Pelleskop-livet

Idag är det den sista riktiga dagen på sommarlovet, tvi vale! Det återstår visserligen en lördag och en söndag men de räknas inte riktigt.

Hur som helst är jag utbränd, jätteutbränd.

 

Efter frukosten, medan hundarna smälte maten inför promenaden, lekte jag med makens jättejättetunga skivstång. 15 kg säger maken, ljug säger jag. 150, more like it.

I alla fall gjorde jag alla möjliga lyft och knix och knäböj och ganska otroliga saker med den därna stången.

Sen promenerade vi.

Raka vägen ner till å-ute-gymmet, där hundarna fick göra sina övningar på de fjäderförsedda balansgrejerna och jag gjorde mina övningar på låtsas-chins-grejen och den andra grejen (nu blev det glasklart, eller hur?).

Sen gick vi hem, jag var alldeles trött.

Och när jag skulle diska frukostdisken, då var jag så trött i armarna så jag bara vibrerade i armen som höll diskborsten och armen som höll det som skulle diskas!! Det blev nästan som maskindisk, men det var litet lurigt att inte slå sönder nåt.

Vad en liten gumma kan gno, va?!

 

På hemvägen mötte vi förresten lilla lilla tibbelluddet Leroy, han var i fiiiiin form och sa att han skulle äta upp oss allihopa.

Mina var inte sämre, fast de var ju fler så det kändes rätt löjligt. Och förresten var Leroy ihärdigare, vi hörde hans svordomar långt långt efter oss.

Leroy är en verkligt hårdkokt kille!

 

Sen mötte vi grannfrun. Hon sa: -Å, vad du är duktig som promenerar med hundarna! Det säger hon varje dag. Jag borde nästan säga: -Å, vad du är duktig som går till jobbet! fast det gör jag inte. Trots att jag tycker att det är betydligt berömvärdare än att gå ut och gå.

 

Nåja, nu börjar allvaret snart, som sagt. Och i höst blir det allvarligare än nånsin, skarpt läge typ, eftersom jag måste ut och känna på verkligheten under 30 långa dagar, fördelade på 10 veckor. Eller snarare 11 veckor, för en vecka i mitten slipper jag. Jag är svårt orolig, är jag. Men jag få låta det bli ett enda låååångt Nike-moment: JUST DO IT!

Igår eftermiddag, när Minsta B hade kommit hem från första skoldagen, tog jag mig en springtur. Först tänkte jag ta med lilla Bison, men sen ville jag ha litet me-time (högst modernt, nusvenskt ord) - bara jag och litet bra musik. Och så gjorde jag det roligaste passet jag vet, fast det är synd att det heter så utomordentligt jönsigt, nästan beredskapshippt: "fartlek"!!

 

Det är alltså när man lubbar runt litet som det känns - ibland jättejättefort, ibland i såstempo, ibland - när jag har sprungit så fort så jag nästan kräks! - rentav en stunds stilla promenad. Kombinerat med värsta terrängstigarna, såna med rötter, stenar i vägen, gegga och annat lullull, så är det så roligt så jag nästan skrattar högt. Trots att jag har blodsmak i munnen!

 

Hur som - på sluttampen kom jag ut på långa släta raksträckan, där järnvägen gick en gång i forna tider, och hej och hå, vad kommer där? Stooor, vild hund i full rulle, på ömsom strakben, ömsom krumma ben, morrande och med öronen bakåt. Tjolahopp, tur att jag inte är hundrädd och inte ens hundbettsrädd. Kvickt drog jag hörpropparna ur öronen, ställde mig med sidan åt anloppshållet och planterade bägge fossingarna så stadigt jag kunde, lagom bredbent och med lätt böjda knän. Alltid redo! (Fast det kändes litet som om det hade varit skönt att ha långbraller och älgjacka i stället för kortbyxor och linne...)

 

TJONG så fick jag fyra leriga tassar i en fullträff på hela mig och sen - j*klar - blev jag liksom tuggad i hela huvudet! Lååångt bort kom en jamsig matte som skrek och skrek: Nej! Nej! Fy! Hit! Kom! Nej! med allt mer hysterisk och allt mindre respektingivande stämma. Efter henne kom hennes feta doss till kamrat lullande.

 

Men alltså - nog för att det var en pitbull (eller amstaff som det heter numera, men nåt SKK-papper hade den knappt), men den var ung och dum och inte alls elak, bara fullkomligt utan folkvett, så jag tog den i kinderna och planterade den på marken igen, så fort jag hade återvunnit balansen. Upp for hunden och började tugga på min hårknut igen, och ner satte jag den. Till slut började den inse var tassarna skulle vara - inte på mig.

 

Och till slut kom även matten och dess bihang flåsande fram, och matten log ett blygt leende och sa: -Förlåt. Han är bara en unghund.

 

Och sen - sen GICK de bara!!!

 

Eller: de TÄNKTE gå, men det tänkte inte jag att de skulle.

 

För: det går mig så väldigt till sinnes att tänka på alla dessa egentligen snälla men oändligt bångliga bulltyphundar som får ett alldeles för kort liv bara för att deras rent ut sagt f*rbannat j*vla korkade ägare har absolut nollkommanoll koll på dem. Och alla vidriga kvällstidningslöp om hundattacker och mördarhundar och was alles.

 

Och det KUNDE ju ha hittat på att vara nån annan än jag där på promenadvägen; slät och fin som den är går folk med barnvagn där, folk med rollator, folk med små luddiga hundar som de gärna vill behålla ett tag till. Det är ju inte givet att det skall vara stålmormor själv som kommer lullande, det kunde ha varit en hundrädd person som hade vänt om och sprungit åt andra hållet - och blivit jagad, kanske hade fallit.

 

I alla fall det, och en del annat, talade jag om för de där två pajasarna. Hon som inte var hundens matte försökte mopsa sig men det hade hon faktiskt inte mycket för - jag kan vara ganska stillsamt fast elakt bestämd om jag vill. Jag tog mig god tid att förklara litet diverse om hundhållning och samhälleliga attityder till bullhundar och polisanmälningar och den sortens.

 

Till slut stod matten och grinade och dosset tänkte närapå ge mig en på plytet. Bara hunden var snäll och glad. Väldigt fin, förresten, inget fel på den inte - utom brist på uppfostran och brist på förstånd hos ägaren.

 

Så här i efterhand tänker jag - vilken TUR att jag inte hade nån hund med mig! För även om det som sagt inte var nåt ont i den där hundbusen så är det inte sagt att inte nån av mina kunde ha retat upp den - eller det kunde ha olyckats, bara. Och litet litet grann känns det så här: när stöter jag på dem igen? Tänker hon fortsätta att gå där, med hunden alldeles lös, på femtio meters håll? Vad händer om jag kommer med mina fyra odjur?

 

Men så kan man förstås inte tänka, då blir livet för litet och trångt.

 

I alla fall - skönt att vi hade tagit en riktigt riktigt lång skogs- och naturpromenad på förmiddagen: hundarnas kvällspromend fick bli en timmes strosande på gångvägar och trottoarer, med hundmötesträning och den sortens. Och Tigern var så oändligt duktig, för när en hel jädra bunt hundar började skälla ur tre bilar som stod parkerade med öppna bagageluckor utanför en pizzeria (bruks-aussigänget) då hajade han till och sen ILADE han runt i kopplet mot mig och sa: TittabaravadjagärduktiggemiggodisNU!! och då gjorde jag förstås det.

 

Och om nu nån har läst litet slarvigt och tror att jag är FÖR ett förbud mot vissa raser eller någonting sådant så får ni läsa om och läsa rätt: jag är väldigt mycket MOT ett sådant och jag tror inte att bullhundar är farligare än andra hundar i samma storleksordning, men jag VET att det är lätt och billigt att skaffa sig just den typen av muskelhund och att det därmed ibland kryllar av dem i fel händer. Pitbullar är pajasar, precis som frallor och staffar - men en del av dem väger upp emot 40 kilo och då blir det en liten aning omständligt, kan vi väl säga. Men som ras är de alldeles omistliga. Basta.

 

 

Hoppsan, jag försvann visst! Såna där långa lediga dagar när vi inte gör ett j*dra nå - de går så fort, de! Och snart nog, sisådär nästa vecka, blir det till att sitta framför dumburken (som numera är dator ju, inte TV) mer än vad som känns riktigt trevligt. Jag har helt enkelt kört litet dator-detox. Fast - instagram finns ju förstås. Och utnyttjas.

 

Hur som helst är det inte mycket som har hänt. Det är fortfarande för det mesta varmt och skönt och kortbralleväder, tackartackar! Make o Litet Barn kom hem från sydliga nejder i ett stycke och vid god vigör. Mellanbarnet har varit ner i Paris en sväng och därstädes sammanträffat med Äldsta Barnet, som tog några dagars semester från hästeriet. Nu är Mellanbarnet hemma i Sverige igen, Äldsta Barnet jobbar en vecka till. Det har influtit information om att hon är omvandlad till i princip bara seniga muskler - nästan tre månaders hårt kroppsligt slit i 40-gradig värme är kanske vad jag borde ägna mig åt nästa sommar, för att komma i finfin form!

 

Men faktiskt - jag har skaffat mig armmuskler denna sommar, det var inte igår inte! Jag är alltid ursvag i armarna och därför är det så trist att träna dem och då blir jag ännu svagare etc. Men nu har jag faktiskt jobbat på bra, främst tack vare att jag hittade det där promenadgymmet längs åpromenaden - två apparater som jag har slitit med 2-3 ggr i veckan hela sommaren och det har gett resultat. Dessutom har maken släpat fram en skivstång som jag också härjar med, nu när jag är litet starkare. Och nu har jag armmuskler som SYNS!!!

 

Annan träning som har försigkommit är den därna hundmötesträningen. Nu gör jag så här: när vi får hundmöte går jag åt sidan så gott det låter sig göra: 1 meter eller 5, alltefter möjlighet. Där strösslar jag smått smått godis på marken - en slags valpfoder som förekommer i svartpepparkornstora kulor. När så Tigg och Betty är engagerade i det, och för det mesta Jazz, så ställer sig visserligen Ying i sträckt koppel, men han kastar sig inte, gapar inte och gormar och han slutar allt fortare och kommer för att också få sig en dusör. En alldeles utmärkt lösning på ett jobbigt problem. Att sen vissa besserwissrar till hundägare ler snett och säger: -Avledning?! med ett snett leende som vill antyda att jag pysslar med nån obskyr verksamhet - det tar jag med ro. Än sen då, huvudsaken är att det blir behagligare för oss alla än det var. Nu när vi möter en hund så blir Betty och Tigg för det mesta väldigt långbenta och spetsörade men de har fokus på den mötande hunden bara några sekunder innan de riktar stelbenen och intresseöronen mot mig och min godisficka. Är det avledning, så säger jag ja tack, helt enkelt.

 

Idag tog vi för övrigt en riktigt lång trevlig förmiddagspromenad, nästan tre timmar. Med några springstunder insprängda här och där, bara för att det är så lätt att springa oplanerat, promenadmässigt, än så
länge, när man är sommarklädd. Alla hundar blev jätteglada och - när vi hade kommit hem igen - jättetrötta. Jättetrötta hundar = jättebra, för då kan jag kasta mig ner i mitt parallella universum: Borta med vinden!!! Efter mycket tjat och gnäll från mellanbarnet lovade jag att läsa eländet - jag har halvsovit mig genom filmen några gånger och inte precis känt mig hugad att läsa alla 800 sidorna. Men huj! vilken överraskning: det är en jättebra bok! En äventyrsbok, bildningsroman, nästan pikaresk ibland. Strålande, helt enkelt! Men helt uppslukande - ibland tror jag att jag är i Atlanta och inte törs gå ut...

 

Nu så - nu vet ni att vi lever och har hälsan. Tiger hälsar att han är hungrig, Betty undrar varje stund var husse är egentligen (han började jobba igen i måndags), Jazz säger att Minsta Barnets nya säng (sådär 15 meter bred) är en aning trång och Ying säger - det vet ni - gnorf!

 

Tjing!

Små rara ingentingallsar, det är vad jag pysslar med. Promenerar litet, solar litet (för sommaren är tillbaka, with a vengeance liksom), plockar hallon.

Igår kom föräldrarna hit och kollade så jag var i livet. Kvickt fick jag skotta in alla pizzakartonger och ölburkar i hallgabberåben, förstås.

Lugn, bara lugn: jag äter inte pizza och jag dricker inte öl. Jag dricker inte ens vin faktiskt. Jag dricker: vatten och kaffe. Och ibland slår jag till på ett glas filmjölk, mmmm. Och äter? Tja, mest tomater, som leget nu e. Och så tonfisk och keso. Vem orkar stå och koka kalops åt en enstaka liten gräsänka, nämligen. Vilken gräsänka dessutom icke förtär kött. Tofu-kalops?

För omväxlings skull ska jag hugna er med ett resefft som passar särskilt väl för den som har växthus och/eller grannar med kolonilott de där slänger grönsaker efter en med förtvivlans mod. Alltså: man tager en bunt gurkor och squashar och tomater, peppror och paprikor i mån av förekomst, tvättar och skär sisådär tärningsstort. Puttar i kastrull, saltar, låter småputtra sakta. Ingen extra vätska behövs. Kan stå nån timme eller så på spisen, men en sån här dag bör smörjan förstås ätas kall sen. Rätt smaskigt att putta isbitar i till och med, och med en klick keso eller kvarg i så blir det alldeles lagom mättande utan att man behöver känna sig som en boaorm après lapin. Om man är litet ruskig av sig kan man förstås putta i vitlök (urk) också, men kom inte hit och andas sen! Hur som - man gör sig en redig bunke och sen kan man gå där och sleva när det kniper och kan ägna sig åt att sitta med snoken i en bok i stället för att grunna på menyn. Finfint, faktiskt. Just på sensommaren cirkulerar det så mycket recept på frukt- och grönsaksgrejs men det är så pyttligt och grejigt, det mesta. Jag gillar såna här jätteenkla grejer bättre - och det känns mera som "mat" om jag får jocka ihop det och ställa det på spisen ett tag än om jag bara äter en sallad eller så. Rent psykiskt antar jag.

 

Förresten: jag äter enorma mängder DILL också! Jag älskar dill, men den får inte gå i blom, då är den inte god. Så här är det: det första som sker på morgnarna är att jag öppnar dörrarna till växthuset och på vägen dit nyper jag av de dilltoppar som tänker börja blomma precis på minuten. Och så äter jag upp dem. Sen kollar jag det allmänpolitiska läget i växthuset (grönt eller rött?) och så går jag in och fixar hundmaten. Men på vägen in passerar jag dillandet och tror inte tusan att nya dillvippor är på vippen att börja blomma! Så dem äter jag upp. Sen dricker jag kaffe och äter några tomater (suck), fast först matar jag kritterna förstås under det att jag framhåller fördelarna med periodisk fasta, även för jurr, och sen går vi ut och solar och skäller litet. Det har flyttat in en ny hund i kvarteret, den skäller och mina svarar. Då svarar i sin tur Kasper, russlare i andra änden av kvarteret. Och ett par mopsiga vavvor i hyreslängan snett över vägen svarar. Rätt rart. Om man nu gillar hundskall... Men det går fort över, skall sägas till vårt försvar, och alltid retar det nån. Såsom våra surgrannar, som nu har hamnat mellan två hundhus, hurra. I alla fall - medan hundarna skäller av sig går jag och kollar dillen. Nya blommor på väg igen - smask smask.

Hela vårvintern har jag, när jag har pyttat upp min dyra, trista djupfrysta dill, drömt om att få beta fullkomligt hämningslöst i en stor tuva av det gröna guldet. Vad det är roligt när drömmar går i uppfyllelse!

 

I alla fall är min mor så listig så jag är alldeles gripen fortfarande. Hallon-listig, hör här: när man plockar massor av hallon och fryser in, då lägger man dem ju lämpligen i burkar, alltså fryslådor. (Förresten: vem minns såna trevliga blåvita fryskartonger som man liksom vek upp och stoppade nåt plastpåseaktigt i? Det var grejer det!). Sen tar lådorna alldeles slut och förstämningen sprider sig, och det gör den för den delen även när man under den långa vintern äter upp hallonen och får huset fullt av tomma plastburkar. Vilkas lock alltid har förkommit lagom till det blir säsong igen...

Och här kommer snilledraget: man fryser in hallonen i burkar - sen flyttar man dem till fryspåsar!!! Tjoho! Det ligger ren skönhet i det påhittet, idag behövde jag inte alls ransonera hallonplockandet: jag tömde ishallon i fryspåsar och nya hallon i därmed alldeles tomma burkar. Inget kan stoppa mig nu!!!

(Och när maken kommer hem kommer han att säga: -Måste vi ha alla frysarna fulla med bär?! och blänga ilsket. Annars brukar han säga: -Måste vi ha alla frysarna fulla med ben och blod? och blänga ilsket. Men då kan jag kontra: -Jag slängde i alla fall alla de fyra påsarna med färdigköpt pyttipanna som hade bäst-före-datum nångång 2011 samt två limpor broskhamburgare av något yngre men dock alltför gammalt datum. Maken älskar att bunkra verkligt ruskig föda som ingen, knappt ens han, äter. Sista förbrukningsdag ser han mest som ett ornament menat att försköna påsen, ungefär som såna där fula blomhyllor som de säljer på Blomsterlandet och som alla är försedda med texten "Provence 1897" - himla fult, faktiskt.)

 

Det frågas ibland om jag inte är mörkrädd, alldeles ensam. Näe, inte det minsta faktiskt. Inte ens så där så jag tänker att tänk om jag blir mörkrädd. Jag är litet orolig för att det skall dyka upp jättespindlar, för det gör det ibland, eller jättenattfjärilar eftersom det är den årstiden. Men annars - näe. Däremot har jag tillhållit mor min att dagligen kolla att jag är i livet, för om jag blir liggande död tills familjen kommer hem skulle jag börja lukta och jäsa. Det vill jag ogärna. Dessutom behöver hundarna vattnas, ifall att jag skulle bli död. -Och matas! skriker Tigern. Jag vet inte riktigt om jag vill tala om för honom vad hundar brukar göra med avdött husbondfolk, i förekommande fall. Han kanske skulle ta ut nåt i förskott.

Usch och oj och hjälp - vad jag tycker det är svårt att lämna hundar hemma!

Igår tyckte jag att det VERKLIGEN var dags att ta en springtur, men det var ju det där med att jag kan knappast ta en joggingtur med FYRA hundar. Kanske om det hade varit fyra springhundar, men med mitt equipe som det ser ut idag - nej tack.

 

Först fick jag det strålande infallet att jag kunde hoppa rep i stället för att springa, hoppa är jobbigt!

Sen hittade jag inte repet. Men listig som jag är tänkte jag - jag hoppar ändå! Och ser om det känns nåt, i så fall kan jag ta makens pengar o köpa mig ett nytt hopprep (att också tappas bort).

Skrudade mig således för motion, i stadig sport-BH (ursäkta uppriktigheten), tajt linne samt - tadaa! - mina fölsesdasböxer. Kortbyxor!! Rosa! Det var ju några år sedan jag senast förekom i fladdriga hotpants typ, men numera är jag så gammal så jag är osynlig, intalar jag mig.

Hur som.

Sålunda rustad gick jag ut i trädgården och hoppade upp och ner tre gånger.

Hujedamej - det skumpade!!! Jag  har ett bystmått på ungefär 0,3 cm, dessutom inpackat enligt ovan, men: det skumpade! Och så finns det de som förstorar sig! Galningar.

 

Hoppning var således icke ett alternativ, utan det måste bli springning av, och EN komma en hund skulle få/tvingas följa med. Men vem?

 

-Jag ska ut och springa, vill nån följa med? bjöd jag in.

 

-Jorå, föffan! sa Ying i det att han spottade ut snuset och strök sig om mulen med ovansidan av tassen. Truckerkepsen satt redan i ett mot nacken bakåtskiftat läge.

Jazz sa, som barnen brukar: -Var ska vi springa då? I skogen? Hur långt då? och sen fortsatte han, fast det gör inte barnen: -Ska jag ha sele och koppel och så? Eller får jag vara lös?

 

Studs studs upp och ner nästan på mig indikerade att Tiggern hade nåt på hjärtat: -Köttbulle! Köttbulle! Köttbulle! Som jag inte var säker på om detta skulle fattas som en uppmaning eller en invektiv eller bara ett uttryck för levnadsglädje valde jag att vända mig mot lillasyster B.

 

Som sov. Oj, så hon sov. Liggande på sida i fåtöljen, andandes djupare och djupare och nästan inte alls, hela kroppen så avspänd så den nästan sjönk in i stoppningen, men hoppsan vad de små ygena var hopknipta. Och kors vad det kom hastigt på - nyss for hon runt som de andra, då när jag var ute i trädgården och skumpade.

 

Dags alltså att göra mitt val. Hur tror ni att det föll?

En liten ledtråd: här är min för ändamålet anbragta utrustning, i oanbragt tillstånd: