Jag har kommit att tänka på något - för ovanlighetens skull. När maken och jag för många herrans år sen hade bott ihop ett par år eller så - då skaffade vi oss först en fågel, sen en till. Sammy och Valentino hette de, till arten zebrafinkar och till lätet galningar. Sen la vi oss till med först ett, sedan ännu ett marsvin. Pottan och Lillan. Sen gifte vi oss och skaffade hund i ett slag. En alldeles väldigt röd cairnterrier vid namn Dandy. Och så ett år senare (jajamen, ingen behöver räkna på fingrarna) kom äldsta barnet. Sen kom barn nr 2 och så småningom, som en eftertanke, lilla nr 3.
Vi trappade alltså upp verksamheten, eller hur man ska uttrycka det. Djuren dog ju visserligen undan vartefter, men äldsta barnet fick i alla fall uppleva både marsvin och hund, och första hunden sträckte sig över alla tre ungarna.
Men i alla fall - nu är det barnen som troppar av, även om di avgår med livet i behåll. Tack och lov! Så då får jag liksom trappa ner igen, med hundar.
När jag blir för gammal för såna så giv mig ett par marsvin tack, det är underbara djur! Och allra sist nåt litet fjäderfä.
Som jag kan lalla med innan det blir dags att putta mig i mullen!
Maken har glömt att besiktiga bilen! Hur stavar man till en förnumstig och något anklagande liten huvudskakning, åtföljd av ett missnöjt klatschande med tungan?
Och vet ni - i hela mellansverige står ej en besiktningstid att uppbringa förrän i maj. Fast bilen måste besiktigast typ senast i morgon, eljest blir det körförbud. Så kan vi ju inte ha det! Så att i morgon måste jag, lilla fina hustrun, fara med bilen till Åkersberga, därstädes anmäla mig och framför allt bilen fysiskt till drop-in-besiktning och kanske med litet tur få bilen besiktigad innan det blir mörkt och natt. Va?!!
Men vet ni mera då - Österåkers brukshundklubb ligger bara 2,9 km bilvägen från besiktningen. Hurra!!! Liten hund, matsäck, träningsgodis och leksaker och koner och apportbock medtages, heldag planeras.
Hoppas bara att bilen går igenom besiktningen...
Inte husses bil men en likadan. Mycket opraktisk hundbil!
Inte mattes bil men en likadan. Underbar hundbil!! Underbar och älskad bil över huvud taget. Men måste fixas litet. Och gissa vem som inte har några pengar!
En annan sorts bil som matten skulle kunna tänka sig. Ja, jag kan faktiskt SE mig själv i en sån. Tror vi skulle kunna få ett bra samliv. Dock litet mormonvibbar... Av det sämre slaget.
Men vad GÖR människan hela dagarna?!! frågar sig månne vän av ordning. Så litet som möjligt, blir förstås svaret, och helst dricker jag kaffe samtidigt. Vanligen brukar jag börja dagen, efter en första kopp kaffe, med att hänga en laddning nytvättat som finns i maskinen, samt lägga i en ny laddning. Gå ut på promenad, fast inte idag - Yings ögon måste vila från starka ljuset ett tag till så då stannade vi hemma allihopa. (Äldsta barnet tog ut småjyckarna på lång promenad litet senare.) Pyssla med franska: läsa, skriva, lyssna, prata, begrunda. Svärja litet. I några timmar. Kanske litet lunch, och ta in posten. Idag hade brevbäraren med sig en bunt kampflätor, finfina grejer!
Ying sorterade och undersökte medan småhundarna var ute med äldsta lillmatten.
På lunchen brukar vi vara ute en stund i trädgården och härja litet, eller bara sitta i solen om väderleken och årstiden så medger.
Sen fortsätta med franskan en stund till. Halvfyra kommer minsta barnet för det mesta hem, då gifver jag studierna på båten och bara slöar, och sen går jag ut på promenad med mina fyrbenta igen.
Maken kommer hem "i vanlig tid", dvs. nån gång mellan 15 och 19.30, men allra mest nån gång runt 18.
Äter litet mat, kanske. Annars mera kaffe, och mera ändå!
Tittar på "Heartbeat" och leker med hundar samtidigt.
Pluggar igen, först vid köksbordet. Efter en kvällsdusch och den sortens - mera plugg, fast nu liggandes till sängs. Och sen avrundar jag med rena nöjesläsningen, innan ögonen liksom faller ihop.
Detta alltså en alldeles vanlig dag, utan någonting inplanerat, och utan något oplanerat inträffande. En sån dag som jag gillar bäst!
Äntligen börjar det bli dags för Jazzen att komma ut ur idet!! Idag är det äntligen både soligt och nästan vindstilla, så Jazz har kunnat sitta ute och speja. Jag håller på att fotograferingsträna Jazzen - han är ju litet privat av sig och tycker inte alls om när ett "öga" trycks upp i snytet på honom. Men om det åtföljs av skinkost på tub så går det bättre. Med tiden ska han nog lära sig att posera, precis som Tigern!
Idag snöade det så man kunde storkna åt det. Jag vill inte skriva så fula ord, men jag lämnar en tom rad här så kan läsaren själv fylla i tillämpliga vokabler:
Så, nu har vi fått det ur vårt system, eller hur? Därmed till saken: lillebrorsan! Som skuttar! I tröjan!
Tigern och jag for nämligen till klubben för att träna litet SERIÖST för en gångs skull. Strax hördes röster bak knuten, och vilka dök upp om inte Min Mamma, Min Pappa och Min (hund-)Lillebror! Jag höll på att sätta mig på ändalykten i modden - di bor ju trots allt dryga 4 mil härifrån!!! Glad som en lärka blev jag förstås - så icke Tigern. Han ville inte alls ha nån morbror på turfen när han skulle Träna och vara Viktig Schäfer!!! Ganska mkt fräs blev det, fast inte så illa menat.
Litet litet grann fick jag prova att bringa Broren att göra saker också - det gick minsann att få honom att rikta sitt hoppande över ett (lågt) hinder i stället för bara rätt upp, boing, boing, boing! Sitt och stanna kvar började vi också helt försynt med, typ 13 cm avstånd i 2 sek, men det är vackert så. Huvudsaken var att han lyckades! Och jag tyckte SÅ mycket om hans uppsyn i dessa små övningar - det där är min sju en hund som jag skulle kunna ha mycket kul med!!! Han är nog inte en sån som är tävlingsfärdig vid 10 månaders ålder (i så fall endast EM i studsning med rotation), men så småningom tror jag att han skulle kunna bli en stjärna!! Rätt många pussar fick jag också. Det brukar jag ALDRIG få av min tvåbenta bror...
Nu vill jag rekommendera ett inlägg i en annan blogg. Nämligen det HÄR. Jag ska erkänna att jag kan reta mig till små anfall på författarinnan ibland. Och jag blir ganska irriterad på alla stavnings- och grammatikfel, och språket. Så, nu var det sagt. Och japp, jag är en surkärring. Men just det här inlägget tycker jag är så tänkvärt. Och ganska - lenande, liksom. När man känner sig alldeles knottrig av dåligt samvete över sina hundar som inte alls har aktiverats till fullo just den dagen. Utan bara promenerat två timmar (och det är BARA här i huset), letat godis, tränat litet trix, städat litet, och så litet lydnadspetande med Tigern. Alltså - det BEHÖVS inte. Det SKA inte alltid vara full rulle. Men det är svårt, när man hela tiden matas med aktiveringstips och alla problem ska lösas med mera aktivering, mera motion, mera hjärngympa, mera simträning.
(Och det är samma sak med barn, nu för tiden. Hemska tanke om nåt barn skulle sitta och ha tråkigt en eftermiddag! Fast när det gäller barn har jag alltid varit säker på att långtråkighet är viktigt - nödvändigt som gödning för uppfinningsrikedom och nödvändigt att kunna vila i och med sig själv. Det måste inte hända nåt hela tiden.)
Nu har jag gjort ett schema över hundarnas fysträning - inte att hålla mig till i eld och under belägring, men för att ha litet koll på när vi gör vad. I det schemat ska jag se till att det finns en präktig tråkdag också - en dag när vi inte gör ett smack med vare sig kropp eller knopp. Bara slöar och myser och ser varandra i ögonen.
Idag kom Postis Pelle med senaste numret av tidningen Brukshunden. Det är allt en tidning som har ryckt upp sig, det! Och alldeles som på beställning handlar det om fysträning av hund och dessutom dras en kampanj igång:
Ligger inte DET rätt i tiden, så säg!! Det är alltså tänkt så att inte bara hunden utan även dess förare skall vara i form. I sanning en god tanke. Man förvånas över hur många som i likhet med yours truly bär på alltför alltför många ledsna kilon. Det här "sund-med-hund":andet innebär ifyllande av träningskort och resultatkort - träningskorten kan man skicka in och delta i nån utlottning. Jag hoppas innerligt att detsamma icke gäller resultatkorten; det vete katten om jag vill att hela redaktionen skall sitta och skrocka åt mitt BMI!! Annars låter det ganska prima, jag nappar genast och kommer att skriva ut träningskort och sitta och plita om aftnarna. Sånt där gillar jag - grejer och tabeller och allt sånt!!
Annars var hela tidningen ett tydligt uttryck för ambivalensen inom SBK. Det understryks och poängteras hela tiden att brukshundklubben är ALLA hundägares klubb, oavsett ras (på såväl hund som ägare, får man förmoda). I nästa andetag talas det om "våra raser". Vill man vara cynisk kan man ana att SBK vill ha mååånga medlemmar med alla sorters hundar för att få in myyyyycket pengar som kan användas till - bruksraserna... Och så slänger de åt oss litet agility och litet rallylydnad för att vi ska vara tysta och nöjda, något så när.
Hundarna o jag undrar: Finns det egentligen nån mening med sommartid? Alltså: vad är vitsen?
Som vi uppfattar det kan det bara vara att j*klas med folk och fä.
Så här fungerar det hos oss: Vi blir väckta en timme tidigare = okristligt tidigt. Vi försöker (litet grann) att vakna men det går inget vidare. Somnar om, men det blir liksom inget helt med det. Sen pallrar vi oss upp, senare än vanligt eftersom vi kom i otakt på grund av den okristligt tidigt förekommande väckningen. Hela dagen känner vi oss mosiga av jetlag. Måste sova middag - helg groggy av tidsomställning och sömnbrist. När det blir kväller är vi pigga som ärtor, för vi sov på eftermiddagen. Kan inte somna. Jättetrötta nästa morgon. När vi alltså väcks en timme tidigare.
Jag gillar ord, jag. Ord som finns och ord som jag hittar på. Eller som jag, eller nån annan vränger till. Ett nytt och bra ord är korvpluggar, en vidareutveckling av korpgluggar. Som i sig är ett käckt ord, när man begrundar det. Det finns så många bra ord!
Men ett som jag har hyst förkärlek för läääänge är: LINJETAG. Det låter liksom så reko.
Så då måste jag ju träna det. Det är alltså nåt som hör hemma i träning av apporterande jakthundar, eller vad det heter, om jag har förstått saken rätt. Och på samma villkor torde det betyda: spring rätt ut (=följ linjen) så hittar du NÅT. Att hämta. Litet som rutan, fast hämta!
Efter ett hastigt överslag av mitt hundförråd kom jag förstås till den insikten att jag har en-komma-noll hund som KANSKE kan tänka sig att ägna sig åt sånt. En liten vit hund.
Så det gör vi nu. Jag har fått tag på en lagom stor (för Tigern) dummy som är bredare i bottnen och därmed står bra = har hyfsad synlighet. Denna utställes inte så långt bort och hunden skickas. Hämtar och belönas rikligen. Så långt inga problem.
Svårigheten är förstås matte! Förstås. Matte tycker att nä, nu kan han 15 meter, nu kör vi 50. Och nu kör vi 350, bakom en kulle. Så där på en eftermiddag, typ. Och då blir det ju: nosa, leta, springa tillbaka till matte - ja ni förstår.
Matte ska inte ha så bråttom!!!
Linjetag, om det ska bli bra, måste nötas in gångpågångpågångpågång. Öka avstånden försiktigt, sakta, sakta. Minska avståndet ibland. Öka igen. Länge länge många hundra hundra gånger. Och säkert alldeles i synnerhet så om man gör det med en hund av egentligen inte-apporteringstyp.
Och det är det riktigt SVÅRA med denna typ av träning. Att skynda långsamt.
Tigger uttalas Tiiger och på franska heter han Tigrou.
Tigg uttalas däremot precis som det stavas, alltså med kort "i", eller om vi ska vara språkmässigt korrekta; med långt "g". Faktiskt. Och då blir i:et per automation kort, eller upplevs i alla fall så. Hälsar Eder svenskafröken.
När vårsolen skiner och energin - för en kort stund - kommer strömmande, vad vill man göra då? Å, det finns så mycket!!
Man vill - sätta igång med one-jump-träningen à la Garrett - helst ha en kickbike att köra barmarksdrag med, i annat fall ta till apostlahästarna - göra litet rallylydnad - ta en lång lång skogspromenad fast det ska inte vara nån snö alls nästan - syssla med sökträning en hel lång dag - spårträna hela tiden - backträna hundar i ett grustag - cykla med el. utan hund (I love my bike! Blåbäret!) - sy en nomesele till vardera Jazz och Tigg (Ying har en) - åka till Skattmansö - fast inte riktigt än. Måste bli riktig vår först! - ta en lång vandringsledpromenad på flera timmar med matsäck och sällskap - slalomträna (agility förstår sig, inte snöbacke!) - lydnadsträna och fika i solen på klubben
Men än så länge är det kallt, snöisigt och idag alldeles grått. En dag som gjord för fransk grammatik och rysk litteratur...
Rubriken är en film - som jag inte har sett. Den kanske är usel, men titeln är strålande.
Nu ska det handla om things to do in your home när man känner sig åtteminstone halvdö. Det gör nämligen jag för tillfället. Inspirationen tryter. Eller: den kommer strömmande när det är en våraktig dag, så pass att jag känner mig fullkomligt urlakad när det kommer bakslag på bakslag. Som i söndags kväll när hela tvätten, utehängd, blev alldeles insnöad! Och Jazzen darrar och huttrar och vill in, nästan innan han har kommit ut.
Men nu har vi ju hållit på med inomhustrams så länge, så länge, så det är svårt att hitta på nåt nytt. Tur då att man har sin bloggsväng, där inspiration kan hittas. Hos Pinscher-Milly hittade jag en film där Milly går baklänges uppför en trappa. Strålande, och nåt för Jazz, tänkte jag. Icke, sa Jazz, men liksom instängd mellan mig och nedersta trappsteget började han trampa på stället. Vilket påminde mig om inlägget i Skogsluft om PIAFF. Så det tränar vi på nu och det går riktigt bra. Precis som det anges i inlägget i fråga är svårigheten att få honom att hålla sig på en fläck, men jag tror inte det är ogörligt - Jazzen är MYCKET klickerreceptiv!! Jag skall försöka framställa en filmsnutt på underverket, hav tålamod! Tigger däremot har fått för sig att klickrar är jätteläskiga, i synnerhet box-modellen. I-click går bättre, helst om de är litet gamla och "tama". Och nåt piafferande ligger inte för Tigg - han tar aldrig till trampandet när det är nåt. Jag försöker lära honom namn-på-saker i stället. Det går bra - när han inte är alltför uppe i varv för att lyssna. Och det passar bra att lära honom sånt eftersom han alltid går och plockar upp grejer. Man behöver ju inte göra det onödigt svårt för sig. De ord vi har börjat med är boll - hårnål - sticka - socka - papper. Alltså sånt som alltid finns till hands på golvet... Tyvärr. Nästa steg blir: ryska grammatiken - franska grammatiken - bescherelle - russian literature. Nejdå, det blir kanske nästnästa steg. Ying då? Ja, jag måste tyvärr erkänna att just nu är det mest köttbulleterapi för Yings del. Ygena, de ygena!!! Trots vår försiktighet har han fått nåt grand i nåt öga, kniper och måste få ögondroppar och mycket godis. Köttbulleterapi är när man håller upp en köttbulle över honom så han klättrar upp längs ens kropp och sträcker sig efter godisen samt därvid spärrar upp sina öjne. Även ögonveterinären Nisse har fått insikt i denna terapeutiska metod, som på beklagligt sätt har utelämnats ur veterinära högskolans pensum. Slarv!
Äldsta barnet är hemma och vilar upp sig. Eller vilar upp oss, kanske. Plötsligt serveras lagad lunch, dessutom med fin dukning.
Kolla bara ett så burget hem - vi har t.o.m. soppterrin (aldrig förr nyttjad)!!! I den fanns prima kikärtsoppa, vartill serverades sallad och nybakt bröd.
Tigern blir litet tvångsmyst. Han ligger så stilla och lugnt men hela hans fysionomi är en brasklapp!! (=härtill är jag nödd och tvungen)
Igår afton var maken på bio. Nåt konstigt aktstycke med skurkar försedda med gälar, efter vad jag har förstått. En typisk icke-mamma-film. Fast det är alla filmer, i alla fall på bio. Våga vägra bio! säger jag.
Men i alla fall: när katten=husse är borta dansar råttorna=matte på bordet.
Jag halvtorkar massor av varmkorvsslantar i ugnen till hundgodis! FAST elen är så dyr!!!
På kvällarna gillar jag sommartiden, alltså den här klockomställningen som har ägt rum just i natt. På morgnarna gillar jag den däremot inte alls. En bunt kråkor har också åsikter. En sitter i björken utanför mitt sovrumsfönster, en sitter i Åkerö-apeln, också utanför mitt sovrumsfönster. En tredje sitter i en jättestor hängbjörk en bit bortöver, men synlig från sovrumsfönstret. De sitter där och GAPAR åt varandra, som fiskmånglerskor. Inte har de nån styr på språket heller; de säger sånt som "jag ser han", "kolla hanses pjuck!", "mycket sturre än dej", "situationstecken" och "ressischör". Minst en av dem är i målbrottet. Men kan ni tro - jag GILLAR kråkor. De ser så fina och mjuka ut, och så är de präktigt stora. Dessutom verkar de trivas så innerligt med att vara just kråkor.
För några dagar sedan gick Tigg lös på promenaden, lååångt från några farliga vägar. I en glänta en bit bort hade några kråkor samkväm. De gick och sprätte och uttryckte sig på kråkors ogrammatiska sätt. Tiger stelnade till i språnget vid denna ljuva åsyn. Så sprätte han iväg, glad som en lärka, på sina trecentimeters ben, vildsint gläfsande. (Det är det han gör Tigg: gläfser. Till skillnad från skäller, som Ying gör. Och Jazz - tja, han låter mest bara illa.) Alltså: nu j*klar skulle kråkorna få!!! Alla kråkorna for samtidigt i luften och flaxade iväg nån meter över marken. Tigern efter, med jubel i stämman. -Vad de blev rädda!!! Så gjorde kråkorna en lov och bytte riktning. Plötsligt var det Tigg som var villebrådet. Eller - det var han väl inte, kråkorna hade ärende åt andra hållet bara och innan de hade överflugit Tigern kom han liksom att ligga i täten. -De ville ÄTA mig!! sa Tigg till matte, med ögon runda som på en chihuahua. Men efter bara ett par slickar skinkost var han sitt vanliga fräcka jag igen och satte av efter en hel hord blåmesar. Och det vet ju alla, att blåmesar är inte att leka med!!
Idag kikade jag in hos pinschern Milly - en pigg donna med många järn i elden. I alla fall fanns där ett inlägg om "Bruksgubben" - det är så att Milly har inte precis varit så där jättekär i folk-vem-som-helst, men så träffade hon på en träning en bruksgubbe. Och föll i farstun! Läs vidare om detta hos Milly själv, jag tror bestämt det var i februari det timade. Själv är jag ju blödig som bara den när det gäller jurr så jag blev närapå litet gråtmild när jag såg en liten film om hur Milly sökte ställa sig in hos sin nye vän. SOM hon kan fjäska! Och det slog mig att det finns en viss sorts glädje som man helt går miste om ifall man har glada, lagom utåtriktade, snälla och okomplicerade hundar. Den där glädjen när en hund med "issues" liksom växer och går utöver sina egna gränser. Som Jazz. När han kom hit trodde han att alla, i alla fall alla manspersoner, var ute efter hans blod. Bit eller spring! var hans motto. Vi tränade och tränade och ibland trodde jag att det blev bättre - och sen blev det mycket sämre igen. Sen kom vi med i en träningsgrupp på klubben - en träningsgrupp med bara vanlig hyfs på schemat, ungefär. Första gången tog ledaren för den gruppen, en storvuxen bullrig "bruksgubbe", Jazzens koppel och sa att de skulle gå en liten sväng bara. Jotack, akta fingrarna, tänkte jag. Men Jazzen traskade med, de stannade en bit bort och Jazzen fick godis, lite prat, litet sitta fot, mera godis. Han hade inga tankar på mig alls utan var helt upptagen med sin nya bekantskap. Efter ett tag kom de tillbaka och jag fick kopplet samt en tillsägelse att inte bry mig särskilt om hunden - alltså inga stora ovationer eller göra nån affär av det hela. SÅ odramatiskt - och en sån omvälvning!! Och vilken lycka!! Att denna lilla sprätthöna till hund, med nerverna utanpå och rädd för alla, bara accepterade nån så där. Jag blir nästan gråtfärdig fortfarande, när jag tänker på det, fast det är flera år sen. Härom kvällen när jag var ute och gick med bara Tigger och Jazz kom det upp en karl och gick jämsides med oss. Det var rätt skumt ute och mannen hade lång rock och nån vidlyftig huvudbonad. Jazz brydde sig inte - han noterade att det var nån där men sen traskade han på. Ändå gick mannen på min vänstra sida och småhundarna därmed emellan oss. Då kom jag att tänka på vilken liten GANSKA trygg hund han ändå har blivit, min lilla virrhjärna. Så snubblade han till, den där stora karln, tog några stappelsteg nästan PÅ oss innan han återvann balansen. Och vet ni: Jazz tittade till och tog nåt steg undan, men helt lugnt och inte alls särskilt intresserad. Jazzen var ute på sin kvällspromenad med matte, och så var det med det. Vad en massa okänt folk har för sig kan inte Jazzen ta nån notis om. Men matten var ett stort saligt leende hela hon!
(Och att Jazz fortfarande vill bita nästan alla som kommer innanför grinden är en HELT annan sak. Man är väl vakthund och polis!)
Jag blir alltmer hemkär ju äldre jag blir. Eller egentligen är det väl så att jag blir så nedra BEKVÄM - det är skönt att vara hemmavid. Inte pohöver man klä sig någe årntligt, och inte pohöver man borsta håret. Och sen är det ju det att jag mår inte nåt vidare av Mycket-Folk-Ikring, i synnerhet inte stressat folk i affärer - därmed blir det inte ofta jag far nånstans i såna ärenden. (Sånt som IKEA och därmed jämställbart är faktiskt alldeles ohanterbart för mig - redan i dörren in får jag rena panikpåslaget och sen ångar jag friskt genom hela varuhuset utan att stanna nånstans, genom kassorna och UT! Nu har jag gett upp och det var rätt många år sen jag gjorde ett försök. Ingen förlust för vare sig IKEA eller mig.) Men IDAG! Just idag fick jag för mig att jag ville åka och göra taffärder, i Västerås. Maken följde med som chaufför o allmänt sällskap. För första gången fick jag ta nya motorvägen dit - rackarns vad det går fort nu! För första gången sen - ja ni vet, åkte jag motorvägen förbi det stället där Peppar - ja, alltså. Det var otäckt. Ett hugg i hjärtat och sen ett gnag. Men i övrigt var vägbankarna fullspikade med glada tussilago som uppenbarligen inte brydde sig om att det snålblåste och var ganska vidrigt väder. Först åkte vi till Hööks. Medan maken gick in på MediaMarkt och köpte en uppsättning filmer av kalkontyp inhandlade jag ett behändigt agility-hopphinder och en liten flärpig repboll. Glasklart vad jag menar, eller hur? "Flärpig repboll", det vet väl alla vad DET innebär! Därefter vidare till Djurmagazinet för inköp av pipboll i form av illrosa grishuvud, en absolut nödvändighetsartikel. Vidare tre olika sorters godis, en Halti för att försöka bemästra Hämnaren från Kina, en ny cuzgubbe (med vaniljdoft) och säkert litet till som jag har glömt. Så var det dags för Arken Zoo, där jag hittade ytterligare en del intressant hundgodis men där tyvärr kassatjänsten var fullkomligt obefintlig varför jag till slut lämnade boden utan inköp gjorda. Tji fick de!!
Det allra värsta sparade jag till sist: Ica Maxi på Hälla. Ubba! Rena kafkavärlden, eller nåt av Dante uppfunnet sattyg. Jag rafsade åt mig det eftersökta garnet och försökte sen hitta kassorna. Tji fick JAG - hela Maxit var som en labyrint och plötsligt stod jag mitt inne i ett apotek och såg förbryllad och rätt enfaldig ut. Jag tog sats och flöjde ut därifrån, genom mediaavdelningen, skymtade några äpplen på håll (enda livsmedlen sedda dittills) och råkade till slut hamna i en stor och präktig husdjursavdelning! Där hade de minsann både Pommys-lever och generiska Skinneezar, betecknade Ryck-i eller nåt sånt. Det blev en kanin och en räv, för såna legetöj är guld värda!! Slutligen en illrosa hink att frakta allt i och försöka att i hemmet bringa ngn ordning på alla hundpryttlar som där dväljes. Och att kanske hänga högt, så man kan ha så väl leksaker som godis och klicker på ett och samma ställe, utan att det blir uppätet/sönderbitet/hämtat hela tiden. Och si på tusan - när jag hade hittat hinken och sedan lyfte min blick - då skådade jag kassorna! Så då kunde jag betala och återvända till trött chaufför (slumrande i bilen) och sen bli bjuden på lunch på rena hälsokoststället: PizzaHut.
Det är med viss bävan jag har kunnat notera att jag har ett par hundra unika besökare varje dag, numera. Voffur då, då? Jag har ju visserligen en bit kvar till Blondin-Bellas nuffror men det är ändå så jag faller i trans över Google Analytics och river mig i håret (som än hänger i slanor, än står på ända). Vad är det ni vill, egentligen?!! Det känns som om jag borde LEVERERA, fast jag vet inte vad... (Salami, kanske? Vi har huset fullt av konfirmationssalami.) Jag har ju, bland mycket annat, studerat marknadsföring och i enlighet därmed försökt mig på att göra en produktanalys av min blogg. Det blev ungefär så här: trött tant går ut och går med hundarna och gnäller om att det är kallt. Tar litet konstiga bilder som hon påstår är fina (är de ju inte). Deppar över döa hundar. Städar lite.Ser på TV. Läser en bok. Pussar nån hund. OK. Då gäller det att fastställa målgrupp. Nu blev det tyst i klassen. Det finns nog ingen sån målgrupp. Så vem katten är det som läser då?
Ibland insmyger sig en kusin till Jante och väser i mitt öra: -Äh, det är fel på statistiken, fattaruvell! Eller: -Det är nån som porrsurfar och använder pelleskopet som alibiflik, att hoppa till om äkta hälft eller därmed jämställbar skulle dyka upp.
Och sen väser kusinen: -Men OM det nu finns så där många gökar som verkligen tittar in i pelleskopet fullt medvetet, då fattaruvell att du måste börja skriva nåt intressant, och ta lite snygga bilder och lägga in! Träningstips, matten m. hund överst på prispallen, instruktionsvideoar, utlottningar och modetips - sätt igång nu!
Så OK då, jag försöker skärpa mig och börjar med ett litet skönhetstips: ALLTID mörkt nagellack när man pysslar med köttbullelydnad!! Nagellacksfritt ser nästan alltid ruskigt ut, och alldeles särskilt med köttbullesorgnaglar. Ljust nagellack ser nästan ännu värre ut - blekrosa som släpper igenom åsynen av tjockt med mamma scan-smet under naglarna.
Se där: nu fick ni litet lön för mödan i alla fall!
Först: tack till er som lämnade kommentarer om brukshundklubberiet! Sen vill jag understryka att ingen av dessa hör till "min" brukshundklubb varför ev. klubbkamrater som läser detta inte behöver bry sina huvuden med VEM som kan ha sagt så, utan i stället lägga krutet på att rannsaka sig själva.
Alltså: "duktighetspress" - det finns en upplevelse av att hunden ska vara lydig och alltid vilja vara till lags. Det verkar inte finnas någon tolerans för att vissa hundar, trots att de är vuxna, inte är särskilt intresserade av att följa mattes/husses önskemål. På något sätt verkar det ha blivit så att brukshundklubben är till för redan färdiga hundar, med undantag för valpar/unghundar. Om hunden trots genomgången valpkurs inte följer matte/husse i hälarna finns det bara en orsak till detta: hundföraren i fråga är inkompetent = misslyckad! Så vi stackare som har gått valpkurs, unghundskurs, vardagslydnadskurs, vardagslydnadskurs, problemhundskurs, vardagslydnadskurs igen osv. och ÄNDÅ inte kan ha hunden lös bland andra tränande hundar - vi kan faktiskt lika gärna ge upp. Eller i alla fall inte ta upp plats på klubbplanerna.
Jag ber att få citera direkt ur en av kommentarerna:
"Dessutom tycker jag det är svårt att lära sig nåt nytt utifrån ett skuldbeläggandeperspektiv, att man misslyckats som ledare. Det är tusen gånger bättre att klanta sig och ändå bli peppad att tro att man kan göra bättre ifrån sig.
Jag är helt enkelt rädd för brukshundsmänniskor! :)"
Och vet ni - jag känner igen mig, FAST jag har många bekanta i klubben och ofta tränar där. Det finns ett utanförskap, därför att mina hundar kommer ALDRIG att tävla i brukseliten, och jag kan inte med lätthet och självklarhet ha NÅGON av dem lös bland andra hundar. Tigger går bra, men jag kan inte LITA på honom; med Ying och Jazz är det helt en humörfråga. Deras humör och mitt.
Det behövs inte att någon av "bruksfolket" säger något, det räcker så bra med att man ser dem växla blickar. Eller när det sitter en hel flock och tittar på när man tränar eller tävlar. Och tisslar. Jag är en hårdhudad jäkel men ibland tappar jag orken alldeles.
Något som jag skulle uppskatta på MIN klubb vore en träningsgrupp som arbetar utifrån konceptet i boken "Control Unleashed", som alltså på svenska heter "Släpp kontrollen lös", vilket i mina öron låter helt galet - men detta är ingen stilistisk spalt. Och i den gruppen skulle denna "okopplade kontroll" mycket väl kunna försiggå med koppel eller lina!!
Är det snart påsk eller inte? Jag har faktiskt ingen aning, men jag var och handlade idag och det fanns bingevis med kulörta ägg att köpa och fylla med smarr. Å andra sidan börjar ju julskyltningen i oktober...
Men det här inlägget avser mest Tiggers lilla fula ägg - som nu även Ying börjar exmera alltmera. Hujj, vad det går! Tydligen finns det inte på klickerklok längre, men det finns ett annat märke av samma sorts leksak, fast under beteckningen Crazy Egg. Det hittar man t.ex. här. Litet fler återförsäljare hittar man här. Storleken på ägg spelar inte så stor roll, så länge det är "alltför stort", dvs. hunden ska inte kunna ta det i munnen.
Jag har stickat en tröja åt en italiensk vinthund. Det gick fort. Att posta den till hundstackarn, det går inte fort alls. Tiiipiskt mej, alltså! Men nu ska jag börja på ett nytt projekt, ett som jag inte behöver postbefordra enär det skall stanna i huset. Säg ingenting till honom, men jag ska faktiskt sy en klövjeväska till Tigger! Det är nämligen så att de i handeln tillgängliga slika som går runt hans bröstkorg de är så utformade att själva väskorna släpar i backen. Inte alls roligt för en hund att gå så, kan man ju förstå. Så nu ska matten gripa in! Men jag skall göra mitt yttersta för att hålla mig till tuffa, manliga stoffer. Inga utsvävningar åt konståkningshållet. I alla fall bara små små sådana utsvävningar.
Idag hade vi besök av en hundfysioterapeut i vardande, en som är under utbildning alltså. Jag hade bett henne kolla upp vilken form hundarna är i och hjälpa till att forma något slags träningsplan för dem, för deras fysiska form. Vi traskar ju visserligen mycket, och de springer lösa en hel del, så nog RÖR de på sig. Men det är liksom inget system i det. Och jag ser ju på min egen kroppshydda att blott och bart promenixer - nja, ni förstår. Så nu har jag fått tips om specifik konditionsträning och styrketräning och hur jag kan tänka när jag planerar träningen. Olika mätpunkter för om vi går för hårt fram eller om vi kan ta i mer. Vad jag ska tänka på när jag stretchar hundarna efter ett pass. En massa bra grejer helt enkelt!! Och framför allt har jag fått en himla massa inspiration! Jag är säker på att det kommer att bli roligare att promenera nu, för både mig och hundar! Dessutom tyckte hundarna jättemycket om henne. Ying somnade omedelbart på hennes fötter och försökte sen äta upp hennes arm (=Pej-hedersbetygelse) och Jazz formerade sig till lilla-fina-gosedjuret. Tigg brydde sig i ärlighetens namn inte mycket alls, men det gör han aldrig. Alla tre fann det i alla fall vara helt i sin ordning att hon var hos oss i två timmar, bitvis dragande o klämmande på hundar, bitvis bara pratande med matten. Det var ett LUGN i huset! Jag ser fram emot nästa session.
Häromkvällen var det typ vår när vi tog kvällspromenaden. Fast sånt slags vår som inte är nåt vidare för Ying: hård blåst, delvis torra gator och ännu ej genomförd sandupptagning. En vanlig människa som jag känner mig rätt nyblästrad efter en sväng under den sortens betingelser, men för Ying är det värre än så. Han kan få ett grand i sitt öga och då är det inte roligt längre, varken för honom eller för oss och våra plånböcker. Alltså fick han vackert stanna inne, medan jag och småhundarna gav oss ut i de friska vårvindarna.
Högvatten.
Kvällarna börjar bli längre.
Men så var det där med min lilla lilla hund. Jo för jag hade satt klövjeväska på Jazz. Hujedamej vad han fick bära, fickorna var fullkomligt fullastade med vikter!! Nämligen 2 b*jspåsar på högra sidan och 2 b*jspåsar på vänstra sidan. Men nog kommenteras det friskt när man kommer med en liiiten (nåja) hund, rustad på det sättet.
Ja OK då, det SER ut som om han dignar under oket men så är icke fallet, det bara blåser på honom!! Jag lovar att han inte hade nåt emot väskan!!
Obs! Notera vårtecknet - gympaskor!!
När det väl börjar skymma går det fort. De lortiga gatorna ser särskilt snuskiga ut mot en rosaröd himmel.
Har ni läst den boken, "Ägget och jag"? I annat fall: gör det, nån gång när ni behöver muntras. Prima lektyr!!
Men nu var det ägget och Tigger det skulle handla om. Tiggs lilla gula jolly egg.
Ägget far omkring och gör som det vill, man vet aldrig åt vilket håll det ska sprätta och det är lögn i helsike att få tag på det med munnen. Man blir galen, säger Tiger!
Utomordentlig aktivering av både kropp och knopp!
Till och med Tigern blir litet trött och måste vila en stund. Det händer inte ofta!
Ägget har vi köpt från Klickerklok och vi är SÅ nöjda med det!
Imorse visade termometern plus fyra grader när vi gav oss ut. Och det var vidrigt kallt!!! Det blåste och mitt under promenaden började det snöa på oss!! Ying och Jazz måste gå i koppel för det var så mycket rådjur, och det var halt och moddigt och blött om vartannat. Jag TROR att Tigger tyckte det var en OK promenad, för det tycker han nästan alltid, men vi andra kunde lika gärna ha varit utan den friska luften. Brrrrr!
I +4 borde Jazz klara sig utan tröja, tänkte jag. Jo pytt!! Hundstackarn frös så han knappt kunde gå. Jag också!!
Jag har kommit över Susan Garretts video Success with one Jump, och faktiskt hunnit titta på nästan hälften.
Som alltid med såna här produkter är priset en stöttesten - den kan köpas från Canis till priset 450,-. Plus frakt då, förstås. Och det är klart, att jämfört med Greg Derrets DVD:er, som går för nästan 650,- på samma ställe så är det ju rena rean. Men för en vanlig fattig människa känns det litet saftigt. I runda slängar 500,- för 2 timmars film... Nåja, jag ska inte klaga - jag övertog min från nån som har tappat entusiasmen. 100 pix - that's more like it för en fattig student! Men nu var det ju inte priskoll det här gällde, utan innehållet. Så vad tycker jag då? Jo tack, jag tycker den är mycket bra! Klart inspirerande på en nivå som passar mig - jag menar att när jag har tvingats se Greg D-rullar så blir jag ju helt konfys och närmast gråtfärdig: det verkar så himla SVÅRT allting! Det här är alldeles mycket mer genomförbart och på en nivå som till och med lilla jag begriper. Dessutom pratar hon bra mycker mer förståelig engelska - inte en massa sludder och dialekt!
I den här filmen finns alltså en massa fokus- och drag-övningar som man kan göra på begränsat utrymme med bara ett, och ibland inget, hinder. Saker som jag tror kan vara roliga och bra även om man inte är tokintresserad av agility (och här räcker jag upp handen).
Jag ger fyra köttbullar av fem - jag vet inte RIKTIGT om den är värd sitt fullpris, annars hade det biddit fem köttbullar!
Mina funderingar kring hur och framför allt VAR man ska träna hund fortsätter. Och som vanligt leder ett resonemang till ett annat, och till slut hamnar man i nåt helt annat spörsmål. Men än har jag inte avvikit SÅ mycket från grundfrågan, för det jag funderar på idag är:
Vad ÄR hundträning?
Jag tror att många lägger in en tanke om tävlande i detta "att träna" - en positiv eller negativ tanke. Och att träning innebär detaljpetande, nötande, lös och 100% lydig hund.
Just det där med lös-och-lydig gör att många stupar redan på startlinjen. Inträdesprov för agility, t.ex. Jag FÖRSTÅR att man inte kan ha hundar som löper amok hej vilt och gör som de tycker - men ändå. Det finns andra sätt.
När jag så smått började "träna agility" gick jag en kurs hos en förening som heter Mälardalens Agility. Vad jag förstår är den slumrande i dagsläget, men man kan hålla tummarna för att den återuppstår. På den kursen var det utmärkt väl tillåtet att använda koppel på hunden om så behövdes - och det behövdes. Jag hade min fina svarta Nero då - en snäll hund, men folkkär. ALLA måste bli pussade!! Ibland hade vi en hund i taget på banan, dvs. i ridhuset, då fick han vara lös och då var det ungefär så här: hoppa ett hinder, springa till publikum och pussas, hoppa ett annat hinder, pussa matte, springa upp på balansen, snurra ett varv där uppe, få syn på nån som måste bli pussad, hoppa ner, bli inkallad av matte och FAKTISKT en enda gång komma tillbaka, tvärvända - glömde ju att pussa nån... Tja, så där höll det på. Nu kom jag ju inte så långt med Nero, för han blev bara en unghund innan han fick lämna oss. Men det var samma sak med Jazz - koppel/lina i början. Och si! då hände sig det märkliga att Jazz tyckte det var så kul med agility, och agility gjorde man ihop med matte så då kunde han vara lös!! Så i stället för Löd och Lydig Hund = får hålla på med agility blev formeln: Får hålla på med agility = blir lös och lydig hund.
Hos Mälardalens Agility fanns dessutom ingen tävlingsmani - visst pratade man om att sen kanske tävla, och vi for allihop iväg på en träningstävling, men det var betydligt mera KUL än VIKTIGT. Heder åt den klubben!
Så kan man alltså också träna.
När jag började träna lydnad med Tiger var det bara för att han var ett sånt nedra frö! Han var ett år gammal innan vi ens började med annat än utställningsträning, men det visade sig att han tyckte att det var vansinnigt roligt. Så vi knetade på efter bästa (inte så bra) förstånd och sen kom jag på att vi kunde tävla, faktiskt. Med ett förstapris och pallplats i första försöket, vilket torde bevisa att även en blind höna kan hitta ett frö eller nåt.
Träning vi pysslar med nu: linjetag. Tigger har inte en aning om vad det är och jag i sanning ännu mindre, men tränar gör vi lika fullt. Det får väl ge sig. Och TRÄNING kallar jag det ändå.
Träning enligt mig är allting som är utvecklande. Det är utvecklande för en hund att plocka upp avklippta diskborststrån från golvet (låt dem försöka bara! SÅ svårt!), att räcka vacker tass, att pussa matte på näsan (helst utan tänder inblandade), att skälla eller inte skälla på brevbäraren, att springa med små meddelanden, att inte knycka bullar, eller knycka bullar på ett oerhört finurligt sätt. Samt att gå fot oklanderligt, att springa rätt ut till rutan utan omvägar, att bära metallapport.
Och vet du - ingen träning är bättre eller sämre än nån annan, så länge man (=förare OCH hund!) har kul. Huvudsaken är att det blir av, för annars gills det inte.
Så, nog läst - sätt igång och träna nu. Jag menar NU!
Liiitet grann ska jag i alla fall meddela om gårdagseftermiddagens Vådliga Äventyr. Det började med en föreläsning betecknad "Marguerite Duras: tematik och receptionsestetik". Jippi! hojtade jag, den är på svenska! Det var sista gången jag jublade åt den föreläsningen. Efter 40 minuter av den sortens, med 40 minuter återstående bestämde jag att vi behövde luft, mycket luft. Fast kanske inte så mycket luft som det blev. Se nedan. Di små nuffrorna betyder avverkade kilometrar, dem kan man följa som när man ritar en sån där bild. Märk väl att ung. 9/10 av sträckan tillryggalades i mjuk, djup snö. Sen kan man undra: var matten på lyset när hon var ute och gick? Men det var hon inte.
Aldrig blir det som man har tänkt sig - igår höll jag på att ställa till det så man kan knappt tala om. Man kan faktiskt inte tala om det, eller ens skriva om det, men man kan konstatera att våra vådliga äventyr slutade fullkomligt lyckligt. Tack och lov! Nog därom. I alla fall så bidde det därmed inget möte för matten - jag hann upp en sväng med ett par papirer och noterade därvid att plenisalen var så gott som fullspikad!! Jag blev så paff så jag nästan hade lust att stanna kvar men besinnade mig. Ganska tidigt i säng måste vi i alla fall - Jazzen bestämde sig för att sova hos hussen (eller "se på fotboll" som det heter) medan Ying och Tigg i vanlig ordning fylkades i min budoir. På och omkring mig. Som jag låg och läste Poloni-deckare (INGEN ork för franska igår kväll!) vaknade en liten otrevlig husfluga i lampvärmen och började sin sömniga surrande färd kring oss. Studsade dum-dum-dum i taket, landade på min näsa, på min kudde - nästan på Tiger. Usch. Jag försökte dänga djuret med min bok men den var för snabb eller jag för långsam så därav blev intet. Då ingrep den sabeltandade tigern - nafs! I tigerns mun surrade det ganska högljutt så Tigern öppnade gapet igen och ut flög vår ovän. Eller rättare sagt - den tumlade ut och landade i sängen. Samt kröp mot Tiger!!! Tigern flög ur sängen, ur sovrummet, halvvägs ner i trappen. Där la han sig på ett trappsteg och förkunnade att han tänkte tillbringa natten därstädes. Matten försökte med lock och pock och stora ord: -Men Tiger! Du är ju råttdödare, grävlingsjägare, alla rävars fasa! En liten fluga är inte farlig, kom så får du ligga under täcket, där kommer den inte åt dig. Ingen tiger. Till slut fick jag masa mig nerför trappan och manuellt forsla pysen upp i sängen igen. Där låg han länge och spelade misstänksamt med ögonvitorna, men flugan var tyst, kanske borta, och till slut kunde vi alla somna igen.
Ikväll är det dags för medlemsmöte på brukshundklubben. Förra tisdagen var det styrelsemöte. Risken finns att det är samma deltagare ikväll som för en vecka sen. Intresset är inte precis brinnande bland medlemmarna...
En sak som vi pratar om är hur vi ska få fler medlemmar till vår lilla klubb. Hur ska man få nya hundägare att gå valpkurser hos brukshundklubben i stället för hos någon av alla de "fristående" hundkursarrangörer som ploppar upp överallt?
Själv skulle jag vilja ha en statistik på vilja raser medlemmar i hela Svenska Brukshundklubben har. Hur hundarna fördelar sig mellan olika rasgrupper.
Det står i styrdokument av olika slag att klubben skall välkomna hundar (och deras förare, förstås!) av alla raser, men jag undrar om det riktigt KÄNNS så för folk. Ska sanningen fram så känner jag inte riktigt så, fast jag häckar där mest hela tiden. I alla fall av och till.
Inte är det så ofta man ser en icke-brukshund där, med undantag för mina tre ojurr.
Några tankar kring det, kanske? Du som inte är med i nån brukshundklubb: vad skulle få DIG att gå med?
Fast i helgen var det en alldeles särskild promenaddag, för hussen följde med. Vi stretade fram i sakta mak - 3 km på en timme! En gång drattade jag på ändan i en snödriva så pass att jag fick fullt av snö ända in i benkläderna. Det tyckte alla utom jag var skojigt. Men det är ju onekligen en viss omväxling mot att slå huvudet i asfalten.
Ganska vackert!!
Stret, stret - vänta matte!!
Och Ying stretar efter husse.
Jag trodde husse skulle få litet draghjälp uppför Himlabacken, men så blev icke fallet. Ying ville inte alls dra FRÅN matten!
En "ändvy" som det heter när man gör ritningar...
Trots denna lilla runda i nästan inget tempo alls var det bara Tigg som överhuvudtaget hade några krafter kvar sen!! Husse = bästa aktiveringsprylen. Nånsin!
Ja, enligt Tigern alltså. Varje dag är städdag enligt Tigern. Och varje stund då man inte sover eller är ute och busar är en städstund. I synnerhet då matte, efter att ha tampats med det franska språket, tycker att det mest liknar kaffestund. Då sätter Tigern igång. Han hämtar nåt. -Här matte, titta så fint jag städar! Så klart att matte ger en pytteliten torr blodpuddingbit då.
Efter en minut ser det ut så här. Man kan ju undra hur hunden med trecentimetersbenen kan komma över diskborste, plånbok och pannlapp... Äsch då, har inte ni det så hemma?!
Litet koppel, penna, reflexlapp, rosa pudel kånkar man fram, stolt som en tupp.
Grejs från pappersinsamlingen, en beg. näsduk snattad från husses ficka (tröjan hängde på stolen), Jazzens filt utsläpad ur buren. Nu har matte nästan fått i sig 1/3 kopp kaffe.
Ibland ser han väldigt skum ut och krafsar insisterande på mitt ben. -Ta då!! -Ta vadå? undrar matten.
Litet stoppning från en soffkudde, förstås!!
När det ser ut så här börjar jag så smått inse att det är lika bra att ge upp. Men notera: teskeden i framkant kom Jazz lullandes med! Strongt! Även Ying får sina städryck när Tigern är så här enveten. Ying går runt i huset och säger: -Näe, det finns ingenting. Ingenting som jag kan hämta. -Haha, tänker jag, för jag ser ju hur huset ser ut. Så kommer Ying uppglidandes vid min sida, där jag sitter. Oändligt graciöst sträcker han på halsen och lägger mulen på bordet. Och se! där ligger ju boken som jag är fördjupad i. Eller försöker att fördjupa mig i... Den tar Ying ömsint i munnen, så går han runt till andra sidan av min stol och överräcker närmast ceremoniellt sin gåva. -Titta matte, en bok! Det kan du behöva! säger Ying. Det är klart att han får rätt mycket blodpudding för ett sånt fynd!! Men sen ger jag upp alla tankar på nöjesläsning och kaffedrickning och tar en promenad med odjuren i stället.
Matten håller på att översätta en liten hemsk text om invandrares utanförskap. Till franska, förstår sig. Jag brukar ha attityden: Tralala, haha, vad franska är lätt som en plätt jämfört med ryska = hurra vad jag är bra!
Nu får jag allt ångra mig.
Det finns skumma temp - us? -i? -a? Näe? Eller? Nåja, låt oss säga temporalformer, så kommer vi lindrigt undan, i alla fall på svenska.
Men alltså inte på franska. Våg-tid och punkt-tid är de mycket för i det språket. Och det värsta av allt: indikativ eller konjunktiv. Huga!!
Och på det då invandrare som inte har det så vidare ärtigt.
Så klart att de inte har, med det j*la språket att hanka sig fram på!!
I morse blev vi väckta av Minsta Barnet klockan halvåtta. Halvåtta = arla morgonväkten. A.k.a. svinottan. Vi satt och tyckte synd om oss, sen lämnade vi barnuslingen i skolan för vidare befordran till Dalarne. Sen for vi iväg och tog en halvmilspromenad. Cirkus kl. 10 var vi hemma igen, hundarna åt raskt sin frukost - alla var hungriga idag, t.o.m. Ying! - och matten drack kaffe. Sen läsdags. Kanske - halvelva? Nåt sånt. Nu är klockan 14.50 och alla tre hundarna sover fortfarande. Djupt. Icke-sovmorgnar tär lika mycket på dem som på mig. Hurra!
Jag har fördjupat mig i en skrift om djurkommunikation. Sen försöker jag nå telepatisk kontakt med hunddjuren men somnar omedelbart varje gång. Jag tror det är Ying som hypnotiserar mig. Men i sagda skrift står att läsa att hundar behöver ha ett eget syfte, och det kan vara sådana breda saker som "att göra matte glad" osv. Om man bestämmer vilket syfte hunden ska ha så känner hunden det och mår bra därav. Är teorin. Så jag har grunnat på mina djurs syften. Det skulle kunna vara så här: Yings syfte är att förr eller senare lyckas få matte att snava nerför hela trappen, inte bara en bit här och där. Jazzens syfte är att hålla mattens nerver spända precis till bristningsgränsen, och ibland släppa dem så att de kryllar ihop sig som gamla gummisnoddar. Tigers syfte är att flytta omkring allting i hela huset. Särskilt såna saker som det står en nypåfylld vattenskål på.
Men det skulle också kunna vara så här:
Yings syfte är att visa att den bästa vägen från A till C behöver inte alls gå via B utan kan mycket väl vara den som går rutten Ö - Ä - Å - P - 4 - X - Torstuna - A - runt om A - köket - P - 4 - X - sova-en-stund - C. Eller så.
Jazzens syfte är att visa att ibland är en schysst solfläck och en puss på näsan själva meningen med livet.
Tiggers syfte är att tala om att nästan allting är himla kul, och hur grått och trist det än verkar så blir det snart himla kul, och är inte DET himla kul så säg?
I fredags var nya lillebroren här. Det finns mycket att säga om den lilla vännen, men en sak kan man INTE säga: att han har alla fyra fötterna på marken. Närå, inte ett dugg verkar gravitationskraften på honom!
Tvätt, tvätt, tvätt och därtill hörande stryk, stryk, stryk synes vara mitt öde ibland. Efter att ha stått vid strykbrädan i två timmar i kvällningen orkade jag inte annat än slänga mig i fåtöljen och se på "Morden i Midsomer". Ett dåligt program, tycker hundarna, så de måste få sitt ändå. På ett sätt som är så föga störande för matten som möjligt.
Tigern belönades för inkrypning i äntligen tömd tvättunna.
Jazzen belönades för nedkrypning i utflyktsväska. Ännu mer belönades han för utkrypning ur densamma...
Ying belönades för sin blick av småleende samförstånd åt smågrabbarnas stollerier.
När Ying och Jazz äntligen hade blivit litet trötta hade Tigger fortfarande energi nog för en hel kennel kvar. Han fick överta Jazzens väska och sen städade han hela bottenvåningen på sitt eget lilla sätt. Allting byter plats med allting annat.
Med hänvisning till mitt inlägg av igår (väl?) om vilka bilder jag gillar. Titta bara vad jag hittade i mailen!!
Finfina lilla Ruska, som egentligen heter nåt alldeles annat, men första gången jag träffade henne nöp hon med sina små sylvassa bissingar ett stadigt tag runt en av mina flertaliga bilringar och ruskade grundligt. Hon är litet släkt med min älskade Peppar, litet kors och tvärs så där. T.ex. är hennes pappa kullbror till Peppars farmor, vill jag minnas. Å, den där fantastiska staffeuppsynen!! Den fanns där redan när hon var bara en månad gammal. Kavat. Snäll. Vilken hund, och vilken bild!! Tack snälla Ruska-matten för den!
När vi kom in efter promenaden var det litet kymigt ställt med solfläckar inomhus. Det enda riktigt bra solstället som Jazz kunde hitta befann sig ovanpå soffans ryggdel. Där är det inte så lätt att klamra sig fast precis. Lilla lillmatten tog Jazzens dilemma på allvar och löste problemet.
Hon kunde ju sitta ganska bra däruppe, och så kunde Jazz boa till sig i hennes knä. Frid och fröjd!
Vid ganska gott lynne selade jag på mina glada små uroxar, klädde om mig själv och gav mig ut i solskenet. Fem minuter senare halkade jag omkull, platt på rygg och TJONG! smackade bakhuvudet i asfalten! Där blev jag liggande på rygg, i en massa vatten, medan jag funderade på livets intighet och sånt. Och om det fanns nån möjlighet att ta sig upp, eller om jag månne redan var avliden. Den var jag inte, däremot var jag rätt yr i huvudet och grundligt blöt-i-byxan. Av vattenpölen, inte av bristande tätthållighet, måste jag understryka. Men hundarna var glada och förväntansfulla så det var bara att traska vidare, det.
Kampråttan med expanderskaft. Prima vara!
Se så mycket barmark som har kommit fram!! Dessvärre ligger snön ordentligt djup på de flesta ställen - djupare än man i förstone tror.
Det var så solvarmt i backen så Ying bestämde sig för att ligga ner och gnaga. På bara marken! Medan matte hade hittat en bunt björkslanor att sitta på, lutad mot ett träd. Ty se det susade och svirrade i huvudet.
"Kines i motljus" heter denna komposition. Fin färg å himmelen!
Och denna heter: "dito"
Ying tyckte nog att jag blev sittandes för länge, för han började äta upp mitt postament!!
Tigger markerar att han minsann är jättesnäll och inte alls förstör mattes mysiga plats.
Faktiskt världens snällaste!!
Ying försöker knuffa ner mig från mitt högsäte.
Mattes experimentlusta vet inga gränser.
Inga som helst gränser, alltså.
Jazz tycker att vi övriga är pinsamma. Men det värmer gott om ryggen, det gör det.
Stort hövve, liten kropp.
Fina Jazzen vill ha godis.
- Mera godis, tack.
Ibland när man ropar så kommer Ying! Men oftast inte.
Jag klarade faktiskt hela promenaden, med ganska mycket sus i öronen och lätta synrubbningar. Undrar just hur många hjärnceller som strök med i den där smällen...
Med föregående inlägg som en ursäkt presenteras härmed några bilder från gårdagaftonens promenad på darriga ben. Bilderna är alltså tagna runt 17.30 - inte nattsvart ändå! Törs man tro på vår?
Just den här bilden är, enligt mitt förmenande, PERFEKT!! Jag blir alldeles salig av den!!
Man får väl lov att ha ett minne av sig själv också... Förkyld o dan.
Jag tycker om gamla bilder, jag. Helst inte ateljébilder, fast de kan vara klämmiga de också. Se t.ex. Mike Disfarmers bilder - man hisnar!! Allra mest tycker jag om vanliga ögonblicksfoton, snapshots. Som det här:
Det här och där överexponerade, här och där underexponerade, utfrätta. De stirrande blickarna, nån som är oskarp - sånt gillar jag!
Jag är ju gammal nog att ha fått lov att hushålla med bilderna. "Nä, nu har jag bara två bilder kvar på den här rullen, måste vänta till nån RIKTIGT bra bild!". Som förstås aldrig kom. Eller så gick det för fort och det blev bara nåt oskarpt ludd på bilden. Fast sånt är också minnen.
Detta bara som en kommentar till mina ibland, kanske alltför ofta, mycket märkliga foton här på bloggen. Visst kan jag ta 300 bilder och sen vaska fram några riktigt riktigt snygga: skarpa, klara färger, fart och fläkt eller snygg pose. Men det finns så många andra som gör det bättre och dessutom är det inte så min vardag är. Min vardag är rätt luddig i kanterna, ofta svartvit, hej-och-hå-vad-hände-nu och allting bara svischar förbi. Därav bildernas utseende.
Jag måste erkänna att jag är själv min trognaste blogg-läsare. När jag tittar på "dåliga bilder" från ett par år tillbaka kan jag få tillbaka känslan av just då. Den får jag aldrig av supersnygga finbilder!!
Näru, nån öl bjuder jag inte på! (Fast om jag hade nån skulle jag gärna bjuda, allt för att slippa smaka själv. Knusslig är jag inte.) Det är bara nåt fjollet aktstycke som heter så - på franska - som man måste läsa då och då. Enivrez-vous!!! som lärarn säger. Fast kanske inte precis på öl, då. Nä - till saken!!
Den första koppen kaffe-på-trappen tärde jag i förra veckan. Solvarm och torr trätrappa, finfina muggen. VÅR! (Tror fan, det...)
I brist på bulle får man doppa russlare.
Tigern ser skeptisk ut. Han har provat kaffe och det var ingen hit. Nåt annat som inte är nån hit är hundmat från MeraDog. Ubba säger alla. T.o.m. städse-hungriga Tigern!!
Jag kan varmt rekommendera photobox för s.k. framkallning av foton, alltså utskrift av digitala bilder. Snabbt, snyggt, billigt. Och så fint levererat!
Jodå, jag jobbade också. Ibland. Mest satt jag i campingstolen på trappen.
Denna bild har en enda förtjänst - muggen uppe i vänstra hörnet; dess färg mot himlens. Så vackert!!
Ying tycker också om att se andra göra nytta på olika sätt.
Leka med bollen utomhus = i alla fall ett litet vårtecken. Kasserad julgran mitt på gången = bara fult.
Varje år lämnar husse grillen ute hela vintern. Varje vår måste hussen köpa ny grill för att den tidigare har rostat sönder. Varje år tycker matten att det är onödigt att köpa en ny grill eftersom grillad mat är äcklig. Varje år tittar hussen på matten som om hon vore galen.
Håglöst, är vad det är. Vintern har varit alldeles för lång - nu är det bara smuts/halka/blött/lorthund-vinter dessutom. Kan knappt promenera, än mindre träna nåt vettigt. Eller - klart att man kan, men jag har bara ingen energi till sånt; allt det här gråa suger musten ur mig. Och så förkylningen på det, då... Men idag känner jag mig bättre; tog en liten kvällspromenad med alla tre djuren. I ganska sakta mak visserligen, och blev ändå ganska trött visserligen 2, men jag kom i alla fall ut och fick litet luft. Och så träffade vi en rar fabbro med "nosgrimma" och ryggsäck med syrgaspåse. Han hade KOL och var bara så lycklig över att han hade tillgång till den där utrustningen så han fick komma ut och gå en sväng. Då får man litet perspektiv. Och dessutom - klockan 17.30 var det alldeles alldeles ljust ute!! Fast fulgrått överallt förstås, men ändå: LJUST!! Alltid något.
Nu är det typ förkylt, om man så säger. Minsta Barnet har ju varit däckad i en vecka, drygt - något bättre är hon, men inte alldeles vid full vigör. Emellertid har hon nu med varm hand donerat rätt mycket sjuka till sin ömma Fader och dito Moder. Jag har alltid lärt mina barn att det enda sättet att bli av med en efterhängsen förkylning är att smitta nån annan, men inte tänkte jag att hon skulle ta mig så på orden. Läget är i alla fall så här, att maken är så snorig så snorig så man har väl aldrig sett på maken! (haha!) Jag är frossig och tokvarm och huvudet lossnar snart och hostan rister mitt arma skrov. Orken är obefintlig - vi orkar nästan läsa en stund och se på TV en stund, men inte så värst mycket mer. Så att eh... hundarna. Näe, ORKAR helt enkelt inte gå ut med hundarna! Tur i oturen att vi har en trädgård - hundarne utsläppes och modern sätter sig å trappan med en kaffekopp och en air av tyck-synd-om-mig. Sen gör vi aktiveringar i form av Min-Matta: hundarna har varsin ligg-grej (i sanningens namn varsin ponnyvojlock, hopvikt. 25,- pix per styck på Granngårds-rea, tjocka, lätt-tvättade,
[[AVBROTT - OOO, VAD TIGERN SER LÄSKIG UT!! Han ligger på rygg i min säng och sover och drömmer med halvöppna ögon där bara rödsprängda ögonvitor syns!! Rena skräckfilmen!!]]
vändbara kors och tvärs eftersom de är dubbelvikta - perfekta helt enkelt. Och i olika färger.) och så utrustar sig matten med en näve katt-torrfoder (ynkpyttiga bitar). Samt väntar. När någon hund lägger sig på SIN matta, med minst 75% av kroppen å själva mattan, kastar jag en liten kattmatkula till sagda hund. En bit ifrån så hunden måste resa sig för att få tag på den. Inga kommandon eller nånting. Sen håller vi på så där. Och så flyttar jag mattorna då och då, så hundarna får byta plats med varandra. Ibland lägger jag en matta i soffan eller på en stol. Grejen är att hunden alltid ska söka sig till sin matta. Kan säkert bli användbart nångång. Och hur som helst: det är något litet jobb för les chiens. Och inte mycket jobb alls för En Matt Matte.
Men Samvetet säger ju ändå: Hundarna måste motioneras minst 3 timmar pro Tag samt därtill tränas med någon mening minst en timme.
(-Äh, varför det? säger Jazz. -Vi kollar om det är nåt bra på TV, i stället!)
Ibland får jag allt skämmas litet för hur jag framställer Herrn i Huset, alltså Maken, Hussen osv. En hund- och naturhatare som kör med hustru och barn och bestämmer hit och dit (tror han). Sen ibland så pratar jag med nån som gör runda ögon åt att maken inte vill gå ut i skogen ens med fikakorg med, tills det visar sig att personen i fråga har träffat maken, å arbetets vägnar eller så. Och så säger vederbörande: -Jaså är det HAN! Han är ju SNÄLL, ju!! och ser förvånad ut.
Och det är han förstås. Han är jättesnäll, ju!! Men hans mamma hade ett tag en avpolletterad polishund som var typ livsfarlig... Därav hund-skepsisen. När det gäller naturen vet jag inte vad vi ska skylla på - men smaken är ju delad.
Alltså - hussen gillar mina, eller rättare sagt VÅRA hundar. Jättemycket.
Och det är väl tur att han inte är lika hund-tossig som jag - då skulle vi ju ha huset ännu fullare!
Jag tar mig själv i hampan och påminner mig om att både förra och förrförra året kom det en nedra massa snö ända in i april, men nog KÄNNS det litet som vår ändå! Litetlitet.
Därför är det väl litet sent att montera mitt förtjusande fågelhus... Men som det kom först häromdagen fick det komma upp en sväng ändå; snart tar jag ner det och låter det vänta till nästa vinter. Som väl kommer i augusti eller nåt, enligt detta nya klimat.
Visst är det fint, som en liten bubbla?
Yingis pingis hjälpte till vid monteringen. Eller - det gjorde han ju egentligen inte, men han hade fått korn på att jag hade köttbullar i fickan så han var typ litet i vägen.
Pejer kan inta fotposition. Om de vill!
Litet svårare är det allt med snö under rumpan, men om matte påminner om förekomsten av köttbullar så går det bra. En liten stund.
Nu har även maken och matten biddit smittade av minsta barnets elända sjuka - fast bara förkylningsdelen, peppar peppar! Maken är rödnäst och snorig som jag vet inte vad, själv nöjer jag mig med frossa, nysningar och en evärderlig hosta. I synnerhet vid sänggåendet förstås, hela min paulun rister och jag känner mig närapå som Kameliadamen.
Barnet självt är något litet kurantare och har t.ex. kunnat inmundiga större delen av en temla. Och det är så vist anordnat att hon inte gillar vispgrädde något vidare.
Men det finns det som synes andra som gör!
Mmmmmm, temmmmmla! säger Ying.
Tiger får riktigt Omar Sharif-sug i blicken när han betraktar pejens framfart på temmelfatet. Se så fina ögon han har - ganska nytrimmad (av yours truly) så att eyelinern blir mer markant. En faslig hjärteknusare, den där tigern!!
Om nu Tigern har sug i blicken kan man väl snarare säga att Jazz har mord i både blick och sinne. Hela kroppsspråket varnar för förestående attack, i kombination med visst medvetande om att matten INTE tänker tolerera några blixtattacker. En knivig sits för en dvärgpinscher!!
-Åååå, vad det ser gott ut!!
-Hur gör han egentligen för att få sånt där?
- E de slut nu?
Tigger fick tvätta Yings mule sen, så det var inte så väldigt synd om honom. Och Jazz hade ett ben att gnaga på eller vakta. Slutet gott, allt gott!
Minsta lilla barnet är hemma och är sjuk, sen en hel vecka tillbaka. Det började så glatt med magsjuka, hej och hå. Precis när den hade bedarrat vidtog en rent apokalyptisk förkylning, med ty åtföljande avgrundshosta. Ingen är glad åt sånt, skulle man kunna tro. Men jo då, det finns EN: Jazzen. Härligt att ha lilla matten hemma hela dagen, att ligga och kura hos, tycker Jazz. Minsta barnet tror att Jazzen har ett litet förråd av bassilusker, så kallade Jazz-baciller, att sprida omkring sig när han tycker att lillmatten inte ägnar honom tillräckligt mycket tid.
Så här såg det strävsamma gamla paret ut igår. De ser "Big Bang Theory". Jazz skrattar högst av alla.
Ikväll var jag en slappis framför TV:n. Ajabaja matte! Men vissa hundar finner sig ju inte i det så det fick bli litet träning samtidigt. Nämligen specialsök. Gömma te-påse i bokrummet (japp, jag ser på TV i bokrummet. Barn och blomma-make ser på TV i TV-rummet). Låta Tiggern nosa på annan tepåse av samma sort (förstås). Be Tigerdjuret leta. Det gick utmärkt några gånger. Tigern lägges å golvet och sen slänger jag en liten filt över honom så han inte kan kika när jag gömmer... Bra att ha byggt upp en bra förväntan - han har inget alls emot att få en filt över sig så där, för han vet att det kommer nåt skoj. Sen tittade matte en liten liten stund med båda ögonen på tv:n och VIPS så gnagde Tigern upp tepåsen och snaskade i sig rätt mycket av dess innehåll. Han verkar dock inte ha fått några men av det. Men matte lärde sig en läxa.
Näe, matten är inte i nån farlig ålder, inte på DET sättet. Alltså spana-in-rumpor-sättet. Alldeles för många fruntimmer är i den åldern alldeles för tidigt. Och för sent. Jag måste dock erkänna att det finns två sorters rumpor som mina blickar dras till.
1. Vissa konståkarrumpor. När de har så himla mycket muskler så att när de, alltså konståkarna, står rätt upp och ner - alltså med huvudet upp och fötterna ner, alldeles stilla - så sticker rumpan ut så mycket och så kantigt att man banne mig kan ställa ifrån sig frukostbrickan därstädes, utan risk för spill. Det skall dock noteras att sådana rumpor blickar jag på icke med lystnad utan fastmera med undran och med skräck.
2. Tigerns lilla rumpa! Eller "umpa" som jag säger, för så ser den ut. Betrakta gärna filmen i föregående inlägg - har ni nånsin sett en så behändig akter förr?!
Sen fanns det en rumpa till som var nästintill omöjlig att slita blicken ifrån. Det var Peppar-rumpan, det. Rena lilla julskinkan. På min lilla grymtgris.
Här händer inte mycket nu för tiden - matten längtar mest till barmark och mindre kalla, blöta vindar. Det känns som om vi har gjort allt man kan göra på vintern - om man inte är skidfantast förstås. Och det är man inte - bara framför TV:n! Men idag slog jag i alla fall till och tog Jazz och Tigern till lilla vattentornskogen och spårade! Ganska mycket snö, men i kanterna av den lilla skogen gick det riktigt fint att gå. Och gissa om det var uppskattat!!
När som unge herr Olsson tillbragte några dagar härstädes hände det sig att hans matte lämnade honom i morföräldrarnas vård ett par dagar. Eller "i sticket", som Olsson själv ville kalla det. Vad som händer då är förstås detta att Olsson inte äter ingenting. Alls. Inte ens med sin matte tillstäds är den pudeln nåt större matvrak, men utan matte blir det nästan ingenting ätet. Jag satt på golvet och försökte tratta i honom en kula i taget och som i nåder åt han omkring 4 stycken. Sen tog det tvärstopp. Döm då om min förvåning när Maken med belåten uppsyn meddelade: -Olsson har ätit upp sin mat! Viss skepsis måste ha avspeglat sig å min fysionomi, ty maken fortsatte: -Jodå, jag blötte upp den. Suck, tänkte jag, för jag är litet tveksam till uppblötande av hundmat. I synnerhet till småhundar som ändå brukar få kymiga bett. Emellertid hann jag inte ens basa maken för detta faux pas innan han fortsatte: -Och så hade jag i béarnaisesås!
Jag kopierar helt fräckt ur ett mail som jag fick från Mellersta Mellanbarnet igår. Det är hon som bebor Karlstad, tillsammans med hr Olsson, till professionen dvärgpudel.
Ja just det, jag måste ju berätta om vårt möte med Baskervilles hund! Häromdagen (eller ja, det var ngngång i helgen) tog Olsson och jag en riktigt långkörare till promenad genom skogen. Det är en runda som går längs en enslig landsväg, jag har bara sett en bil köra där en enda gång så det brukar alltid bli så lugna och sköna promenader när man går där. Iallafall, så när vi har börjat styra kosan hemåt med kanske en 45 min kvar fryser Olle plötsligt fast på vägen och stirrar in i skogen. Efter ett litet tag la han dessutom till ett dovt morr. Och plötsligt ur skogen kommer VÄRLDENS STÖRSTA HUND. Min första reaktion var att det var en varg men eftersom den var kolsvart drog jag slutsatsen att det måste vara en hund, i ungefär samma storlek som en liten men välgödd ponny. Och nu kom alltså den alltså galopperande mot oss med den långa svansen i topp som en fana och med blicken fäst på Olsson. Hjälp. Kände mig plötsligt mycket, mycket liten. Olsson gjorde ju inte situationen bättre med sitt morrande heller. Så jag gör vad jag kan och ryter i ett sånt där mansryt ända från tårna: NEJ! Jag kan verkligen fixa en himla basröst när det behövs. Baskervilles hund stannade dock inte för det men den saktade iaf ner till trav fast nu morrade den. Det var liksom alldeles uppenbart att om Olle och den skulle kollidera så skulle det vara kört och ett enda rejält hugg från Baskervillan skulle def göra slut på Olsson. Så vad gör då den trogna matten? Jo, hon kastar sig fram och griper tag i nackskinnet på odjuret. Yes, det var liksom ett "vi prövar och ser om jag överlever-ögonblick". Jag var dessutom inställd på att om hunden nu skulle vilja bitas så kunde det vara ok om det bara blev mina armar så länge mitt nylle och hela Olsson slapp perforeras. Som tur var stirrade bara Baskervillan på mig ett litet tag, sen försökte han nå fram till Olsson igen. Att jag hängde i nackskinnet stannade honom inte men det saktade iallafall ner honom och som Olsson var lös så kunde han lätt slinka undan. Så där flög jag som en vante efter en hund som vägde säkert tre ggr så mycket som jag med en lös pudel som sprang tvärsöver landsvägen. Knepig situation. Jag kom iaf på att jag kunde använda Olssons koppel som ett slags stryphalsband genom att lägga det dubbelt och genom att hålla en hand med frolic framför nosen gick det iaf nästan att styra Baskervillan. Vi gick tillbaka längs landsvägen (o det tog sin tid, kan jag säga!) o in på en avtagsväg där jag aldrig varit förut men där det fanns ett hus (var det inte deras hund så hade de väl iaf telefon) med Olsson ca 5 m bakom hela tiden. När dörren öppnas så visar det sig att det var deras hund "Bamse" som på ngt sätt rymt sin väg. Tydligen var han inte alls elak mot människor men andra hundar var det väl lite si och så med. Jag var bara evigt tacksam att bli av med hela problemet o att det dessutom gått utan hundslagsmål. När vi äntligen kom hem från den promenaden somnade både lille O och jag, genomaktiverade båda två. Men just då, när Bamse kom rusande mot oss så kunde jag liksom känna med folk som är lite hundrädda, just för att det så tydligt var ett stort, främmande DJUR som kom mot oss. Men slutet gott, allting gott^^
Om nu en Moder får kommentera så vill jag, förutom DUKTIG LITEN TJEJ!! säga ungefär så här: shit happens, det kan man aldrig gardera sig mot. Man kan ju inte undvika att gå en trevlig promenad för att det KAN tänkas komma en jättestor ilsken hund smygandes alldeles för sig själv genom skogen. Eller som i mitt fall misstänka att det bor ett par vaktiga bullmastiffer i ett hus där jag inte har sett nån förr. Eller att det bak nästa krök ska sitta en husse och försöka byta koppel på sin definitivt inte hundsnälla rottweiler.
Börjar man tänka så så blir man ju tokig!! Tänk så stor andel av bilförarna som är påverkade av droger el. alkohol eller bara är Sveriges Sämsta Bilförare. Tänk så många pedofiler som går lösa.
Japp, det händer att hundar biter hundar. Det händer att hundar biter människor också - t.o.m. sin matte (hrrmf...). Men det händer faktiskt inte särskilt ofta.
(HURRA - filmen går att visa!! NU blev ni väl glada?!)
Idag vaknade jag vid strålande solsken, och himmel som var så blå så jag trodde det var inbillning. Var promenerar man lämpligen en sån dag? Svaret måste förstås bli: på isen!! Till och med när det är jag som tillfrågas. Idag var jag inte ens rädd. Jo först - när jag stod och stampade på bryggan och det lät konstigt. Sen insåg jag att det var just bryggan jag trampade på, inte isen. Sen gick resten som en dans. Så här gick JAG:
Man kan ackurat tro att jag är Jesus, då jag har gått på vattnet! Dock gick hundarna så mycket mer på isen än jag, men så är di också vad vi brukar kalla små jääsusar. Dvs. de ligger med magarna i vädret i nån solfläck och bara jäser.
Så här ser Yings promenadkarta ut:
Av denna framgår det tydligt att Ying får ut avsevärt mycket mer av sina promenader än jag får av mina; det borde han betala extra för!! Från ung. 8,5 km (klubbholmen) till slutpunkten fick han gå i koppel, vilket kanske framgår av vägsträckningen.
Som alltid med såna här produkter är priset en stöttesten - den kan köpas från Canis till priset 450,-. Plus frakt då, förstås. Och det är klart, att jämfört med Greg Derrets DVD:er, som går för nästan 650,- på samma ställe så är det ju rena rean. Men för en vanlig fattig människa känns det litet saftigt. I runda slängar 500,- för 2 timmars film... Nåja, jag ska inte klaga - jag övertog min från nån som har tappat entusiasmen. 100 pix - that's more like it för en fattig student!
