Pelleskop-livet

Väntans dagar

Publicerad 2012-09-30 21:48:00 i Betty

Inget är som väntans dagar, eller hur?
Här väntar vi på två saker: vi väntar med förväntan på att det ska bli lördag så att Betty skall bli mentalbeskriven och vi väntar med fasa och oro på att det skall komma ett Betty-löp emellan.
För nu hänger Olle och Jazz vid henne som två snuskplåster och Ying börjar också haja till då och då.
-Knip jänta, knip! vill jag säga, för det vore så bra att få det här MH:et avklarat, åtföljt av div. hälsokontroller (höfter, armbågar, knän, ögon) så vi vet om hon e nått å ha, sen. Alltså avelsmässigt, annars är hon av det rätta virket, det vet jag.
 
I alla fall tog vi en tjejprommis idag, bara Bettan och jag. Vi gick först till klubben och tränade, sen gick vi och busade.
 
 
Sista septemberdagen blev en sån där bästseptemberdag. En sån att minnas i november, eller snarare kanske i januari, om man är jag.
 
 
 
 
En lagom pinne som Betty ville ta med hem.
 
 
På klubben tränade vi apport, för det fanns en stor apportbock liggandes där som vi lånade. Hon är duktig att hålla den, men seg i gripandet. Jag håller fram och säger glatt "apport!" och Betty tittar utmanande på mig. -Jaså du... säger hon. Sen seeeegar hon upp gapet och sträcker sig fram och tar mojängen. Och sen håller hon. Men hur tusan ska jag få upp nån fart i själva gripandet? Tips, anyone?
 
Och så hoppet, både för ettan (hopp till föraren) och för tvåan (hopp från, sitt och hopp tillbaka). Fast i tvåans hopp är det mest träning för att få ut henne en bit från hindret, i stället för att stanna nästan med svansen på plankan!
 
Litet linförighet blev det också, och hon var riktigt duktig. Att ta bilen till klubben och börja träna efter bara en kort rastning går inget vidare, då är lillan så taggad så hon springer baklänges framför mig, men om vi promenerar dit så går det mycket bättre, det verkar som hon bränner av den värsta galenskapen då.
 
Sen kom vi hem och då var Bubbla en aning pömsig.
 
 
Fast bara en aning.
 
Kommentarer (0)

Hur bra är vi egentligen?!!

Publicerad 2012-09-30 18:35:16 i Tigger

Ja man frågar sig - hur HIMLA bra är vi egentligen, Tigern och jag?!!
 
Idag tog jag nämligen en promenix till klubben och kollade resultaten för igår; först vågade jag bara kika med liksom ett halvt öga (jag trodde det skulle stå att på 8:e plats kom den och den och sen kom ingen och sen kom ingen och sen kom ingen och SEN kom Tigern och jag med nästan minuspoäng och skämshatten på), men sen spärrade jag allt upp först det halva ögat och sen hela det andra också för:
 
Vi kom på 6:e plats, därmed 3 ekipage efter oss, och - tadaa! - vi hade gnott ihop 147 poäng!!! Ett runt och fint andrapris i stället för det nollprispå vilket jag hade bespetsat mig. Bara 13 små poäng från ett förstapris och därmed Lp2 - va?!!!
 
Så man frågar sig - om vi är så relativt bra när vi är så himla genomusla, hur bra måtte vi då icke vara när vi är BRA?
 
Eller rättare sagt frågar man sig: hur pass bra humör kan en domare vara på egentligen? (Till saken hör dessutom att Tigern tänkte bita sagda domare vid lottdragningen, och sen tänkte samma Tiger bita skrivaren när vi gick in på planen. Ibland lever man högt på att man inte har schäfer...)
 
Nåja, glad som en lärka blev jag förstås.
 
Tigern är också glad, för Minsta Barnet proppar honom full med popcorn. Och det kan han ju vara värd. Fritt följ i bröstsim, det kanske ger extra poäng.
 
 
Kommentarer (1)

Plask och pladask

Publicerad 2012-09-29 16:36:23 i Tigger

Jaha.
Nåt LP2 kan jag tyvärr inte bjuda på.
Men tävlade gjore vi, och det gick så åt pipan så nåt liknande har endast sällan skådats!
Samling 9.30 blev till slut av 10.30 - jag avskyr att vänta!
Under samlingen sken solen upp och under över alla under - jag drog startnummer 1!! Hurra!
Sen gick vi mot planen för platsliggning och det blev mörkt, mörkare - började pöla som attan!
Regnet smattrade i den redan vattensjuka marken och det började blåsa och blev kallt.
Tigern var litet fundersam, jag fick göra ett litet väs för att han skulle lägga sig, vet inte om domaren märkte det eller ej.
Sen låg han där han låg. Ett par gånger lyfte han på huvudet och såg anklagande på mig, men sen var det hakan i sörjan igen. Fint uppsättande på kommando.
Inga sorger där.
Men SEN!
Några poäng kan jag inte bjuda på (det kanske inte blev några), för jag orkade inte stanna till pris- och lapputdelningen, men jag vet ju hur det gick. Så här gick det:
 
Fritt följ: mycket fritt. Hunden 1,5 meter snett bakom mig, nosen än här än där. Tror att det delvis var jobbigt att det skvätte när jag gick, delvis var det mycket lukter, delvis bara fel allting. Jag fick köra extra kommandon, kolla över axeln om han över huvud taget var med, göra extrahjälper med handen. You name it. Skulle tro att det blev en fin nolla på det momentet.
Läggande under gång: blev ett ställande. -Ja, för annars DRUNKNAR jag, sa Tigern. Noll igen.
Inkallning: ni vet om man av rent misstag ser på golf nån gång. Och bollen rullar mot hålet på en slät grön matta. Och den rullar saktare och saaaktare och kommer den att stanna innan den kommer fram? Sån var Tigerns inkallning idag. Rask start, sen långsammare och långsammare - det tog en kvart att komma fram ungefär. Sen en himla sned ingång, utan sättande. Kanske en femma? Med litet tur?
Rutan: Se där ja! Den satt där den skulle. Det borde bli ett högt och bra betyg!
Apport: väntar fint tills matte har kastat och kommenderat, kastar sig ut, griper efter apportbocken - och stannar i luften, vänder nosen i backen åt andra hållet och fastnar på en lukt!! Efter ett ilsket apportkommando till från mig tog han, med en grinig blick, apporten igen och kom nästan hela vägen fram till mig. Han satte sig nån halvmeter snett framför och tuggade litet surt. Men han släppte den inte förrän i min hand. Odjur! Borde väl bli en nolla.
Hopp: hoppar över, men sätter sig ICKE. Hoppar tillbaka. Dum ingång, inget sätt. Femma? I bästa fall?
Fjärrdirigering: grrr. -Måste jag ligga i blötan så gör jag väl det då. Och då gör jag det. sa Tigern. I första skiftet fick jag upp honom med ett rejält dubbelkommando, sen ner igen och därefter blev det inget mer sättande. Noll komma noll noll nix.
 
Så att ni förstår: vi blev INTE klubbmästare i lydnad och vi fick INTE nåt LP2.
Men vi blev rätt blöta och kalla!
 
 
Så vad blev fel då?
Jaa, du.
Morgontävlingar är inget för oss. Även om vi inte startade förrän efter halvelva så måste vi gå upp i tid och allting känns konstigt.
Sen fick vi vänta, vänta, vänta mera. Glad entusiasm byttes mot fundersam frustration hos lillkatten.
Regn. Brukar inte vara nåt problem, men det var nog värre med det att planen var så vattensjuk - det skvätte omåttligt, och Tigern har ju sitt nylle rätt nära ytan.
Eller också var det bara fel dag, fel allting. Och så de därna superbraiga genrepen, förstås.
 
 
På uppvärmningen var det riktigt hyfsat väder.
 
Nåja, kattmat fick tigern förstås ändå, fast han var världens sämsta hund idag.
I medeltal är han i alla fall världens BÄSTA hund.
 
Kommentarer (0)

Det regnar

Publicerad 2012-09-28 19:51:36 i Betty

Det var då otroligt hur mycket blöta det kan komma ner. Vi undrar litet hur det går till, för det är ju inte just nån sån värme att avdunstning och därmed påfyllning av de himmelska lagren sker.
Idag var det som att gå i en dusch på lunchpromenaden.
 
 
Så här tyckte Betty om det.
Jag är rätt ond för jag vill helst inte ha regntäcke på henne, inte om det inte är kallt. Eftersom jag har tänkt tävla med henne måste hon lära sig att tåla åtminstone några droppar i pälsen.
Men idag var det som sagt mera hinkvis av den varan.
 
Igår kväll tog jag en springtur med Ying och Betty - då det regnade det inte, men det hade! Skogen är liksom mättad. Först tog jag det litet nätt och försökte hålla mig någotsånär torr och ren - sen gav jag katten i det och hade roligt i stället. Pinsam var jag, tyckte Ying.
 
 
Klafs klafs i leran.
 
I skogen springer Betty lös, vi håller oss bortom elljusspår och normala stigar och då får hon göra det, tycker jag. Ying springer i sele och drar. Betty blir liksom trött, mer i huvudet än i benen, och då måste hon hitta på något. Hon hittar på att ta en grankotte och kasta framför sig och pila efter. In mellan Yings och mina ben, eller alldeles framför oss så det blir tvärstopp. Sen blir hon ännu tröttare och då biter hon Ying i  halsen och mig i fötterna. Tråkigt har vi inte.
En halvmil blev det, allt som allt, men i vanlig ordning gick vi ibland, och inte ens när jag springer är hastigheten särskilt uppdriven.


Men vi slutade passet med några intervaller på normal, slät mark. DÅ gick det undan.
Sen blev vi trötta, jag avlämnade de däringa busarna hemma och så tog jag Tigern till närmsta gräsplanen och drog igenom hela 2an utom hoppet. Med belöning först på slutet.
Och det gick finfint IGEN!
Har nu hemska tankar inför morgondagen...
 
 
 
 
Pelle Plutt Plutt Plutt, tog ett skutt skutt skutt.
 
Förresten har jag äntligen lärt mig momenten i lydnadsklass 2, genom ramsan FLISA HF. Alltså: fritt följ, läggande, inkallning, sändande, apport, hopp, fjärr.
 
Jag bara hoppas att jag snart kan lägga allt krut på att lära in momenten i 3an. Och kanske träna in dem med mitt lilla hiertta också.
Kommentarer (0)

Värsta värstingen

Publicerad 2012-09-27 17:25:00 i Allmänt

När vi skulle ta kvällspromenaden igår var Bettys fina staffehalsband fortfarande alldeles blött efter den genomvåta första promenaden. Lagom kul att ha ett tjockt lager kallblöt fleece runt halsen tänkte jag (ständigt empatisk) och såg mig om efter nåt annat att tjudra djuret med. Och så hittade jag ett som låg litet avsides och var fint.
 
Raskt gav vi oss ut, hela ligan, och träffade omgående en vän som vi inte har sett på länge. Så vi stod och taltes vid tills hon uppmärksammade mig på att Betty var nån helt annanstans, naken dessutom. Och det slog mig att det var Peppars halsband jag hade anbragt kring lillans magra hals.
 
Nu är hon ju inte mycket till backa-ur-are och rymmare men för säkerhets skull tyckte jag att jag måste göra nåt åt saken. Och Ying, som verkligen är en backaurare och allt det där, han hade i vanlig ordning strypkedja (oooo, nu får jag på skallen!), och han har en lång kedja också, för att den ska gå lätt att trä över hans veckiga rynkiga knopp med de små stenhårda öronen. Men som den är av strypmodell (ooooo, igen!) så funkar det ju ändå, tänkte jag. Och skiftade: Ying fick fint rött glitterhalsband och Betty fick värsta rapparkedjan.
 
 
Ja, ni kan väl göra er en föreställning.
 
 
Det förstår ju var och en att en SÅN hund i en SÅN kedja, lika stor som hunden själv - det kan bara betyda en sak: FARLIG HUND. En sak till förresten: HJÄLPLÖS MATTE.
 
 
Så stor mördarhund. Med kedja.
 
Det var faktiskt litet pinsamt att gå där - det rasslade om henne som om ett bättre spöke också, i synnerhet som värstingkedjan släpade i backen.
 
När hon sprang lös och även badade i skogen gick hon förstås naken. Hon är ju ingen kedjefånge heller! Och nu har jag lagt fram ett antal lagomiga Bettyhalsband för nödbruk.
 
Och Ying har fått tillbaka sin kedja, för gissa om han passade på att fara som ett troll igår, när han var snällkopplad!
Kommentarer (0)

Genrep

Publicerad 2012-09-27 14:08:00 i Tigger

Det var ju det där med tävlingen på lördag. TIO startande i klass 2. Gissa hur många som är tigrar, eller för den delen russlare.
Det är bordercollie på bordercollie på hovawart (eller är det howavart?) på rottweiler, med nån sån schäfer inslängd for good measure. Suck.
Och den gångna helgen var det tredje världskriget här i nejden, med hopp om en uppföljare kommande helg. Alltså - vanligt pangpang vänjar man sig vid när man bor här, men i lördags och söndags var det bomber och granater så rutorna skallrade och jag fick SLÄPA Jazz genom skogspromenaden, som dock försiggår ännu litet längre bort från själva krigföringen.
Så därför är jag i valet och kvalet om lördagens aktiviteter. "Kolla försvarsmaktens hemsida!" säger de som vet. Jag kollar och där står att inget härikring är avlyst i helgen. Fast samma de som vet säger att det är bamseövning i helgen. Usch. Lägg ner vapnen, säger jag.
 
I alla fall så tog jag och for upp på onsdagsträningen igår afse. Det vräkte ner blöta, och det var mörkt. Vi var inte så många där att det blev nån trängsel prexis. Men fyra hundar i platsliggningen i alla fall.
 
 
Sen vackraste lilla vita pricken är tiger, med hakan i backen. Han tycker INTE om när hunden bredvid är en sån som måste ha matte eller husse intill sig, det känns inte riktigt som det ska tycker han. Men han fixar det finfint. Tre minuter, och det regnade inte måttligt heller, och matte stod på lååångt avstånd, längre än normalt för 2an.
 
Sen passade vi på att få en kommendering i fritt följ, läggande under gång och fjärren i ett svep, med belöning först efteråt.
Så här gick det: i fria följet var han så laddad så han såg ut som han tänkte kissa i brallan medan vi väntade på startkommando, sen kom det ett litet ivergläfs, men sen gick han bra under förutsättningarna. (Det är ju litet jobbigt att gå och titta upp när det rinner vatten från mattes oljerock rätt ner i ögat, liksom.) Litet fusk med sittandet i halterna ett par gånger, men en bit över godkänd i alla fall. Finfin kontakt och stor glädje, framför allt!
Läggandet under gång var en liten aning segt, han stannade till först och lade sig ner sen - det skyller jag också på regnet. Inget problem egentligen, men avslutet blev litet dumt. Han låg fint kvar när jag kom tillbaka, satte sig upp först på kommando men då var han så glad så han gjorde ett "rumpskutt" efter uppsättandet och kom litet snett och bakåt. Vi får kolla litet på det!
Fjärren: finfint! Inga problem, trots att jag hade knut och damen bakom (kommandoran) hade regnrock som prasslade och viftade rätt friskt när hon visade skiftena.
Kort och gott - jag var så så såååå nöjd med min lille ärta!
 
Sen fortsatte vi på egen hand med apportering, hopp och ruta. I apporteringen tycker jag att han saktar av en anings aning innan han gör sin ingång - vi jobbar på för att få upp farten. Annars inga problem, ingen tjyvning, fint greppande, ingen ansats att släppa före losskommando. Hoppet: han KAN bli övertaggad och tjyva, men det ska nog gå att hålla styr på. Annars är han bomsäker på att HOPPA tillbaka även om han kommer toksnett.
 
 
-Alltid redo!
 
 
 
Bildkvalitén är ju som den är, men hundens kvalitet är desto bättre!
 
Och så rutan då: Vi tog ut ett överlångt avstånd, inte jättejättelångt men längre än 10 meter, mörkt och eländigt och blött var det, jag visade, skickade och höll tummarna. Och Tigern satsade som Usain B, tog ett redigt skutt över bandet och TJO - smäck i rutan! Stabilt kvarstannande tills jag bröt - och sen blev det köttbulleregn!!!
 
 
Nussegubben!!
 
Sen gjorde vi om hela serien igen, med belöning först efter alla tre momenten - samma lika bäst! Och samma lilla skutt in i rutan; bara det är värt en mässa!
 
Så lekte vi litet - onsdagsträningen börjar kl. 19, vi höll på till 19.30 - då var det bara vi kvar! - och sen blev det frottering av liten hund innan vi packade in oss i bilen och for hemöver.
 
Matte var glad som en lärka och sjöng I love to boogie on a Saturday night med hög och grymt vacker stämma.
Tills det slog mig: GENREP! Gah! De ska ju gå uselt, för annars...!!!
 
Nåja, vi får väl se.
Smäller det som värst på lördag så hoppar vi över eländet jallafall, jag vill INTE utsätta luddhjärtat för en farlig platsliggning.
Kommentarer (0)

Fröken Bettys känsla för vatten

Publicerad 2012-09-27 10:46:00 i Betty

Den där Betty, hon har sina idéer, hon. Som det där med vatten.
Vatten i sjöformat är rätt äckligt.
 
 
Ifall det ligger en verkligt åtråvärd leksak i spat OCH Tigern samtidigt är upptagen av annat så är hon väl så illa tvungen att dra sig utåt en bit. En liten bit.
 
Fast sen blir det ju oftast så ändå att Tiggern inte kan låta bli att kasta sig ut och hemföra, och då står lillasyster där så parat att ta över
Egentligen gillar hon bäst att springa som en galning i sanden, lagom blött så det är tungt och skvätter litet. Litet, alltså.
 
 
Det där med att bada för badandets skull verkar inte riktigt hygieniskt, tycker Betty. Kallt, ju!
 
 
 
Bättre att kolla när brorsan badar och sen springa ikapp med honom för att få upp värmen igen, ruska sig grundligt om och om igen för att verkligen få bort allt vatten ur pälsen. -Visst blev vi blöta, Tiger, visst var det kallt? Visst? Visst har vi badat mycket Tiger!
 
Mycket skrik för litet ull, liksom.
 
Och sen har vi det där med regn ovanifrån. Oooba. Ett litet stilla duggande kan gå bra, i synnerhet om matte har boll med sig, eller kampdutt. I såna fall är duggregn utmärkt för hyn och håret, säger Betty.
 
Men pölar det på ordentligt, då blir det hemskt och panik och ring barnavårdsnämnden, men gör det nu! En gång när vi precis på hemvägen råkade ut för ett riktigt skyfall var Betty rent av pinsam - hon kastade sig fram till de få människor vi mötte och skrek rakt ut att de omedelbart måtte rädda henne, hon försökte dra in mig och sig och alla bröderna under pyttesmå buskar och grästorvor, hon kröp ihop och såg verkligen ut som nåt som behövde undsättas genast.
 
Sen har vi det där med Vatten I Skogen:
 

 
Här är ett av Peppars diken, förresten. Grönt.
 
 
-Jag vill bada, så jag badar - än sen?! säger Betty nosigt.
 
 
 
-Guuuud, en sån slana! säger Jazz.
 
 
Flodhäst, tror jag.
 
 
- I'm game! säger Tigern glatt. Det säger han jämt. Blött, vått, kallt, geggigt, snårigt, snärjigt, jockigt, hopplöst: -I'm game!
 
I alla fall så hände det sig en dag att jag stod och betraktade Betty när hon hoppade över ett dike. Ett brett, stort och djupt dike, och full fart. Och gång på gång landade hon I diket (I tunnan, I tunnan! Kommer ni ihåg det?), alltså I diket till skillnad från PÅ ANDRA SIDAN diket. Jag skakade sakta och förundrat på huvudet om undrade som så många gånger förr om lillan månne är litet ensmöjd. Eller sir glist.
 
Men efter fortsatt betraktande slog det mig: hon hoppar faktiskt inte över diket - hon hoppar bomben! Gång på gång tog hon sats och landade mitt i vattnet, och vågorna slog ihop över ryggen på henne och ibland över huvudet också, hon knorvade sig upp i lerbranten på andra sidan, stack i väg en sväng för att få upp farten - och så I diket igen! Trippel mollbergare i pik, närapå!
 
Men varför är det så lämpligt, lägligt och på alla sätt trivsamt att bada i ett kallt septemberdike och så vägransvärt ruggigt att bada i ljummen julisjö? Jag undrar om det kan vara den lokala avgränsningen det hänger på. Ett dike har ju, i varje fall i breddriktningen, snäva gränser medan Mälaren och Vättern och den sortens bara fortsätter och fortsätter. Betty kanske är rädd att trilla över kanten, liksom.
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (1)

Vad gör människan?

Publicerad 2012-09-26 15:36:00 i Allmänt

Ja, det kan man verkligen fråga sig - vad gör människan egentligen?
Tja, ordet för dagen verkar vara ADMINISTRATION. Suck. Jag skulle egentligen har varit ute i verkligheten denna termin men tji fick jag, det gick inte alls det. Det finns knappt några behöriga franskalärare här i nejden och de få som finns har annat för sig. Såsom vidareutbildning, och det är väl bra.
Nåväl, jag får kasta om i turordningen och läser därmed litet annat denna termin. Fyller på litet där det fattas, breddar behörigheten osv.
Denna regniga, gråa, kalla vecka har jag följande litteratur att läsa. KURS-litteratur, förstås. Dessutom läser jag Radetzkymarchen, senaste numret av Elle UK edition, oändliga buntar Husmodern från 1940-talet, Kung Liljekonvalje av dungen (Maria Lang, innan hon blev ALLDELES körd). Och litet annat.
Men alltså, veckans kursläsning:
Moa Martinsson: Mor gifter sig
Harry Martinsson: Nässlorna blomma
George Orwell: 1984 (på engelska, förstår sig)
Sabine Deitmer: Dominante Damen
Samt en del texter ur "Feministiska litteraturanalyser".
 
Livet är rätt gott, hörni.
 
Eljest är det blött också.
Och lättgrävt, hälsar Betty.
 
 
Ingen Betty ser man ute, man ser bara hur rosenbuskar och annat vajar hysteriskt. Under dem hålls Betty med sin underground-verksamhet.
 
 
På promenaden hittade Tigern också ett bra grävställe. Tror ni han fick ha det i fred?
 
 
Ying försöker mest se ut som han inte känner oss.
 
 
Det här är faktiskt en bra bok - jag har förstås läst den förr, men den blir en ny för varje gång. Den fick ju rätt mycket däng när den var ny - för mycket snusk, för mycket pladder, för litet litteratur. Jag tycker inte det finns så värst mycket snusk i den - och jag är ändå rätt känslig - men ganska pladdrig är den, på ett trevligt sätt. Som att sitta och lyssna på nån som berättar över en kopp kaffe. Jag känner att jag har det rätt bra, som har en "karl" (fast jag har väldigt svårt att tänka mig den där herrn som bor här som en KARL...) som inte super och inte har en massa barn på bygden (mig veterligt, jallafall). Han gick visserligen till sjöss i måndags afse, men han kom hem redan igår så det må väl vara hänt. Förresten var det just precis igår 31 korta år sen vi först råkades - hej och hå!
 
 
Tiger tänker sig också att bli beläst, han läser så han tuppar av. På lördag ska vi tävla, är det tänkt. Det var väl förbannat onödigt, vill jag säga precis som favorittanten i Suzukireklamen. Hon med verkligt beige nylonknästrumpor och sandaler. Sån ska jag bli när jag blir leg. franskafröken.
 
 
Idag blev det emellertid så här - en liten färgklick behövdes i grårusket. Och vet ni vad som mer behövdes:
 
 
Man har inte roligare än man gör sig. Förresten är det mycket lättare att få gå över en gata om man har kjol och röd mun. Jag känner nu att jag borde göra nån fin koppling eller anti-koppling med streetwalker osv. men det orkar jag inte. Bara notera att det står "gå ÖVER en gata", inte "gå på gatan".
 
 
Slutligen: i morse gjorde jag en Marie-Antoinette, ungefär. Huset bjöd ej på någon rimlig frukost så jag blev helt enkelt TVUNGEN att äta bullar. Kors, en sån otur!
 
Och förresten: när jag hade traskat klart med Ying, Bets och Tigg (Tiny Tigg, i stället för Tiny Tim, om han är bekant. God bless us, every one!) så var min glada klänning så in i bänglan genomblöt så det var bara att byta om. Och inspirerad av det lilla lilla barn som bor härstädes och är så ärtig så det tror man knappt är sant så satte jag på mig en vit klänning (för barnet brukar ha en ljus ljus ljusrosa sak), och så gick jag ut med Jazz och Olle, och båda var så ovanligt kära i sin matte så den klänningen blev raskt dalmatinerfärgad. Så då bytte jag till en låååång kjol som är svart med stora prickar i orange och vitt - låter rätt galet kan jag tro. Men sånt är livet. Och nu ska jag alldeles strax gå ut igen och jag undrar just vad jag skall aptera sedan. Månne klänning nr 1 har torkat? Förresten ska jag snart, alldeles snart nu, senast till jul, sy en ny klänning, en som är hemskt vardaglig och rejäl och blå med tunna vita ränder. Och stora fickor, lämpliga för Frolic.
 
Men hörni - vad katten ska jag ha på mig på lördag? På tävlingen? Gah - vill INTE tävla!!
Kommentarer (0)

Jag erkänner.

Publicerad 2012-09-25 11:49:00 i Allmänt

Dags att komma ut och erkänna. Jag är beroende.
Jag MISSBRUKAR. Snart kommer det att hända nåt hemskt.
Jag kommer att bli ombedd att släcka kontot och icke vidare avhöras.
 
Det är INSTAGRAM jag missbrukar! En miggiljon bilder om dagen, liksom. Bara från mig.
Ruggigt.
Jag som brukade släpa runt stora systemare, eller små superduperfunktionsdigitalare, jallafall. Och när andan föll på analoga saker av varierande fiffighets- och rolighetsgrad.
Att inte tala om den älskade Harinezumin!
 
Nu ere typ - ajfån. Instagram. Släng på ett filter så ere klart - uttallat med mycket kort, mycket öppet a. Som i "att" fast med ett assimilationsljud etterpå - "rt" som lär vara typiskt svenskt.
 
Litet grann skäms jag, dels för själva missbruket (behöver jag verkligen slänga upp 100 bilder om dagen, egentligen?) och dels för att jag brukar så simpelt verktyg. Litet grann som att James Joyce skulle skriva Cartlandromaner (för ni minns väl vilket enormt intryck mina systemkamerabilder gjorde på er! Migrän o allt!).
 
Men egentligen är jag rätt nöjd. Det finns en massa fördelar.
 
Såsom att: förr orkade jag aldrig ha med mig mobil på promenaderna eftersom jag hade fickorna fulla (den plats som blev kvar efter godis, bollar, påsar, kampduttar) med olika sorters kameror, eller en tung baddare runt halsen som gjorde ALL övrig ballast onödigt outhärdlig. Och som familjen ibland tror att jag ska falla död ner på promenaderna tycker de att det är bra att jag har kontaktmedel med mig. Minsta Barnet tror dessutom alltid att jag ska komma hem med en hund för litet (det HAR hänt - min Peppar!!) och nu kan hon försäkra sig via Instagram. Är jag ute i skogen i tre timmar med flocken kan hon kolla upp bildströmmen ibland och räkna in 1 - 2 - 3 - 4 - 5. Och uppenbarligen matte också, bakom kameran/fånen. (Fast häromdagen tog Jazz en riktigt bra bild av mig, så det KAN vara så att jag är död och hundarna fotar själva...)
 
Vidare: jag tycker att jag SER bättre. Alltså inte optikermässigt, utan så att jag lägger märke till. Som att tre barr flytande på en lerpöl, med en solglimt oppanpå, är så vackert! (den tar vi) Eller att två bruna kottar är bruna på helt olika sätt - fint tillsammans! (den tar vi) Eller att Olle liksom skrattar åt en bofink och ser rätt luddfånig ut. (så den tar vi) Och då kan man förstås invända att - hallå! vad blir det för liv om man ser allt genom kameran?! Men serni, så tror jag inte att det funkar (om man inte är Ingmar Bergman) - jag tror att det sprider sig. Nu ser jag vackra, intressanta, roliga saker överallt hela tiden - även om jag till äventyrs inte skulle ha pillefonen till hands. Färger, former, kombinationer, uttryck, lustigheter - jag kan sitta vid mitt gamla köksbord i mitt ostädade kök och se massor av saker som gör mig glad!
 
Och så en sak till: ni vet när man ser nåt och så tar man kort på det och så tittar man på bilden och det ser precis ut som det gör IRL - fast inte ändå. Det är platt liksom, eller fel ton, eller saknar själva känslan. Det är då man är glad åt de små enkla filtren i instagram - visst kan man använda dem till att förvränga, snygga till, göra om, men minst lika ofta tycker jag att när jag bläddrar igenom dem så hittar jag nåt som gör att bilden ser ut precis så som jag upplever verkligheten framför mig. Utan att jag behöver sitta framför Photoshop i en timme och pula och svettas och förbanna. Svipp, klart! (ni kommer väl ihåg uttalet? Se ovan annars.)
 
Slutligen: gammal o vimsig som jag är, och meditativt lagd - ibland glömmer jag helt och hållet vad jag har haft för mig under en dag. Eller jag kommer hem från en promenad och vet inte riktigt var jag har varit (för det mesta hittar jag hem i alla fall, vilket är gott. Och än så länge har jag inte glömt var jag bor.) Då kan det vara rart att bläddra igenom dagens bilder - det blir liksom en aftonbön. Tack för en alldeles vanlig dag till, liksom.
 
 
Jag har ägnat några dagar åt att sortera och snygga upp skor, så det ser värre ut än vanligt på köksbordet. DOch så har jag skött litet administration - det är INTE lätt att få tag på rätt personer, alla bara skickar vidare. Och den där koppen - är den inte bara bäst, liksom! Det finns ett fat till, till och med, köpt på loppis, märke Uppsala Ekeby. Formen på koppen, färgerna, formen på mönstret - jag dånar! Och så pennan på det, vilken salighetssak - Bic har ju alltid haft sin fyrfärgskulspetspenna, den där med rött, grönt, blått och svart (tror jag). Triiiiist! Så vilken lycka när jag hittade denna på Ica, av alla ställen. Rosa, turkos, lila, ljusgrönt. Dåndimpen direkt, och livet är rikt!
 
 
Jag reste mig från stolen och hämtade nåt och när jag gick tillbaka såg jag att Tigern hade placerat sig under min stol. Inramad liksom. Jag kikade just ner och han är kvar, fast nu ligger han i "ramen" och snusar.
 
 
Jazz ville hemskt gärna ha min frukostsmörgås. Hemskt hemskt gärna. Lillfabbrorn!
 
 
Ying orkar inte riktigt äta upp hela sin frukost, men han är noga med att ingen annan ska ta den - inte förrän han själv tycker att de får. Först sker litet uppfostran. Inga hårda ord, framför allt inga hårda nypor - bara en blick, en sänkning av huvudet. Så han ser att han har kvar sin MOJO, typ. Och det har han. Sen får de andra äta upp, bara de visar respekt först.
 
 
Mina skor på gårdagslunchens långpromenad. Det är bra att ha liksom en fusklapp så jag inte råkar komma hem med en bunt katter i stället för hundarna!
 
 
 
Tantilonan själv. Så här ser jag ut, ungefär. Det är JAZZ som har tagit bilden, medan jag försökte fånga Yings uppmärksamhet (optimist är mitt namn).
 
Ja, så där kan det se ut. Dag ut och dag in. Man skall vara glad för det lilla, för det lilla är det stora. Dag efter dag, utan stora åthävor, utan stora sorger, med många små och stora glädjor mitt i livet.
 
Och skulle det vara så att nån bara inte kan få nog av oss så finns vi som sagt på instagram. Samma namn. Pelleskop. Why change a winning concept?
Kommentarer (3)

Hur det hänger ihop

Publicerad 2012-09-24 23:35:00 i O-hundigt

Jag är en riktig nörd jag. Det jag gillar, det gillar jag VERKLIGEN.
Exempelvis gillar jag:
Mentalisten och
Morden i Midsomer.
 
Är ni bekanta med dessa strålande filmatiseringar med episk bredd? I Mentalisten rör det sig kring det ena och det andra i brottsväg, i Sunny California, men i bakgrunden och bakhuvudet finns hela tiden Red John - en otäck batting som har tagit kål på självaste Mentalistens nära och kära och gäckar rättvisan å det gruvligaste. Samt ritar smajlisar.
 
I Morden i M dör folk som flugor, trots att Tom Barnaby (jag är som vanligt reaktionär och gillar inte den nye polisgubben, Toms kusin. Som också heter Barnaby, men förnamnet har jag icke lagrat i mitt ev. minne) gör sitt yttersta och burar in dem i tur och ordning.
 
Men så här är det: Tom B har en hustru vid namn Joyce som ständigt har en massa för sig. Hon sjunger i kör (och nån dör), hon målar akvareller (och nån dör), hon engagerar sig i nåt historiskt (och nån dör), hon blir filmstatist (och nån dör) - alltså: Minsta Barnet och jag börjar se Ett Mönster. Ständigt denna Joyce!! Vi har ännu inte beslutat oss för om Tom har en blind fläck när det gäller frugan eller om han också är med i komplotten och helt enkelt infångar och snärjer Oskyldiga Personer för de gruvligheter till vilka Joyce är upphovskvinnan.
 
Men vad mera är: Red John, ni vet. Han i soliga Kalifornien. Ingen vet vem han är. En gång blev han skjuten till döds av Mentalisten - fast det var inte han i alla fall. Visade det sig. Så - vem är Red John egentligen? Vem är han? Eller - hen? Red Jo...  - HALLÅ!
Kommentarer (0)

I stället för gudstjänst

Publicerad 2012-09-24 21:16:20 i Allmänt

 
Igår
 
hade Minsta Barnet och jag tänkt oss att gå i körrkan. Gudstjänst. Högmässa.
När jag vaknade i ottan av en kopp kaffe kändes det inte precis som gå-upp-och-gå-ut, men ändå blev jag puttrig när MB kom och talade om hurusom det förhöll sig.
Så här förhöll det sig: bästa kyrkan har förlagt sina söndagsgudstjänster till kl. 16!!!
Genast vaknade min inre klimakteriefundamentalist och ylade: Klockan 11 ska det vara, det har det alltid varit, HÄR SKA INTE VARA NÅN ÄNDRING!!
MB, med eller snarare utan klimakterium, höll med.
Så det blev ingen kyrkgång för oss.
Vi samlar oss för en annan helg.
 
Jag tog terrioristerna till skogen i stället.
Och kontemplerade.
Så här tänkte jag: om vi för enkelhetens skull tänker oss att det finns en Gud som skapade världen (för alternativen är så krångliga att begripa sig på så dem befattar jag mig inte med) - hur tänkte han (sån är jag - gud är han. Ruggigt, ju!) - alltså från början: När Gud skapade världen, hur tänkte han egentligen när han skapade Svamparna?!  Mycket kan man ju begripa och se någon form av system i, men svamparna! De mest spridda färger och former och konsistenser, en del är goda, en del smakar pyton, en del blir man en lattjo typ av, en del blir man en död typ av. Eller en med hemskt ont i magen i alla fall.
BUSADE GUD när han skapade svamparna?
 
Nåja, några som busade i skogen var i alla fall Betty och Tigger.
 
 
 
 
Just precis samma grässtrå ska fröna ha.
 
 
 

 
Det blev allt en rejäl dosis kantareller, trattkantareller och såna där trumpetsvampar också. Såna där som - grrr! - inte är svarta. Alla människor hittar så mycket svart trumpetsvamp så de knappt får in fångsten i sina bilar sen. Alla utom jag. Stackare mej. Jalla fall hade jag strumpbyxor på mig - höstpremiär. I lördags kastade jag mig ner i centrala kvarter, in på HM och vidare till strumpbyxavdelningen, där jag bunkrade upp rejält. Och tro mej eller ej - jag hittade de allra bekvämaste strumpisar jag nånsin har haft på mig! De känns inte alls äckligt stickiga, elektriska, för tjocka eller för tunna eller för ruskiga. De är sköna. Först trodde jag att det var ett ålderstecken att gilla den sortens benkläder, men jag köpte några stycken åt MB också, och även hon, sweet sixteen, tycker att de är rena salighetsbrallerna. Sicken tur!
 
 
Betty tänker antasta en tiger - för hon är en farlig panter, säger hon. När hon hamnar mellan mig och Tigern, och dessutom är en aning trött å knoppen själv, då lägger hon sig liksom i bakhåll, eller framhåll. Fast hon vet att hon inte får gå till attack, så hon bara ligger och ser lömsk ut.
 
Sen träffade vi lagotton Nellie, eller kanske Nelly. Hon är sex år, precis som Tigern och ett rart djur. Tigern och Betty fick springa lösa med henne och jag lovade matten att Betty INTE svarar upp om nån äldre hund försöker sätta henne på plats. Och det gick precis som jag förstod - Nellie (vi säger att det stavas så) behövde bara titta på Betty och tänka att Betty inte borde göra det ena eller det andra så tittade Betty åt sidan och gjorde sig liten och väluppfostrad. Jag tycker det är så rart när hundar umgås med andra hundar utan att bara fara runt och leka hela tiden - det här gänget klättrade litet på stenar, nosade på samma saker, rörde sig i närheten av varandra. Hängde, liksom. Så stressfritt och nyttigt, och säkert mycket trevligt för dem. Ett hundsamkväm, och en språkträning.
 
Nåväl, 2 och en halv timme i skogen blev det - sen blev det en liten vilostund!
 
Kommentarer (0)

Spring, sprang, sprungit. Eller lubbat, i alla fall.

Publicerad 2012-09-24 20:36:36 i Allmänt

Så här på sensommaren har jag kommit igång med att springa igen.
(Jag har en bekant som brukar lägga ut kartor och data över sina promenader och springturer på facebook. Det retar mig oerhört att hon GÅR fortare än jag springer... Å andra sidan är hon dubbelt så lång som jag, får man skylla på det?)
Ibland blir jag så arg så arg på allting - varför ska just JAG som faktiskt tycker så mycket mycket om att springa åka på en åkomma som gör att min springförmåga blir avsevärt nedsatt, som det heter?!!
Men för det mesta är jag rätt tacksam ändå: hade det varit för 20 år sedan så hade jag fått insupa min motion på parkeringen intill akuten, ungefär. Nu kan jag ge mig ut i naturen var som helst och känna mig lika trygg som vem som helst, i princip.
Och just känslan av att det är litet motvind gör nog att det blir ännu litet roligare att springa. För jag är envis som en terrier, är jag - tar det emot så ger jag mig aldrig!!
 
Och så har jag ju mina skojiga springkompisar, ett helt gäng, typ.
 
Ying har länge ansett att det finns EN, bara EN, anledning till att fruntimren (jag eller Äldsta Barnet) anbringar sockor på sommaren: att det ska komma joggingskor ovanpå!!
Så att sådana dagar då det inte förekom särskilt många plusgrader, i synnerhet inomhus, fick man smussla på sig raggsockor under en filt, eller nåt.
Ying är nämligen också envis som en terrier.
 
Och nu har han kartlagt en ny indikation om själva huvud-fruntimret (=jag) löser upp hårknuten och förvandlar den till fläta eller flätor - DÅ! Då jäklar ska det springas! Han piper och snurrar och vet inte till sig, den lille battingen.
 
Det ni - en karl som lägger märke till frisyrändringar. Han är allt en liten fjolla, den gode kinesen.
Kommentarer (0)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela