Betty reste ragg, morrade, gläfste, skuttade mot och från och upp och ner. Det är jobbigt att ha en 12-kilos studsboll fästad vid sig, kunde jag konstatera. Men till slut försvann ju till och med det hemska hotet, och vi lubbade vidare, i ganska god stil.
 
Men på hemvägen hamnade vi bakom Varghunden, hu! Betty är jätterädd för varghunden, som alltså är en irländsk dito, hon reser ragg så hon ser alldeles strävhårig och otrimmad ut samt utstöter skumma ljud som är litet morr och litet hjälp. Vi gick en stund och hon tvingades koncentrera sig på att gå vid min sida - det var svårt men det gick. Sen råkade hon kasta en blick bakom sig - och där gick keeshonden! Den som är så farlig! Och till Varghunden framför oss hade nu Snälla Svarta Hunden sällat sig, det är en hund som alltid går okopplad och alltid är lydigast i stan och brukar bära hem saker från affären, såsom en hel påse med hamburgerbröd häromdagen. Men som sagt - ytterst farlig!!
 
Men matten började få nog, så vi tog sats och sprang rakt mellan Hemska Varghunden och Hemska Svarta Hunden, därmed lämnande Hemska Keeshonden bakom oss - och efter bara några enstaka  åka-på-rumpan-för-jag-är-så-rädd var vi förbi och Betty skrattade stort och viftade på hela sig och sa: -Jag skojade bara för jag är inte rädd för inte ingenting, jag!! och jag sa att det hade jag förstås förstått för det vet jag ju att Betty är modigast av alla i hela världen, ÄVEN om inte alla bröderna är med.
 
(Det är bara det att det inte precis märks.)
Kommentarer (0)

Solig söndag.

Publicerad 2013-05-06 09:51:39 i Allmänt

Plötsligt blev det vår på riktigt, och glad i hågen gav jag mig ut i trädgården för att räfsa.
Raskt räfsade jag mig till några präktiga högar på gräsmattorna samt dessutom ett par rejäla blåsor i tumgreppen. Aj och oj och färdigräfsat!
Dessutom hade jag Jazz och Olle i varsitt snöre kring min midja, på det att de icke måtte springa och skälla på förbipasserande hela tiden. Klokt och förståndigt, men en aning knöligt tillsammans med räfsan.
Hussen och Äldsta Barnet, hemma över helgen, passade på att vika ihop jättestora presenningar. Intressant att skåda reaktionen hos hundarna när dessa jätteplastsjok böljade i vinden och betedde sig. INGEN reaktion blev det. Betty blev nästan invikt i en, det gav hon tusan i. Tror knappt hon märkte det. (Däremot kan hon bli rädd som en arabhäst för en sten i skogen som hon har gått förbi tusen gånger. Lillfjollan.)
 
Framåt eftermiddagen tog jag mig en joggingtur alldeles ensam, för det var ändå för varmt för hundar att lubba och dessutom är det skönt att någon enstaka gång få vara ensam och lyssna på musik. En mil plus hundra meter blev det totalt, det var riktigt skönt men NEDRIGT varmt! Eftersom det blåste så rejält men var soligt hade jag skrudat mig i sport-BH och direkt på den en tunn tunn vindjacka. Förbaskat enfaldigt gjort eftersom jag var tvungen att behålla jackan på  hela tiden då jag, äldre troende fruntimmer, inte kan kuta runt i bebodda trakter i bara behån, heller! Men jag drog ner blixtlåset i jackan så långt som anständigheten tillät och är därmed elegabelt sprutlackerad i en trekant fram på bringan idag. Aj!
 
Efter grundlig sträckning av alla stela muskler, dusch och någon liten matbit var det sedan så pass afton att jag kunde ta ut tre mickaboer på hundpromenad. Konstigt nog kändes inte benen så trötta då, men det kändes som jag höll på att somna där jag gick! Som tur var gjorde jag det enkelt för mig och gick runt elljusspåret, annars kanske jag hade gått vilse, i sömnen.
 
Men när jag efter denna halvmilapromenad ställde mig att stryka var det inte utan att det ploppade upp små ilskna tankar på varför just JAG alltid måste stryka gemensamhetsstryket, örngott och linnehanddukar och sånt. Bäst jag stod där och puttrade kikade jag ut genom fönstret och såg en HUND! Hos grannen som inte har nån!
 
Jag insåg genast att nåt var annat än det skulle och snappade åt mig koppel och lämpligt halsband samt skuttade in på grannens tomt. Det var en amstaffblandning i så där ettårsåldern som höll på att gräva i deras potatisland, och när jag knackade på (och drev upp stackars grannen som OCKSÅ har alldeles nyss bliviit blindtarmsopererad!) så hade han förstås ingen aning om vad det kunde vara för hund, men han tog med sig litet falukorv ut och så försökte vi infånga krittret. Allt för att undvika hastiga trafikdöden.
 
Nåväl, hunden visade sig vara inte alls infångbar, den var Bara Busig, och det rejält ändå. Till slut sprang den ut från tomten och längs gatan, ömsom på trottoaren, ömsom kors och tvärs. Och inte en ägare i sikte. Tills en liten unge på HÖGST tio år dök upp med sele och koppel i famnen och berättade att hunden hade krupit ur selen. Och att mamman inte ville ha med hunden att göra.
 
Men i allsin dar - hur kan man släppa ut ett litet vilset barn med en olydig hund i 35-kilosklassen, och dessutom i sele?!! Ungen var helt bortkommen och hade ingen aning om hur man skulle kunna få tag på kräket, dessutom var han litet rädd för den, för när hon gjorde leksprång sa han: -När hon gör så där tänker hon bitas, akta! Och det hade han väl rätt i, men det var ju bara ohämmad buslek. Jag tog ut Ying att locka fram henne med, men hon sprang visserligen fram och bushoppade på honom litet men var alldeles för yster för att låta sig fångas.
 
Mera tjat på ungen om att han måste hämta nån vuxen gav ingen utdelning alls, jag ringde polisen och hörde om de kunde göra nåt (kunde de inte), och till slut gav jag helt fegt upp - för vad katten skulle jag göra?!! Inte roligt att tänka på att hundstackarn kunde bli överkörd, men ärligt talat - vad har den för liv att se fram emot, med de förutsättningarna?
 
Till slut löste sig dock frågan, ungens mor dök faktiskt upp och fick hunden att stanna så pass att hon kunde fånga den och släpa den hem till höghusen där de bor. Jag håller förstås tummarna för att en vuxen skall rasta hunden i fortsättningen men känner inte stort hopp. Tyvärr.
 
Hur som helst som haver: om nu denna hund hade kostat si så där 13000 pix så hade den nog inte hamnat i denna familj, och det hade nog varit det bästa det. Och då menar jag inte för att de inte kan skrapa ihop den summan, utan för att ett sånt pris betalar man bara om man VERKLIGEN vill ha hund. I de flesta fall. Och något alldeles brinnande intresse för hundliv och långa skogspromenader tror jag, fördomsfull som jag är, inte förelåg i detta fall.
 
Hundstackarn.
Kommentarer (1)

Sköna maj välkommen!

Publicerad 2013-05-01 19:19:14 i Allmänt

 
 
Idag var det faktiskt en riktigt skön majdag - alldeles varmt!
Jag började dagen med en ensampromenad med Ying och tigerdjuret, bland annat besöktes en lekpark. Resultatet kan beskådas ovan. Varför i hela världen det står nåt annat datum sist i rullen begriper jag inte; det är i alla fall inte JAG som har skrivit dit det. Det har bara blivit, ytterst skumt!
 
I alla fall var det nästan too hot för Ying, vi var tvungna att vila på två parkbänkar.
 
På eftermiddagen tog jag en cykeltur med Betty Boop - cykelmotion är det bästa hon vet numera! Och SOM hon kan trava - jag trampar så benen blir som spagettisar men hon bara ökar traven och ökar traven! Men om jag hojtar till litet kan hon börja galoppera - fast jag tycker förstås att trav är bättre, bra att länga stegen så där.
 
 
Men nu, nu skall jag ikläda mig någe käckt (nåja) och Ying dess sele och så blir det en liten springtur med drag i skogen.
 
Tjing!
Kommentarer (0)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela