Pelleskop-livet

Grådask

Publicerad 2013-06-20 10:01:00 i Betty

Fast det är väl nåt man kan dricka, har jag för mig? Än så länge är vädret inte drickbart, men de gråa moln som lurpassar på oss innehåller säkert nån väta.
Igår var det däremot ingen väta alls, det var bara varmt!
För en gångs skull var jag en duktig matte och morgonpromenerade redan strax efter 8, och det gick från halvljummet till jättevarmt under 90-minuterssvängen. Listigt nog tog jag en slinga vars senare del går genom skog, så där var det skuggigt och svalt. Icke desto mindre hade alla kusar långa tungor.
Promenadvärmen samverkade dessutom med promenadens tidiga företagande, så alla djuren var trötta som - tja, som MIG kanske, efter frukostens intagande. De var alldeles väldigt nöjda med att sova några timmar utspridda över huset medan jag däckade på balkongen.
Tills det blev alltför varmt så jag gick ut och satte mig i trädgården i stället, i svalkan. Och i bikini! Missade ni det? Och så in i norden trötta var hundarna så knappt ens Jazz eller Olle orkade skälla särskilt mycket på förbipasserande. Olle låg mest under en trädgårdsstol och boffade litet när grannarna spikade på sin altan, men bara så högt att jag hörde det, ingen mer.
 
En Sån Där Dag alltså, en sån där sommarlovsdag då ingenting alls blev gjort. Förutom litet tvätt och tvätthängning och mera tvätt och så. Och vattna i växthuset, läsa tysk spänningsroman (språkinlärningstips: skall du läsa skräp så läs det i görligaste mån på originalspråk så är det nån nytta med det. Litteraturens mästerverk kan det däremot vara idé att ta till sig i god översättning, om man inte är superfena på det främmande språket i fråga), kastat saker åt Betty, hutat åt Jazz som ville bita andra hundar. Litet sånt.
 
Men när Minsta B kom hem från jobbet halvfyra skrudade jag om till springkläder och gav mig ut på en miltur. Tyvärr iförde jag mig icke huvudbonad, vilket jag kom att ångra. Nog för att jag gillar värme och att springa i värme, men det är jobbigt när det känns som solen HAMRAR på ens skult! Små dammiga vägar tog jag också, och värmen dirrade i luften så jag förväntade mig att hitta ett koskelett bak varje ev. krök.
 
 
Om den springturen kan sägas att den företogs inte i kenyanskt tempo, prexis... Vid 7,5 km stumnade jag väsentligen och vid 8,5 var jag så stum så det var jobbigt till och med att GÅ! Så att då var det ju lika bra att småjogga och komma hem nån gång - gång eller jogg gjorde ju ändå lika ont i hela mig. Nästan hemma träffade jag amstaffmixvalpen Alfa, 12 veckor, med Mälardalens vassaste tänder. Rar som en ärta och rev av mig GPS-klockan, lämnade tillbaks den, bringades att sitta av sin matte och snodde kvickt runt och bet mig i ena knäet! Tack och lov, den valpen gjorde liksom hela springturen värd besväret.
 
Hemma igen blev det till att sträcka mig och värja mig för hundar som alltid tror att jag har försvunnit för evigt och är alldeles översvallande. Kanske litet beroende på att de inte hade fått sin middag än, heller...
Men det tog drygt två timmar innan jag hade hämtat mig så pass att jag orkade ta ut ligan på kvällspromenaden. På vilken promenad vi gick förbi några kolonilotter där det vajade litet rabarber och Betty valde att bli så rädd och uppbragt att hon ylade! Vi fick vackert traska in på lotten och hälsa på rabarbern, varvid Betty blev purken och sa att det var mitt fel alltihopa. Hon brukar säga så.
 
-Matte du fattar ingenting aldrig! säger Betty.
 
Sen kom det litet regn, ungefär 4 droppar, och då fick Jazz så bråttom så han blev oskarp.
 
 
-Du och dina ljusa idéer, fräste han och blev ännu mer purken när vi inte tog närmsta vägen hem.
 
Nästan hemma mötte vi en karl med en blue merle-färgad aussie, vilka visade sig vara maken som hade tilldelats Olle att promenera med. Nu MÅSTE jag nog snart börja gå med glasögon jämt, fast jag blir så illamående då. Liksom sjösjuk.
 
Nåväl, sen var det äntligt dags att krypa ikull och sov som en klubbad gjorde jag. Och idag har jag faktiskt INTE ont i kroppen, men jag ger mig den på att jag kommer att ha det i morgon.
 
På schemat idag står: bädda rent i sängen, flytta sovsäcken från tvättmaskinen till torktumlaren, måla naglarna, baka en limpa bröd. Och så umgås med vilddjuren, förstås!
 
 
Kommentarer (0)

Solbad

Publicerad 2013-06-18 10:09:00 i Allmänt

Igår var det äntligen riktigt sommarväder - och vi vet varför: för att Minsta Barnet har börjat jobba! Nu måste vi se till att hålla henne sysselsatt varenda dag hela sommarlovet, för är hon ledig så kommer det att regna och vara kallt.
 
Förmiddagspromenaden igår gick ner till ån igen. När jag hade släppt ut alla hundarna, låst dörren och ställt mig vid grinden för att sela på hela gänget saknades Betty. Jag ropade och ropade och slamrade med grinden - ingen Betty. Kvickt kilade jag iväg för att se vad hon hade för sig, och då satt hon på sin rumpa mitt i soliga trappen (morgonkaffetrappen) och såg istadig ut, som en liten ponny. -Nej tack, jag sitter bra här, gå ni, sa hela hennes uppsyn. Hon är verkligen en sån liten frifräsare, en kan-självare, inte-följa-strömmen-figur. Nåja, vem är jag att klaga över det, men förvånad kan man ju bli!
 
I alla fall var det ännu mera liv kring ån igår än i förrgår, och ännu mera Venice Beach-stämning eftersom det var en hel bunt inlinesåkare där också. (Det är klart, för den allra mest korrekta VB-känslan borde de ju ha åkt fyrhjuliga grillor...). Och sen på kvällningen tog jag en springtur till samma ställe (nya favoritsvängen) då var stämningen helt KORREKT, för då var där inte bara inlinesåkare utan INLINESÅKARE MED PITBULLS!! Genast kände jag att jag borde leta rätt på mina grillor och trä på Betty Yings värsta strypkätting och ge mig av jag också. Jag är ju inte så stor så på litet håll kanske vi kan se alldeles riktiga ut, Betty och jag. Tills hon drar omkull mig och jag far på nosen. Eller tills jag far på nosen alldeles av egen kraft, inte omöjligt det heller.
 
Hur som helst "sprang" jag 8 km, hyvlade av ett par minuter till på mitt världsrekord och blev VARM! Härligt.
 
Sedan var det förstås dags att duscha, klä sig på nytt och gå ut med alla hundarna en gång till, för då hade det blivit litet svalare. En ryslig massa smultron finns det nu, för mig och Betty att skovla i oss. Man får bara ha järnkoll på det manliga inslaget  i vår tropp så man inte får nybevattnade smultron, så att säga.
 
Slutligen krävdes inte alls så mycket vädjanden och svassanden för att maken skulle gå med på att vi skall TÄLTA i Gränna, i stället för att bo i något fånigt motellrum. Tältning, det är umbäranden i lyxform tycker jag. Även om det regnar så allting blir blött och hemskt och lerigt så har man ändå sitt lilla hus (och i värsta fall sin lilla bil) och det känns liksom så äventyrligt. Till och med på en fullsmäckt campingplats. Fast allra bäst vore det ju om det inte regnade HELA tiden. Och så skojigt att tälta med en bunt hundar, det har jag inte gjort förr! Däremot har vi tältat hela familjen, 2 vuxna och 3 barn, med ett ovanligt litet 2-manstält, det var roligt. När vi klev in i resp. ut ur vår boning trodde kringstående att det var nåt skoj. Skoj var det, men inte på det sättet!
 
Oj, nu kröp det en bladlus på mig - snacka om att vara fräsch som en nyponros! Tjing!
Kommentarer (0)

Djur och djur

Publicerad 2013-06-17 10:27:09 i Allmänt

Alldeles bortsett från de fyrbenta pälsklingarna finns det gott om andra djur.
Mellanbarnet sprang på en rådjursmamma med smått när hon var ute på springtur, en bekant fick väldig fart på SIN springtur när hon mötte en vildsvinsfamilj och Ying möter varje afton en gipssköldpadda som står i en grannes trädgård. Ying anar oråd, varje kväll. Han morrar inte precis, men han blåser upp kinderna och blåser långsamt ut. Ganska förtjusande faktiskt, men vad är annars att vänta av Ying.
 
Inte alls förtjusande rapporterar äldsta barnet om från departementet Lot i Midi-Pyrénées: jättestora gula bromsar med grönt huvud! Eller möjligen tvärtom; gröna med gult huvud. Jättestora i alla fall! Bromsar! Tvi vale!
 
Personligen har jag en myckenhet myggbett på fotlederna. Plötsligt är jag god för myggen och får dessutom kvarstående men (=kliande bett), en nyhet som inte alls glädjer mig.
 
Och slutligen hade Tigger två och Ying en fästing igår. Frontline fungerade därmed någotsånär i fyra veckor, suck. Igår applicerades nya dosisar på dessa två fästingmagneter, Betty och Olle som inte är särskilt goda alls fick slattarna, och Jazz kör på ett uråldrigt Scalibor som jag hittade i en gömma (=i en äggkorg, som hänger i ett fönster. Ni ser ju hur jag har det!) - Jazz tål Scalibor och är inte fästinggod och dessutom syns ev. fästingar väldigt väl på honom redan i krypstadiet. Hittills har han varit fästingfri, peppar, peppar.
 
Igår kväll tog jag en promenad med bara Tigg och Ying och Betty (varför alltid dessa tre? För att Tigg och Ying kräver minst tre timmars motion per dag och för att jag kräver att Betty skall motioneras på det att hon icke skall skala runt och kräva att få bli kastad frisbee åt hela tiden. Olle och Jazz är rätt nöjda med en 90-minutrare per dag, plus trädgårdshäng/röj). Vi gick ner till ån, och som solen hade börjat värma på kvällskvisten var det rena Venice Beach där! Massor av joggare, tanter som lekte i de utställda styrketränings- och balansapparaterna, folk som hängde på bryggor, broar och spänger. Finfint!
 
 
Med blotta ögat kunde jag knappt se att träden speglade sig så i vattnet, så jag blev litet förvånad över bilden.
 
 
Betty Trump(en)
 
 
Ytterst sällan trumpen.
 
 
Håller ordning på oss.
 
På vägen dit lekte vi litet godisgömme också, till och med Ying letade med gott mod (ibland tycker han det är trams och kräver att jag ska ge honom hans andel på ett mera värdigt sätt, helst med tallrik under).
 
 
Fast först måste man sitta och vänta, det känns så där. Ganska kränkande, faktiskt.
 
Nåväl, till slut kom vi hem igen, och då väntade:
 
strykning
strykning
lite mera strykning
 
Blir det mera så övergår jag snart till stryknin. Lustigkurre.
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (1)

Solbrännan då?

Publicerad 2013-06-16 10:37:24 i Allmänt

I år är det visst alldeles som förgjort med solbrännan - är det sol så är det kallt, och är det varmt så regnar det, ungefär. För det mesta.
Idag såg det först lovande ut men det var så kallt så jag fick nästan blåskatarr av att sitta på trappen (trädgårdsmöbler i all ära, men för att den alldeles korrekta sommarkänslan skall infinna sig så måste jag sitta på trappen och dricka mitt morgonkaffe).
Igår var det GANSKA bra, någon timme på balkongen fick jag till, förutom allmän utevistelse som innebär: fixa med växtligheten, reta maken som mixtrade med gräsklipparen (och pillade isär den och lyckades få samman alla delarna igen så att den nu går BÄTTRE ÄN NÅNSIN!), hundpromenera med pyttesvampplockning samt slutligen ta en springtur med Bettan och så en hundpromenad till med Ying och Tigern.
Men i alla fall - nån vidare solbränna uppstår icke på detta viset.
J*klar också.
Betty fick i alla fall hänga med och springa 8,7 km, fast nja - springa är väl mycket sagt. Igår kände jag mig som 100 kilo Jello som skulle hävas upp på två överkokta spagettisar (eller snarare makaroner, considering the length of my legs). Jag var så tung så tung så jag orkade knappt räta på benen! Då är det illa. Men det var i alla fall varmt och skönt och Betty dök ner i ett par rejäla diken som hon hittade, och de var inte fulla med lera ens! Strahlend!
 
Idag läser jag för övrigt Martina Haag: Fånge i Hundpalatset. Very light reading, men ibland skrattar jag så jag inte kan andas. Som när Martina låter fixa håret och föreställer sig att hon skall se ut som Uma Thurman i Pulp Fiction men i stället kommer ut som Sven Melander som trollet Rulle. Eller skrudar sig i nåt pälsigt och tror att hon skall vara Kate Moss men ser precis ut som en ledsen Stoffe från "De kallar oss mods".
 
Fast jag får ju erkänna att enda anledningen till att jag köpte boken (på Brödet och Fiskarna för 3 kr) var att ordet "hund" ingick i titeln.
Annars tycker man ju att jag borde ha lärt mig, av alla de gånger som jag har studsat till och fördjupat mig i texter av "vår hundspecialist" eller "tema hundvård" eller "föryngra din hund" - bara för att finna att det är min egen personliga läggning i kombination med min skröpliga syn som har lagt till ett "n" där inget skall vara. Blä, vem intresserar sig för "tema hudvård", va?!
 
 
Kommentarer (0)

Rekommenderad läsning

Publicerad 2013-06-14 11:12:00 i O-hundigt

Idag, i fortsatt energisugande gråväder, blir det alldeles ohundiga boktips. Böcker att läsa i soffan när det pölar ute (eller om man har tillgång till en veranda med tak, mmmmm!) eller ute i ev. hängmatta när vädret är sådant. OM, kanske man skall säga. Vackra svenska sommar ni vet - inte alldeles pålitlig den heller. Vidare intellekto-litterärt blir det ICKE, här är det fråga om ren njutningsläsning. Inte i viktighets- eller brahetsordning utan bara vartefter jag rannsakar mitt sinne och minne. Väl bekomme!
 
1. James Ellroy - the L.A. Quartet som består av The Black Dahlia, The Big Nowhere, L.A. Confidential och White Jazz. Enastående deckare i noirstil, som att "läsa en film" - en bra film. Och sen fortsätter man med självbiografin My dark places, och sugs in ännu mer i Ellroy-världen. (Underworld USA-trilogin är jag inte så förtjust i, däremot.)
 
2. H.-K. Rönblom - böckerna om adjunkten Paul Kennet som inte kan låta bli att lägga sig i där ett brott har begåtts. Så oerhört sympatiska böcker, ännu sympatiskare antihjälte, och språket...!!! Borde vara obligatorisk läsning för alla svensklärare. Utspelar sig under 1950- och 60-talen, ofta på små orter dit Kennet av en eller annan anledning har ställt kosan. Underfundigt roliga böcker också, fast inte på något som helst flabbigt sätt. Man känner sig som man får vara med i en klubb när man läser Rönbloms deckare!
 
3. Robert McLiam Wilson: Eureka Street. Skriven 1996 och borde inte glömmas bort. En bok som är knasig och fnissig och man har hela tiden odelat roligt och det är först när man har läst ut den som man inser att man har läst något politiskt, liksom. Missa inte!
 
4. J. D. Salinger: The Catcher in the Rye. Skriven 1951 och återfinns på nästan alla listor om den bästa engelskspråkiga litteraturen genom tiderna. Underbar tidskänsla och man tar faktiskt unge Holden till sitt hjärta. Jag blev kär i denna bok när vi läste den på gymnasiet och när jag nu kikar i den här i hemmabiblioteket inser jag att det faktiskt är det exemplaret som jag fortfarande har kvar, stämplat med skolans namn... Ajabaja, men i krig och kärlek, ni vet!
 
5. Maksim Gorkij: Min barndom - Ute i världen - Mina universitet. För att de stora ryssarna håller alltid, och för att Gorkij är en lätt väg in i den ryska litteraturen. Lättläst och så himla ryskt, liksom, med nån gubbe här och där som sover på ugnen, och den sortens!
 
6. Björn Larsson: Long John Silver. För att Larsson borde läsas mer (trots att han är professor i franska) och för att man behöver en förnyad dosis av Skattkammarön ibland.
 
7. Bente Clod: Uppbrott. Skriven 1977, av en danska - och VÄLDIGT 70-tal, VÄLDIGT danskt 70-tal. Kvinnokamp, klasskamp, dagiselände, lesbiskt uppvaknande, självgynekologi (finns det ett sånt ord?)... Jag begriper sannerligen inte VARFÖR jag tycker så mycket om denna bok, men ni skulle bara se mitt exemplar - fullkomligt sönderläst! Jag var bara 18 första gången jag läste den - storögdare och storögdare och ibland slängde jag den i ett hörn, men läste gjorde jag. Och sen har jag läst om den helt eller delvis hur många gånger som helst - den har hållit i alla mina åldrar, hittills. I sommar läser jag om den igen och hoppas att jag inte blir besviken!
 
8. Thomas Mann: Döden i Venedig. Som i princip handlar om att gå under. Och det i Venedig, så passande. En liten tunn sak, långnovell, skriven 1911, avnjutes gärna under samtidigt lyssnande på Mahlers 5:a (eller för all del 3:a), och SEN kan man se filmen. Andas kan man däremot nästan inte alls!
 
9. Henry Fielding: Tom Jones. Utgavs första gången 1749 och sannerligen ingen liten tunn sak; mitt ex. är på 929 sidor. Brukar betraktas som den första "moderna romanen" och den är faktiskt inte alls särskilt mossig. Och man måste ju inte läsa HELA boken... Ta en smakbit bara, du kanske fastnar!
 
10. Orhan Pamuk: Istanbul. Minnen av en stad. Man vill genast dit, fast då! Bilder också! Underbar bok!
 
Och eftersom jag ALDRIG kan hålla mig inom satta gränser slänger jag slutligen in en nummer
 
11. Christopher McDougall: Born to run. Även om man inte är det minsta road av att springa så blir man road av denna bok. Så inspirerande - bara jag skymtar den i bokhyllan vill jag ut och springa! Helst med hemgjorda bildäckssandaler på fötterna...
 
 
Kommentarer (1)

Vi gå genom skogar och hagar

Publicerad 2013-06-13 11:36:00 i Allmänt

på färdens besvär ingen klagar
vi sjunga var vi gå: hallå, hallå!
 
Japp, igår tog vi en långpromenad i alldeles fabelhaft strålande sommardagspromenadväder. Varmt som tusan men med då och då en svalkande vind, smultron så det räckte och blev över och en väska full med vatten och stärkande medicin (hundkex och äpple).
I tre och en halv timme traskade vi, eller rättare sagt strosade, och gjorde små vilopauser här och där.
 
 
Hela ligan i paus nr 1. Det är så väl funnet att Betty, Tiger och Ying tycker att det att dricka vatten ur flaska är prima och nästan bättre än skål. Olle är mera skeptisk och Jazz anar onda anslag: -Jag tycker mig skymta ett vitt pulver i botten, vad är det? Ingenting kan övertyga honom om att jag inte har pepprat vattnet med arsenik (fast nämre till hands låge väl salpeter, med tanke på hur HAN är...!).
 
 
Samslörpning = teambuilding på nusvenska.
 
Först traskade vi genom en gräslig snårskog där mycket hade trillat ner och välts överända. Alla fem gick i koppel och det var förstås ett evigt bekymmer för lilla B har inte mycket begrepp om över och under och vänster och höger och genom och allt vad det kan heta. Till och med Olle O., som inte precis är världskänd för sin analytiska förmåga, har kommit att inse att vid framförsel i dumsnöre företages förflyttningen lämpligen utan egna initiativ och i mattes efterföljd, i avsaknad av andra instruktioner. Alltså: om matte går till höger om ett träd så går flocken till höger om samma träd.
 
Icke så Betty; när matte och fyra hundar kliver över en fura - ett språng på 2 dm - pressar sig lilla B under densamma. Och trycks tillbaka av matte och pressar sig under igen och trycks tillbaka och... Grrrr, säger matten, och BAXAR lilla B handgripligen över. -Det kunde väl inte jag veta, säger lilla B och skjuter ut underläppen på truligt maner. Nästa fura ligger 1,5 meter över vägen, den går alla under utom Betty som försöker springa runt och hitta en angreppspunkt för att klättra upp.Och går matte till höger om ett träd går fyra kopplade hundar till höger om samma träd medan lilla nummer fem som börjar på bokstaven B går till höger om ett helt annat träd, eller kanske upp på en sten. Eller badar litet i en göl.
 
Lilla B går nästan alltid okopplad på våra promenader, har jag sagt det?
 
 
Sen gick vi litet vilse, men inte värre än att vi orkade hitta rätt igen, och det var förresten ganska trevliga nejder att försmäkta i, om så skulle vara.
 
Och himlen var så blå så blå och fullduttad med små små snällhetsmoln på vilka det nästan säkert satt små finurliga änglar.
 
 
Under sista rastningen, efter så där 10 km, var det rätt många som tog sig en aldrig så liten tupplur, efter kexens uppätande.
 
 
 
Fast Tigern kunde inte förmås inse att kexen faktiskt var slut (och det var de inte heller, en liten nödranson återstod, men det tänkte jag inte låta T få veta).
 
 
Och Betty var linslus i vanlig ordning.
 
 
Skuggspel, inte halv tunga.
 
Men sen pallrade vi oss hemöver och hundarna var så trötta att det stora flertalet faktiskt sov i min säng medan jag själv brynte mig å balkongen, scantilly clad (=urtvättade trosor). Bara Ying envisades med att ligga alldeles innanför balkongen - han vägrar lita på att jag kan klara mig själv, och det var endast med barska ord och amper uppsyn som jag lyckades avhålla honom från att lägga sig ute i själva gasset. Litet purken blev han, men han var faktiskt för trött för att vara enveten.
 
Jag tillåter mig att travestera Dante A och konstatera: det blev inte promenerat mer denna dag.
 
Däremot blev det sprunget, fast bara för min del: 7 km fördelat på 1 km uppvärmning, 5 km snabba intervaller (obs! snabba, inte hårda! Aldrig hårda, jag lovar!), 1 nervarvning. Jodå, så att idag är jag fuller medveten om att jag äger en ändalykt (och blev så ännu mer sedan jag inspekterade makens fotografier från utställningen i Norrköping. Gah!), och som det dessutom pölar glatt och muntert ägnar jag mig åt fördärvliga ting, nämligen romanläseri. Trots att: ”Man klagar, at Romaner gör en galen i hufwudet. Det är sant. De måla ouphörligen för sina läsare behagen och nöjena af et stånd, som ej är deras. De förföra dem, de göra dem deras egit tilstånd föraktligt, de leda dem at eftersträfwa det, som målas dem så förtjusande.” (osignerat inlägg i nån romandebatt år 1785)
 
Det ruskiga har sin lockelse!
 
 
 
Kommentarer (0)

I sommarens soliga dagar

Publicerad 2013-06-12 11:10:00 i Allmänt

Vad man blir glad av sommar och sol! När kroppen känns liksom vaken hela tiden, och nästan smidig. Bikram yoga, fast inte.
Efter förmiddagspromenaden igår, på hemvägen, gick vi över en gammal åker med grönt ända upp i midjehöjd på mig. Det finns en upptrampad väg där, den bestod av torr, sprucken lera som nästan dammade fast inte riktigt. I alla fall - när vi kom in på den där vägen, där grönskan stod så högt, då slog fuktig värme emot oss och det luktade högsommar. Det var en stund av sån glädje i den där värman. En stund att komma ihåg.
 
Hur som helst tog vi morgonpromenaden upp till klubben (wow! jag på klubben!) där vi lektränade agility. Alla planer på klubben är minst sagt långrufsiga för gräsklipparen är pajko, men det fanns hopphinder, slalom och tunnlar utställda så dem makade jag runt och byggde en bana. Stackars lille Tigern skulle nästan ha behövt en machete för att ta sig fram, men han är ju byggd för att klara motigheter. Ju svårare desto roligare, tycker Tigern. Fyra hundar i taget satt bundna medan en hund gjorde ett varv eller två.
 
 
Olle är världens långsammaste agilityhund. Han tycker i och för sig om att springa och hoppa, men inte så där flåshurtigt. -Det är ingen riktig stil över det, tycker Olle. (När jag nån gång är på en agilitytävling håller jag med Olle. Det är VERKLIGEN ingen stil över det!)
 
 
-Stil eller inte stil, sk*tkul är det i alla fall! säger Tigern. Han älskar agility som han älskar det mesta annat, fast igår var det VÄL varmt och långhårigt på banan!
 
 
Ying hoppar glatt några hinder, fast kanske inte precis dem jag har tänkt mig. Igår kilade han även igenom en kort tunnel, det händer inte varje gång. Däcket fixade han också. Sen måste han gå och äta gräs och kolla en annan grej och gå och vila och tänka på ett och annat. Som pej kan man inte bara hålla på med flams och trams hela tiden, det måste jag förstå. Eller som Ying uttrycker det: -Nu får du leka själv, matte.
 
 
Problemet med Jazz är att infånga honom och fjättra honom när det är nästa hunds tur. Han är långbent och lätt och bekymrades inte mycket av gräsets långhet, mera av banans korthet, och att det inte fanns några klätterhinder. Agility är ett njutningsmedel för Jazz!
 
 
Och så lilla Bison då (bilden uppförstorad, därav kvaliteten. Därav och på grund av mattens slapphet = mobilbild) Ibland tror jag att Betty har fått hindersug, ibland tror jag att Betty har fått hjärnsläpp. I en raksträcka med 5 hinder kan hon hoppa hinder 1, hoppa hinder 1-4, hoppa hinder 2 och 5, hoppa endast hinder 5, gå igenom hinder 1-3 samt gå runt hinder 4 och hoppa hinder 5 eller någon annan kombination. Däcket hoppar hon igenom ibland, på sidan av ibland, försöker bita i ibland (men då är jag snabb. Ajajaj!). Men slalom har hon på nåt vis lärt sig, fast fort går det inte. Korta tunneln går bra, långa går ibland, ibland inte. Men ärligt talat - hur mycket har hon tränat då?! Inte mycket alls. Dock - hon är en liten latmask som inte på något vis finner det självbelönande att hoppa över en massa hinder. Än.
 
Sen gick vi hem igen, alltså över ljuva åkern. Nästan tre timmar blev den utevistelsen, jag kände mig nästan stressad tills jag kom på: Sommarlov! Nästa inplanerade punkt på schemat = nästa promenad, eller läsa en bok, eller ta en kopp kaffe. Bliss!
 
Så vi gick hem och hängde tvätt, grävde litet i landen, sådde ny dill och mera ringblommor, vattnade i växthuset, låg på balkongen iförd närapå ingenting.
 
Tills minsta barnet kom hem och jag tyckte det var dags för en springtur. Stackars lilla lata Betty fick snöra på sig skorna (i andanom) och hänga med till skogen, där det faktiskt var lagom springtemperatur, och så rev vi av 6 km i rasande tempo. Oj, nu blev det ljug. Inte om kilometrarna, men om tempot. Vi sprang faktiskt toksakta, men det var ett sånt pass där jag fokuserade på att springaspringaspringa, inte gå alls, inte ens i vansinnesuppförsbackar. Skönt! Betty sprang lös som vanligt och höll som vanligt på att välta mig över ända så att jag som vanligt sa ganska många intressanta saker, varav inga (som vanligt) lämpar sig för trycket.
 
Hem, stretcha mig o hund, duscha mig, ut med nästa liga. 2 km  hemifrån träffade jag grannfrun i ett hörn där hon stod och väntade på skjuts. Hon tyckte att jag, och hundarna, var så långt hemifrån att vi borde skjutsas hem av henne och sonen - vi fick riktigt värja oss för hon tyckte apselut att jag och fyra lortiga hundar skulle solka deras baksäte (mint condition). Jag stod på mig och hävdade att "kvällspromenad med hundarna" INTE innebär att man skall cruisa med grannfrun. Hon tyckte nog att jag var märklig men det tycker hon nästan jämt, men det tycker jag om henne också så det jämnar ut sig. Obs! På ett bra sätt, grannarna är världsbäst men vi är väldigt olika, vilket är roligt.
 
Så vi GICK hem och därmed blev totalen igår nästan 2 mil plu,s som det heter, x antal ruscher på agilitybanan, ganska lagom, och jag kunde alldeles välförtjänt slå mig till ro i TV-soffan framför "Unsere Mütter, unsere Väter" som heter nåt larvigt på svenska men som är så bra och fantastiskt så man blir alldeles orolig i kroppen och nästan inte törs titta klart.
 
 
-Mmmm. Verkligen mycket gripande. sa Betty. Tss, hon som inte ens fattar vad det handlar om utan att läsa textningen! (Knappt ens då, förresten.)
 
 
Kommentarer (1)

Aj aj oj oj

Publicerad 2013-06-11 10:02:00 i Allmänt

Efter löptikstressen och uppsatsstressen och leta-böcker-stressen och hjälp-barnet-skall-åka-bort-stressen och den sortens så blev det bara - tvärnit.
Jag är så ledig så ledig, så fågelfri så jag vet knappt vart jag skall vända mig!
Och som ett brev på posten kom förstås en huvudvärk på gränsen till kr*ks och elände, och rotera i sängen hela nätterna.
Precis som det skall vara, alltså, i början av en välförtjänt ledighet.
Och det ger sig väl. Det är bara det att när man plötsligt inte har någonting att hänga upp sig på så blir det liksom - INGENTING.
Jo förstås, igår försökte jag gå ut med hundarna tre gånger.
Just försökte, för trots att solen sken från en klarblå himmel varje gång jag rustade jurren och mig själv så vräkte regnet ner som Niagara-fallet så snart vi kom till grinden. Märkligt! Efter tredje vändan med den sortens gav vi attan i hela alltet, det blev ingen promenad igår.
Betty och Jazz blev ilsknare för varje gång, för det regnade inte litet heller, och trots att det bara är ungefär 5 meter från trappe till grind hann de bli alldeles genomblöta. Och ilskna. Dessutom regnade det med sådan iver och styrka att det faktiskt gjorde ont.
Olle bara fnös på sedvanligt sätt och trodde att det var nåt nytt, lantligt påfund.
Tigger och Ying fattade ingenting, de såg bara yra ut och begrep inte varför vi inte skulle ta en långis, i det härliga promenadvädret.
Så tycker de om allt väder, utom möjligen 37 grader celsius. På plussidan.
 
Även om jag personligen föredrar nattligt regn kan jag inte förneka att det behövdes några rotblötor, för att svampen skall frodas.
 
 
Så här såg det ut i söndags, och med det regn som har kommit nu kan det nog vara dags att ge sig ut och börja plocka redan i helgen. Ett oskolat öga kanske inte riktigt kan identifiera plupparna på bilden, men det är alltså familjen Kantarells barnkammare. (Tvi, nu kändes det ju ruskigt att tänka sig att gå fram som en annan barnarövare!)
 
Nu skall vi ta en ordentlig promenad, och sen ska vi vila (jag skall läsa romanböcker, men det skall nog inte djuren) och efter det skall vi börja med det nya trickset från freestylehundarna. Den här gången gäller det att sticka ett huvud genom ett halsband. Ett hundhuvud, tror jag. Vi får se vilket som blir enklast. Häng på, alla som har tillgång till hund eller småbarn eller annan foglig, lättmutad varelse!
Kommentarer (0)

Klibbvarmt

Publicerad 2013-06-09 13:35:27 i Allmänt

Igår var det klibbvarmt hela dagen - när det på kvällningen blev litet drägligare tog jag Ying och for till stora-skogen-med-trail-spåret och så gav vi oss ut. Raskt började det dugga så det var ju tur att det var Yingis som var följehund, och inte vattuskräckarn Betty!
 
Hur som helst var det halt på blöta rötter och stenhällar, mygg som jag satte i halsen och fick i näsan och ögon, mera fukt än syre i luften.
 
Med andra ord: TUNGT! Ying var emellertid i fin form och drog på bra. Det är roligt att se att han känner mig - han börjar gå i de branta uppförsbackarna och när jag fortsätter att springa, eftersom jag faktiskt vågar mig på det nu för tiden, springer han vid min sida och tittar hela tiden på mig. Som för att säga mig nåt, t.ex. "tar du inte ut dig nu?" eller kanske "duktig matte!". I alla fall - jag har god draghjälp av honom, men inte just i uppförsbackarna, där det behövs bäst.
 
Däremot behöver jag bara säga: -Sakta försiktigt! till honom i nerförslut eller där det är särskilt rotigt och stökigt, så lugnar han sig och anpassar tempot. En lustig hund - han lär sig aldrig "kommandon" som sitt och sånt, men såna här "praktiska råd och anvisningar" kan han hur bra som helst.
 
 
Ying efter en halvmil - fräsch.
 
 
Jag efter en halvmil. Det blev svartvitt för att inte rödfärgen i datorn skulle ta slut.
 
I natt regnade det äntligen så världen kändes nytvättad och det var 10 grader svalare i mitt sovrum än natten innan. Tack för det.
 
Men när jag skulle ge mig ut på morgonpromenaden såg det ut så här
 
 
Så vi avvaktade ett tag och tur var väl det för det började åska som tusan och sen kom ett rasande skyfall över oss!
 
 
Minsta barnet och jag passade på att se en lagom film i stället, "Jungrun på Jungfrusund", en Sickan-klassiker.
-Jönsig! sa Tigg och gjordes sig till taleshund för hela gänget.
Kommentarer (0)

Litet borta

Publicerad 2013-06-08 17:38:00 i Allmänt

Oj, vad jag har varit tyst på sista tiden!
Eller - tyst och tyst... Jag har tjattrat ungefär oavbrutet, det har jag, men när det gäller det skrivna ordet så har det mest gått till sånt därnt nödvändigt.
Onsdag till fredag läste jag 850 sidor, tack och lov bara på engelska och svenska, samt författade tre uppsatser av olika längd.
Tur man inte är dyslektiker!
 
Nåväl, trött blev jag ändå, men jag höll mig VÄL inom tidsfristen för alla tre så jag är ganska nöjd. Sen får vi ju se om jag får lov att göra om något, men jag håller tummarna i smyg.
 
Jallafall - sån där mental, eller intellektuell, urladdning tar på krafterna, även i efterhand. Sedan igår afse runt halvåttasnåret har jag sommarlov.
Idag har jag vankat som en orolig höna, legat och dåsat - inte vetat var jag skall göra av mig liksom. (Fast redan 7.40 i morse var jag ute och hundpromenerade, så jag är inte alldeles fördärvad.)
 
Det får nog ta en stund att hitta mig själv igen, men nu skall jag bara ha ett lång, pankt sommarlov och göra precis ingenting alls annat än vad som faller mig in. Konstigt!
 
Hur som helst har äldsta barnet numera avgått med flyg till Toulouse, där hon skall stalljobba hela långa sommaren. Det hjälps inte att barnen blir stora och förståndiga, man oroas liksom ändå.
 
 
De är faktiskt lika som bär, den minsta och den största, fast den största har litet rakare hår. Lilla minsta har ett par dagar kvar i skolan innan hennes lov börjar, och sedan har hon ett par veckor ledigt innan hon skall sommarjobba i tre veckor. Och börja pendla, stackarn! Gångpendla, det tar ungefär 3 minuter dörr till dörr. Lagom för en nybörjarpendlare.
 
Hunddjuren mår bra, fast de har haft några tråkiga dagar. Bettan är jättesömnig efter löpet och dessutom jättehungrig. Man kan nästan inte gå med henne i naturen för hon bara ska beta gräs hela tiden och hon kan med blicken urskilja särskilt smakliga tuvor på långt avstånd. Hon är som en liten ponny, faktiskt. Jazz är lycklig över att det inte är så förb*t kallt längre, som han säger. Olle skäller värre än vanligt. Tigg och Ying är mig i hasorna vart jag mig i världen vänder.
 
Och jag, jag slog mitt världsrekord i springning med 32 sekunder en dag. Två dagar senare slog jag det nysatta rekordet med - 4 minuter och 26 sekunder. Gumman är i Fiiiiin Form!!
Kommentarer (0)

Om och om och om och om och om och om igeeeen.

Publicerad 2013-06-04 19:25:05 i Allmänt

Minns ni Pelle Almgren? Det gör inte jag, men det där om och om igenet har bitit sig fast.
 
Och det passar så bra så bra för mig som om och om och ..... (ad infinitum) skjuter upp och tror att det är två veckor kvar fast det är tre dagar och - ja ni vet. Ni har väl hört hur jag låter, mellan varven.
 
Nu skall jag alltså skriva en svensk uppsats på 10 sidor, en engelsk på 8 samt en engelsk på 2-3 till på fredag kl. 21.
 
Hur tusan skulle jag kunna veta att den 7:e skulle komma så hastigt efter den 4:e?!!
 
Men vi  har i alla fall hunnit vandra i skogen igen. Vi tar små 5 kilometers "reclaim the skogen"-svängar så ofta vi orkar, för än är det mycket i skogen som inte har hunnit inventeras sedan snön hastigt och lustigt försvann.
 
Nu är det alldeles alldeles vitt i markerna igen, men den här gången är det av liljekonvaljer och smultronblom. Om alla di där smultronblommorna tar sig så lär jag komma hem med rund och välfylld mage efter alla promenader snart! Hemmavid är körsbärsträden fulla med ganska stora gröna bär, så även den sortens kommer jag (och fåglarna) att kunna smörja kråset med, om det inte blir några hemska järnnätter som sätter käppar i hjulet.
 
Löpningen är för övrigt ganska mycket över; Ying blir litet besvärlig ibland och Jazz vill förstås inte ge upp så lätt. Men EGENTLIGEN är det slut, det är slut, det är över nu. Tralala.
 
Nej, vet nån vad: nu måste jag ARBETA!!
Kommentarer (0)

Betty pekinges.

Publicerad 2013-06-04 16:02:00 i Allmänt

I söndags var det dags för utställning. Opp å hoppa kl. 6.15, tvi vale och tvi igen! Det tyckte bubblan också, och att sen åka bil i två timmar var äckligt också.
 
Åka bil med hundsällskap är hon helt  d'accord med, åka bil ENSAM I BUREN är genomtrist. Betty satt rätt upp och ner och muttrade oavbrutet tills vi var framme.
 
Väl där gick det undan; jag trodde det skulle ta tid och få väntas och väntas enär "vår" domare var sjuk och domar- samt ring-ändring hade måst ske.
 
Men icke sa nicke! Kvickt som ögat var det vår tur och kvickt som ögat fick lilla B omdömet "excellent"!! Lilla jag höll på att trilla baklänges samt fråga domaren om han inte ville tänka efter en stund till. Men maken var nöjd (han hade tidigare hävdat att staffe-rasstandarden borde ändras för att mer överensstämma med lilla Bs exteriör. Lilla B är liksom hans norm för hur den Perfekta Staffan ska se ut. Rikslikaren, eller Världslikaren) - nu skrattar han rått så fort jag yttrar nåt om nån hund och påstår att jag är världens sämsta hundexpert. Nåja, det kan det väl vara värt.
 
Nåt CK räckte det inte till - hon var den av unghundstikarna som hade mest utveckling att göra, men det var ganska skönt, för det innebar att vi kunde ge oss av hemåt efter bara nån timme i Himmelstalund.
 
I alla fall har jag av maken, Katrullresan och wikipedia lärt mig att Norrköping ibland kallas för Peking (ursprungligen kallades Söderköping för Nanking) och eftersom Betty närapå blev Miss Norrköping i söndags så kallar jag henne helt logiskt för pekinges numera. Jag är säker på att det kommer att lugna många som ibland ser på henne med viss oro och med darrande stämma undrar "Det där är en sån där kamphund, va?". "Nejdå, nejdå, det är ju en PEKINGES!" kan jag då returnera, till fromma för såväl deras sinnesfrid som min känsla för allmänt bus.
 
 
Såhär såg mina kamphundar ut i morse när jag tyckte att vi skulle gå upp. Det tyckte nämligen inte de.
 
Snygg, va? ;), som det heter.
Kommentarer (0)

Samhällets fiende No 1!

Publicerad 2013-06-04 13:01:17 i Allmänt

Igår kväll, runt 23, när jag släppte ut hela bastardligan för sista rastningen - då anade jag oråd direkt. Alla sprang med nosarna som nitade i backen och strax hördes fräs och gläfs och ett högt "krrrrrrr".
 
Varning, varning! Igelkotte on the premises!!
 
In och hämta skodon, ut och ta ta itu. Så här var läget:
Tigern hoppade fram och tillbaka framför kotten, ivrigt terriergläfsande.
Ying hrrrrmade och puttade med mule och tassar.
Jazz tog en tugga och gallskrek.
Olle och Betty var som bortblåsta.
 
Så: ett fermt "nej!" till Ying, fösning medelst fötter och ben av Jazz samt rynkade ögonbryn åt Tigern. Minsta barnet kom ut och kopplade Jazz, sen gick vi in. Betty dök fram från bakom hallonhäcken, Olle från nån annanstans.
 
Undrar vad som hade hänt. Hade lilla B provsmakat kotten och fått, som man säger, rivet skinn? Eller var hon inte intresserad från början ens? Att Olle inte är nån kottbitare visste jag redan, och är glad åt. (Däremot hade han häromdagen lyckats uppspåra och bära runt en av tidningspapper framställd och grant bemålad påsktupp. Pudlar är fågelhundar, nämligen.)
 
Hur som haver: årets första Close Encounter med samhällets fiende No 1 avlöpte högst nöjaktigt. Helt oblesserad inkräktare, inga kottpiggar i hundnosarna, ingen mersmak väckt hos lilla B.
 
Tack för den, dårå!
Kommentarer (0)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela