När man tilltalar Ying börjar hans svans rotera på ett så speciellt sätt - man tror han skall lyfta som en liten lurvig hellipåckter. Detta uppväckte en skugga av ett minne hos mig - det var nåt som nästan lät sig hittas, det var på vippen att komma fram men så gömde det sig igen. Det enda jag var säker på var ett M. Namnet "Mafalda" dök upp, men när jag googlade det visade det sig vara en ful argentisk seriefigur - inte alls vad jag var ute efter. Men så klickade det till: Matudla och MEGASEN!!! En snabb blick i Wikipedia gav vid handen att megasen är en liten figur "påminnande om en korsning mellan en liten gris och en pegas". Se här, i mitten av bildens nederkant:
Nästan en Ying, fast en blå!!!
För den som känner sig särskilt pigg på vintage-barnprogram: håll till godo!!
Ny rapport från sjukbädden - bläh!! Jag AVSKYR att vara förkyld!! Förr fanns det nån reklam för det ena eller det andra: en snorig karl satt med huvudet under en handduk men över en balja ångande vatten (eller nåt) och sa ungefär: -Ni fruntimmer snackar om att föda barn, men när en karl är förkyld, då...!! Och jag som har erfarenhet av bägge sorterna säger: förlossning, det är blaha blaha, det! Dessutom går det ju över fort, och det kommer skoj efteråt. Förkylning, det går ALDRIG över, och det enda kvarstående nöjet är en sargad nos. Tvi! Idag har jag i alla fall orkat städa en liten aning i mitt sovrum - när maken kommer upp och säger hejdå innan han går till jobbet fungerar han som en städometer. Och den sista veckan ungefär har han visat på illrött, nästan med varningsljud. HÖG tid att städa! Hur som helst, i rörorna hittade jag, av nån anledning, ett par sk "balansarmband". Ni vet såna där båg-grejer som ska vara bra mot typ allting. Från åksjuka till stress till olycklig kärlek och dåligt minne. Dem har jag nu anbringat i den fasta förvissningen att de kan ju i alla fall inte göra nånting värre. Vidare hittade jag i skafferiet en utgången kortisoninhalator för snoken, den har jag tagit i bruk. Dessutom kör jag förstås hårt med Otrivin (ungefär 10 dosisar i timmen), panodil och ipren. Maken ska köpa med sig sinova och mera otrivin hem från apoteket. Om jag orkar (och det vore väl tusan om jag inte skulle orka, med DE armbanden!!) ska jag i afton ge mig iväg till ica eller nåt och införskaffa kanjang och blomvatten. Nånstans har jag dessutom ett regelrätt magnetarmband (som jag stoppade undan när det visade sig att det ställde till jäkelskap med armbandsklockor. Nähä?!), det ska jag också leta fram och aptera. Sen tänkte jag försöka bli bjuden på ett par G&T i afton. Sen vore det väl F*N om det inte ska bli ordning på gumman!!
Om det nu finns nån nytta med att vara förkyld, varom jag tvekar, så skulle det väl vara det att man tvingas utveckla sin ev. kreativa ådra för att få hundarna att bli litet trötta. Idag har jag t.ex. tagit itu med litet distansträning av slalom. Det tillgick så att jag placerade mig i en stol på gräsmattan, i rät vinkel till och mitt på ett 4-pinnarsslalom. Ungefär 2 meter ut från slalomriktningen. Och sen försökte jag bringa småhundarna att springa genom detta mycket lilla ynkliga slalom. SVÅRT!!! Svårt att hitta första pinnen när inte matte var där, svårt att fortsätta genom resten av sträckningen när matte inte var vänd i färdriktningen, svårt att inte springa ur efter 2 pinnar (till matte) - ja, svårt på alla sätt! Men nyttigt! Nyttigt är också att matten inte orkar så länge (inte ens orkar sitta i en stol och domdera, alltså. Stackars stackars mej!) så träningspassen blir med nödvändighet lagom långa. Alltså korta. Ying fick faktiskt också träna på litet motsvarande, fast för honom gäller det att bara ta en pinne, den första, på rätt sida. Svårt nog för en grabb som har huvudet fullt av viktigare saker än hundhoppning, som han kallar det.
En lustig sak, dock: jag har två rutor uppställda i trädgården, bara för litet slöskick, så där. Av tigerranden, alltså. Idag betedde sig Ying märkligt - jag trodde först att han hade nåt i mulen och ville bli jagad (en favoritsyssla), men vet ni vad han gjorde? Tro det eller ej - Ying sprang in och ställde sig i en ruta!!! Helt på eget bevåg, och utan att nånsin ha tränat sånt! (För det skulle ALDRIG vara möjligt för mig att lära Ying en sån grej! Jag tror det skulle vara lättare att lära en DELFIN att springa in i rutan på gräsmattan!). Typiskt Ying - sånt där gör han. Och så ser han mycket road ut.
Jag försöker kommunicera med hundarna, alltså så där som djurkommunikatörer gör. Jag har inhämtat nödvändiga uppgifter om hur det skall gå till - på nätet kan man hitta ALLT, vet ni!
Men jag undrar jag - det kanske skulle vara bättre att lyssna till några mera obekanta djur. För jag VET ju vad mina säger. Jazz börjar varje morgon med att säga: -Nä nu J*VLAR!! Bara för att, liksom. Och så sprakar det om honom, precis som om en nytänd brasa. Sprakar och knastrar. -Vet du - jag är litet hungrig jag! säger Tigger med liksom oskyldigt barnaögdsblå och troskyldig stämma. Han låter liter förvånad också, konstigt nog. Och i och för sig är det ju litet förvånansvärt hur han alltid kan vara hungrig, den hunden. Den käre lille hunden! Och så Ying då. Han säger: -Gnorf. Förut trodde jag att gnorf kunde översättas, men så enkelt är det inte. Det är enklare än så: gnorf betyder GNORF. I familjen har vi börjat använda ordet gnorf i människospråket också, det är en synnerligen användbar vokabel som kan användas på framgångsrikt sätt i en mängd olika sammanhang. I synnerhet Minsta Barnet kan uttrycka den rätta gnorf-stämningen. Hon kan till och med SE UT som gnorf och för detta utses hon härmed till hederspej. Rynkigheten är inte optimal än men hon är utvecklingsbar.
Så alltså - andra djur. Igår provade jag med en gråsparv och tyckte faktiskt att jag fick kontakt. Jag tror hon var maka och mor precis som jag själv, litet sliten och småförkyld så där. Vi satt och bligade på varandra och det kändes rätt kafferepsaktigt tills en vrång pilfink kom sprättande och krävde att få matbubblan påfylld. Nu sen det blev vår (eller sommar) har fåglarna blivit som tokiga i fågelmatskulan - ideligen, ideligen måste vi fylla på den. En dag var kulan fullsatt av två pilfinkar och ovanpå satt en rasande blåmes och stampade med fötterna. Blåmesar = bevingade jack russels. Varning.
Den där fågelautomaten som jag har är faktskt till stor fröjd - inte bara kan jag titta på fåglar utan ävensom kan fåglar titta på mig! De gör faktiskt det - de puffar varandra i sidan med armbågen och säger: -Titta, nu är den där igen. Skräm den inte! och så tittar de pepparkornsögt på mina människoaktiviteter. -Å,vad den är söt! säger nån. -Äh, en sån där gammal rugguggla, säger nån annan. Ibland säger någon: -Är det en annan? och så gnabbas de ett tag om ifall jag är en ny individ eller samma som nyss. Är vi flera i rummet så blir det förstås jubel utanför rutan! Fröna sprätter om näbbarna så det smattrar mot fönstret.
Ett annat problem vid kommunikation med di egne hunddjuren är att den oftast äger rum när det är läggdags - det är först då det är ro nog. Men mina samtalsförsök är visst inte precis så eggande vi för slocknar omedelbart allihopa. Och mitt morgonhumör är inte alldeles av den sorten att nån har lust att tala med mig...
Mina hundar kommer att bli alldeles osorterade och vildvuxna. Precis som prästbarn som alltsomoftast är djävulens avkomma, lärarbarn dricker öl å skoltid och läkarbarn... Nåja, vi nöjer oss med att tre av de lortigaste, osundaste ungar jag nånsin har stött på IRL hade föräldrar som var läkare. Usch, vilka ungar.
Nåja, i natt lyckades jag i alla fall motta och uttyda ett av Tiger utsänt meddelande: -Ligg still för f-n! Och håll tyst!! Fast det meddelandet fick jag inte, såsom utlovas i insruktionerna, i form av någon mental bild utan fastmera i form av ett par baktassar som med kraft planterades i mitt mellangärde, åtföljda av ett morrfräsigt ljud. Tigern hade tröttnat på morens hostande och snörvlande.
En evig tid nu har jag hostat och hackat mig igenom hela nätterna. Det bara kliar och känns besvärligt - som om jag skulle behöva dra med en flaskborste inuti luftstrupen. Nu har jag dessutom börjat hosta på dagtid också - blä! Till detta kommer en liten vidrig snuva och ganska mycket ont i halsen. Och när jag har ont i halsen så mår jag nästan alltid illa - så där litet vagt, som när man nästan blir åksjuk. Man vet liksom inte riktigt hur det ska gå... Och för att riktigt muntra upp mig så har jag ont i magen också. Inte så illa som förra våren när det hipp hopp blev en utdragen sjukhusvistelse, men tillräckligt för att jag ska bli orolig. Och tycka ändå mer synd om mig, om möjligt.
Apropå sånt: Jag drömde härom natten att nån sjukhusperson med rätt att bestämma tyckte att det var dags för mig att ligga på sjukhus ett par veckor igen. Det blev jag förstås ledsen för. Och när sjukvårdspersonalen såg det så tisslade de ett tag och så skickade de fram en läkare som i famnen bar:
Just det, en KAPYBARA hade han i famnen och så la han den i min säng och sa att jag skulle få ha den som min egen så länge jag blev kvar på sjukhuset!! Plötsligt blev det ganska rart med sjukhusvistelse. Kanske detta kan vara nåt att tänka på för landstinget?
Jag tycker att det framgår och understryks och det hela att det är fråga om en kurs för mer eller mindre absolute beginners. Eller dummies.
Ändå så får jag förfrågningar från folk som inte vet om de kan delta för att deras hund kan inte vara lös bland andra hundar, eller orkar inte koncentrera sig så länge, eller kommer inte på inkallning. Och de förfrågningarna är jag förstås jätteglad för! Men det är synd att de behövs. För jag tycker att just det här är så symptomatiskt: man vill ha en lydig och trevlig hund men man tror att den måste vara det INNAN man går på kurs för att den ska bli det. Liksom.
Och i sanningens namn kan det vara så ibland också. "Allmänlydnad, kurs 1". Vi börjar med att gå fot runt runt med hundarna. Va, kan inte din hund det?! Nähä... Eller vi jobbar med lösa hundar. Allihopa på en gång.
Och visst - har man haft hund alltid ungefär, och man har en "hund av arbetande ras", då kan det fungera så. Men för oss vanliga döda med odjur i snöret fungerar det för det mesta inte så. Ganska ofta fungerar det inte alls.
Men det är ju det som är KUL med en grundkurs, rena lekiset! Man kommer så LÅNGT och så FORT! Första tillfället kanske en hund måste stå 100 meter bort med sin förare för att inte bli alldeles till sig av lycka över de andra hundarna. Efter 4 tillfällen kanske de kan stå 10 meter bort. Och faktiskt: det är STRÅLANDE!! Ett sånt framsteg är så mycket mer fantastiskt än att man får 10 i fria följet, faktiskt. För när du jobbar på den här nivån så jobbar du för att förbättra din och din hunds tillvaro tillsammans - ni HAR roligt när ni tränar, och ni kommer att FÅ mycket roligare framöver, för det finns så mycket man kan göra med sin hund om den är hyfsat förig.
Så det så! På min kurs VILL vi se okoncentrerade, olydiga små odjur - huvudsaken är att ekipaget har kul!! Och man behöver inte vara det minsta duktig, bara man engagerar sig i sin hund!
Idag var jag tröttare än tröttast och sov till mitt på dagen, närapå. Först när minsta barnet kom och sa hejdå, för hon skulle traska ner på stadens gator och torg, så blev det liv i mig. Jag ville följa med!! Kvickt i litet kläder, fjättrande av två små värmetåliga och så iväg.
Det är svårt att tänka sig att det FAKTISKT kan komma snö igen... Eller i alla fall bli nedrigt kallt och blött à la svensk sommar på vanligt sätt. Men det är väl bara att trivas så länge det varar!
Minsta Barnet lämnade vi tillsammans med kompisen och dennas lille bror, som visade sig vara en hundviskare av format. Han satte sig ner på knä och fram ilade Jazz - japp, JAZZ!! - och begynte snusa och småslicka gossebarnet å anletet. Och då skall ändå noteras att det var inte fråga om ett mycket litet barn med matrester och annan slags hängande från kinderna utan en ytterst prydlig ung man. Fina Jazzen, och fina lillebroren!
Sen tog vi oss ensamma hemåt i lagom takt och slog oss ner här och var för litet samspråk. Bakom indrottshuset fick de små rusa lösa och härja, det var länge sen vi besökte den stora gräsplanen!
Det var egentligen inget bra fotograferingsväder, för det var nästan omöjligt att undvika skuggor och hårda dagrar. Men jag ställde in såväl färg som skärpa och kontrast på maxvärden och hade litet kul ändå!
Och JAG var ju förstås också med:
Det är värst vad många stora hundtänder det fastnar på bilderna såna här dagar! Tänk att för mig, och mitt slags folk, är det så uppenbart att hundarna är a) varma och b) glada - de skrattar ju! Men för många andra ser de bara farliga och arga ut! En del hundfantaster anser att alla hundrädda bara måste skärpa sig och inte bli rädda när lösa hundar springer fram till dem. Jo tack, så behändigt det vore om det fungerade så! Om jag bara kunde skärpa mig när en stor spindel blänger på mig i tvättstugan, exempelvis. Det är mycket möjligt att spindeln är glad och fredlig men jag vill absolut inte ha den i min närhet i alla fall - jag vill faktiskt inte ens SE den!
Precis på samma sätt fungerar det med hundrädsla - därför kan man lika gärna lägga av med sitt "Lille Fido är så snäll så snäll" och se till att hålla ordning på hunden i stället. Och ser man att nån människa verkligen är hundrädd så kan man vara snäll och försöka påkalla sin hunds uppmärksamhet så att hunden i fråga inte ens tittar på den hundrädda, för många tycker att just blickarna är det allra otäckaste.
Jo, jag vet att det är svårt att förstå, det tycker jag också, men man får ju bara finna sig. Och försöka vara litet hygglig!!
I kväll var Ying och jag ute och sprang igen. Den här gången lämnade vi småttingarna hemma (de hade varit ute på en dryg tvåtimmarspromenad mitt på dagen och kunde gott vila benen ett tag) och gav oss ut själva. Runt 18-snåret och det var fortfarande 20 grader varmt!!! FÖRE sista april! Vad är det som händer?
Jag rustade i vanlig ordning Yingen i nomesele och förband honom medelst gummisnodd med mitten på mig, försedd med hundförarbälte. I övrigt var jag förstås skrudad i sånt där ohyggligt oklädsamt och åtsmitande ställ som man måste ha. Maken ser skeptiskt på mig - han tycker att "riktiga" springkläder får man använda först när (om) man är vältränad, tills dess kan man klä sig i nåt oformligt, skylande. Jag tycker precis tvärtom jag - när jag är som mest otränad, då MÅSTE jag ha funktionella kläder, såna som sitter fast på ett ställe och inte flaxar och har sig, inte blir blöta vare sig inifrån eller utifrån, inte väger ett dugg, inte skaver - som funkar, helt enkelt. När (om) man blir oerhört vältränad då kan man till nöds springa i sweatpants och det hele, om man därtill skulle bliva tvungen - då får man väl ta det som extraträning, i stil med att ha vikter kring fotlederna eller i en väst. Och det är klart - små tjocka kärringar ser inte kloka ut i åtsmitande osv., men så titta inte då! Och det tror jag förresten inte att så många gör heller; de flesta har faktiskt nog av sitt.
Hur som haver - Ying sprang på riktigt bra, fast nog var det i varmaste laget även när vi höll oss i skogen. Som tur är finns det än så länge rejäla diken med friskt vatten i, men snart får jag börja springa med vätskebälte. Ying dricker mycket gärna och väl ur vanliga flaskor, det är praktiskt. Vi sprang ungefär 3 delar i skogen och på små gräsvägar, 1 del på landsväg och 1 del på trottoar och gångvägar. Sammanlagt ung. en halvmil. Dvs vi sprang ju inte oavbrutet, men vi sprang riktigt mycket, tycker jag. Vi kan vara nöjda!
Det är så trevligt att springa med Ying, för han fungerar precis som en PT! När jag blir trött så känner han det direkt, även om gummisnodden inte är sträckt, och då ser han sig om över axeln, springande, och ger mig liksom ett uppmuntrande flin. -Litet till orkar du! och då gör jag så klart det. Och när jag verkligen VERKLIGEN är slut så saktar han av lugnt och fint, inga tvärstopp eller bråda övergångar.
Han börjar bli duktig på höger och vänster också, jag märker att han verkligen vet vad jag menar. Fast det händer förstås att min PT försöker lägga sig i vägvalet också. -Ja, jag hör att du säger höger, men det är bättre att springa åt vänster, kan Ying hitta på att säga. Trots att det är tät tallskog utan stigar där t.ex. Utan stigar men med älg.
Jag måste även rapportera om den klämmiga b*jstårtan som vi brukar gå förbi men idag alltså sprang med språng över. Den består av, i bottenlagret älgb*js, sen ett lager hästb*js, och slutligen ett lager rådjursb*js. Jag försöker övertala ngn hund att förrätta sitt tarv som kronan på verket, men hittills har ingen efterkommit min önskan. Och kom nu inte med några dumma förslag, för JAG tänker INTE!!!
Det är frågan det. I Frankrike, som i många andra länder bevars, finns det strikta lagar och bestämmelser om Farliga Hundar. De hundar som anges i de franska lagtexterna är, i kategori 1: American Staffordshire Terrier och liknande (kallade pitbulls, oreg.), mastiff och liknande (oreg) samt tosa och liknande (oreg) samt, i kategori 2: amstaff, tosa och rottweiler (med stamtavla och registrerade) samt rottweiler och liknande (oreg.). Hundar i kategori 1 får inte köpas el. säljas, inte importeras, de måste kastreras/steriliseras - de ska bara "försvinna". Vidare får de inte medföras på allmän plats. Överträdelse ger fängelse i 6 månader och 100.000 F (nu motsvarande i EUR) i böter. Hundar i kategori 2 måste alltid bära munkorg och framföras i kort koppel på allmän plats och det finns noggrant angivet vilka som inte får ha sådan hund. Minderåriga och kriminella förstås, men det finns en mängd andra omständigheter som också gör att man inte får ha en hund av denna kategori. Straffet för brott mot denna lag är 3 månaders fängelse och vite om 25.000 F (motsv.).
Nu till det intressanta: när lagen först presenterades innefattade både kategori 1 och kategori 2 förutom American Staffordshire Terrier även en ras benämnd Staffordshire Terrier, i kategori 1 utan stamtavla och ej registrerad, i kategori 2 med stamtavla och registrerad.
Detta ledde till att en och annan staffie-ägare som promenerade med sin lilla älskling på vanligt hund-sätt blev inplockad till prefekturen, fråntagen hund och anmodad att betala en massa slantar samt inställa sig vid närmsta anstalt för fängsligt förvar, ungefär.
Tills en ung man i Sydfrankrike plötsligt hov upp sin stämma och sa: -Vaddå? Vad är en Staffordshire Terrier? Finns det en sån ras? och stod på sig så till den milda grad att först den lokala polismyndigheten och sedan personager allt högre upp i hierarkin började slå i ras-encyklopedier och därmed jämställbara verk, klå sina små mjälliga skultar och till slut vända sig till lagens författare för att ställa frågan: -Men vad F*N!!!? (Eller som vi frankofiler säger: -Zut!)
Och lagförfattaren sa: -Nämen hörni, det DÄR blev ju fel! American Staffordshire Terrier skulle det stå, det där andra är bara nåt fel, ju.
Staffordshire BULL Terriern skulle nämligen aldrig stå på nån lista över farliga hundar. Förstås. Det visste väl de stackrare som hade blivit av med sina grodor, också. På grund av nåt förb*at skrivfel i en lag. Inte blev ju de hjälpta av att det omgående publicerades en lista över errata!
Nå, så ligger det alltså till. Staffar är inte farliga i Frankrike heller. Däremot kan poliser mycket väl vara farliga för staffar - inte alla är så hemma på att skilja det ena från det andra i hundrasväg.
Vanligtvis välunderrättade franska källor tycker att ett bra tips om man tänker sig med sin lilla kanonkula ner i Europa: märk hunden med tatuering (ni vet ju själva hur det kan vara att hitta chipläsare...), se till att den är läsbar och för allt i världen: se till att den står i reg.beviset och ha alltid, ALLTID detta med när du är ute med hunden!!!
Ett personligt tips från mig är att ta med sig en mjuk textil-munkorg att sätta på hunden om du ska gå i folksamlingar eller tänker åka tunnelbana med den. Såna munkorgar är inte så lätta att få tag på i alla länder och de är betydligt bekvämare för hunden än de där korgarna av stål eller hårt läder. Och även om man alltså inte måste ha munkorg på sin staffe så kan det ibland vara klokt att stämma i bäcken och slippa upplopp...
Själv träffade jag en gång för några år sedan en högst förtjusande pitbulliknande sak i Montmartre - den hade munkorgen hängande i halsbandet men inte anbringad. Genast kastade jag mig förstås ner i hundpusshöjd (den hunden var INTE farlig och det syntes på långt håll) och dess husse började omedelbart be om ursäkt och mickla med munkorgen och försäkra mig om att det inte skulle hända igen och... -Lugn, bara lugn, sa jag på bästa skolboksfranska. -Jag VILL bli pitbullpussad och det är tusan så mycket enklare utan munkorg emellan! Gissa om DEN hussen blev nöjd och glad!
Idag, kära vänner, hade ni tur! Jag hade med mig kamera utan minneskort = inga bilder tagna! Passa på att vila ögonen.
Annars började jag dagen med att känna mig alldeles tokpiggelin! Då gäller det att agera snabbt, för vem vet hur länge sånt håller i sig! (Jag: inte så länge.) Raskt alltså på med klämmiga springutrustningen, selar på hundarna, baggenbälte på mig och vips ut i skogen! Vi gick ca 800 m till elljusspåret, delvis stillsam skritt i djup förna så hundarna fick värma upp benlyfteriet, tog oss sedan lubbande, powerwalkande och tokrusande (i uppförsbackarna) runt 2,5 km och sedan stillsamt joggande 400 meter till. Sista tre- eller fyrahundra metrarna hem strosade vi i sakta mak i sommarvärmen. Det var så roligt! Om än jobbigt för en tjock tant i usel form. Men mest bara härligt - jag tycker verkligen OM att springa, även när det tar emot. Och så tycker jag om känslan efteråt, när man är nyduschad och känner sig ren på både in- och utsidan. Bäst!
På kvällningen tog vi alla en promenad tillsammans med mellersta mellanbarnet och puddlaren Olsson, vi gick till klubben för jag måste lämna ett protokoll och så passade vi på att köra litet agility. Nedrar vad jag sprang!!! Jazz går i 120 knyck tror jag, men nu börjar han bli riktigt duktig på distansstyrning, så det tar sig. Annars skulle det vara helt hopplöst eftersom han är 50 gånger snabbare än jag, även om jag tar i så jag nästan känner Dr Per ta mig i örat. Tigger var litet trött idag och gläfste inte (hurra!), men han är glad och riktigt snabb han också, även om hans benlängd inte medger några Jazz-hastigheter. Lättstyrd och villig är han! Idag fanns det en tunnel ute också, den har alltid ett särskilt sug på Tigg och Jazz. Sen är det riktigt skönt att ta ett par varv med Ying - DÅ behöver man inte springa benen av sig! Men nu börjar jag misstänka att Ying helt enkelt vill vara snäll mot mig: han LÅTSAS inte veta vilken väg han ska ta, och han LÅTSAS inte kunna springa lika fort som matte och allt sånt. Han säger: -OJ, vad du är snabb matte, tänk att du kan springa så fort, men nu måste du allt vänta litet på mig, du får inte glömma bort att du är så väldigt snabb! Och: -Nu måste du allt visa mig vart vi ska sen matte, för du förstår att JAG har ingen ANING, för jag är inte så där väldigt duktig som du är, matte! Om tunnlar tycker Ying så här, att huvudsaken är väl att man kommer från ingången till utgången, det är väl inte så noga med om man befinner sig inuti tunneln eller utanför den när man åstadkommer denna lägesförändring? Han springer alltså alldeles intill tunneln, stryker sig mot den, fast på utsidan. Och effekten blir ju egentligen den samma - han kommer dit han ska. Synd att agilitydomare ska vara så kitsliga.
Känns det inte finfint med litet referenser till den gode herr Kant så här på långfredagsmorgonkvisten? För övrigt brukar jag hävda att das Ding an Sich är ingen mindre och ingen mer än Ying, för han är Ding helt på egen hand, liksom. Visst är det synd att tyska inte betyder som det låter som? Ta t.ex. det eminenta ordet Rumpf, som tyvärr inte betyder rumpa.
Men den där dingen som är emot mig varje stund och på varje sätt det är allt MovieMaker det. Grrrrr, vilket rysligt påfund! Varje gång jag ska spara en filmfil så fryser programmet och måste avslutas via aktivitetshanteraren (klämmigt namn). Nu har jag lärt mig att alltid först spara som projekt, sen försöka spara som filmfil, sen fastna i limbo, sen gå in i MovieMaker igen, öppna projektet, återigen försöka spara filmen... Till slut fungerar det, men det tar sin lilla tid.
Nåväl, igår afse genomgick jag hela denna procedur till mina läsares fromma, enär jag som påskgodis ville bjuda på en liten film från förra lördagens sök- och spårövningar. När filmen slutligen var sparad måse den konverteras till mp4, laddas upp till YouTube och slutligen audioswappas så ni ska slippa höra min ljufva stämma. Sånt där tar ju typ hela natten!
Och när jag så, alldeles darrig av förväntan, tar mitt alster i beskådande så har de första texterna trasslat in sig som garnnystan, ungefär. Tandgnissel!! Låtsas att det är så här: förtexten läses: lördagskul i april 2011. Några sekunder in i filmen läses: Jazzens första sök-försök.
Men först ett foto:
Visst är han söt, grodisen!!!
Nu ser jag att alla texter har flyttats bakåt några sekunder - hemskt irriterande. Men, som vanligt: musiken är finfin!!
Jajamensan, nu har allt vintern rasat ut och våren rasat in! Man vill så mycket och nästan inget av det hör till inomhus - men vårluften tar nästan kål på en också!
Kolla - en PINNE! utbrister Tiger ibland när vi går i skogen. Han blir alltid lika glad och förvånad.
Vi tog en lång lång promenad och satt en stund i en varm backe och filosoferade. Det värmde till och med från marken!
Varning för hunden! I alla fall för att KLAPPA hunden - omgående blir det så här. Det är som vanligt Ying som "blåser av sig" sin päls. Hur kan det komma så mycket vitt el. ljusgult ludd från en blankhårig röd hund?!!
Idag är man allt litet rädd - för påskkärringar. Numera är jag inte längre rädd för häxor och den sortens oknytt - det är inte utan att man är vorden häxa själv. Däremot fruktar jag utklädda små barn som vill ha godis, eller ännu hellre: pengar. Usch. Tur man har farliga vargar.
Påskens färger: blått och violett som symboliserar förberedelse för bot och bättring. Svart som betyder sorg och död och hör till långfredagen. När jag var liten var långfredagen fortfarande urtrist, och ändå berättade alltid mor min om hur ohyggligt mycket tristare den var när HON var barn! Vitt för glädje och påskdag, rött för ande och martyrium.
Och så det där gröna och gula som egentligen hör till en annan sorts påsk än den religiösa. Men rosa då, för skärtorsdagen? Den liturgiska färgen är vit, men det brukar finnas röda blommor. Och det vet ju minsta barnunge att om man blandar rött och vitt så blir det rosa. Härav skärtorsdagen! Inte alls, förstås: "skära" betyder rena, tvaga och har med Jesu tvätt av lärjungarnas fötter att göra.
Vädret denna bråda skärtorsdag inbjöd till utomhusstudium. En typisk dag i mitt liv innehåller: litet ryska, mera franska, italienska skorpor, svenskt kaffe, hårborste och spårlina.
Jättetråkigt! tycker Tigern.
Som tur var hittade jag i klänningsfickan en liten avklippt hundleksakssvans - en göm-grej!! Genast började livet verka muntrare för en Tiger. Fast sen var det JAZZ som hittade den - han som inte ens är särskilt tränad i leken leta-pajad-pryl!
Tigger tar ofta vägen under Yings mage. Vägen under Jazzens mage aktar han sig som ögat för! Klok ung man.
EN enda sån härninga har vi i trädgården - än så länge, i alla fall. Och den slog ut just precis idag!
Såna här finns det fler av. Ganska äcklig 60-talsfärg.
Kolla på mej i stället! (Mattes lilla linslus. Hellre än bladlus.)
Annat slags påskgul blomma. Faktiskt finns det bara en enda sån här också. Än så länge, som sagt.
Ibland när jag har promenerat med hundarna i 2 timmar, sedan tränat lydnad med Tigern i 1 timme och kanske avslutat med ett spår till högst densamme på i runda slängar en kilometer, då händer det att jag blir litet trött i både kropp och huvudsak. Mera sällan händer det att Tigern blir det. I stället ser han purken ut och säger: -Ska vi aldrig göra ingenting, eller? Vad skulle ni HA mig till egentligen? Och så ser han ut så här:
-Jaha, då får jag väl ligga här då! Och ha tråkigt. Hela tiden.
Kanske någon trogen läsare, om sådan gives, har lagt märke till att jag tycker om att pröva olika saker med hundarna. Bara för att se om det går, liksom, eller HUR det går. Jag tror att min allra första mersmaksgivande erfarenhet på detta område var när jag hade läst om hundaktivering i form av luktdiskriminering. Alltså: på promenaden upplockas exempelvis en kotte (för såna är enkla att märka gm att dra bort ett fjäll el. nåt), hålles i nypan en stund, lägges sedan bland andra kottar varefter hunden skickas att hämta den matteluktande kotten. -Men hur F*N...? var min omedelbara reaktion på detta. På den tiden hade jag min finfina, vackra svarten, alltså pitbullen Nero och för övrigt inte mycket erfarenhet alls av hundträning. I ren frustration förklarade jag för Nero hur vi skulle göra. Alltså en liten föreläsning. "... och så förstår du, ska du hämta den kotten som jag har hållit i och vilken det är känner du på lukten." Det var ju så dumt så det liknade ingenting, det insåg jag, men nån smartare metod var jag inte människa att räkna ut. Så jag tog en kotte, märkte kotten, placerade ut kotten, bad Nero hämta kotten - och han överfor samtliga kottar med nosen och hämtade utan tvekan den rätta! (Kanske var det då jag omedvetet bestämde mig för att bli lärare?)
Detta gav naturligtvis både råg i ryggen och blodad tand och sen dess har jag prövat alla möjliga konstiga saker. Går det så går det, och går det inte så är det inte mer med det.
En sak som jag tar upp då och då är frisbee-med-hund. Doggy-disc, som en del säger. Själv säger jag mest: -Ducka, men fort!! Nedan några bilder, men det är inte lätt att både kasta frisbee och fotografera på en gång. Ska sanningen fram så är det inte lätt att både kasta frisbee. Inte om man är jag.
DEN blev ju i alla fall riktigt bra!!
Om frisbeen hinner landa platt innan Tigern hinner fram så omvandlas den omedelbart och i ett sammanhang till tasstarget.
Man ska använda särskilda frisbees, avsedda för hundar. De som man köper på mackar osv. är för hårda och kan göra illa hunden. Dessutom spricker de lättare och blir då ännu farligare.
De är ganska goda också, säger Tigern.
Träningspasset slut! Matte slut också!
Kvällarna är så ljusa nu så man vill nästan aldrig gå in. En liten nedvarvningspromenad efter hopp och skutt passar bra.
Aldrig en sur min!
Litet trött i kroppen, kanske. Fast det erkänner han aldrig!
Hemma hos oss.
I alla fall blir det kanske en temadag i kasta-frisbee-till-hund på hemmaklubben framöver. Fast den tror jag INTE att jag ska vara med på. Det förväntas tydligen ta åtminstone ett par timmar att lära människorna att kasta, först, innan hundarna tas fram. Alltså: ett par timmar för VANLIGA människor. När det gäller kastning är jag ökänd i vida kretsar, och jag vill inte gärna bidra till att instruktören ska gå in i väggen.
Man kan ju förstås tycka att jag sitter här och kastar sten i glashus så det formligen smattrar i rutorna när jag yttrar mig nedsättande om div. fel i böcker. Men si - om jag skreve en BOK, så skulle jag nog sjutton se till att få den så fri som nånsin var möjligt från språkliga fel. Skriver man en bok så vill man väl för det mesta att folk ska fokusera på ämnet för skriften, inte på den taffsiga formen. Även utan att vara språknörd är det ibland svårt att se skogen för bara träd, eller alltså: man fastnar oavbrutet på enfaldiga konstruktioner och felanvända ord och kommer aldrig till själva föremålet för skriftställeriet. Och dessutom förväntas folk betala för en bok och har därmed viss rätt att förvänta sig en felfri (något så när) produkt. Här läses gratis, och skrifves mest för min egen skull, och därmed får jag skriva jag såg han och vart bor du om jag verkligen skulle vilja. Vilket jag inte vill. Men en del andra egna konstruktioner strösslar jag omkring mig, liksom oavsiktliga fel. Och?
En sak som är prima med att inte ha några vidare tävlingsambitioner, det är att man verkligen VERKLIGEN kan prova sig fram när det gäller inlärning. Alltså - om man vet att man med första tillgängliga lägenhet tänker ge sig ut på tävlingsbanorna med sin hund, då bör man ju tänka till när man tränar, så att inte nåt man gör lägger krokben längre fram. Ett lättförståeligt exempel är Tiggs snygga utställningsuppställningar: han hade lärt sig att när matte går så går man och när matte står så STÅR man. Snyggt! Vilket ställde till det på en lydnadsklass 1-tävling där han för varje halt ansträngde sig mer och mer att stå verkligt jättesnyggt, med mer och mer pondus och utstrålning. Jag menar - det var verkligen toksnyggt! Så jag valde att bryta tävlingen och belöna mycket för han hade verkligen ansträngt sig till det yttersta. (Hela missförståndet började när domaren envisades med att genomföra tandvisningen på bord...) Såna där saker går att komma förbi, men det tar ju längre tid än att gå raka vägen och veta vart man är på väg. Men med min nuvarande flock vet jag att jag aldrig aldrig kommer att tävla i sök och därmed kan jag lära in rullmarkering litet "don-efter-person"-aktigt. Ying fick först börja att bara leta människor och upptäcka att de så gott som alltid medförde köttbullar och därmed var att betrakta som fynd och skogskompisar. Efter bara nåt sånt pass så hade inställningen "skogsarbete är bäst!!" rotat sig i hans lilla rynkiga skalle och därmed blev nästan allting som försiggick på sån träning kul. Som t.ex. att hålla en lösrulle i munnen och ge den till matten. T.ex. under fikastunden. Sen satte vi ut en figge bara ett par tre meter från stigen, Ying sprang dit och letade köttbulle men det kom ingen, men hoppsan! där är ju den där rullen som matte vill ha - och så sprang han in med den. Mycket beröm och kvickt ut till figgen för köttbullar. Sen gick det av sig självt - hämta rullen, springa till matten, ut och hämta godis. Men rulle på halsbandet har vi inte provat med - det är litet svårt att få till en bra modell med tanke på Yings fysionomi...
Jazz fick prova sök på nästan riktigt för första gången i helgen. Ut och leta minsta barnet och matas hem med köttbulle. Efter ett par såna övningar sa jag till minsta barnet: -Försök få honom att ta rullen och springa till mig med den. Och det gick bra! Med honom ska jag snart försöka med fast rulle nån gång då och då. Fast det blir bara bara kända figgar med Jazz, annars tror jag han blir sur.
Tigg fick också prova litet på skoj i helgen. Men eftersom han bara gillar att jobba för matte och sk*ter fullständigt i folk i skogen (även inkl. godis) så började vi med rullen direkt. Ut och leta barnet cum rullen, hämta rullen, ge matte och så ut och hämta belöning, tillsammans med matten.
Så det här är mina sätt att lära hunden rullmarkering - som sagt utan varje tanke på tävlingsmässigt utförande. Men jag vet ju att Canis-boken om sök är poppis - själv blir jag knottrig i anden av den för den är så full av stavnings- och syntaxfel och trams. Och här och där långa haranger på norska. Inget fel på norska, men man får för tusan välja vilket språk boken ska ges ut på!
En sak vill jag dock poängtera: även om man bara "tränar sök" för skojs skull så ska man vara restriktiv med användandet av rulle på hunden och med själva hurrandet för hundens inkommande med rulle. Får hunden för sig att det är själva rullöverlämnandet som är det allra allra bästa så är det lätt hänt att de börjar markera utan att ha hittat nån figge, och DET lär ska var ett elände att träna bort. Det är sånt man lär sig av att träna med kunnigt folk!! Och att faktiskt markera upphittad person, inte bara springa kors o tvärs o bita i en rulle, är ju något mer givande även som bara aktivering!
Intressant det här med allergi. Man har en make som blänger surt på all flora som ev. kommer inomhus. En liten nätt hyacint i advent renderar mig sådana blickar att all ev. julstämning flyktar. En gång fick jag en bukett liljekonvaljer av maken - det var när låg nyförlöst och gråtmild på BB med första lilla barnet. På den tiden kom fäderna blott upp på besöktstiden och mödrarna kvarstannade i 3 dygn. Därmed fick jag tid att snusa liljekonvaljedoft utan att störas av den nyvordne faderns demonstrativa nysningar. Man har ävensom ett litet uselt barn som är allergisk mot litet diverse. Vilket den här onaturliga modern alltid glömmer. Jag försöker mata lilla minstingen med nötter och morötter och äpplen och björkpollen - eller kanske inte precis MATA med pollen, men jag glömmer i alla fall. Nu plötsligt har jag själv gått och drabbats av vår-sjuka: ögonen är mindre och grisrosare än vanligt, det nyses och tycks synd om sig nåt så in i baljan. Och alla träd och buskar har luddiga hängen och grejs - det kliar i ygena bara man ser dem på bild.
Det är rätt rart, faktiskt. Liksom en liten gemenskap. Vi Allergiker. Det låter det.
Eller också är jag bara litet förkyld, vad vet jag. Huvudsaken är att det är synd om mig, och att alla vet om det.
Vissa dagar är det som förgjort - man kommer knappt en meter på promenaden förrän man möter en Person Som Vet Bäst. Idag hade hundarna klövjeväskorna på - måndag=klövjedag. Förstås mötte vi en dam som vi mötte förra måndagen också och nu blev hon så till sig så: -Du förstår väl att dina hundar inte ALLTID kan gå och bära så där, de blir ju trötta!!! Japp, de blir trötta, det är vitsen. Och de bär bara en gång i veckan. Och inte några enorma vikter heller. Men inte ville damen höra på det örat, för hon hade bestämt sig för att jag är Ondskan Personifierad. Sen nosade Jazzen i ett dike och blev så inspirerad att han måste börja sprätta löv omkring sig. Genast var nästa Vän av Ordning på plats: -Du tänker väl ta upp det där? Och nog för att diket var fullsmäckt med McSkräp och snusburkar och glasflaskor och begagnade blöjor, men inte precis nåt som jag eller fyrbeningarna var ansvariga för. Fast då fick jag en lektion i att hundar minsann bara krafsar så där när de har b*jsat. I fall ni inte visste det alltså. Så vet ni det nu. Och så, som pricken över i, mötte vi en av stryphalsbandsfascisterna. Det finns en liten grupp personer här i staden som ser som sin speciella mission att frälsa alla hundar från stryphalsband. Massor med gånger har jag talat om för dessa varför Jazz har stryp: därför att han är en nervig typ och vi bor i en garnisonsstad. Rätt som det är börjar det smälla och ha sig från regementet och då kan Jazz kasta sig iväg ut i gatan om det vill sig illa. Varken selar eller vinthundshalsband är rymningssäkra för en panikslagen pinne. Möjligen skulle tvångströja fungera, men såna är svåra att hitta i hans storlek. Fast idag orkade jag inte ens dra den där historien en gång till, för just den här fascisten har fått höra detta minst fem gånger, men hon lyssnar uppenbarligen inte. Synd att Omtanke Om Djuren skall ta sig så rabiata och missriktade uttryck. (Och Jazzens stryphalsband är ett runt "rep", mjukt och så gott som aldrig åtdraget. För han kan gå i koppel, Jazz.) Grrrr! Dessutom hade två av mina inplanerade avlämningsställen för s.k. hundpåsar (fniss) försvunnit - kvar fanns bara stolparna. Och så rätt många fyllda påsar på marken. Smart, kommunen! När vi närmade oss hemmet igen mötte vi ett fruntimmer som sa: -Nästan som små packåsnor! Vid det laget var jag på sånt humör (gentemot människor) att jag nästan tänkte giva henne på moppo, men så började hon berätta att hon brukade fjällvandra med en bekant som har hund och att hon tyckte det var så trevligt att se hundarna arbeta för de ser så nöjda ut då. Därmed avslutades promenaden på positivt sätt och jag insåg att man inte ska dra alla över en kam. Vilket jag förstås visste, men det är aldrig fel att bli påmind!
Igår afton satt jag i vanlig ordning på golvet (för Jazz låg i soffan och Ying låg i fåtöljen) och såg på TV, smådonandes litet med Tigg. Minsta barnet satt också på golvet och såg på TV. Ni ser hur vi har det!! I alla fall hände det sig så att jag föreslog att M.B. skulle locka till sig Tigern. Tsss, det gick ju inte! Med ömsom lock och pock och ömsom myndig stämma försökte M.B. på varjehanda sätt bringa kattdjuret att förflytta sig över den meter golv som skilde dem åt. -Nä, det tänker jag apselut inte, sa Tigern och la öronen bakåt. Inte på ett lömskt sätt, förstår sig, utan på ett sätt som ville säga: jag är jättesnäll och inte alls farlig men jag vill inte gå till den ungen. Han kan verkligen vara rent förtjusande istadig den hunden! Sedan placerade jag i Minsta Barnets lilla näve en uppsättning små små kattfoderbitar, och si DÅ kunde tigern gå till henne, ganska smygande och tveksamt men i alla fall. För tigrar äter förstås kattmat.
Att notera: när inte matten själv är hemma så är förstås tigern hur tam som helst. Har jag alltså dåligt inflytande på de fyrbenta?
Jag har närapå fått ett barnbarn! I alla fall ett modernt barnbarn, ett PLAST-barnbarn. Nästan. Äldsta barnet har blivit dagmatte åt en russlare med höga ben!! Jag tror han är bedårande rar och bara litet hemsk, så där som russlare gärna är. Jag har nämligen inte träffat honom. Än. Inte den minsta längtan att bli vanlig, människo-mormor känner jag men detta lilla fyrbenta dagbarn ömmar jag för som om han vore av mitt eget kött och blod. Undrar om det är riktigt friskt, egentligen? Idag fick jag ett meddelande från dottern att hennes dagbarn KÄNDE IGEN henne, fast det var söndag och allt. Då blev jag nästan tårögd. Fast nu är jag så orolig att hans riktiga husse och matte inte ska ta hand om honom riktigt ordentligt.
Oj, nu var det länge sen jag gav ifrån mig nåt livstecken! Kanske för att jag känner mig litet halvdöd - uppenbarligen är det så att man KAN bli allergisk på ålderns höst, och så förefaller vara fallet med den häringa gamla kärringen. Åtminstone andra våren i rad som det kliar i ögonen och i snoken, och jag tror nästan att det kan vara tredje året. Jag har liksom stuvat undan det som snuva, fast mina symtom synnerligen väl överensstämmer med makens och minsta barnets. Om än mycket mycket lindrigare. Hur som helst - TRÖTT blir man! Nu har jag låtit lura i mig ett litet piller. Därmed har kliet i ögonen blivit något bättre sedan någon timme tillbaka, men tröttheten har tilltagit i minst motsvarande grad. Det klassiska valet mellan pest och kolera, eller a rock and a hard place. Men hundarna mår bra. Något så när - Ying är litet larvig i ygena han också, av vårdamm och blåst. Därmed blev han DISKAD på dagens utställning! Det var ju också dumt att ställa honom, kanske, men man vet aldrig hur domarna tycker och tänker. Ett som däremot var uppenbart var att inga hundar, eller i alla fall inga pejer, tyckte om dagens domare. Ying som brukar älska alla människor och i synnerhet karlar blev nästan putt, och i alla fall tänkte han inte låta sig klämmas så mycket av människan. Irländare var han, med ett idiom så man trodde han skojade. Lät som en typisk irish crook i en brittisk deckare. Såg ut som en, också. Och så kom jag ur spår igen, i vanlig ordning, det var ju inte utställning som var ämnet för dagen. Det var JAG som var ämnet!!! Jag, jag, jag. Härligt. Fast inte att a) jag har för litet tid och b) jag brukar inte den tid jag har på optimalt sätt. Det borde läsas mer franska och mer rysk litteraturvetenskap än det görs. Men skriet från vildmarken överröstar alla såna nödvändigheter - inte kan man sitta inne med näsan i en bok eller tryckt mot en bildskärm när det är VÅR, heller! Vi hörs!
I tisdags var det möte på brukshundklubben IGEN! Har man inget att göra så gå med i närmsta lokalavdelning av SBK - man hinner inte ens gå ut med hundarna, så mycket möten är det! Nästa tisdag är det styrelsemöte och tisdagen efter det medlemsmöte, men det kan jag inte vara med på. Pust! Men mötet i tisdags handlade om kurser - vem kan ha kurs, vilka kurser, priser osv. Jag är ju ingen riktig grupparbetare jag, det har jag aldrig varit. Så på möten blir det, för det mesta, ett av följande två lägen: PÅ eller HELT BORTA. Alltså - endera tror jag att jag ska bestämma allting och ingen annan får öppna truten, eller också sitter jag i mina penséer och de behöver inte alls ha med ämnet för mötet att göra. Skam till sägandes var det PÅ-knappen som var intryckt i tisdags. Inte bra. Känner mig OND efteråt - Hon Som Vill Bestämma, det är jag det. Nå, skrutt samma - uppenbarligen har kursverksamheten å klubben inte riktigt fungerat, så då får vi väl försöka med ett nytt koncept då. Mitt förstås. Mest. Framför allt tycker jag att de flesta kurser är alldeles för långa. 10-15 gånger à 2 timmar. Det är 2-3 månader det. Tänk om man inte tycker det är kul efter de första gångerna? Dessutom blir det jädrigt dyrt. Ett par tusen, eftersom medlemsavgiften ska betalas också. Sånt har åtminstone inte jag råd med (och förresten finns det roligare saker att göra med slantarna). Sen tycker jag att det är samma lika år ut och år in. Valpkurs, slyngelkurs, allmänlydnadskurs. Har man sett en har man sett alla. Man vill väl göra nåt nytt med sin hund? Så jag har ivrat för temadagar och kortkurser, litet oväntade grejer. Kanske kommer det en riktigt skojig och alldeles ovanlig grej - vi får se!
Men vet ni vad det kommer mera? Lova att ni genast ställer er i kö nu, för JAG ska vara kursledare. Yesss! Och det blir en kurs om 4 tillfällen för hundar som INTE är brukshundar. Olydiga, till synes obildbara små knäppskallar vill jag se, och stora förstås! Sharpeier, pitbullar, mopsar och märkliga blandningar. Mattar och hussar som inte har en susning och bara gillar att vara med sin hund. Det blir först 4 gånger och om man gillar det hela så blir det 4 gånger till på direkten. 1,5-2 timmar per gång, utan fikarast - vi kör så det ryker. Litet koppelövningar, kolla-vad-matte-är-kul, titta-på-hunden-och-inte-skälla, litet tramstrick, nosövningar för att trötta ut fyrbeningarna. Och ingen hund eller förare behöver vara det allra som minsta duktig - men man måste vilja ha litet kul med sin hund! Och billigt blir det också!
En temadag i rallylydnad ska det också bli, en helg, och förhoppningsvis en kurs i rallylydnad efter det men den får nån annan hålla i. I höst VET jag att det blir en rallylydnadskurs, men det är ju många som vill ut och tävla redan i sommar har jag förstått.
I söndags var Tigern och jag iväg till avskydda grannstaden (där det alltid alltid blåser) för en temadag i aktivering genom koncentrerat nosarbete. Detta som ett led i min mission: Göra Tigern Trött. Dagen började med pyssel - vi klippte varsin hundleksak i ynkpyttiga bitar. Jag hade bestämt mig för en kasserad, opipande pipdjurboll, vilket visade sig vara ganska smart - fast jag inte visste om det. När hunden har blivit riktigt bra på detta kan man nämligen börja lämna "luktpluttarna" utomhus nånstans i flera dagar. Materialen beter sig då på olika sätt. Textilier tar åt sig lukt från omgivningen och börjar ganska omgående att multna. Skinn beter sig också fånigt. Men gummipryttlar - de är utmärkta. Liksom sprängämnen, men det kändes litet som överkurs... Sen var det dags att låta en hund i taget jobba, inomhus och först i ett litet, ganska kalt rum. Oj, vad hundarna jobbar olika! Roligast var en mops, han var som Ying fast med ungefär 1% av Yingens motor. Fatta - 1 hundradel av YINGS motor!! Mopsen satt mest på rumpan och tyckte matte kunde ordna själv, eftersom det var hennes idé. Nästa pass fick mopsen leta köttbulle i stället, det gick i alla fall litet bättre!
Sittmarkering!
En malletik var söt på mallars sätt, fast litet fladdrig.
Men den som omedelbart och i ett sammahang fattade vad som skulle göras och grep sig verket an, det var allt Tigern, det! -Man riktigt ser hur han kavlar upp ärmarna och spottar i nävarna, sa instruktören. Ett gott betyg!
(Denna bild, och bara denna, kommer från uhac.se)
Se bara svansen! En liten ynklig gummibit undanpulad under mattkanten - tänk att sånt kan utlösa sån fröjd!
Trötthetsgraden då? Jotack.
Ligger på mjuk kudde och funderar litet.
Tur att Ying ställer upp på allt.
Sen har vi förstås fortsatt med övningarna hemma. En liten liten gummiring (ett tvärsnitt av svansen på gummibollsdjuret) på ca 1/2 kvadratcentimeter gömmes, nånstans i bokrummet. Hoj! vad nosen går. Men några riktiga problem har han inte med det, min lilla tiger. Jag har börjat med Jazz och Ying också, förstås, och det ska nog gå att göra minhundar av dem också.
I lördags var det så soligt och fint - äntligen en dag som passade precis för litet kvalitetssamvaro med Jazz. Hurra!! sa Jazz förstås och struttade i väg med sin matte. När Jazz är förtjust över nåt sprätter alla hans ben och svansar och öron åt alla håll; han ser helt osorterad och halvt osammanhängande ut. Men glad!
Vi begav oss upp på kyrkåsen - där är konstigt nog nästan alltid folk- och hundtomt. Gott om stenar och annat att klättra på finns det också.
Jazz fick leta efter just precis bara mattes tallkotte bland en mängd andra tallkottar; det gör han gärna och väl. Avlämnandet är det litet si och så med - ganska rufsig och blöt var kotten innan jag fick tillbaks den!
Sträcka ut är precis vad en pinne behöver ibland!
Jag hittade vårens första blåsippor och åt förstås upp en.
Passivitetsträning med dvärgpinscher kan man bara göra i vissa väder. Men i lördags gick det finfint!
Mer avslappnad...
Väldigt avslappnad!! Jazz har blivit en rätt avspänd kille. För att vara pinscher...
Vi tog en sväng runt torget, och såg på den livliga torghandeln (obs. ironi), och sen vidare till gravplatsen, eller hur det heter. Alltså inte kyrkogården (där det är typ fullsatt) utan det stället där man numera, vid behov, blir nedgrävd eller utspridd eller så. Där får man apselut inte medföra hundar, och i minneslunden dit vi styrde våra steg får man ännu mindre ha hundar. Däri gav jag katten - hundar kan väl också behöva sitta och kontemplera sina absent friends. And foes. Men naturligtvis får hunden inte gå och stryka och göra ifrån sig hur som helst, den får allt sitta lugnt och fint bredvid sin matte.
Tänk när man var liten - folk som var 5 år äldre kändes som rena utomjordingarna! Sen blev man litet större och blev plötsligt nära på jämnårig med såna som är 10 år äldre (och yngre, men tala inte om det för dem. Ungdomarna, alltså.) Nu är jag så ålderstigen så jag tycker inte det är nån större skillnad på mig och dem som redan har gått vidare och lämnat detta jordiska. Och jag tycker det är rätt skönt. Inte så att jag längtar hädan, litet längre vill jag allt att jordelivet skall vara, men det känns inte så väldigt främmande längre, det där med döden.
Sen tycker jag om att sitta och småprata med folk och fä också. Farmor och Peppar och släktningar som man aldrig har träffat och vänner man hade velat ha litet längre på denna sidan. Ibland är det nästan som man får svar, fast om svaren kommer inifrån eller utifrån kan man inte riktigt veta. Det är inte så viktigt heller.
Man får i alla fall glädjas åt att så pass många finns i livet - de är så många som är döa, som Linus-Ida säger.
Jag undrar just när jag skall upphöra att ha Joakim von Anka-frisyr...
Kanske i fredags? Dagarna yr ihop. På eftermiddagen NÅN dag tog jag i alla fall en promenad med Tigern, runt Gröngarn. Kan nån berätta varför det ligger tomma Flux- och Listerine-flaskor överallt i naturen? För att det har blivit så dyrt att gå till tandläkaren?
Ying har lärt Tigger att vilda djur i naturen är spännande. Matten lär Tigg att det kan bli onödigt spännande att reta matten med såna påhitt.
-Men jag är ju JÄTTESNÄLLT, säger Tiger. Jotack, säger matten.
En liten spårpinne medfördes och undangömdes. Livat!!
Igen och igen.
Det enda vilt man får jaga: pipgrisen.
Matte höll på att blåsa bort när stormen tog tag i hästsvansen. Schvost, heter det på ryska, hårtofs. Det lät nästan schvost, också.
Den här matten klurar på en fransk berättelse som prompt skall skrivas. Av mig. Så där 3 sidor. Det är mycket det! Först kommer jag inte på vad jag ska skriva om, sen kommer jag på nåt och så blir det så svårt så det blir hur stolpigt som helst. Så klart att jag inte är nån Proust eller ens nån Gavalda, men det är ju trist om det låter som Fylla i Förskolan, eller hur?
I alla fall - det gäller att trötta ut hundarna, men fort!
Och eftersom helgen blev litet anders (på tyska, alltså) och schemat därmed kom i otakt så blev det klövjepromenad idag.
Ying bär 2 kg (1 på vardera sidan, förstås), Jazz och Tigg vardera 2 hockeypuckar.
Knappa halvtimmes promenad räckte gott och väl!!
Varmt är det också! Jag hade bara en oknäppt fleecetröja över t-tröjan och det var nästan väl varmt ändå! Hurra!!!
I onsdags hade Jazz träningsvärk och Ying var "grounded" pga blåst. Så Tigerbarnet och jag själv traskade upp till klubben i godan ro. Egentligen är det alldeles lagom att GÅ dit. Det är ganska precis 2 km, oavsett vilken väg man tar, och det fungerar ju bra som uppvärmning. Synd bara att en del av vägen är så innehärmeligt trist - den bit som går mellan hamburgerrestaurangerna, längs med Moravägen.
En annan trist sak är att jag är så o-social. Ja, jag tror inte att jag är asocial, det låter liksom värre, men osocial är jag alldeles bestämt. Ibland kan det vara skojigt att träna hund tillsammans med andra, men bäst trivs jag med att träna ensam ändå. Fast med hund(ar), förstås!
Vissa saker är väldigt luriga att träna på själv, som t.ex. fritt följ, i synnerhet om man har en Mycket Liten Hund. Mindre koll på en sån än på en som når en till midjan, liksom.
Uppfann jag därmed videometoden, och så här såg det ut, efter en hel vinter med nästan inget fritt följ alls:
Ja, nog var det "fritt" alltid!!
Så nu gäller det bara att bänka Tigern framför skärmen och visa på: -Titta här Tigern, här går du alldeles för långt fram, så ska man INTE göra! Och här sätter du dig snett, vad har vi sagt om det, Tigern?
Jag tror det kommer att bli utmärkt bra, videoutvärdering av varje pass. OK då, det kanske inte är så nytt, men jag tror inte att många använder det för att visa HUNDEN vad som felas. Och vad som ev. blev rätt.
Kanske kan jag komplettera det hela med såna där subliminala affirmationer. Tigern får lyssna på musik hela nätterna, fast under musiken finns ett meddelande inspelat: Fot! Fot! Fot!
Jistanes, vad vi kommer att röja i prislistorna i sommar!
Jazzen håller på att lära sig - piaff, tror jag. Alltså trav på stället. För passage är väl liksom sakta, svävande trav, med högt lyfta ben, eller...? Jag har ju liksom aldrig kommit så långt med hästar, annat än av en händelse. Av hästens duktighet, eller fallenhet.
I alla fall: Jazz har en fallenhet att stå och trampa på stället, så det gäller bara för matten att forma och finslipa det beteendet.
Matten och matten, förresten. Här kan man tro att det är Gollum som har verkat som hundtränare. Av mörkret att döma.
I alla fall - så här långt hade vi kommit i helgen som gick. Det svåra är att få honom att stå på bara en enda fläck en längre stund, och att lyfta baktassarna (jag höll på att skriva -hovarna!) mera distinkt. Fast tittar man på dressyrtävlingar så verkar det vara mindre än helt lätt med hästar också. Och de har nog ändå tränat mer än en vecka eller så.
Ibland blir han så till sig, lille Jazz, så han nästan galopperar på stället! Det ska jag utnyttja till att forma en galopp-piruett, sen!
Ibland blir han bara så tossig så han lägger sig, ställer sig, rullar, bugar. Framför allt bugar, för det har vi också tränat en del på.
Jag har en kusin som har en sheltie. Egentligen är jag inte förtjust i såna. Alltså shelties, inte kusiner. Därför att dessa, fortfarande sheltiesarna, bara skäller och far runt på agilitybanorna.
Fast egentligen, när jag tänker rätt på saken, är det sheltiemattarna jag har litet svårt för. Ofta medelålders kvinnor som skriker mer än hundarna skäller, tycker att livet står och faller med ev. framgångar på agilityplanen och oftast omger sig av stora skaror av likasinnade. Alltså: flockvis förekomst av klimakterietanter med bjäbbiga luddbollar.
Jag är rädd sheltietanter, för att uttrycka det på norrländska.
Se där, en liten fördom.
Nu har jag en känsla av att kusinen i fråga inte är nån skrikig agilitytant, och hunden är en utomordentligt vacker ung man, se nedan:
Alltså, saken är den att kusinen och Harry, se ovan, ska deltaga i SHELTIE-SLÄPP. Visst låter det ganska förtjusande? (I alla fall om alla sheltiesarna ser ut som Harry, och inte är brandgula, vilket brukar vara fallet)
Det vore trevligt med flera sorters hundsläpp. Jack Russell-släpp till exempel, det skulle kunna vara tämligen underbart. Eller hemskt.
Ett dvärgpinscher-släpp skulle säkert innebära en himla massa rumpknuffande! Även pinschrar, alltså de som tidigare hette mellanpinscher, "bumpar" rätt bra har jag lagt märke till. Undrar hur det är med dobermann.
Ett pudelsläpp skulle kunna innebära att man fick med sig vilken pudel som helst hem, för ingen människa kan se skillnad på pudlar, om de har samma färg!
Men en sak vill jag ha sagt: om man genomför en sån där övning med pejer, alltså släpper en hel massa såna ihop i nån fårhage (minus får) eller nåt sånt, då heter det faktiskt INTE pejsläpp.
Wir haben Unser in der Luft. Bald kommen die Löwen och die Bären. Denna klämmiga mening har nu runt 70-80 år på nacken, men jag gläds lika fullt åt den varje vår. Precis som åt: Vi har vår i luften, var har ni er?
Igår närapå kvällades det mitt på blanka eftermiddagen, ty min uppgift var av det slag som borde utföras nattetid. S.k. budning, om herrskapet vet vad det innebär. Nu för tiden sägs man "buda" om man bjuder på något på en auktion - hela mitt inre uppreser sig mot en sådan språklig förvrängning. Buda kan betyda en hel massa saker, men "bjuda" kan det INTE betyda. Däremot kan budning betyda latrintömning!!!
Se där mitt sk*tjobb: att krumryggig och svärjande upplocka vad hundarna har lämnat efter sig så att säga bakvägen.
Och vet ni hur sentimental jag är? Jag är så in i bomben sentimental så jag gick och tänkte: -Det här kanske är Peppars b*jshög, ska jag verkligen slänga den? (Fast det gjorde jag i alla fall, strongt av mig!)
Och hemmadotra då, hon som skall vara en åldrande moders ömma stöd och tröst, vad gjorde hon? LEKTE MED HUNDARNA, gjorde hon! Ilacka jänta, hämta advokaten, jag vill skriva om mitt testamente.
Ying och slalomet. "Ying och leverpastejburken", säger Ying själv.
Å jag då, säger Tigern, ska jag svälta ihjäl, eller?!!!
Litet hemma-sökträning. Till vår outsägliga glädje, att inte säga oerhörda förvåning, kom Ying ihåg att han skulle hämta det upphittade barnets lilla slangbit och lämna denna hos modern/föraren/mig! Jubel!!! Och leverpastej, förstås.
Minsta barnet saknar sin fotbollskompis Peppar - en grabb som kunde finta! De återstående fyrbeningarna har ärvt sin mattes syn på fotboll: vafför då?
Hopp om livet, tycker Jazz. Man kan till och med SITTA utan underlag, nån kort stund. Och inomhus finns det bara fler och fler och större solfläckar, övre allt längre del av dagen. Det tar sig!
Hundhemmets trappa: hopplockad ruta, däri nedstoppad "sökrulle" (=trädgårdsslangbit. Obs: maken SA att jag fick ta!!), Neros gamla apportbock, ärvd av Ying och Peppar. Och välgnagd... Slarvmatte!!
Närå, lugn i stormen (fniss) - jag håller mig allt hemmavid. Men efter dagens kvällspromenad känner jag mig beredd på allt vad the windy city kan tänkas ha att offerera. I alla fall i väderleksväg...
Förmiddagen var bättre, som tur var hann jag iväg till skogs med alla tre bojanesarna (uttal: bojejnsarna) innan det blev på det där hemska sättet. Bilder finns i en kamera som jag inte vet var jag har lagt...
Förresten tillbringade maken sin dag (med uttagen semester) i ett äppelträd. Det var litet rart, för jag har ju utfodrat koltrastar och talgoxar och den sortens hela vintern, och nu utfodrade grannarna maken! Fast han fick en porslinstallrik uppsänd i trädet; det hade varit käckare med nåt slags automat, tycker man. Undrar om de trodde att han inte fick komma ner...
På kvällningen tog jag alltså en promenad med bara mina små små små pyttehundar. De blåste nästan bort, och dessemellan flöt de nästan bort på de små innanhav som har bildats genom snöns frånfälle. Vad fort det har gått, förresten! I skogen är det så gott som bart. Dessutom har det redan rapporterats om fästingförekomst på hundar här i nejden, så riktigt glad får man aldrig vara.
Inte hittade jag några kantareller heller...
Jazz kom hem med öronen i behåll, men det var inte mer än nätt och jämnt. Nu MÅSTE det bli en mössa gjord!!
-Vilket härligt väder!! tjoade Tigg.
Mössa!!!
Om tigern var en tik skulle han få hetta lilla nubban.
Fysioterapeuten är impad av Jazzens grundläggande muskelstruktur, eller vad det heter. Nu är han inte i särskilt toppad form, men visst är han snygg? Som en galopphäst!!
Storm på innanhavet.
OK, jag erkänner: just den här bilden är bearbetad, som det heter. Men bara denna enda!! Och jag tryckte bara på "automatisk smartkorrigering" eller nåt sånt. Inte ser det särskilt rimligt ut, men bilden blev underbart och spöklikt vacker, tycker jag.
En sjöman älskar havets våg - men ännu mer älskar han att komma i land och få en köttbulle!!
Sista biten hem, längs en vanlig asfalterad gångväg, trodde jag nästan att vi skulle få ge upp och ringa efter hussen med bilen. Det blåste så vi nästan lyfte, och det gjorde snuskigt ont i öronen, även om det inte precis fladdrade i mina.
Men hem kom vi, och möttes av alldeles färdigköpt lasagne, simpla föda. Men det var nästan det godaste jag har ätit nånsin! Strapatser är världens bästa krydda.
(Tänk ändå, så många floskler man kan haspla ur sig på engelska. Fler än på svenska. Säger det nåt om språken eller om oss som språkare?)
Fast det skall inte handla om sanningen per se, utan om sanningen i form av ett namn. Jag har fått en känsla av att nånstans därute finns Det Perfekta Hundnamnet. Det allomfattande, lättsagda, lätthörda, som fångar hela hundens personlighet och hela min känsla för hunden och - hela allt, typ.
Men jag kan inte få fatt på det!
Man får nöja sig med närapå riktiga namn.
Av mig uppskattade namn på hundar jag känner eller känner till är bland andra:
Mina egna hundars namn är jag nöjd med. Jazz var färdignamnad när han kom, men det kunde inte ha varit bättre, Ying sitter som en smäck och Tiiiiger resp. Tigg är som hittat.
Namnet ska ju dels passa hunden, fast kanske inte så direkt som man kan tro, och så ska det vara lätt att säga på olika sätt. Gärna också lätt att länga eller korta, variera.
Det allra bästa hundnamnet i min flock var ändå Peppar - det var så PERFEKT. -Pepp! är genomträngande och "peppigt", det fortar på. Man kan kalla honom pepparkakan, pepparkornet, Peppar Pillerill, Pepito och allt man vill. Och han var väldigt pepprig, lilla grabben. Hans uppfödare tyckte bestämt att jag skulle kalla honom Anders, eller åtminstone Andy men det var bara så fel på den hunden. Hon fick ge sig.
Jag tycker det är litet småtrist att staffar nästan "ska" ha människonamn. Det blir litet löjligt med alla Barbro och Göran och Lajla. Att inte tala om Staffan!!! Fast Ola tycker jag skulle kunna vara ett fint namn, om det inte var för det där med Apan Ola. Om apor tycker jag inte.
Sen måste man ju tänka: har hunden själv ett eget namn, fått av sin mamma eller bara fått? Eller har hunden hittat på själv? Vad kallar hundarna varandra sinsemellan? Tiger kanske heter Lars-Åke i Yings värld, och Ying heter kanske Krusmynta. Kanhända att alla andra hundar vet att Jazz heter Kapten Fia!!!
Begrunda TS Eliots tankar kring kattnamn - en lång drapa, men den slutar så här:
But above and beyond there's still one name left over, And that is the name that you never will guess; The name that no human research can discover-- But THE CAT HIMSELF KNOWS, and will never confess. When you notice a cat in profound meditation, The reason, I tell you, is always the same: His mind is engaged in a rapt contemplation Of the thought, of the thought, of the thought of his name: His ineffable effable Effanineffable Deep and inscrutable singular Name.
Tänk efter nu - vad tror du att Din Hund heter EGENTLIGEN?
Nog händer det att man korrigerar ibland. Mot bättre vetande.
Men så länge man fortfarande reagerar på sin egen enfald är det inte så farligt, tror jag. (Så länge korrektionen tar sig milda uttryck, förstås. Som ett "nej" här och där, eller ett "fel".)
I alla fall kan man hejda sig då och då och tänka på det här:
When you correct a dog, you are actually punishing him for your poor training.
Nu har jag äntligen lyckats hitta sladden till lilla kameran och därmed ordna med filmen av Tiggers och mitt första försök på en hel, om än liten, rallylydnadsbana. Som sagt - det är svårare än det ser ut. Svårast för oss med liten hund är förstås kopplet, som är obligatoriskt i nybörjarklassen. Kopplet får aldrig sträckas, men det ska förstås inte trassla in vare sig mig eller hund heller. Konstiga svängar hit och dit och runt är också ett problem för en hund som har lärt sig att sitta-fint-på-vänster-sida alltid är gångbart. Likaså att gå fram direkt från liggande...
Äntligen en dag utan larviga kastvindar och sand i ögonen! Eljest mest bara grått och smådurigt. Igår tränade småhundarna litet drag i trädgården. Som Tigern var alldeles oberörd lade jag på litet mera vikt, och uppenbarligen blev detta en aning mycket för lilla Jazz. Träningsvärk idag!
En gång i tiden, när Jazz först kom till oss, fick vi stifta bekantskap med Bobo. Jag tror att Bobo är en strävhårig foxterrier, och när vi träffade honom var han ganska fyllig. En lagom tjock ung man, helt enkel. Jazz förde alltså med sig denne unge man i boet, fast namnet fick vi lägga till själva. Det bara blev "Bobo". Konstigt nog finns Bobo fortfarande bland oss, om än i avsevärt tunnare format. Jazz har nämligen opererat Bobo, och fortsätter att göra så. Helt fint pillar han upp en söm och plockar ut fyllningen. Det finns inte så mycket kvar av den varan, men nån liten usel fiber lyckas Jazz nästan alltid få fram. Dessemellan måste Bobo ruskas mycket hårt; uppfostras, kan man tänka. Hur som helst: Bobo tillhör Jazz, och bara Jazz.
På kvällningen igår behövde jag hämta några böcker å tobaksaffären. Det är lattjo nu för tiden: paket hämtas på macken, tobakinisten eller mataffären. Vad gör man på det lokala postkontoret, tro?
I alla fall bestämde jag mig för aftonpromenad med liten vit hund i samband med detta ärende, varför maken fick skjutsa oss bort och sedan skjutsa böcker hem. Kors, vad han höll på att köra vilse! Han lyssnar liksom inte på vad man säger så nån karriär som taxichaufför tror jag inte det kan bli tal om. Men sen så, sen blev det rätt.
Efter vårt lilla ärende gick vi upp på kyrkåsen. Tänk sån skillnad några futtiga timmar kan göra på väder. Och därmed humör!
Fast det är klart - Tigers humör var precis likadant som på lunchpromenaden: i topp!
Så mycket lukter som har kommit fram. Som människa känner jag mig lurad på upplevelsen!
Gårdagens lunchpromenad var så där riktligt vårliknande - VIDRIG, om sanningen ska fram!! Grått, blåsigt, blött, sk*tigt, ont-i-huvudet, noll-koll-hundar, koppel överallt, halt, geggigt, ankelhögt vatten... You name it, som vi säger i gamla Svedala.
Blä. Men inget kan hindra Tigern från att ha kul.
Jazz delar mattes åsikt: Sk*t också, nu går vi hem!
Ying var mest bara förvirrad.
-Härlig promenad, va! säger Tigern. Ibland blir man bara så TRÖTT...
Snö.
Ying vill inte ha koppel men måste.
Det blir bara bättre och bättre! tycker Tigern.
Jazz blir alltmer bestämd: Hem! Nu!
Jaaa! Geggaaaa!
Begravningsstämning.
Dessvärre gick snabbaste vägen hem genom div. vattendrag. Jazz och matten tävlade i surhet, både utanpå och inuti.
Vi har ju varit i Bro-Håbo, på temadag om rallylydnad. Det var i lördags, det. Oj vad dagarna går! En liten film kommer att dyka upp här, nångång. Nångång när jag har orkat ordna och fiffa. Tigern var i alla fall duktig på rallylydnad - förstås. Jag var inte lika duktig. Snurra höger, snurra vänster, snurra höger fast hunden till vänster, stanna med sittande hund, eller stående hund. Det var nog aldrig läggande under gång för själva föraren, det skulle jag ha kommit ihåg, men annars kunde man göra fel på de mest förbluffande sätt. Tigern är säkert tävlingsfärdig till 1 juli (när rallylydnad blir en officiell tävlingsgren). Det osäkra kortet är förstås matten!
På lunchrasten tog vi en liten promenix i omgivningarna. Det hade fällts träd sen vi var där sist! Men där träden fanns kvar fanns också en myckenhet ekorrar. Till och med jag fick närapå mitt lystmäte!! (Trevligt ord förresten: lystmäte. Smaka litet på det.)
Lilla Hobbe har spanat in småvilt. Ekorrar. Man är kaxig när man är kopplad, bevars!
Ni vet hur det är med länktips och klickbara saker hit och dit: rätt som det är hamnar man på nåt. Av nån anledning ramlade jag in på en snutt från TV4, med Fredrik Steen. Klippet finns här om nån orkar titta.
Själv hoppade jag till inför påståendet att Jack Russell tillhör de allra svåraste raserna att hantera! (Och sög förstås i mig att om man kan fostra en sån, då är man DUKTIG.)
Bläddrar man vidare bland seriösa russellsidor så kan man raskt slå fast att det fattas INTE information om hurdana russlare är - eller kan vara.
De är "små brukshundar". De är ursprungligen grytterrier/ råttjägare och används fortfarande som "arbetande hundar" - därmed är de hundar som behöver mycker aktivering och stimulans. De är inte något bra val för den som söker en liten behändig soffvärmare. Därmed inte sagt att inte en russlare kan vara en del allra som bästa lilla soffvärmare - också.
I alla fall - det är synd att så många skaffar JRT utan att läsa på. Synd att se så många russlare bjäbba sig fram genom livet, sneda i hela kroppen av att streta i koppel. Trist för ägaren och oerhört sorgligt för hunden.
En något-så-när fostrad russlare är den bästa lilla kompis man kan ha; verkligen en den moderna tidens lilla brukshund. Kan allt (nästan), vill allt (och litet till), tar ingen plats. Frisk. Billig i drift. Lättskött päls.
En uttråkad russlare är ganska hemsk att råka, men framför allt måste man tycka synd om den.
Och SÅ himla jobbigt behöver det inte vara!
Den här russlaren:
Alltså, den här russlaren, fotograferad för ung. 30 sekunder sedan, har idag: - tagit en promenad à 90 minuter - letat apelsin i bottenvåningen (för jag tyckte att apelsiner luktar mycket och bra, men är inte ett primärt sökmål för en hungrig hund) - tiggt mattes lunch (Tigger får tigga - bra aktivering. Däremot får han inte alltid smaka) - städat litet - gnagt litet på ett gammalt märgben - knyckt sockorna från mina fötter några gånger - plockat upp pennor som jag tappar på golvet.
Oj, vad den här matten har varit på inte-blogg-humör några dagar. Är så fortfarande, förresten. Här i alla fall några bilder från vår utflykt till Åkersberga eller Österåker (vad är det egentligen för skillnad? Begreppen verkar flyta i varandra!).
Vacker blå himmel, men iddrans! vad kallt det var!
Liten fin kanin letar glömda peggar.
Kombinerad balans- och nosövning. Roligt! säger Tigern.
Det var ju så att jag blev nödgad att fara till Åkersberga, nästan 10 mil bort, för att få bilen besiktigad.
Anledningen var alltså den att maken hade glömt bort att beställa tid, det var sista dagen och här i närheten fanns inga tider och inga drop-instationer. Så det fick bli Åkersberga. Tre timmars väntetid, men det var ju förväntat och planerat för, så det var inga problem. Brukshundklubben hittade jag INTE - fast jag letade bara litet, för nästgårds med besiktningen fanns en prima golfbana som vi nyttjade i stället. På golfbanor finns dussinvis med trasiga el. bara kvarlämnade pegar, såna små trägrejer som man lägger upp bollen på. Såna är jättebra att leka uppletande med, i nåt stenröse! Så det gjorde vi. Och så en massa fritt följ, förstås - inte går det bra, inte! Men eljest måste jag säga, att Tigern, han är allt en prima liten kompis, han.
Lätt att ha med sig i bilen, han bara trivs och kopplar av. Ibland tror jag nästan att jag har glömt honom hemma. Lätt att ha med sig bland folk. Han bryr sig inte, och om nån prompt vill hälsa så får de det. Han är visserligen nätt och jämnt artig tillbaka, men han är i alla fall inte påträngande. Lätt att ha lös. Koll på matte och inga dumheter. Dessutom är han trevlig att umgås med, bara.
En riktig liten kompis, alltså.
Och bilen då, hur gick det? Jo tack, utmärkt, inte en prick.
Och alla var SÅ trevliga på besiktningsstationen! Ingen enda en som sa saker i stil med "tjena tjejen!" utan de behandlade mig med den takt som tanter i min ålder har rätt till. Alltså - man behöver inte säga "frun" och "ni" och så vidare, men viss hyfs kräver jag. Och det hade de i rikt mått på Carspect i Åkersberga. Alla inblandade. Dessutom var de hundvänner!! - Vovven kan åka tryggt, sa han som överlämnade protokollet. - Tycker lilla vovven om att åka bil? sa han som överlämnade nycklarna och kliade samtidigt Tigern bakom örat. Med finess. - Så duktig han är! sa han som tog emot oss när vi kom, när han såg oss störningsträna linförighet på parkeringen. (Han hade en själv hund, en stor.)
Den där fjärrdirigeringen kan man då få spel på. 2:ans, med sitt och ligg och sitt och, ja ni förstår, den går bra. För det mesta. Om inte Tigern får för sig att det tar för lång tid mellan kommandona och inbillar sig att han har missat nåt och så börjar tuta och köra på eget bevåg: oppneroppneroppner så det svindlar för ögonen på både mig och ev. domare.
Men oftast går det som sagt som det ska.
Det är 3:ans fjärrdirigering som jäklas. Så fort det är fråga om ett stå så börjar det rycka i tigerns små lovikkavantar till framtassar. Oftast är det inte fråga om ett helt steg, bara en liten förflyttning av en framtass. I själva ställandet bara fäller han upp sig, med tassarna som nitade vid underlaget men väl uppe kommer den där lilla ryckningen. Svårt! Läggandet från stå kan bli litet huller om buller. Jag bara nöter och nöter in själva rörelsen, som ju är helt annan än läggande från sitt, och jag kallar det för "dekk" och så långt är allt väl. Om jag SITTER intill honom. Så fort jag står upp så faller hela korthuset.
Men det är klart: jag får väl ta det ännu lugnare. Stå upp fast dubbelvikt intill honom tills stå ligg stå funkar.
Sen stå upp fast något litet mindre dubbelvikt och fortfarande alldeles intill.
Kvick som en ärta är han, min Tiger. Stationära övningar är inte riktigt "han", kan man säga.
Ibland förtvivlar jag om mickaboernas förstånd. I alla fall för två av dem...
I huset finns vattenskålar i köket vid vedspisen, i köket vid ugnen, i TV-rummet under bordet, i bokrummet i en hörna, i mattes sovrum vid kistan (obs. jag sover inte i en kista! Jag har saker på den). Om nån av skålarna är tom, vilket sällan händer, blir det ett j*kla gnölande!!! Snyft och snor och "ska vi dö nu kanske?!".
Tigg är allra värst för han kan sitta i soffan, 1 meter från fylld vattenskål som dock står på golvet, och där hålls och och piper och tjuter tills man lyfter upp vattenskålen till honom.
Så frågan borde kanske vara: hur smart är matten, ijenklien? Som faktiskt GER hunden vatten i soffan?
